Lasse Lucidor - Lucidors död

Det fanns gott om vinkällare och krogar i Stockholm på Lucidors tid. Och Lucidor tog sig gärna ett och annat glas i glada vänners lag på dessa ställen. Ett av dem var källaren Fimmelstången som låg på Kindstugatan 14, alldeles vid Tyska kyrkan, som ansågs vara stadens vackraste kyrka. Vinskänken Petter Grill var källarmästare på Fimmelstången och en framgångsrik sådan. Gick man genom porten från Kindstugatan, kom man först in i en förstuga med stengolv. Från förstugan ledde en dörr till vänster in i ett stort rum som var den egentliga källarsalen med tre fönster i rad åt gatan. Salen hade stengolv och paneltak och värmdes upp av en grön kakelugn bredvid en öppen spis med "postamenter av huggen sten". Därifrån kom man in i en mindre kammare, också den med paneltak och stengolv, men med endast ett fönster. En stentrappa ledde ned till förrådskällare. Via en välvd trappa  kunde man därifrån gå direkt upp i förstugan. Slutna sällskap fick disponera ett par rum två trappor upp i huset där det också fanns logimöjligheter för resande eller gäster.

Här låg källaren Fimmelstången

Vid sjutiden på onsdagskvällen den 12 augusti 1674 kom Lucidor in på källaren Fimmelstången tillsammans med ett sällskap. Det var respektabla medborgare ur den högre medelklassen, två adelsmän - Bengt Bohm och löjtnant Arvid Storm - samt häradshövding Samuel Furubom.
Detta framgår av Stockholms kämnersrätts protokoll för den 13 och 15 augusti, där man nu mer än 300 år senare kan få en detaljerad bild av vad som skedde. Endast några få timmar efter Lucidors dramatiska död skrevs förhören med de inblandade ned. De olika vittnesmålen ger en god bild av av vad som verkligen hände.
(Här återges utdrag ur protokollen i moderniserad språkdräkt.) "Vinskänken på Fimmelstången, Petter Grill, inkom och angav ett dråp, som en löjtnant Storm skall ha begått på en annan vid namn Lars Johansson i dag klockan 5 uti hans hus på Kindstugatan. Grill sade vidare, att han låtit vakten få veta detta så snart skadan skett, på det att banemannen måtte bliva fasttagen, och sänt efter barberaren att låta förbinda den andre. Då skadan var så stor att han strax dog, har Grill ej mindre kunnat än att notificera och uppteckna inför rätten. Så förnam dessutom rätten strax, att löjtnanten som hade gjort skadan, allaredan var fasttagen och förd inpå slottet. Icke dessmindre lät rätten inkalla Johan Ritter, barberaregesällen hos mäster Hans Schiltz, som berättade att han fick bud efter sig i dag klockan 5, av värden på Fimmelstången. Då låg Lars Johansson upplagd på en bänk, men han kunde inte tala. Han hade ej heller något förstånd utan vart strax döder, och han hade tvenne stygn-det ena i högra armen snett åt bröstet, det andra litet över naveln, också det snett ingånget. Detta skall också ha skett med en värja, som är inbragter här i rätten."
    Efter att ha fått tillstånd av överståthållaren lät man kalla löjtnant Storm till rätten. Han började med att beklaga sig över värden. Om denne hade slutat servera dem vin på ett tidigare stadium hade ingen olycka skett. Storm berättade att kapten Bohm lämnat sällskapet redan klockan nio, medan de andra satt kvar och drack. Vid midnatt ville också Furubom lämna Fimmelstången, men Storm bad honom stanna då det var sent.
    Sedan började Lucidor bråka med värden för att han inte ville skänka i mer åt dem. Så fick man upp mer vin och då Furubom drack Lucidor till, vägrade denne att besvara skålen. I stället fattade han ett ölglas, drack ur det och kastade det i väggen. Då utbröt ett gräl som avstyrdes av Storm. Efter en stund drack Storm Lucidor till, men även nu vägrade Lucidor att besvara skålen. Då frågade Storm varför han inte ville skåla eller inte kunde. "Jag kan fuller, men jag vill inte", ska svaret ha blivit. Då sade Storm: "Om du inte vill göra mig besked, så måste du veta något med mig." "Vad jag vet", svarade Lucidor, "skall jag strax visa dig." "Det du vill säga mig, har jag för länge sedan sett", replikerade Storm och menade att de kunde gå ut på gatan där det fanns gott om plats. Då han ville gå höll Furubom honom kvar, varvid Lucidor utbrast: "Halt, halt, här är plats nog härinne! En hundsvott som icke står i sina skor!" Han drog sedan sin värja och gick mot Storm.
    "Då nödgas Storm salvera sig och tog så ut sin värja. Tillika skall ock Furubom tagit ut sin, men vem som skall ha stuckit honom kan han inte veta, eftersom Storm gick alltundan åt dörren, utan Lars kan till äventyrs ha ränt sig själv på enderas värja. Som Lars omsider rände honom själv under armen med sin värja och därvid litet riste honom i handen, fattar Storm honom i bröstet med vänstra handen och för honom tillbaka i spiseln. Då skall Lars Johansson ha tagit i hans värja och velat böja henne tillbaka i honom, men Storm hade allenast sagt: -Du karl, se, om jag nu ville dig något, kunde jag väl. Lars sade då: -Jag är stucken! Därmed tager Storm sin värja och går så ut.
    Vakten, korpralen Anders Persson, nattbonden Johan Larsson och stadsvakten Abr. Nilsson Lind berättade: "När de kommo att taga Storm vid Holländske Thun (ett värdshus vid Österlånggatan) tager han sin undanflykt i Hans Näfs hus och lade sig uti en säng under dunbädden, men först har han varit i köket och velat upp genom spiseln till att salvera sig."
    "Petter Grill upplyste, att Furubom och Lars Johansson trätte på fransöska. Furubom hade rekvirerat upp ett halvt stop vin, och Grill gick då ned i källaren för att hämta upp vinet. När han kom upp igen låg Storm och Lars Johansson omkull i spisen-Storm ovanpå, då ock tvenne värjor voro ute. Att Furubom skall ha haft ute sin värja har Grill icke sett, men att Furubom tagit dem åtskils uti spisen. När Lars Johansson kom upp och gick åt bordet för att stödja sig, segnade han strax neder. Därmed lopp Grill efter vakt, men tänkte fuller hålla Furubom kvar. Som han tog på värjan, lät han honom gå. Lars Johansson hade skällt Grill för ett och annat för det han icke ville tappa upp mer vin åt dem, knäppt honom åtskilliga gånger på näsan, så ock tagit skrivbrädet att vilja slå honom. Åtta stop mumma och ett halvt stop vin skola de allenast druckit, tillika med fyra öre tobak."
    Så beslöt rätten att doktor Låhrman och stadsbarberaren mäster Hans Schultz skulle göra en besiktning av skadorna på Lucidors kropp. Den 15 augusti fortsatte rannsakningen. Lars Johanssons närmaste måls- och skyldemän, mäster Johan Groop och vaktmästaren på accisen, Jost Stare, var närvarande, liksom häradshövdingen Samuel Furubom.
    Furubom sade, att eftersom Lucidor hade nämnt att en och annan blivit överfallen på gatorna, tänkte de bli kvar på Fimmelstången till nästa dag och Furubom hade begärt en säng för natten. Då de inte hade druckit mycket utan mest suttit och talats vid, hade värden nekat dem mer att dricka. "Då har Lars Johansson blivit mycket onder, sägande åt värden: -Har du intet velat tappa mera, skulle du sagt oss det före klockan nio. Då hade vi kunnat gå bort och inte suttit här så länge!"
    Det finns dock skillnader på avgörande punkter i Furuboms och Storms vittnesmål. Furubom nämner inget om att Lucidor skulle ha slängt ett ölglas i väggen. Han förnekar också att det skulle ha uppstått bråk mellan honom och Lucidor i samband med skålandet. Däremot påstår han att det fälldes skällsord mellan Storm och Lucidor vid detta tillfälle, men vad man sagt kunde Furubom inte minnas. Kort därefter hade de dragit sina värjor och parerat mot varandra så att det inte gick att skilja dem åt.

Stockholms Rådstuga avbildad av Erik Palmstedt 1768

    "Ehuruväl hade han slagit emellan dem med sin värja och balja tillika, som det skall synas av hans doppsko. Furubom svär att han icke hade ut sin värja där i stugan; men när de kommo kull i spiseln, stiger han fram till att skilja dem åt. Som Lars Johansson sade sig vara stucken, tager löjtnanten sin värja och går ut. Furubom fattar i Lars Johansson och förde honom åt bordet, jämväl rev upp jackan på honom, att se till om han hade någon skada, eftersom ingen blod syntes. Och när han omsider förnam honom vara stucken i bröstet och Lars Johansson segnade neder, kunde han fuller märka hur det var. Då går han också ut och hem i sitt kvarter. Bekänner också att Grill ville hålla honom fast sedan han kom neder, men han lät icke hålla sig utan tog litet på värjan. Icke därföre att han skall ha burit något stygn eller hugg på Lars Johansson, utan allenast därför att han oskyldig icke måtte bliva skymfad med arrest.
    Storm kallades in och tillfrågades om han hade något att säga på häradshövdingen Furubom. Han svarade som förr, att Furubom också måste ha haft ut sin värja och att Lars Johansson ränt sig själv på enderas vapen. Eftersom Storm icke skall ha givit ut en stöt efter Lars Johansson, utan all parerat emot honom, skall han icke heller i den trängseln kunnat giva ut någon stöt.
    Furubom nekar ännu och med ed, att han hade blottat sin värja där inne, som väl löjtnanten kan påminna sig. Må han därför icke söka inveckla sig i den gärningen, eftersom han allena med Lars Johansson i aktion och handel haft; påminnandes löjtnanten vidare, huru han strax efter kom hem till honom i hans kvarter och begärde penningar till låns. Fick så tre dukater på vilka han skulle giva sin obligation, men då darrade handen på honom så att han intet kunde skriva.
    Storm tillstod fuller, att han då fått tre dukater till låns, men att han var hos Furubom för att förnimma hur det stod till med Lars Johansson. Än hållandes före att Furubom haft ut sin värja, särdeles efter han hållit sig undan den dagen.
    Furubom nekade till att han hållit sig undan och lovade att skaffa hit vittnen, som han haver talt offentligen med samma dag.
    Attest ingavs av doktor Låhrman över Lars Johanssons fem skador, av vilken den ene i bröstet var dödlig.
    Mäster Hans Schultz förklarade, att slaget i huvudet inte är av någon värja, utan kommer sig av att han har stött det.
    Mäster Johan Groop begärde på Lars Johanssons vägnar, eftersom här är dråp begånget, att Storm därför må vederfaras vad Guds och världslig lag i slika mål innehåller och förmår."
    "Mäster Johan Groop giver ännu vidare mot herr Furubom, att han icke skall ha förhindrat dråpet som han kunde ha gjort. Det var inte så snart beställt, eftersom den döde hade fem sår. Dessutom har Furubom ändå lånt löjtnanten penningar, när han likväl visste vad gärning han gjort. Likaså påstår mäster Groop ännu, att Furubom skall, efter löjtnantens berättelse, haft sin värja ute.
    Furubom nekar alldeles till detta, önskandes att Gud ville göra tecken på honom, om han där i stugan haft ut värjan."
    Därefter förvisades rannsakningen till magistraten och den 22 augusti behandlades målet vid rådstuvurätten. Där yrkade Storm, att Furuboms skriftliga berättelse skulle styrkas med ed, "men som rätten icke anstår att längre uppehålla med denna sak, och löjtnanten Arvid Christian Storm efter föregången inkvistition och egen bekännelse till bemälde dråp övertygad är, ty bliver han, efter privilegierna, till Höglovliga Kongl. Hovrätten härmedelst underdånigst remitterad,"
    Därmed kunde Storms öde sägas vara beseglat. Men händelserna tog en annan vändning.
    I avvaktan på domen från hovrätten sattes Storm i häkte. Vaktmästaren Björn var ansvarig för bevakningen av fången och hade uppmanats att "bedraga behörig aktsamhet", som det hette. Ändå flög fågeln ur buren mitt framför Björns näsa, mellan klockan fyra och fem på eftermiddagen den 7 november. Mycket talar för att han var med bland de sammansvurna, men man slås samtidigt av hur oskuldsfullt han agerade inför rätten. Borgmästaren och rådet uppmärksammade Kämnersrätten om rymningen, stadsfiskal Holmström angav Björn för fångspillning. Den 10 november ställdes Björn inför rätta. Rannsakningen inleddes med att Rådman Sven Törner höll en straffpredikan för Björn, om "vad hans ämbete är och hur honom högt åligger vakande öga och noga uppseende hava med arrestanterna och särdeles löjtnanten Storm". Björn fick sedan redogöra för rymningen, men först beklagade han "med gråtande ögon" sin olycka och bedyrade sin oskuld.
    Elisabeth Möller, Storms mor, och hennes jungfru vistades redan inne hos fången då två adelsmän vid namn Lodhe kom till fängelset vid fyratiden på eftermiddagen. Därefter dök ytterligare fyra män upp för att besöka löjtnanten. Dessa släpptes också in, eftersom Björn förlitade sig på att vakten i cellen höll ögonen på vad som skedde där inne. Trots detta lyckades de som besökte Storm omärkligt få med sig honom ut då de lämnade cellen. När de gått märkte Björn att det var mörkt därinne, varför han tog ett ljus och gick in för att se vad som stod på. Han gick fram till Storms säng, "att se till om löjtnanten låg där kvar efter han tillförne har föregivit sig vara sjuk". I stället för Storm fann han till sin stora förvåning fångens moder liggande där, med täcket draget över huvudet. Björn påstod sig redan ha gjort sitt bästa för att leta reda på fången.
    Sven Törner frågade Björn om han på något sätt hade blivit bestucken, vilket det fanns all anledning att tro. "Med önskan att jag aldrig hos Gud må njuta någon nåd, utan vara i evighet förbannad, om jag där till har muta eller tubba låtit", svarade han.
    Mäster Johan Groop var som målsägare till den döde Lucidor närvarande vid rättegången. Han "ivrade hårt detta förseende mot vaktmästaren, efter löjtnanten i dessa dagar eljest hade fått sin dom". Därefter hördes stadsvakten Johan Jönsson Lilja, som berättade att tre personer var inne i arresten, då han och hans kamrat tog vakten klockan halv fyra. Strax därpå lät vaktmästaren släppa in sex män. Dessa hade placerat sig mellan Johan och fönstret, så att han inte kunnat se vad de företog sig. Det var nämligen helt mörkt i rummet och i spisen låg det bara ett rykande vedträ. Efter ett tag släppte vaktmästaren ut besökarna. Innan detta skedde, upplyste den andre stadsvakten Christen Johansson om, att "jungfrun släckte ut ljuset". Därför kunde han och hans kamrat omöjligt se vilka som gick.
    Så kom turen till fru Möller, som tillfrågades om hur hon burit sig åt för att få ut sonen ur fängelset. Hon kunde väl ha sökt nåd för honom hos överheten, menade Törner, eftersom fritagningen inte var tillåten. Vad vore väl det för föräldrar, invände hon, som inte försökte rädda sitt barn? Hon verkade ha förstått, att detta innebar en ren bekännelse eftersom hon genast formulerade om svaret och tillade, "att hon av ängslan intet kan veta hur han kommit lös, mer än det han med de andra mått ha gått ut". Hon sa sig inte heller veta vilka som varit inne hos sonen. Hon hade bara kommit dit för att trösta honom. Hon hoppades att man i nåder måtte överse med vad som hänt "och henne intet tillräknas som är en kvinnoperson". Hon hade heller inte talat ett ord om flykten med Björn, utan hoppades därför att också han skulle benådas.

Claes Rålamb

Överståthållaren Claes Rålamb hade underrättats om flykten och inledde genast spaningarna efter Storm. På överståthållarens befallning tvingades frun och jungfrun att stanna kvar i Storms cell tills vidare.
    Ordförnden i rätten frågade så fru Möller varför hon hade lagt sig i sängen. Förstod hon inte, att man på grund av hennes beteende skulle begripa att flykten varit planerad? Jo, svarade hon ärligt. Hon hade först tänkt begära att jungfrun skulle lägga sig där, men eftersom hon var främmande ville hon inte dra henne i olycka för sonens skull. Björn tillade då, att när han kommit fram till sängen hade jungfrun sagt: "Låt honom ligga, han sover".


    Enligt rätten förhöll det sig på följande sätt: Först hade man låtit fångens mor och hennes jungfru gå in i arresten. Sedan släppte man in två adelsmän och efter dem ytterligare fyra andra, allt under det att Storm själv låg i sängen och låtsades vara sjuk. Då alla var därinne hos fången hade någon släckt ljuset, så att vakten inte skulle kunna se vad man företog sig. Därpå hade fången och de andra männen avlägsnat sig genom dörren. Den hade öppnats av vaktmästaren, som stått utanför med ljus i handen och givit akt på dem som gått ut. Då han upptäckte att det var mörkt i arresten, hade han gått in med ljuset och avslöjat flykten. Förgäves försökte man sedan få fatt i Storm. På sin själs salighet hade vaktmästaren sedan bedyrat, att flykten skett utan hans vetskap eller vilja. Dessutom hade han litat på att bevakningen inne i arresten givit akt på fången.
    Rätten tog saken under övervägande: Moderns gärning kom sig av hennes känslor för sonen, och var av den arten att den inte kunde bestraffas - hon måste därför förlåtas. Eftersom hon inte heller kunde konfronteras med herrarna Lodhe och de andra, ålades hon borgen för inställelse vid framtida kallelse, varpå hon frigavs. Storms mor betygade å sin sida vid frigivningen att det gjorde henne ont om vaktmästaren, att han skulle råka i olycka för hennes sons skull. Därför bönföll hon rätten att de måtte förskona honom, eftersom han var oskyldig och hade gjort sitt bästa för att bevaka fången.
    Den 14 november behandlades målet på nytt inför Rådhusrätten. Efter omröstning dömde man Björn till samma straff som löjtnant Storm skulle blivit dömd till av Hovrätten. Han remtterades sedan till samma rätt för att dömas där. Detta innebar med all säkerhet en dödsdom för den olycklige vaktmästaren.
    Stadsvakterna Johan Jönsson Lillia och Christen Johansson dömdes av rätten till förlust av sina respektive tjänster, och att dessförinnan i tre dagar, en timme om dagen, "rida uppå trähästen".
    Överstelöjtnant Balzar Storm, Arvids far, skrev den 25 september ifrån Buxtehude en nådeansökan för sin son. Arvid Storm flydde emellertid utomlands, närmare bestämt till Norge, innan faderns ansökan hann nå sitt mål. Så småningom hamnade han i Trondhjem, där han kom att ingå i dansknorska armén. Han steg raskt i graderna och blev kommendant på Bergenshus, för att slutligen befordras till generalmajor. Storm blev också stamfader till den högt ansedda norska släkten Wedel, och barnbarnet Caspar Herman Storm byggde ett förnämt palats i Christiania, där krigsskolan var inrymd ännu in på 1900-talet. Också konstnären Edward Munch har sitt ursprung hos Arvid Storm. "Min stamfar morderen", som Munch själv lite skämtsamt brukade säga.
    Slutomdömet över Arvid Storm överlåter jag till Erik Axel Karlfeldt som på följande sätt målat bilden av den unge löjtnanten:
    "Hans ovärdiga stridsmetod att överhölja en redan störtad vederdeloman med sår, hans lögnaktiga uppträdande inför rätta, hans fega flykt både från dråpplatsen och från fängelset stämpla honom - vad han sedan än må ha blivit - som en missdådare."

Då en person från samhällets övre skikt skulle begravas, ställdes liket ut omgivet av tända ljus i en av de förnämsta kyrkorna. Sedan fördes det till Riddarholmskyrkan för att bisättas, till dess man transporterade det till den dödes hemtrakt, där det slutligen begravdes. Denna process kunde ibland ta upp til tre eller fyra år. På vägen till Riddarholmskyrkan bars den döde på en bår betäckt med en gyllenduk, under en tronhimmel som man bar. Framför båren gick det skolgossar och sjöng två och två i rad, åtföljda av en lärare som höll ordning på sången. Den dödes sköldmärke bars närmast framför båren, tillsammans med uniform och värja om han varit militär. I en galavagn förspänd med sex hästar kom konungen efter kistan, åtföljd av drottningen i en rikt utsmyckad vagn. Därefter, vitklädda och med långa släp, drottningens hovdamer. Hade den som dött varit en mycket mäktig man, brukade konungen gå i stället för att åka i sin vagn. Klädda i sina sorgedräkter kom till sist den dödes släktingar. Dessa tillställningar var publikdragande, och vägen där begravningsprocessionen drog fram kantades av människor.
    Lucidors begravning genomfördes i all enkelhet och kostade endast tjugo daler kopparmynt, enligt Maria församlings räkenskaper: - "Fordom vällärde, och numera sahl. Lars Johansson, philosophiae studiosi, och här i Stockholm berömd poetae, döde lekamen/: som för någon tid sedan, blev uti staden ihjälstucken, och bekom lägerstad denna gången, item bår och päll, därföre betaltes i ett för allt den 1 november 1674 20:".
    Kyrkvärden Sven Persson gav order om att begravningen skulle ske utan högtidligare begravningstal. Ändå      
var det ytterst sällsynt, att man i räkenskaperna på det här sättet fällde några som helst värdeomdömen om den döde. Det verkar som om Stockholm sörjde sin Lucidor. Anledningen till att man fick vänta med begravningen var med all säkerhet den att det inte fanns kontanter att betala med.
    Först måste bouppteckningen genomföras och de efterlämnade ägodelarna säljas. Mäster Groop, som reagerat med djup indignation på mordet, lade ned stor kraft på att komma till klarhet i detaljerna rörande detta under rättegången. Man kan konstatera att han också hade största förtjänsten av att Lucidor fick en anständig begravning. Det gällde att täcka begravningskostnaderna och det var i den andan kvarlåtenskapen värderades.
    Boets behållning blev till slut 99 daler kopparmynt och 28 öre. Bouppteckningen gjordes den 26 september 1674 på den plats där Lucidor bodde vid sin död, nämligen i salig lärftskrämaren Hindrich Anderssons hus på Norra Smedjegatan. Skräddarmästaren Johan Groop och bokbindaren Jakob Hornbein var med vid värderingen. Där fanns bland annat 30 namngivna bokverk och "24 allehanda böcker", som inte specificerats. I dödsboet fanns också andra ägodelar:
Några st. gamla ärmkläden och halsdukar,
utslitna, värderade tillsammans
1 Walmars pajrock                                                2 daler
2 st. söndriga lapphandskar                                    2 daler 16 öre
2 st. renhudar à 8 daler st.                                    16 daler
1 gammal brun peruk                                              3 daler
1 gammal våtsäck                                                   1 daler
1 räffelbössa                                                         12 daler
1 palaas                                                                30 daler
_______________________________________________________
                                                                             66 daler 16 öre



Så fick äntligen Lucidor vila ut i lugn och ro. Hans korta liv hade varit intensivt, fyllt av produktivitet och kunskapstörst. Ofta hade tillvarons nakna brutalitet varit en trogen följeslagare längs en tämligen fattig och mödosam väg. En Storm blåste symboliskt nog ut hans livslåga. Trehundra år efter Lucidors död reste en skara journalister från Stockholms-Tidningen en minnessten över honom på Maria kyrkogård där han ligger begravd.

Lasse Lucidors minnessten

 Här vill jag låta Erik Axel Karlfeldt hedra Lucidors minne med följande äreminne:

Nu lägger marken av sin gråa vadmals pajrock

och isen flottas bort från vill-vall-välvand sjö.

Nu drager skogen på sin lätta gröna majrock,

och Syrinx spelar gällt i strandens brutna rö

sitt gamla herdespel för sven och mö.

Var hälsad, broder Lorens,

där du utgår en av vårens

första lövsprångsdova kvällar,

skämtande bland raska sällar.

Nyss drog ett högsällt lik förnämligt genom staden.

I blossens sorgsne sken brann ståten mörksamt grant.

Den torr-vig-skanklad död gick osedd i paraden,

och efterst följde du, hans klagande drabant,

och bar din krans av tårvätt amarant.

Slapp du fram till grevegriften?

Fick du presentera skriften

som du virvlat fram ur hjärnan

om den släckta Gyllenstiernan?

Sist vid ett bröllopshus jag såg dig stå i hopen

och hålla med en dräng ett hemligt parlament.

Jag vet det gällde ju de yra lyckoropen

som skulle smugglas in, ett snyggt och borgat pränt,

allt vittert, lärt och värdigt en student.

Du är frisk och semper-lustig.

Fick du gåtan god och mustig,

så de kyska frustulammen

rodna lagom djupt av skammen?

Nu från ditt skatbos glugg är arbetsdagen sjunken.

Så tag av snillets lön en klingand karolin

och gå till Frants de Moy, till Duvan eller Munken

och skölj din lögnhals ren och håll din rätta min.

Bort pust, kom lust med must av öl och vin!

Du är stor och grov i truten,

bringan spänd och näven knuten,

krusar ingen man på gatan

men har billig skräck för satan.

Dock, i en källarsal som på ett uselt gårkök

är människan en strunt och allt åt fanders vänt.

Men ett är ganska visst: då Poebus tänt sitt vårkök,

blir ock poetens blod besynnerligen tänt.

Så tag i kväll ditt bästa instrument!

Bröllopslägrets skald och bårens,

öppna ligga alla vårens

gröna riken för de djärva

att bevandra och förvärva.

Du många maskers man, jag ser dig vanka åter

vid Nereus salta vik, där månen skiner in,

där under lönnars tält en blek herdinna gråter

och Liliamello går med Chloris hand i sin.

Beblomstra blomman min, blomstergudinn!

Vem var han som steg av färjan,

mörk som Charon, slog på värjan,

kaxig som en Alexander:

"Ave, Thanatophilander?"

Lars Wivallius - Äventyrare och drottningens hovauditör

Efter att ha avslutat sin korta studietid vid Uppsala universitet reste Wivallius till Trondheim. Därifrån tog han sig till Hamburg och tog värvning som soldat åt holländarna i kriget mot Spanien. Redan efter åtta dagar föll staden Breda i spanjorernas händer och Wivallius fick avsked. Det är inte omöjligt att han träffade Erik Gyllenstierna i Holland, eftersom denne studerade vid universitetet i Leiden vid den här tiden.
     I England började han umgås med adelsmän och tillsammans med en av sina nyförvärvade engelska vänner reste han till Danzig där han lärde känna poeten Johannes Plavius. Här rörde han sig i kretsen kring Sigismund och vistades bland Jesuiter. Troligen gick han över till katolisismen, för när de svenska trupperna närmade sig Danzig i juni 1626 flydde han förklädd från sina egna landsmän på en gödselkärra. Han befann sig i Nürnberg     1627, men dessförinnan hade han besökt Frankrike, Italien och Österrike. Förbittrade fordringsägare, som Wivallius lämnat efter sig på sin väg, hörde av sig och därför lät man kasta honom i gäldtornet. Rådet i Nürnberg gjorde efterforskningar om friherren som bl a hänvisat till fältmarskalken Herman Wrangel och dennes gemål Katarina Gyllenstierna. I maj 1628 erkände Wivallius vem han var och sattes i ett sämre fängelse, "in das loch" - "hålet". Fängelset låg i källarvalven under stadens gamla rådhus och bestod av femton medeltida celler. I dag är das loch ett museum. 

Cell i Nürnbergs medeltida fängelse

    Emellertid fortsatte han att skicka sina skrivelser till rådsherrarna och försökte också beveka dessa med sina teckningar och dikter. Senare skrev han:  "... jag haver  ritat ett stycke i Nürnberg, vilket ännu där hänger i Rådkunstkammer, för vilket stycke många grevar 
och friherrar av kejsarens armada bådo för mig, att mig tillgavs allt vad jag var skyldig bliven och blev demitterat av min arrest".
    Den 26 september benådades han, "ehuru han ett skamligt livsstraff förtjänade", på villkor att han erkände allt inför sittande rådhusrätt. Vid frisläppandet var han svårt sjuk och rådet beslöt att en läkare skulle vårda honom. 
    Efter drygt en månad gav han sig åter ut på vandring, bara för att gripas igen i Bamberg, ett par mil därifrån. I Bamberg hade han förfört en gift borgarfru, och i fångtornet där han satt hade han haft "collition" med en annan kvinna från staden. Det är oklart hur han lyckades bli fri, men i början av 1629 tillfångatogs han av Wallensteins trupper i Magdeburg.


Han spärrades in i klostret i Jerichow och efter åtminstone sju månader lyckades han fly. Sjövägen försökte han ta sig till Sverige, men fartyget prejades av Tillys trupper.  Han misstänktes för  spioneri och Tilly själv lär ha förhört honom, men på något sätt lyckades Wivallius tala sig fri och fick dessutom ett äkta pass på sitt falska namn. När han sedan reste genom Danmark, eskorterad av svenska officerare, hyllades han av de danska adelsmännen. 

    Norr om Hässleholm, i Björkeberga, lärde han känna den danske adelsmannen Ulf Grip. Det dröjde inte länge förrän den unge friherren var förlovad med Grips dotter Gertrud. Kort därefter skickades dottern till släktingar i Småland och i Visseltofta, alldeles vid svenska gränsen, stannade hon till vid prästgården. Snart dök också Wivallius upp och tillsamans övertalade de prästen att viga dem samman. Därefter skickades prästfrun till Björkeberga med ett brev för att få Grip att acceptera giftermålet. 

    Brudparet planerade att fly till Holland där Wivallius skulle söka nåd hos den svenske kungen, genom dennes hovmarskalk som vistades där, men först reste de hem till Grip. Genom att påstå att ett krig skulle utbryta mellan Sverige och Danmark lyckades Wivallius förmå "svärfadern" att vidta drastiska åtgärder. Denne packade ned familjens dyrbaraste ägodelar i tolv kistor och bad Wivallius ta med sig dessa till sitt släktgods i Sverige till dess kriget var över.

    Komna till Hälsingborg lastades godset på en båt med destination Holland, men de fick snart vända om eftersom Gertrud drabbades av svår sjösjuka i det hårda vädret. Efter att ha fört henne tillbaka till hennes far drog Wivallius så småningom ensam sin färde till Holland, men först sålde han innehållet i sju av kistorna i Göteborg. Hovmarskalk von Falkenberg hjälpte honom emellertid inte utan befallde honom att "draga genast hem" . Han återvände därför till Göteborg där han fick veta att han var avslöjad och efterlyst i hela riket. Meningen var nu att han skulle ta sig till Stockholm för att söka nåd hos Gustav Adolf, men vägen var lång och farofylld och genom att han blev varnad av en vän undvek han med nöd att bli gripen redan i Mariestad.

    I Uppsala lyckades han utverka ett rekommendationsbrev av sin professor Laurentius Wallius till dennes betydande vän Adler Salvius i Stockholm. Skalden förklädde sig i svartbrun peruk och lösskägg och väl framme i huvudstaden uppvaktade han Salvius med en supplik, dvs en böneskrift, på tyska, i vilken han förklarade sin situation samtidigt som han erbjöd sig att som gottgörelse bli konungens spion i det förestående kriget i Tyskland. Den som skulle utforska fienden, menade Wivallius, behövde speciella kunskaper:

Han måste kunna bedraga italienarne med arglistighet,

fransosen med komplimenter och prat, tyskarne med

skryt, engelsmännen med sockersöta mandlar,

holländarne med girighet och - att jag inte må glömma

danskarne - dem måste man med deras egen falskhet

kunna artigt vexera, att icke säga bedraga. En sådan sälle

har något att lära av mig: att ibland kunna spela adelsman,

ibland bonde och ibland en fattig fan.

Johan Adler Salvius (1590-1652)

Kungen lät hälsa genom Salvius att han inte tog illa vid sig av skaldens framfart och att han inte hade någon onåd till honom, men genom Per Banér befallde han Wivallius att inställa sig i kansliet för att tala mer om saken.

Kung Kristians dom

Strax därpå fick Ulf Grips bror Anders, som var jurist, företräde hos konungen där han lyckades utverka att Wivallius skulle straffas om man kunde gripa honom. När skalden fick höra detta, och att man redan gripit hans betjäntgosse, beslöt han sig för att, med ståthållare Lars Skyttes mannar tätt i hälarna, omedelbart fly till Tyskland.

    Med sin betjäntgosse, som sluppit lös efter förhör, flydde han söderut till Bråviken vid Berga för att om möjligt presentera sig för konungen som skulle passera där på sin väg mot Tyskland. Eftersom konungen redan rest förbi, beslöt han sig för att söka audiens på tysk mark där han var utom räckhåll för sina fiender.

    Betjäntpojken lämnade han hos prästen vid Bråviken och av honom lånade han också en vadmalsrock i vilken han förklädde sig under den fortsatta resan. Efter hand lade han av rocken och brukade ett pass utställt på ädlingen Nils Posse. Denne skulle rest före Maria Eleonora och anordnat hennes överfart till Preussen men resan ställdes in. Wivallius, som kommit över passet, utgav sig för att vara Posse och kunde därmed bruka fria skjutshästar ned till Kalmarsund. Där var emellertid motvinden så svår att han, trots den livsfara detta medförde, beslöt att färdas till Tyskland genom Danmark.

    I Växjö domkapitel behandlades just då frågan om skilsmässa mellan honom och Gertrud, något som med säkerhet nådde hans öron. Mycket talar för att det var kärleken till henne som förmådde honom att bege sig mot Björkeberga för att försöka övertala Grip att acceptera honom. Detta var ett högt spel och han greps, trots sin förklädnad, den 13 juli 1630 av danske konungens fogde en halvmil från godset.

    Samma natt skrev han ett brev till Grip där han hoppades få komma i hans gunst:

Oansett jag icke densamma är som den, jag mig för

Eder utgav med namnet, så är jag dock en sådan

person, som kan förvärva det, jag icke haver ärvt. Och

om jag än skulle dö, så dör jag dock för den trohets

skull, som jag till Eder dotter drager och henne skyldig

är, ty för Gud är hon min äkta maka, som med min

person (och icke, med namnet) ärligen vigd är.

Hans "Käre svärfader" Grip for dit i fullt raseri och transporterade fången till sin gård där han hårt skruvad i bojor låstes in i en källare. Hanklovarna skruvades så hårt att " köttet svullnade över järnet och blodet bulnade under naglarna". Grip reste sedan till Köpenhamn och begärde inför Kristian IV att Wivallius skulle avrättas för sina brott.

    Skalden hävdar att han i sin källare lyckades få till stånd ett hemlig samtal med Gertrud. Hon bad honom då att inte avslöja att hon själv vetat om hans rätta namn redan före giftermålet. Hon ville att Wivallius skulle hävda inför rätten att de gift sig med hennes föräldrars vilja vilket de inte skulle kunna förneka. På så sätt skulle han kunna vinna henne tillbaka med rätten på sin sida. Huruvida detta påstående stämmer överens med faktiska händelser är svårt att veta, men vissa omständigheter talar för att det kan vara sant.

    Han fördes till Kristianstad och spärrades in på den nybyggda fästningen för att sedan ställas inför rätta i staden. Wivallius lyckades verkligen bevisa att Grip frivilligt givit honom sin dotter och att kistorna varit hennes hemgift. I brist på bevis måste man frikänna honom, men Grip lyckades slutligen få honom fälld för det falska passet. Efter att först ha dömts till döden frikändes Wivallius efter ett överklagande, men den danske kungen ingrep och dömde honom åter till döden. Han sländes i en spjälad träkista som placerades på torget och hånades av allmogen: "jag kunde där varken gå eller stå, utan låg bunden till händer och fötter i runda tio veckor, som jag aldrig stod på min fot, utan låg där i sådan illaluktande stank som hade jag varit en hund".
    När han nu väntade på att föras till sin avrättning i Köpenhamn, lyckades han med hjälp av vänner övertala vakten att fly med honom till Stockholm. Den 13 juli 1631 anlände han till huvudstaden och blev omedelbart gripen och ställd inför Svea hovrätt för att förhöras.
    En fängslad djäkne i trettioårsåldern, Ericus Petri, hade angivit skalden för att vara katolik vilket var en allvarlig anklagelse som kunde leda till dödsstraff. Visserligen hade han under sina resor ibland rört sig i jesuitkretsar, men orsaken till att han blev angiven vilade troligen på andra grunder. Wivallius var en omtalad person och hans äventyr var kända av den svenska allmänheten. Detta kunde i sig vara tillräckligt för att få sitt namn inblandat i en rättssak.
    Ericus Petri hade brutit sig in i Ornö kyrka i Stockholms skärgård. Där hade han stulit mässhaken, guldfransarna som omslöt altaret, Nya testamentet och en psalmbok samt druckit ur tre stop av kommunionsvinet. Vid altaret hade han lämnat efter sig hädiska dikter och förespått katolicismens återkomst till Sverige.
    Ericus dryckenskap var långt gången och hans fattigdom hade gjort honom halvt vansinnig, men papistskräcken var så stor i landet att man var övertygad om att man kommit en stor sammansvärjning på spåren. Han greps snart och under förhören angav han en Andreas Anundi som övertalat honom att bli katolik. Denne mystiske person hade sagt sig ha åtskilliga stallbröder och av dessa stod hans "svurne broder" Wivallius honom närmast.
    Den förvirrade Ericus underkastades sedan tortyr, då han namngav ett flertal misstänkta jesuiter som medbrottslingar.  Den 5 oktober befalldes slottsfogden Samuel Påfvelsson "att han skulle säga honom döden till och att han på nästkommande måndag skulle ledas ut på rättarplatsen och läggas på fem stegel". Kyrkoherden mäster Jacob lät efter avrättningen meddela att Ericus när han dog inte längre "i någon trosartikel var ense med papisterna".


Kajaneborgs fästning


Eftersom Wivallius angivits innan Ericus lagts på pinobänken var detta särskilt graverande, men skalden kunde framgångsrikt hävda sin oskuld inför hovrätten. Han hade säkert blivit frigiven i brist på bevis om inte en oväntad händelse hade inträffat. När han tidigare flydde från fängelset i Kristianstad, lämnade han ett brev efter sig där bjöd in sin åklagare, den "ogudaktige fogden" Henrik Jensen, att inom tre veckor möta honom i Stockholm för att fortsätta processen i svensk domstol.

Här är Gud ske lov mitt fädernesland och här är så

god kristen rätt som i Danmark. Men det lider man

icke hos oss, att man står så och brukar mun och

okvädar folk inför rätten och inte att man är så lätt-

  färdig, att man som Henrik Jensen gjort i Danmark

                                             ger sig fan inför domstolen. 

En förvånad Wivallius kunde konstatera att hans plågoande följt hans inbjudan och efter det att denne informerat riksrådet om skaldens bedrifter i Danmark hölls han kvar i fängelset i avvaktan på den danske kungens besked. Kung Kristian hade ju dömt honom till döden, men Gabriel Oxenstierna lovade honom att "den sak, som Danmark vidkommer, går oss icke så högt an".

    Efter det att Ulf Grips rättegångsombud anlänt från Kristianstad rullades hela Björkebergaaffären därmed upp på nytt. Wivallius försvarade sig väl och Svea hovrätt samlade på sig rättegångshandlingar av imponerande mått, där brev, vittnesinlagor och dikter på svenska och latin vittnade om skaldens oskuld. Den 5 februari 1633 konstaterade hovrätten att saken inte kunde tas upp på nytt, eftersom dom var fälld i Danmark. Ändå ville man ge Wivallius en rejäl uppsträckning, eftersom han uppträtt under falskt namn men kunde inte hitta någon paragraf för detta. Däremot fanns det i den romerska rätten en punkt som gjorde deportation och indragning av den dömdes ägodelar möjlig. Innan verkställighet kunde ske prövades saken inför riksrådet. Greve Per Banér yttrade: "Det är intet tvivel att han är en skälm, men till livet kan han fördenskull intet dömas, utan till stupone eller att honom brännas märke i pannan."

    Wivallius hade blivit släppt mot borgen, och då han blev varse hur tongångarna gick flydde han hals över huvud. Han infångades den 1 juni 1634 och i oktober samma år deporterades han till Kajaneborgs fästning. När han skulle föras bort till sitt förfärliga fängelse i den finska ödemarken, skrev han en av sina mest älskade visor Varer nu glad mina fiender all.

    Vid samma tid som Wivallius dömdes benådades Johannes Messenius, dramatiker, författare och historiker, från det fängelse Wivallius skulle spärras in i. Messenius fängelsetid varade i 18 år.

    Fästningsmuren på Kajaneborg var av sten och tre och en halv meter tjock. Inne i själva muren fanns en liten trekantig, fönsterlös håla utan toalett eller rökgång. Efter att först ha vistats ett år i fängelse på Uleåborg tvingades Wivallius under mer än fem års tid kämpa mot hunger och köld i denna lilla cell. För att inte bli galen tilläts han använda ljus och skrivdon och fängelsetiden blev därför trots allt fylld av livgivande skaparkraft.

Johannes Messenius 1579-1636

Midsommardagen 1637 antecknar han i förtvivlan att han är - "allaredo så fördärvad, att jag icke förmår sitta och bocka mig över bordet. Jag är över mitt bröst helt uppsvullen och så styv i mina lemmar, att jag knappt orkar till sängen." Vid ett annat tillfälle klagar han över sina svullna händer och den olidliga stank som kom av att han "måst göra mitt livs nödtorft inne i fängelset hos mig". Han författade många skrifter och dikter, av vilket det mesta har gått förlorat, samt ett större diktverk kallat  Svea rikes ringmur. Allt detta lät han rådsherrarna i stockholm ta del av i hopp om att få nåd, men det var först i mars 1641 som landshövding Wernstedt, som engagerat sig för hans sak, lyckades få honom frigiven. Då gav rådsherrarna order om att Wivallius "som en sådan lång och rum tid uti fängelset haver pliktat" skulle friges och föras till Stockholm. 

Vid tiden för frigivandet, då Wivallius var 36 år gammal, skrev han sin kanske mest älskade visa: Klagovisa över denna torra och kalla vår.  (Lyssna: Ulf Bagge sjunger sin tonsättning av visan http://www.youtube.com/user/wivallius05#p/u/24/iqwZouSVCl8 )

Efter den hårda behandling han blivit utsatt för, kunde man förvänta sig att han blivit bitter och bruten, men klagovisan tillhör det vackraste som skrivits i svensk litteratur.

    Ulf Grip dog först 1644 och fick därför uppleva att hans "käre son" blivit benådad, och Gertrud åldrades på Björkeberga där hon kom att leva hela sitt liv. Hon gifte sig med en dansk adelsman, men efter sju års barnlöst äktenskap avled hon 1656 på fädernesgården. 


Ärlig och manhaftig


Under de år som följde på frigivandet skrev Wivallius först och främst tillfällesdikter till bröllop, begravningar och andra högtider. Under åren som gick tillägnade han sig goda kunskaper i juridik, och de processer han personligen genomlidit hade skaffat honom praktisk erfarenhet i advokatyrket.
    Efter det danska krigets slut blev den unge Magnus Gabriel De la Gardie chef för det nybildade hovregementet. De la Gardie insåg Wivallius stora begåvning och utnämnde honom 1646 till auditör vid regementet, alltså en juridiskt rådgivande ämbetsmannabefattning jämförbar med en krigsdomares. Lönen var inte mindre än 1 404 daler silvermynt per år vilket var en betydande summa. 
    I hörnet av Köpmangatan och Kindstugatan ägde Thomas Albrechtson Ellertz ett hus. Han var köpman och krögare och i huset fanns också källaren Noaks ark som han själv drev. Han sålde huset 1652 för 2 400 riksdaler specier, vilket var en avsevärd summa. Han ägde också ett annat hus vid Tyska kyrkan.
    Thomas Ellertz och Wivallius var vänner sedan några år och så småningom gifte sig skalden med krögarens sextonåriga dotter Mahlin. Tillsammans fick de fyra barn. I maj 1645 flyttade Wivallius hem till fädernegården tillsammans med sin hustru och svärfar och en kort tid därefter lät han friköpa hemmanet. Han fortsatte att driva sina processer i Stockholm och var därför ofta på resande fot mellan gården och huvudstaden.
    Grannsämjan vid Wivalla var inte god och i synnerhet var det grannen Per Månsson som ställde till besvär. Ett år stämde auditören sin granne i fem mål för att bl.a. ha kört över hans ägor, för att ha skadat ett sto och för "en befängd ko". Vid ett annat tillfälle försökte Wivallius hindra några drängar från att stjäla hö, men då fick han "11 blånader och blodsår i huvudet och annorstädes". En annan granne fick böta tre mark därför att hans hund bitit ihjäl två grisar för Wivallius och dömdes också till att återställa förlusten med två fullgoda grisar "dem auditören sade sig vilja giva till de fattige".
    Det var inte alldeles ofarligt att vara advokat i Stockholm. Av sin motpart i rätten blev han en gång "slagen tre mordiska sår med kniv". Annars levde han tämligen gott på att driva processer för olika klienters räkning. Några advokater i egentlig mening fanns det inte i Sverige på den här tiden. De kom ju först under senare delen av 1800-talet, men det fanns ett slags rättsliga ombud utan juridisk skolning och ofta med tvivelaktig moral. Wivallius var däremot väl förtrogen med rättsproceduren genom de processer vari han agerat i egen sak. Hans stora begåvning och överlägsenhet i talekonsten ställde honom i det närmaste utan all jämförelse bland dessa juridiska prokuratorer.
   Redan innan det första året gått tillända sedan han avtjänat sitt straff på Kajaneborg, slöt han ett synnerligen gott kontrakt med änkan Malin Mattsdotter i Brunnsgränd. Hennes döde far hade utestående fordringar hos handlare i Norrland när han avled, vilket tillsammans med det övriga arvet uppgick till hela 25 000 daler. Eftersom utredningsmannen inte lämnat någon redovisning engagerade änkan Wivallius för att om möjligt få del av arvet.
    Kontraktet gick ut på att denne skulle få en åttondel av allt han lyckades vinna åt sin klient samt fri kost och logi på värdshuset för sig och sin dräng och en betjäntpojke så länge processen varade. Kontraktet skrevs på sommaren 1642 och målet avslutades i hovrätten sommaren 1648.
    Utredningsmannen frikändes och två av hovrättens ledamöter yrkade på att "Wivallius, som denna aktion genom så många illistiga ränker och illfundiga praktiker drivit haver", borde bli dömd till 100 daler i böter, men detta beviljades inte. Wivallius hade lyckats utpressa 2 000 daler år sin klient och änkan tillerkändes ytterligare 184 daler kopparmynt, men då ska man komma ihåg att hon redan betalat över 1 000 daler kontant till sitt biträde. Wivallius hade haft det bra på värdshuset, blivit skyldig "200 daler i vinkällaren", samt även tagit kläde "ur köpmansboden", allt på änkans bekostnad.    
    Wivallius vistades mestadels i Stockholm tilsammans med de fyra kompanier "som vid hovet komparera", men ibland reste han ut i landet för att närvara vid olika mönstringar och rättegångar. Han återvände 1650 från vistelser i Östergötland och Södermanland tillsamman med de kompanier som han varit inkvarterad med där för att tjänstgöra vid drottning Kristinas kröning. För detta betalades han 24 daler och 24 öre extra i lön. Året därpå tog han avsked från auditörstjänsten och fick ett mycket fördelaktigt tjänstgöringsbetyg. Regeringen kungjorde redan 1648 i ett öppet brev sin belåtenhet med hans tjänster och beviljade honom skattefrihet för gården i Wivalla som då blivit hans.
    Han fortsatte att dikta, men i huvudsak var det som advokat han verkade till sin död. Som sådan var han förslagen och en del fick betala dyrt för hans hjälp. Det hände att man i domstolarna varnade hans klienter och uppmanade dem att söka sig ett annat ombud. Samtidigt som Wivallius dömdes till fästning 1633 och förklarats som "en skälm och bedragare", hade hans namn spikats upp på Stortorgets skampåle. Denna åtgärd tog heder och ära av skalden för många år framåt. Nu hade han av drottningen förklarats vara en "tro tjänare, ärlig och manhaftig", ett mycket viktigt nådebevis från högsta ort och därmed var den förra domen upphävd. Trots detta förbjöd rådsturätten honom att närvara där som juridiskt biträde för sina klienter. Man hänvisade då till att namnet varit uppspikat på kåken. Wivallius kringgick helt sonika detta genom att anlita en ställföreträdare som presenterade hans i förväg skrivna inlagor. 

    Hovrätten ansåg däremot att Wivallius var fullt respektabel och hänvisade, när någon satte skaldens ära i tvivelsmål, till att han var hovauditör och dessutom tilläts sitta vid samma bord som De la Gardie.

Magnus Gabriel De la Gardie

    Sedan Wivallius tagit avsked från auditörstjänsten 1651 fortsatte han troligen som frilansande advokat i Stockholm, där han bosatte sig med sin familj till 1657. Då flyttade de tillbaka till Wivalla, men han själv pendlade mellan gården och huvudstaden för att kunna fortsätta driva sina processer. Den sista gången han besökte Stockholm hade han Mahlin med sig. Trots många vådliga äventyr, dödshot och fängelsevistelser hade hans järnfysik och enastående vitalitet stått honom bi, men nu vid 64 års ålder sviktade hans hälsa. Han dog i Stockholm den 6 april 1669 "efter en långsam, utstånden sjukdom" och efterlämnade "4 stycken omyndige och mestadels små faderlöse barn".
    Mahlin skrev till regeringen och anhöll om bistånd till begravningen. Hon förklarade att det inte fanns några pengar i dödsboet, eftersom Wivallius blivit utblottad "förmedels sjukdom, långa och mödosamma rättegångsprocesser och andra olägenheter".
    Efter fyra månaders väntan kom skalden i jorden. Regeringen bidrog med 500 daler silvermynt och De la Gardie ökade summan med 4 riksdaler ur egen kassa. Den 29 augusti begravdes Wivallius på Katarina kyrkogård och änkan fick betala det avsevärda beloppet 35 daler "för jorden, alla klockor, päll och bår".
Mahlin Ellertz hade varit gift i 24 år med den store skalden och tillsammans hade satt fyra barn till världen. Hon överlevde sin man med många år och togs 1690 in på S. Johannis Hospital eller fattighus, där hon slutligen avled.

Lasse Lucidor - rättegången om Giljare Kval

Han döptes i Storkyrkan 18 oktober 1638 till Lars Johansson. Som diktare kom han att använda sig av flera pseudonymer, men det är under namnet Lasse Lucidor man känner honom idag. Han har gått till den svenska litteraturhistorien som en av dess mest intressanta gestalter, men i yttranderättens historia har kan gjort sig känd för att ha vunnit den första tryckfrihetsrättegången i Sverige. Det är en historia som är värd att berättas, inte minst för att Lucidor blev stämd för att ha skrivit en vass satir över svenska adelns friarmödor, den första i sitt slag i vårt land. 

Innan jag kommer in på rättegången ska jag uppehålla mig lite vid hans studietid i Europa. Hans morfar Lars Mattsson, adlad Strusshielm, var amirallöjtnant och chef för örlogsvarvet i Kaseburg på ön Usedom i svenska Pommern. Omkring 1643 flyttade Lucidor dit med föräldrar och fyra syskon och det var där Gustav II Adolf landstigit i spetsen för den svenska hären ett tiotal år tidigare. Barnen blev snart föräldralösa och med tiden dog också morfadern. Strusshielms chef Carl Gustaf Wrangel var överbefälhavare för den svenska armén, riksamiral och generalguvernör över Pommern. Han blev nu förmyndare för Lucidor och hans syskon.

Greifswalds Universitet

1655 skrevs Lucidor in vid Greifswalds universitet. Han var då sjutton år gammal. Det verkar som om studierna gick bra, men redan efter ett år vid universitetet dyker han upp i dess konsistorieprotokoll i diciplinmål.  Han hade då deltagit i studentbråk på Stadskällaren vid flera tillfällen och stadsvakten sköt skarpt. Så lämnade han Greifswald 1658 och skrev året därpå in sig vid Leipzigs universitet. I november samma år iscensattes ett stort studentuppror där, och vittnen pekade senare ut den unge svensken som anförare av studenthären. Han skulle ha gått i spetsen för denna med en hillebard och man följde honom i god anfallsording. Upproret krossades efter en tid och Lucidor och de andra ledarna fängslades. Wrangels fru löste ut honom ur fängelset och sedan han relegerats på två år reste han istället till Frankrike för att fortsätta sina studier. Därpå följde en orolig och kringflackande tid i fattigdom där han bla besökte Italien och England och våren 1664 var han tillbaka i Stockholm.

    Under sin vistelse där levde Lucidor i "yttersta fattigdom och torftighet" och under sommaren 1665 blev han sjuk och eländig. Efter ytterligare en utlandsvistelse återvände han till Stockholm sommaren 1668 och senare samma år trycktes de första av skaldens bevarade tillfällesskrifter. Han blev snabbt en eftertraktad poet i huvudstaden. Under sina studieår och resor skaffade sig Lucidor omfattande språkkunskaper och det gjorde att han fick undervisa ett halvår i språk vid Uppsala universitet. Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck fattade tycke för den unge språkbegåvade poeten och i brev till universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardie diskuteras en permanent språkmästartjänst för skalden. Det skulle dröja ända till 1671 innan tjänsten tillsattes och då gick den till italienaren Blasius Teppati. Hösten 1669 återkallade Rudbeck Lucidor till Stockholm för att tolka vid olika stadsbesök.
   

 På det hela taget var de här åren en mycket produktiv period i Lucidors liv och han blev så småningom en av de främsta tillfällesdiktarna i huvudstaden. Den 17 augusti 1669 gifte sig friherre Christoffer Gyllenstierna med Gustava Johanna Oxenstierna. Till detta bröllop författade han "i högsta hast" en femspråkig dikt. Den svenska diktdelen beskrev en friares vedermödor och mot slutet av den beklagade han att tiden varit för knapp till att göra ämnet rättvisa. Han lovade dock att återkomma en annan gång i samma ärende. Av allt att döma var detta den första gången som han uppträdde som yrkespoet i Stockholm. Lucidor var bara en av många på denna lukrativa marknad av tillfällets sångare. Det gräts vid gravarna, vitsades och gycklades vid bröllopen och lyckönskades vid upphöjelser och befordringar. Detta till den gard att Kungl. Maj:t den 19 december 1668 lät lagstadga i saken i ett fåfängt försök att begränsa omfattningen av denna verksamhet.

"Ingen skall fördrista sig - om han icke varder bedin - 

skriva någon gravskrift, vid 10 daler silvermynts böter.

Om brudskrifter, nyårsskrifter, alla andra tiggarskrifter, 

och det bettleri, som sker med stamböcker, 

likaså om tiggeri av varjehanda slags folk,

såsom tromslagare, pipare, sjungare, kuskar, kockar 

och gement folk med majstänger, 

vare samma lag."

Att Lucidor inte varit "bedin" att skriva vid det här tillfället hade inte hindrat honom. Han var i stort behov av pengar för sitt uppehälle. Senare skulle han dryga ut sina knappa inkomster med översättningsarbeten åt ämbetsmän och privatpersoner, men vid det här tillfället var penningbristen akut. "Brudfackla" som han skrev till herr Christoffer togs väl upp och han fick 10 riksdaler i Caroliner för den. Därmed var isen bruten och torsdagen den 18 november var det dags för ännu ett stort bröllop i staden.

Det var herr Christoffers bror, Conrad Gyllenstierna, som skulle gifta sig med den unga Märta Christina Ulfsparre. Man försökte nu övertala Lucidor att skriva till det stundande bröllopet och i sista stund fick herr Conrads kammartjänare Göran skalden att under tisdagskvällen fatta pennan. Tiden var knapp. Nu tog han upp temat från "Brudfackla"  om en friares vedermödor och åstadkom en lysande satir och en slagfärdig analys av friarkonstens alla påfund. Efter ett hektiskt dygn skyndade han till hovtryckare Wankijf och vid sjutiden på torsdagskvällen var "Giljare Kval" tryckt. 

Conrad Gyllenstierna

Den var undertecknad med pseudonymen "Lucidor den olycklige". I sällskap med studenten Johan Bergh begav sig Lucidor till bröllopsgården. Bergh gick in och fick överlämna den 238 rader långa bröllopsdikten  "Giljare Kval" till brudgummens bror herr Christoffer, som sedan delade ut den till brudparet och gästerna. "Skriften var våt, nyss tagen av trycket."

Bröllopet var en av de riktigt stora tilldragelserna inom societeten. Inne på festen i bröllopsgården satt riksråden och gräddan av adeln, den unge konungen och änkedrottningen Hedvig Eleonora. Conrad Gyllenstierna var en person som saknade självironi och humor och Lucidors dikt, som var skriven för att sprida glädje och skratt i det högstämda sällskapet, sågs som en smädeskrift. Det var allmänt känt att den unga bruden inte erövrats utan kamp, något som Lucidor inte visste något om då han befunnit sig på annan ort. Det hade varit nära en duell med greve Douglas, men parterna hade förlikats genom kungligt ingripande. Nu fick herr Conrad för sig att Lucidor var mutad av greven för att ställa till en skandal i det förnäma sällskapet. I texten fanns ju en anspelning på en duell och att friaren blivit rädd och flytt.

Kort efter bröllopet besökte Lucidor sin vän Stiernhielm som sa: "Jag hörer att I är en olyckelig, Lucidor." Efter ett allvarligt samtal med skaldebrodern fick Lucidor onda aningar, varför han skickade ett förklarande brev och två exemplar av dikten till brudgummen. Han undertecknade brevet med Lasse Johanson och inte med pseudonymen, för att visa att han inte hade för avsikt att dölja sig. Gyllentierna lät hälsa att han skulle betala för skaldens omak. Att det inte skulle ske med klingande mynt var uppenbart.

1600-talets lagar var uttryck för en auktoritär statsmaktsom värnade om makthavarna och syftade till att hålla folket i Herrans tukt och förmaning. Man utdömde avskyvärda straff i Guds namn.Makthavarna fruktade det fria ordet, eftersom boktryckarkonsten hade gett självständigt tänkande människor möjlighet att sprida sina idéer. I 1665 års förbudsplakat stadgades i fråga om smädliga skrifter att inte endast författaren, tryckaren och spridaren av en sådan skrift skulle bestraffas utan också innehavaren av den. Det var med andra ord viktigt att beskriva meningsmotsåndare som smädare och baktalare. Det symboliska straffet för en förgriplig skrift var rening genom eld, varvid bödeln skulle bränna skriften. Mycket stränga straff kunde drabba författarna till förgripliga skrifter. Ett av de mest förskräckande straffen i vårt lands censurhistoria -  för gudsförnekelse och hädelse samt smädelse mot statens makt och myndighet - utdömdes så sent som 1706. Då avrättades i Marstrand J H Schönheit för att bl a ha angripit Kungl. Maj:ts styrelse och i sina smädeskrifter och paskiller ha kallat den orättvis. Ett vittne beskriver exekutionen så här:

"Nu blev högra handen avhuggen, därpå tungan med en krok 

utdragen och bortskuren, sedermera huvudet avslaget och jämte 

kroppen å bålet bränt, och slutligen hand och tunga fastspikade 

vid den på torget stående kåken."

    Då Lucidor blev anklagad för att ha skrivit en smädeskrift kan man förstå hans oro. När man sedan ville få det till att han tagit heder och ära av en av rikets mäktigaste män - och detta i närvaro av konungen och hans närmaste befattningshavare - kan man hålla med Stiernhielm om att Lucidor råkat i olycka.

Georg Stiernhielm 1598 - 1672

Lucidor i fängelse

Processen mot Lucidor inför hovrätten förs nästan uteslutande i skriftlig form. Det är parternas personliga inlagor som rätten handlägger och det kan därför vara intressant att följa processen ganska ingående. Här får man en unik möjlighet att lära känna Lucidor utanför hans diktning, bakom fördomar och myter, när han tampas med maktens representanter Gyllenstierna och hans advokat Samuel Croningh.

 

Det hela tar sin början med att Lucidor lördagen den 27 november häktas för lösdriveri, antagligen på tillskyndan av Conrad Gyllenstierna. Den 9 december lämnar Gyllenstierna in en supplikation till Svea hovrätt där han anklagar Lucidor för att, i konungens och drottningens närvaro, ha smädat honom och hans familj med en grov och ohövlig skrift. Som en varning till andra äreförklenare och plakatsförbrytare begär Gyllenstierna att Lucidor "till verkligt exempel avstraffad blir". 

Lucidor hålls ju redan fängslad som "lösker person" men nu vill alltså Gyllenstierna få honom dömd för ett långt allvarligare brott. Med all önskvärd tydlighet understryks Gyllenstiernas begäran i en bifogad skrivelse med instämmande av drottningen och rikets högsta herrar, som alla har undertecknat handlingen på konungens vägnar. Lucidors före detta förmyndare finns också med i skaran.

   

Eftersom landshövding Gyllenstierna är på väg till Viborg och inte får hindras eller uppehållas tas målet upp redan påföljande dag och remitteras till kämnersrätten. Där handläggs det den 11, 13, 15, 17 och 18 december. Gyllenstierna företräds av Croningh, Lucidor är sin egen advokat. Att han kommer att bli dömd plakatsförbrytare står klart redan från början. Lucidor vill visserligen gå ed på att han inte känt till den stadga som nämdes förut, men säger att han ändå är beredd att underkasta sig straffet. Däremot förnekar han att det är en smädeskrift han skrivit. Avsikten har endast varit att sprida glädje på bröllopet och att "skaffa mig övning i det svenska språket, mitt modersmål", som han själv uttrycker saken.

  

Chroningh vill göra gällande att Lucidor utspritt skriften i avsikt att smäda och framhåller att han inte skrivit ut bröllopsparets rätta titlar eller ägandes gårdar, vilket anses vara en skymf. Han antyder också att Lucidor skulle vara mutad av Gyllenstiernas fiende, greve Douglas, och kräver "att Lars Johansson skulle säga ut vem det är, som de skola hava misstänkt att hava honom bestuckit".

Den tredje rättegångsdagen infinner sig Gyllenstierna själv. Han anklagar Lars Johansson för att vara en smädare och äretjuv och för att skymfa både hans och hans hustrus familjer. Speciellt med tanke på anspelningarna om honom och greve Douglas borde Lucidor bli strängt straffad.
   

Kapten Jakob Forbuss vittnar om ett besök i Lucidors cell. Poeten hade då klagat över att de misstänkte honom för att vara mutad. I cellen hade också regementskvartermästaren Erich Klangh befunnit sig. Han hade då yttrat något som han hade hört av många, nämligen att om Lucidor ville tala om vem som hade mutat honom skulle han slippa allt besvär och att man misstänkte greven. Detta yttrande kunde Klangh dock inte påminna sig inför rätten, eftersom han vid tillfället ifråga hade varit drucken.

Lucidor fortsätter att hävda att diktens innehåll inte kan tillämpas på brudparet utan skildrar mänskliga passioner och svagheter i allmänhet. Han försäkrar att han aldrig förut träffat herr Gyllenstierna eller känt till att denne skulle ha varit inblandat i något handgemäng. Det ville han gärna gå ed på. Däremot visste han att greve Douglas hade varit i bråk med någon och att man misstänkte honom själv för att vara mutad. Men varken hög eller låg hade övertalat honom till något sådant. Och greve Douglas "det är den herren jag aldrig en gång kom när". Det slutar med att Croningh slår till reträtt och säger att det faller på Lucidor att Douglas namn blivit inblandat.
    

Kämnersrätten vågar inte fälla någon dom utan skickar målet vidare till magistraten. Domen kommer den 10 januari 1670. Man klandrar Lucidor för att han skadat landshövdingens goda rykte och dömer honom att han förutom fängelsetiden har att "hålla sig från denna stadens societet och gemenskap på år och dag, med förmaning att han emellertid anlägger sina gåvor, ingenium, studier och förfarenhet till Guds ära, sin nästas uppbyggelse och sin egen heders uppkomst och förkovring".

 

Man har alltså inte betraktat dikten som en smädeskrift, vilket är en seger för Lucidor. Han har däremot skrivit  "obedin", i strid med Kungl. Maj:ts stadga. Två dagar efter domen överklagar Gyllenstierna i ett brev till hovrätten där han åter åberopar Kungl. Maj:ts remissorial. Lucidor får sitta kvar i fängelset. Hans elände och fattigdom väcker omgivningens medkänsla. I den kalla jultiden bokförs i Stockholms stadshuvudbok för 1669 en summa om sex och två tredjedels daler silvermynt, ett underhåll som Lucidor beviljats av magistraten  "för sin fattigdoms skull".

Kapten Jacob Forbuss, som Lucidor hjälpt med översättningsarbeten i rättegångsärenden, gör ofta besök i arresten vid slottet. Han söker också upp Gyllenstierna och ber om ett bidrag till Lucidors uppehälle. "Friherren hade talat om tre vita runstycken, men jag lät hälsa att därför betackar han sig", berättar Forbuss efteråt. Lucidor utsätts för stora påfrestningar under fängelsetiden och plågas svårt av köld och svält. Mycket talar för att det på olika sätt är fara för hans liv.

Den 17 januari 1670 skriver Lucidor till hovrätten. Situationens allvar till trots finns det ironiska vändningar i texten som är typiska för honom. Han skriver att han sedan sju veckor sitter i fängelse på grund av Gyllenstiernas anklagelser, "där saken aldrig värt var en domarens ögon att bemöda". Eftersom han utestängs från sitt försvar, ber han om att under dagtid få ombesörja sina skrivbeställningar och sin sak i rättsprocessen. Om han sedan anses vara skyldig tar han på sig det hårdaste straffet man kan utdöma, men "min oskuld skall en gång sol-lik alla tvivelsmål fördriva".

I februari sitter Lucidor fortfarande häktad. En månad har gått sedan Gyllenstierna appellerade till hovrätten. Man gör sig ingen brådska. Gyllenstierna sitter i godan ro i sitt landshövdingadöme i Finland, och det blir allt svårare för Lucidor att uthärda förhållandena i fängelset. Han överlämnar en ny skrivelse, troligtvis vid hovrättens session den 11 februari:
   

 "Men såsom jag nu redan i morgon 11 veckor i hårdaste fängelse och häktelse först olagförd, sen olagvunnen, endlig efter given (å min sida så oförtjänt som neslige) dom över en månad arresterad suttit, förutan något livsuppehälle, i stor köld, större hunger, och störste lekam- och livsspillo, så att min obotliga välfärd och hälsas yttersta ända nu på påbörjade lyktan står."

    Vidare säger sig Lucidor bli hårt behandlad i fängelset och att han lider svårt av två, tre tillstötta sjukdomar. Därför anhåller han om att få vara fri några timmar om dagen för att bota sina plågor. Han vädjar också om att äntligen få sin sak rannsakad och dömd efter lagen. Hovrätten tycks hålla med Lucidor om att han motpart bara vill få tiden att gå. Åtminstone tyder allt på detta, eftersom de ber honom komma in med en cautionsman som kan borga för honom. Då kan han få slippa fängelset till dess att hans vedersakare kommer tillbaka. Det visar sig att rådman Sven Törner är villig att bli hans cautionsman, men eftersom hans hustru dör dagen efter går inte detta att genomföra. I ännu en skrift föreslår Lucidor därör att han vid sitt livs och sin äras högsta förpliktan som enda borgen och löftesman skall försättas på fri fot. Det märkliga inträffar att hovrätten tillstyrker hans förslag.

Cristoffer Gyllenstierna

 Nu träder dock Conrad Gyllenstiernas bror Christoffer in på arenan. Han begär att man åter fängslar Lucidor. Denna begäran avslås av rätten som upprepar skälen till frigivningen, inte utan en viss udd. Detta är i slutet av mars och fortfarande befinner sig den sjuke och fattige skalden på fri fot. Den 11 april inkommer Christoffer Gyllenstierna med en ny skrivelse där han klagar över den stora skymf som helan hans familj fått utstå. Som bilaga medföljer en fullmakt från broder Conrad. 

Han går bl a in på vilken spridning skriften fått "över hela Sverige, Livland, Finland och Tyskland ... oss samtliga till förakt". Han återkommer till att Lucidor måste straffas hårt, andra till varnagel. Detta till trots lyckas man inte få Lucidor fängslad. Själv skriver den nu frie skalden i en supplik till rätten att han håller fast vid sin försäkran och därmed står till rättens förfogande. Då vänder sig Christoffer Gyllenstierna direkt till konungen i en skrivelse och begär ett ingripande -  över huvudet på hovrätten. 

Två av rättens ledamöter uppkallas omedelbart i rådet för att få del av Kungl. Maj:ts beslut samt en erinran för egenmäktigt förfarande då man försatte Lucidor på fri fot. Rådet beslutar att fängsla honom igen, och nu får han dessutom advokatfiskalen emot sig, som enligt Kungl. Maj:t skall föra särskild talan mot honom. Det är en stor seger för de bägge bröderna och plötsligt ser det mycket dystert ut för Lucidor. Han har med ens fått fler och mäktigare fiender på halsen. I de handlingar som finns kan man inte hitta någon talan från fiskalens sida, vilket ger vid handen att hovrätten inte tagit så allvarligt på denna befallning. Däremot fängslas Lucidor igen för lösdriveri. Han skriver en förtvivlad inlaga till hovrätten, där han ber att målet inte ska tillåtas ytterligare förhalning, eftersom det då är risk för att hela saken förskjuts till nästa session först i oktober. "Jag måste eljest dö, hur högt jag också längtar att leva", avslutar han skrivelsen.

De förbindelser Gyllenstierna har med den utövande makten, vilken de själva är en del av, blir en god hjälp i deras strävan att kväsa den uppstudsige visdiktaren. Så sitter han i den iskalla fängelsehålan igen, men den här gången genom ett direkt regeringsingripande. Nog har han skäl att vara olycklig. Men det är nu som han skriver en av sina mest kända sånger. Den ska gå som en löpeld genom landet som en av Sveriges mest älskade visor under en lång tid framöver.

Lyssna: Ulf Bagge framför Skulle jag sörja

Skulle jag sörja då vore jag tokot

fastän det ginge mig aldrig så slätt

lyckan min kan fulla synas gå krokot

vakta på tiden hon lär full gå rätt;

all världen älskar ju vad som är brokot

mången mått leva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan

allt vad begynsel har ändas en gång

druckin man haver ej allstäds hickan

lust följer gråten, gråt ändas i sång;

den som på sanningen pekar med stickan

kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träna nerhugga

men så snart jorden har gett dem nog saft

att de kunn trotsa skyn, vem kan kullhugga

samma när yxan ens har intet skaft

maskstungne kan man med fingrarna gnugga

mången tror vunnit vad ändlyktan taft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida

intill jag ser, ho som vinner för mig

ingen mått skjutshästen alltför hårt rida

tröttar du honom, förtreter han dig;

fast om en måste förföljelse lida

modet blir fritt när som kroppen är ej.

Dy skall mitt blod och mod osörgse vara

Lasse räds varken hat avund ell tvång

ingen törs göra mer än han kan svara

rätt måst (trots orätten) hava sin gång

fly med flit vem som kan slik olyckssnara

fängsel gör längsel när lyckan är vrång.

Tänk min vän att man för den skull mått liva

lustig, fast om det är mot ens behag

lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva

vadan hon kom igår, går hon idag;

dy har jag hoppet I lär en gång skriva

att I olycklig är lustig som jag.

Rättegången

Några dagar efter Lucidors vädjan till  hovrätten uppmanas Christoffer Gyllenstierna att komma in med sina besvär mot domen på rådstugan. Gyllenstiernas taktik är att dra ut på tiden på alla tänkbara sätt för att målet ska förskjutas till höstsessionen. Det går en vecka och den 26 april kommer den första skriften in,  med bilagor. Det är en förskräckande lång och omfattande inlaga i tretton punkter. Där försöker man bevisa att Lucidor är calumniant och att "Giljare Kval" är en smädeskrift. Inledningsvis undrar man varför magistraten beskrivit Lucidors dikt som anspelade endast på det som är gemensamt för alla människors svagheter och passioner. Det kan väl vem som helst se att det är en paskill. Dessutom brukar bröllopsdikter avslutas med beröm och lyckönskningar, vilket inte den här gör. Lucidor har i stället angripit hela äktenskapet och beskrivit det som "apspel och tragedi", samt smädat alla som tänker fria eller redan gjort det. Eftersom dikten är riktad mot en särskild person är den därmed en paskill.

  

Så skulle då detta beläggas. Det är t ex märkligt, menar man, att Lucidor som är så berest och erkänt språkkunnig påstår att han inte har tänkt på vilket ord som kunde rimmas i raderna:

"om han vill ha favör, min sköna, gås och gris

är inte mer i bruk och aktas ej en ..."

Skulle det oerdet vara is eller glis? Nej, det är vanhedrande, menar Gyllenstierna, eftersom Lucidor haft ett grovt ord i tannkarna. Han tar också upp titelfrågan i diktens inledning, där Lucidor i stället för titlar skrivit etc. etc. Då det hade varit lätt för honom att ta reda på vilka titlar som gällde, har avsikten med att utelämna dessa varit att väcka löje och nesligt förakt. I titelsidans "continuerad av Lucidor den olycklige" bildar första stavelsen i det första ordet "con" tillsammans med ordets sista stavelse "rad" broderns namn. Namnet Lucidor blir i latinet "lux" och "or", alltså Gyllenstierna. Det står alltså klart och tydligt Conrad Gyllenstierna den olycklige! Därtill kommer att duellen i dikten anspelar på Gyllenstiernas bråk med greve Douglas.

Avslutningsvis kräver man: 1) att Lucidor pekar ut sin anstiftare, dvs greve Douglas, 2) att bröllopsdikten ska brännas av bödeln och 3)  att "calumnianten" får undergå ett exemplart straff.

 

Samma dag får Lucidor ta del av Gyllenstiernas långa skrivelse. Dagen därpå anhåller han om muntligt förfarande inför hovrätten, så att tiden inte ska kunna förhalas genom motpartens mångordiga skrivelser. Ett problem för Lucidor om han ska försvara sig skriftligen är också att kylan hela tiden är så svår att "fingrarna vid pennan fastnade av köld och ens penna mer istappar än som bokstäver skulle ha skrivit". Denna skrivelse registreras inte förrän den 2 maj. På adressidan är den då försedd med följande tillägg av Lucidor:

"För Guds och rättvisans skull behagade Högstprisl. Kongl. Hovrätten meddela mig svar: Dy jag stänges från min egen saks försvar och Rätten av dem som vakta mig, fast jag aldrig något unddragit".

Till alla andra svåra förhållanden i fängelset kan man alltså lägga att vakterna trakasserar honom. Tisdagen den 3 maj är Lucidor klar med sitt genmäle. Tonen är stolt och rättfram och han trasar metodiskt sönder anklagelserna punkt för punkt.

Fyra dagar senare vädjar han om en snabb behandling av ärendet, av rädsla för att motparten ska förhala processen. Den 10 maj kommer så Kungl. Maj:ts beslut att ärendet måste vara färdigbehandlat innan hovrätten åtskiljs efter pågående sessions slut. Samma dag kommer Gyllenstierna in med en replik på Lucidors svaromål, ännu en maratonskrift med hela saken i repris. Den avslutas med att Christoffer Gylllenstierna kräver att Lucidor ska halshuggas och att "Giljare Kval" ska brännas av bödeln! Det är inget dåligt straff för en bröllopsdikt, men så är det heller ingen dålig dikt.

    

Det borde nu vara klart för ett avgörande, men i det här läget tar Gyllenstierna upp fiskalens talan, som måste vara avslutad innan allt är klart. Det var ett slugt drag i detta onda spel. Dessutom väcker Gyllenstierna samma dag ett nytt åtal mot skalden - för smädligt skrivsätt i dennes svarsskrift. Det ser ut som om Lucidor nu ska få sitta i fängelse till den 1 oktober i väntan på höstsessionens öppnande.

  

Hovrätten har fått något att fundera över och är tyst en hel månad. Men Lucidor är inte overksam. Han anfaller Gyllenstierna från den sida där han inte har något försvar - den litterära - och han gör det med stor kraft och övertygelse. Han bryter tystnaden med två skrivelser, varav den första är en vädjan om befrielse ur fängelset

"var mig ingen föder, mindre göder, olyckan öder,

att jag fruktar ynklig bliva döder, så skall jag

som skyldigst leva medan jag lever"

Den andra skrivelsen innehåller Lucidors svaromål på Gyllenstiernas inlaga den 10 maj. Det är en mycket märklig skrivelse, där han tar hjälp av antikens och samtidens stora och kända författare som alla skrivit om samma ämne som han själv, och Lucidor lovar att han om så fordras kan bevisa detta vers för vers och ord för ord.

    Av naturliga skäl svarar Gyllenstierna inte alls på denna inlaga. Däremot lämnar man den 17 juni in ett vittnesintyg från ombudet Croningh, där han med ed intygar vissa påstådda yttranden av Lucidor. Det gäller greve Douglas samt vissa rader i Giljarekvalet. Det går fyra dagar innan hovrätten tar till orda för sista gången i målet.

Den 22 juni 1670 kommer domen:

"Rätten finner skäligt, att sedan Lasse Johansson med själv sin ed haver betygat, attt denna skrift icke animo calumniandi, eller av någon annan uppstudsat, författat, bliver han ifrån allt vidare åtal befriat, var med bägge parterna skola varda alldeles åtskilda. Men att Lasse Johansson emot Kongl. Maj:ts stadga, och utan någons begäran, gjort en bröllopsskrift, och där uti brukat något större licens än som sig bort, hade den Kongl. Rätten väl fog honom därför att plikta låta; Dock i anseende till det han allredan utstått haver, bliver han därmed förskont, med åtvarning att han här efter försiktigare förer sin penna. Och sådant allt med rätta."

Stockholm från öster Suecia antiqua

Så vann det fria ordet en seger, försvarat av en fattig men genial poet, under omständigheter som borde ha gjort det hela till en omöjlighet. Och Lucidor gick ut som en fri man i midsommartidens Stockholm.