Ulf Bagges hemsida

Besök hemsidan med visor och vandringar

söndag 21 januari 2018

Carl Michael Bellman - Del 2 (2) Den mytomspunne vismästaren.

Visdiktaren

Fredmans sånger och epistlar.

Våren 1770 skrev Bellman sin första epistel och inom ett halvår hade han fullbordat 25 stycken. Det här året flyttade han in i huset på Urvädersgränd 3 på Södermalm. Där uppe på berget skulle han bo kvar till 1774 och det blev en mycket produktiv period i hans liv. Här föddes idén att ge ut 100 epistlar med musik och i mitten av februari 1772 låg ytterligare 25 visor i projektet klara. Skalden arbetade med epistlarna under en tjugoårsperiod och Jean Fredman gjordes till visornas huvudperson. Jean eller Johan Fredrik Fredman föddes 1712 eller 1713 i Stockholm och avled 9 maj 1767 i samma stad. Han hade varit en ansedd hovurmakare en gång i tiden, men när han dog var han allmänt känd som en av huvudstadens mest nedsupna medborgare. Bellman var då 27 år och kunde inte motstå frestelsen att skriva en visa om denne människospillra. Han kallade visan för Fredmans begravning och den skulle senare namnges som Fredmans Sång N:o 26. I tredje versen karaktäriseras den bortgångne i några få penndrag:



Fredman levde och dog!
Jean Fredman -  Pehr Hilleström
Bröder alla 
Vi kunna kalla 
Hans själ ett urverk, hans kropp en krog.
Vår levnad är kort, 
Bäst vi rusta 
Och oss förlusta 
Så kommer döden och tar oss bort. 
Stå stilla vid en sida, 
Och lät processen skrida. 
Här i världen är mycken harm, 
Trompeterna blåsa.
 Min granne styrk ditt mod, 
Värm din blod.

Då ingen källa till melodin har hittats kan den mycket väl vara en egen komposition. Efter att ha ägnat sig åt att parodiera Gamla Testamentet övergick Bellman till att använda samma teknik gällande Nya Testamentet. Där helgonförklaras den försupne urmakaren och i Epistel n:o 2 slås två heliga ting fast: Flickan och flaskan!

Supa, dricka,
Och ha sin flicka,
Är vad Sankte Fredman lär.

Fredman hade haft sin urmakarverkstad i Bergstrahlska huset i flygeln mot Stora Gråmunkegränd, ett stenkast från Riddarhuset. Efter att ha genomlidit ett dramatiskt och omtalat äktenskap med den ärbara och välbeställda änkan Katarina Lindberg, började Fredmans stjärna sitt fall mot katastrofen. När Bellman på allvar började dikta om honom var Fredman redan död, men hade länge dessförinnan varit "namnkunnig urmakare i Stockholm, utan ur, verkstad och förlag".


Bergstrahlska huset

Det blev till slut 82 epistlar som efter många svårigheter äntligen kom ut 1790 och året därpå 65 sånger genom förläggaren och musikern Olof Åhlströms försorg. I redigeringsarbetet av den litterära delen ingick ett team av ansedda skalder, däribland Johan Henric Kellgren. I redigeringen tog man bort satiriska delar av visor som kunde stöta sig med den  kyrkliga censuren. Bellman kunde vara mycket vass i sina formuleringar om kyrkans fäder när han ville och ett bra exempel på det är en vers ur Epistel N:o 63, "Fader Bergström stäm upp och klinga."

  1. Joseph Martin Kraus

Stöt i hornet, vänd det åt gatan,
Vinka in den förklädda Satan,
Den bemantlade Leviatan
Med en herdes namn!
In i gränden står han och lurar
Efter valthorn och jungfruburar,
Breder kappan mot plank och murar,
Söker Pafos hamn.
Paulus himlar och ler och drömmer;
Nästa Söndag han mig fördömer,
Som min Iris så ömt berömmer
Och vill dö i hennes famn.
Lät oss vara glada,
Movitz, gör som påven, kör dem ut!
De gör mera skada
Än som eld och krut.
Basfioler bullra,
Tagom alla nu i ring i ring.
Lät Magistern kullra,
Det gör ingenting!
Lät oss rusta tills solen glimmar,
Prisa värdar och glada timmar,
Fröja dansar och Backus stimmar
Hela världen kring.

Sommaren 1773 hade en präst anmält Bellman för en dikt till Stockholms konsistorium. Det resulterade i att han kallades upp till Justitiekanslerämbetet, men justitiekanslern uppmanade honom blott att undvika att reta upp prästerskapet med sina visor i fortsättningen. Några månader senare skrev han ändå versen till Fader Bergström, vilken senare i redigeringen bedömdes som alltför riskabel för utgivningen. Martin Kraus deltog troligtvis i den musikaliska granskningen. Kraus var hovkapellmästare vid Kungliga Operan, musiker och tonsättare och nära vän till Bellman. Epistlarna och sångerna anses vara skaldens huvudverk och räknas som något av det mest omistliga i Sveriges litterära/musikaliska kulturarv. 

För att kunna förstå Bellmans genialitet och genomslagskraft bör man se honom  i det sammanhang där han hade sina rötter. Sedd i ljuset av det genetiska arvet hade han ett påbrå med litterärt och musikaliskt begåvade förfäder som säkert spelade en viktig roll i hans konstnärliga utveckling. Undervisningen han fick som ung återkom han själv till i vuxen ålder, där han i tacksamhet framhäver sin lärares kvaliteter: " waldes till Informator Ett genie wid namn Clas Ludvig Ennes; hwilken genom mig befordrades hos Salig Kungen". Av Ennes fick Bellman också lära sig spela på cister, ett stränginstrument i lutafamiljen, som han med tiden blev mycket skicklig på att hantera. 


 M. P. Krafts cister
(”Bellmans lut
a”)
Ser man Bellman ur ett internationellt perspektiv måste man leta sig tillbaka till fransk medeltid och 1430-talets Paris för att kunna få en uppfattning om den litterära tradition han verkade i. Då föddes nämligen den franske poeten François Villon (ca 1431 - och försvann  1463), som vi idag betraktar som en av världslitteraturens mest geniale och märkligaste gestalter. I hans diktning får man möta prostituerade och sutenörer, tjuvar och mördare som levde sina liv i samhällets utkant på bordeller och ljusskygga tavernor.

 Går man sedan till tidigt svenskt 1600-tal hittar vi skalden Lars Wivallius (1605 - 1669) vars livshistoria i mångt och mycket påminner om Villons. De var båda kriminella, satt upprepade gånger i fängelse och dömdes till döden, straff som de lyckades undkomma med blotta förskräckelsen. De hade vassa och vågade diktarpennor som de brukade väl, inte minst då nöden var som störst. Likheterna är slående, men medan Wivallius slutade som auditör i Kungliga Hovregementet, en domarebefattning, förvisades Villon från Paris utan att lämna ett spår efter sig. Lasse Lucidor (1638 - 1674) var samtida med Wivallius, men inte alls kriminell. Trots detta hamnade han i fängelse för satirdikten Giljare Kval och höll på att mista huvudet, men vann en långdragen rättegångsprocess mot Conrad Gyllenstierna, en av Sveriges mäktigaste män.


François Villon

När frihetstidens Bellman kommer in i bilden är det en poet av delvis
annat slag vi får möta. Det är som om Villons sånger och ballader, Wivallius klagovisor, frihetssånger och naturlyrik och inte minst Lucidors dryckesvisor, satirer och psalmer föds på nytt i en och samma diktare. Men Bellman var inte bara en genial diktare, han var också en omvittnat skicklig musiker. Till sina visor använde han sig av musik av olika slag, som han sedan improviserade kring och gjorde till sin egen. I epistel N:o 12, Elegi över slagsmålet på Gröna Lund, har han t.ex. använt sig av musiken till Acis and Galathea, en pastoralopera av Händel. Också J.S. Bach tycks ha hört till hans favoritkompositörer och i epistel N:o 67, Till mutter på Tuppen, har han tydligt varit inspirerad av Brandenburgkonsert N:o 3 - Allegro. Dansvisor och folkvisor, opera och klassisk musik blev ett stilgrepp i hans visor, men troligen komponerade han också en hel del musik själv. 

Om en mästare ska koras inom den litterära visan faller  ljuset naturligtvis på Bellman, men han är samtidigt en länk bland många stora diktare i den litterära vistraditionen. I dag lever Fredman, Ulla Winblad, Eric Norström, Mollberg och Movitz förvillande nog som litterära  gestalter, men en gång levde de i sinnevärlden i Stockholms 1700-tal vid sidan av sin skapare poeten Bellman.

Bellman röker - Tobias Sergel

1771 utnämndes han till notarie i bondeståndet och 1775 gav Gustaf III honom i sin nåder 100 speciedaler i årligt underhåll. Ytterligare några år senare fick han   slutligen 1776 en tjänst som sekreterare i Kungliga Nummerlotteriet, en anställning som gav honom 1 000 daler silvermynt i årslön, en befattning som han behöll livet ut. Senare samma år utnämndes han till kunglig hovsekreterare. I sin karriär nådde han höjderna, men som konstnär brottades han med ständiga bekymmer. Hans fru Lovisa och de fyra barnen delade både hans sorger och framgångar och naturligtvis hans ekonomiska avgrund. Slutet på hans levnad var svår med tio veckor i slottshäktet, tuberkulos,skörbjugg och belånade instrument. Under sin tid tillhörde han den yppersta kultureliten i Stockholm, med nära vänner som Tobias Sergel, Elias Martin, Martin Kraus och Erik Palmstedt, bland många andra. Bellmantolkarna har genom tiderna  varit många, både i Sverige och utomlands och många generationer ännu ska sjunga hans sånger och epistlar. Kanske är just detta faktum ändå, att vi fortfarande sjunger hans visor, samtidigt det främsta erkännandet vi kan ge Bellman. 


1719 – 1776 var 1 riksdaler = 3 daler silvermynt = 9 daler kopparmynt.
1776 - 1 riksdaler = 6 daler silvermynt.
En tunna guld var 100 000 daler silvermynt.

Mynt 1590 - 1776
1 daler = 4 mark eller 32 öre

1 öre = 24 penningar









Carl Michael Bellman - Del 1 (2). Den mytomspunne vismästaren.

Carl Michael Bellman

Utan tvivel är Carl Michael Bellman den ojämförligt störste visdiktaren vi haft i vårt land. Intresset för honom och hans visor har alltid varit betydande, men så stort som under de senaste tjugofem åren har det aldrig varit förut. Delvis beror detta på att forskningen kring hans liv och verk bedrivits med kunnighet och engagemang, vilket gjort att visböcker och biografier lättare kunnat publiceras. Bellmantolkningen har i mitt tycke därtill fördjupats och blivit mer musikalisk, vilket ökat intresset för hans visor också utanför vårt lands gränser. Hans epistlar och sånger finns idag utgivna på över tjugo språk och han uppfattas alltmer som en av Europas riktigt stora litterära visdiktare genom tiderna. Bellmans inflytande på det litterära och musikaliska livet i Sverige går svårligen att överskatta. Hans unika språkkänsla och musikalitet får geniala uttryck i visans form där Fredman och Ulla, Mollberg och Movitz och deras vänner, räknas till den svenska litteraturens mest kända gestalter.


Olja av Per Krafft 1779
Man kan fråga sig vad det är för egenskaper hos denne gamle visdiktare som gör att han väcker vårt intresse och fascinerar oss än idag. Att visorna är vackra och underhållande räcker inte som förklaring, det finns det många andra begåvade visdiktare som har lyckats åstadkomma under årens gång, men som inte tillnärmelsevis uppnått samma popularitet som Bellman.

 När man studerar hans texter slås man av förmågan att gestalta olika karaktärer, fånga miljöer och dramatisera människoöden och vardagshändelser så att det upplevs som äkta och trovärdigt. Förmågan att leva sig in i de olika karaktärernas känsloliv är så särpräglad och full av spiritualitet att den bara kan tillhöra en diktare med stor konstnärlig integritet. En del av melodierna är hans egna kompositioner, men ofta nog har han lånat ett känt musikstycke som han improviserat kring, omformat och gjort till sitt eget. Visorna leder oss in i 1700-talets Stockholm till en verklighet långt ifrån vår, men där vi osannolikt nog ändå kan känna igen oss. Det är en mästare som bjuder in oss till sin egen diktarvärld.

Släkten

Trots att det bedrivits mycket forskning kring Bellman och hans visdiktning är det förvånansvärt lite av detta som blivit känt av en större allmänhet. Myterna kring hans person har vuxit sig starka och med tiden förväxlats med den verkliga människan, men bakom myten finns ett spännande och oväntat konstnärsöde. Som så många andra tillhörde Bellman en invandrarsläkt. Hans farfars far, skräddaren Martin Casten Bellman, lämnade Schwanerow i trakten av Bremen omkring 1660 för att etablera sig i Stockholm, och några år senare gifte han sig med Barbara Klein. Johan Arendt Bellman, som föddes 1664 först i raden av nio barn, visade sig vara synnerligen begåvad. Redan som ung skolgosse utmärkte han sig som sångare och virtuos på flera instrument och anställdes vid hovkapellet. Hans anseende som sångare växte snabbt och vid Karl XI:s kröning i Uppsala kallades han in för att sjunga solo. 

Karl XI:s kröning. Rikssalen, Stockholms slott. Erik Dahlberg.

Han var då tolv år gammal och diktade redan på både svenska och latin. Efter att ha tagit studenten och blivit fil.mag. vid Uppsala universitet utnämndes han trettiosex år gammal till professor i romersk vältalighet och poesi och fem år senare blev han 1704 universitetets rektor. Han gifte sig med Catharina Elisabeth Daurer, som dog i oktober 1709 endast tjugoett år gammal, och det dröjde inte länge förrän han själv avled någon månad senare. Paret lämnade tre föräldralösa barn efter sig, flickan Catharina och två små pojkar. En av pojkarna hette Jacob Martin och den andre Johan Arndt och det var han som så småningom skulle bli pappa till Carl Michael. Mycket tyder på att barnen skickades till sina morföräldrar Catharina och Jacob Daurer.

Catharina Daurer blev änka redan 1713 efter sin man Jakob, assessorn i kommerskollegium, och var mycket förmögen. Även hon var av invandrad släkt och dotter till vinhandlaren och krögaren Hero von Santen, som kommit till Sverige från Holland i mitten av 1600-talet. Arvet efter fadern bestod bland annat av en fastighet på Skeppsbron och Daurerska malmgården vid Hornsgatan intill Maria kyrka.
Huvudbyggnaden bestod av ett trevånings stenhus med säteritak, en flygelbyggnad med stall, två svarta hästar, en täckt vagn och en släde som det anstår en ståndsperson och ytterligare ett mindre stenhus, Lilla Daurerska. Till malmgården hörde också en barockträdgård som sträckte sig från Maria kyrka till nuvarande Mariatorget. Här fanns ett stort orangeri och innanför de arton glasdörrarna växte ett antal pomeransträd, tretton fikonträd och nio mullbärsträd, förutom exotiska växter av alla de slag, Den prestigefyllda trädgården odlades efter tidens alla konster och indelades i parterrer kantade av träd och buxbomshäckar under överinseende av en trädgårdsmästare och hans drängar.
Stora och lilla Daurerska husen  med trädgårdsanläggning.
Modell. 

Malmgårdens inredning uppfyllde högreståndsmiljöns alla krav. I biblioteket fanns över tvåtusen volymer och salarnas väggar var klädda i gyllenlädertapeter och inredda med ståtliga möbler i mörkt ädelträ och konsthanverk. Porträtt av kungligheter prydde väggarna där även målningar av familjemedlemmarna hängde i konstfulla silverramar. Assessorskan hade egen betjänt och hushållet sköttes av husjungfrun och pigorna. Man vill gärna tro att de tre föräldralösa barnen växte upp hos sin mormor på malmgården, för Johan Arndt, en av pojkarna, förälskade sig nämligen i Catharina Hermonia, dottern till kyrkoherdern i Maria församling på andra sidan gatan. 

Stora Daurerska huset vid Hornsgatan
och brunnen.
Som nygifta 1738 bosatte sig paret i malgårdens bottenvåning och den 4 februari 1740 kom deras första barn Carl Michael till världen.Vid det laget arbetade Johan Arndt framgångsrikt på sin karriär som lagman i slottskansliet och 1747 erhöll han titeln kungl. sekreterare. Modern Catharina Hermonia skulle med åren få utstå moderskapets alla prövningar och kom att ligga i tjugoen barnsängar, men blott femton av barnen överlevde någon längre tid och endast åtta till vuxen ålder. 

I sin levernesbeskrivning antecknade Bellman långt senare:

”Huru mina föräldrar krånglade blef jag som sagt, född den 4 feb 1740 - min mor wacker som en dag,.
oändligen god, charmant i sin klädnad, god mot alla meniskor, delicat i omgänge – hade En förträffelig röst
ock hade wänt sig att ligga i 21 Barnsängar – honij qvi mal y pense*, men detta lekwärcket gjorde husets Ruin."
                 *Honi soit qui mal y pense är gammalfranska för "Skam den, som tänker illa därom".
Uttrycket fungerar som valspråk för Strumpebandsorden, som är Englands förnämnsta statsorden


Carl Michael togs redan dagen efter födseln till kyrkan för att döpas, vilket inte var vanligt. Man brukade döpa barnet påföljande söndag efter födseln, men den kalla vintern och den väldiga barnadödligheten gjorde att man beslutade sig för att inte ta några risker i det avseendet. En av faddrarna på dopet var rikets högste ämbetsman, riksrådet och kanslipresidenten greve Carl Gyllenborg.

Allt tyder på att Carl Michaels barndom var lycklig och till skillnad från många andra barn slapp han den osunda stadsmiljön. Den stora trädgården gjorde att han kunde växa upp i en hälsosam och trygg miljö, fjärran från de överbefolkade och stinkande gränderna nere i staden. Steget var också långt till den djupa fattigdom som barnen i arbetarkvarteren på östra Södermalm levde i, med barnarbete under slavliknande förhållanden. På Daurerska malmgården levde man gott och trots överflödsförordningen från 1731, hände det att man vid bjudningar hade en meny på upp till tjugo rätter. När Catharina Daurer dog 1743 begravdes hon ståndsmässigt vid altaret i Maria kyrka. Därefter förändrades tillvaron en del för familjen Bellman, men det goda livet skulle fortsätta ännu under många år.

Carl Michaels far var inte ensam om att ärva assessorskan, men han fick möjlighet att köpa Lilla Daurerska gården för sin andel och dit flyttade nu familjen Bellman. Namnet till trots var den nya bostaden om elva rum och kammare både rymlig och aktningsvärd. Hela 280 kvadratmeter. Man hade kök, skafferier och bagarstuga och till sin hjälp i hushållet hade fru Bellman både pigor och dräng. Barnaskaran var redan fem till antalet då man flyttade in, men man höll sig med både barnpiga och amma. På den stenlagda gården fanns det flyglar med stall, vagnshus, mangelbod och avträde och till fastigheten hörde också en trädgård om 1300 kvadratmeter med fruktträd, grönsaksland och lusthus. 

Studier

Carl Michaels morfar, Michael Hermonius, var kyrkoherde i Maria församling och till kyrkan hörde också en skola där man bland annat fick lära sig läsa och skriva. Det föll sig naturligt att han först sattes i kyrkoskolan, men redan från åtta års ålder fick han privatundervisning av informator i hemmet. Av de informatorer som undervisade honom under årens gång talade han i efterhand särskilt uppskattande om Claes Ludvig Ennes. Denne förstod att han fått en elev med stora musikaliska och litterära gåvor och tog som sin uppgift att inte bara träna honom i språk och poetik, han lärde honom också att spela luta. Den litterära debuten kom 1757, vid sjutton års ålder, med en översättning från tyskan av Evangeliska dödstankar, skriven av David von Schweinitz. Samma år kom en översättning från franskan ut av Du Fours Undervisning, lämnad af en fader åt sin son. Därpå skrev han den moraliserande dikten Konsten att upptäcka en obekant mask, för att året efter anonymt ge sig in i debatten om kvinnans emancipation som pågick som bäst. Inlägget, som väckte stor uppmärksamhet,  kallade han Tankar om flickors ostadighet och diskuterades flitigt. Dikten kan ses som en satir över de unga damernas manér och ytliga tidsfördriv och utlöste en strid ström av dikter där frågan diskuterades. En jämlikhetsdebatt tog fart och pseudonymen Eva Palmberg skrev:

Derför bör man häldre undra 
hwar wår kjön fått alt sit wett,
som så litet lärdt och sedt,
än på deras dårskap dundra?
liksom ?Varemot på gossen kostas
allt vad nånsin kostas kan
han blir hållen att studera
 sig i allt evertuera, 
blir dock ofta måttlig man?

Vilka de anonyma kvinnorna som deltog i debatten var har aldrig utretts och de fick i sin tur inte heller veta att det var den unge Bellmans dikt som var orsaken till den.

1760 gav den tjugoårige Bellman ut den samhällssatiriska dikten Månan, som beskrivs som en dröm där författaren somnat in i skuggan en het sommardag. Handlingen förlägger Bellman till ett uppdiktat samhälle på månen, och kan i Jonathan Swifts anda på så sätt undgå censuren. I ett samtal med Olof von Dalin, som givit ut den satiriska veckotidningen Then Swänska Argus, får han rådet att i strof 22 byta ut ordet "predikstol" mot "lärostol" för att inte stöta sig med prästerskapet. Den frispråkige von Dalin, som kunde konsten att formulera sig förbi censuren, talade av egen erfarenhet och visste att den som gav ut misshagliga skrifter kunde bötfällas eller till och med hamna i fängelse.

Ennes undervisade sin elev i franska, tyska, engelska, italienska och latin och i de sena tonåren hade Bellman hunnit bli grundligt insatt i såväl Horatius diktning som i den franske 1600-talspoeten och litteräre estetikern Nicolas Boileaus verk. Ennes mest betydelsefulla insats som informator var att han förstått sig ha att göra med en exceptionell litterär begåvning och som han sedan lärde att "hantera Apollos lyra". Man måste också tillskriva honom förtjänsten av att Bellman av sin samtid ansågs äga en god bildning. "Mig valdes til informator Ett genie vid namn Clas Ludvic Ennes", mindes Bellman. Efter väl förrättat värv avslutade han sin tjänst på Daurerska gården och började sitt arbete som pagehovmästare vid hovet.

Riksens Ständers Bank

1757 hade den då 17-årige Carl Michael, enligt samtida utsagor, ett påtagligt allvarligt utseende. Han var lång och mager, ansiktet var blekt och ögonen melankoliska. På väg in i vuxenlivet försökte han skaffa sig erfarenhet och meriter inför en kommande ämbetskarriär, men också familjens allt sämre ekonomi tvingade honom ut i arbetslivet. De ekonomiska kriserna duggade allt tätare under frihetstiden och för att försörja den växande familjen tog fadern lån med huset som säkerhet. Det var en vansklig väg att gå i tider då en banksedel över en natt kunde förlora tredjedelen av sitt värde. Återbetalningen av lån som man tagit då kursen var låg gjordes därför med långt högre belopp än man räknat med från början. Med tanke på Bellmans klena sinne för matematik kan man se en viss ironi i att han i sin första kontakt med arbetsmarknaden sökte sig till Riksbanken eller Riksens Ständers Bank, som den egentligen hette. I bankens styrelse satt Edvard Carleson, en vän till familjen och bankens ordförande var hans gudfars bror Gustaf Fredrik Gyllenborg. Dessutom framgår det av Bellmans platsansökan att hans morfar varit representant för prästerståndet i bankofullmäktige. Dessa kontakter förklarar varför han sökte sig dit.


"Som jag med flit och sorgfällighet sökt förskaffa mig insikt uti de stycken,
som kunna göra mig värdig att blifva brukad uti riket tjänst i Riksens Höglofl.
Ständers Banco och till den ändan vinnlagt mig om att erhålla kunskap i
humanioribus och språken jemte god öfning uti skrifande och räknande samt
bokhålleriet; så fördristar jag mig hos Riksens Högl. Ständers Högförnäma
Herrar Banco Fullmägtige anhålla om den förmånen att till extra oridnarius
därstädes blifva antagen till att genom flit och arbetsamhet blifva till nådig
befordran med tiden förtjent. Skattandes jag den förmånen att tjena i detta Werket
så mycket större som min salig morfader herr kyrkoherden Hermonius haft den
äran i flere år dervid vara en Riksens Höglofl. Ständers Fullmägtig.

Allerödmjukaste tjenare
Carl Michael Bellman"


Riksens Ständers Bank vid Järntorget.

I december samma år började han sin provanställning utan lön på växlingskontoret och varje morgon promenerade han från Lilla Daurerska vid Maria kyrka ned till Tessinska bankpalatset på Järntorget, där han klev in genom porten på slaget nio. De flesta stockholmare var i farten redan klockan fyra om morgnarna och det var liv och rörelse på torg och i gränder och vid stadens kajer där segelfartygen låg tätt. Redan följande höst tog han tjänstledigt och skrev in sig vid Stockholms nation på Uppsala universitet, men sejouren vid lärosätet varade blott en termin. Vid jultid var han tillbaka i hemmet på Södermalm. 1759 var det oroliga tider med sjuårskriget ute i Europa och bankkrasch i Stockholm, vilket också drabbade familjen Bellman och deras vänkrets. Som om inte det var nog utbröt den 19 juli den stora Mariabranden i en bagarstuga på nuvarande Brännkyrkagatan. I den svåra torkan saknade man vatten att släcka med och elden fick ett våldsamt förlopp. Hela 300 gårdar i 20 kvarter brann ner och Daurerska malmgårdens manbyggnad skadades, men Lilla Daurerska klarade sig undan elden. Maria kyrka drabbades svårt och då tornet rasade genom taket förstördes kyrkans hela inredning. Den nuvarande tornhuven fick kyrkan först 1825.

Bellman återupptog sitt arbete på Riksbanken, nu som extra ordinarie efter ett enklare prov i matematik och bokföring och troligen oavlönad. Protokollet från provet finns bevarat i bankarkivet och motsäger på inget vis Gjörwells omdöme om honom: "icke tjenlig till zifferkarl". Troligen var examinatorn god vän med Bellmans far, vilket i så fall är förklaringen till att provet blev godkänt.

"Om Mathematiken discourerades och frågad utaf hur många delar then består, hwaruppå Bellman icke kunde gifwa swar, widare än at den wäl delas i 2:ne delar, hwilkas namn han ej hade sig bekant, så at Hr Commissarien förstod det han ej bliwit uti then underwisad, frågandes honom, om han wiste hwarifrå wetenskapen om Räkenskapen först kommit? Men som han icke kunde denna fråga beswara, så trodde Hr Coms: det han således ej el. lärer weta ursprunget till räkenkonsten? hwartil Bellman suckade och svarte neij.
Sedan blef den
2:dra frågan, om Han wiste den allmänna grunden till Räknekonsten? therpå swartes efter någon öfwerwägning Quatvor Species. Tå
3) honom frågades, om de hafwa någon likhet med hwarandra? swarades ja, neml. Additio med Multiplicatio och Subtractio med Divisio.
Som han ock sade sig kunna Tab. Multipl., så
4) frågades honom, hwad 7 gg 7, och 9 gg 9 är? swarades 49 och 81.
(---)
8) frågades, hwilken Nämnaren är? swarades then öfwerste. (!)
9) Än Täljaren? sw: then understa. (!)"

Bellmans kunskaper i matematik var mycket fragmentariska och han svarade gång efter annan helt fel eller så kryptiskt att svaret kunde tolkas hur som helst. På nyåret 1760 lämnade han in en hyllningsdikt till fullmäktiges herrar som ansåg att han hade "en god disposition til poesi" och arvoderade skalden med 150 daler kopparmynt. en av verserna lyder:

Du ädla Rikets Värck, dess heder, gagn och pris,
För Foster-landets wäl ett frucktbart Paradis,
Till lif och krafter du det gamla Swerje lyftar
Och all din ähro-lust på hennes bästa syftar.
Din styrcka och din magt blif som ett ymnigt arf,
Hwars ränta dubbel öks till dubbla tide-hwarf,
Blif lik ett blomster-fält, som syn och hierta gläder
Där skiörden samlas in i lugn och stilla väder.

Bellman tillhörde nu den skara av unga män i statens tjänst som klädde sig i röda långrockar och fördrev sin tid på kaffehusen. Där diskuterade man litteratur och det senaste inom politiken, spelade kort och tärning och drack kaffe och té, vin och brännvin. Man kallade dem för sprätthökar och de var ständigt på jakt efter medel att finansiera det dyrbara och högt skruvade umgänget i stadens nöjesliv. De var eleganta och modemedvetna och odlade omsorgsfullt sina kontakter i ordenssällskapen och i festliga sammanhang i hemmen hos ansedda och respekterade familjer. Det vidlyftiga levernet parat med bristen på inkomster gjorde att många levde på kredit. Procentarna gjorde goda affärer med höga ockerräntor på lånen och sprätthökarna skrev på växlar och gick i borgen för varandra, men de utkämpade en ojämn kamp mot de växande skulderna. Indrivarna med slottsvaktmästarexecutionsbetjänt Blomberg i spetsen satte skräck i folk och fä med sina tunga knölpåkar och i augusti 1763 fann till slut Bellman och hans skuldtyngda vänner bland de unga tjänstemännen det för gott att lämna landet och bege sig över gränsen till Fredrikshald i Norge. Under fyra år hade han dragit på sig skulder, som till slut skulle uppgå till hela 18 000 daler. Svårt skuldtyngda personer kunde med passet i hand resa utomlands och därifrån skriva till Kunglig Majt eller rådet och ansöka om lejd. Efter en tid kunde Bellman återvända till Stockholm och i skydd av sitt lejdebrev försöka att ordna upp sina affärer. Väl hemma igen lämnade han in sin konkursansökan till Svartlösa vinterting söder om Stockholm.

Carl Gyllenborgs komedi Swenska Sprätthöken (1737)
Ämbetskarriären kunde fått en bättre början och den befordran han ansåg sig ha förtjänat uteblev helt. Han måste ha anat att direktionen inte såg med blida ögon på hans ekonomiska lättsinne och den 26 november 1763 sa han för säkerhets skull upp sig från sin tjänst på banken. Bellman och hans unga kollegor hade ställt till med en sådan skandal att en utredning var oundviklig och resultatet av den talade inte till skaldens fördel. Tvärtom kom man fram till att han lockat de övriga att fördriva sin tid på "spel, maskerader, picknicker och mera dylikt". Man såg också allvarligt på att han utan tillåtelse uteblivit från sin tjänst. Inte nog med att han tidigare på egen begäran slutat sitt arbete på banken, den 4 april 1764 fick han till yttermera visso också sparken med motiveringen:

" att den för gäld rymde och på lejd återkomne extra ordinarien Bellman, hvilken, såvida han varit den, som i detta vingleri inledt åtskilliga andra betjente, som kunna intagas af deras för honom på större och mindre summor tecknade borgen, hvarföre de flesta äro lidande, och ej heller alltsedan han på lejd hemkom, låtit det minsta höra av sig, har förtjent att alldeles förvisas banken helst han, som ännu ej är i ordinarie tjenst, kan anses såsom antagen på prof."

Bellmans far hade tvingats inteckna lilla Daurerska och på grund av sin vacklande hälsa såg han ingen annan möjlighet än att i förtid sluta sitt arbete som sekreterare i Kungliga slottskansliet. Penningvärdet hade under de dåliga tider som rådde sjunkit kraftigt och man måste till sist sälja huset och för en kortare period flytta ut till Årsta sätesgård i Brännkyrka socken söder om Staden. Utanför Gnesta tio mil från Stockholm låg säteriet Visbohammar och där slog sig slutligen föräldrarna ner. Efter konkursen flyttade också Bellman dit för en tid, men genom familjens vän Anders Lissander som var kommissarie vid Manufakturkontoret, fick han en tjänst där och bosatte sig åter i Stockholm. 1765 avled hans bägge skuldsatta föräldrar på det förfallna säteriet och framför allt moderns död tog honom mycket hårt. Bellman och Lissander blev goda vänner och skalden besökte ofta sin arbetsgivares hem där han underhöll sällskapet med sina visor. Lissanders dotter Ingrid Margareta blev Bellmans fästmö, vilket fick en gynnsam effekt på visdiktningen som nu tog fart på allvar. Året därpå kom "Gubben Noak" ut som skillingtryck och bellmansvisorna skulle därefter få en dominerande ställning inom skillingtrycksutgivningen. Tjänsten på Manufakturkontoret blev inte det han hoppats på och det dröjde inte länge förrän verket drogs in, men 1767 fick han anställning på Generaltulldirektionen där han efter några år avancerade till ordinarie kopist. Visserligen drogs även direktionen in och Bellman blev åter arbetslös, men han fick till tröst behålla den lilla lönen. Allt fler besökte Lissanders hem för att lyssna på Bellmans framträdanden och han mognade snabbt till en första klassens estradör. Hans visor fick en alltmer framträdande plats i tidens visböcker och med tiden utvecklade han idéer och konstnärliga uttryck som så småningom ledde fram till episteldiktningen. (fortsättning följer)



Gustaf III och kulturen

En förklaring till varför det svenska kulturlivet, närmare bestämt det stockholmska, fick en blomstringsperiod under andra hälften av 1700-talet, finner man i framför allt Gustaf III:s personliga engagemang. Det europeiska 1700-talet var upplysningens tid då de engelska, tyska och franska upplysningsfilosoferna kom att spela en stor roll för människors sätt att tänka. Tron på det mänskliga förnuftets betydelse för kultur och vetenskap ledde också till en stark religionskritik och fick återverkningar inom politisk filosofi och statsskick.

Gustaf III inspirerades i sin maktutövning av dessa filosofers arbeten liksom andra enväldiga regenter, som hans kusin Katarina II av Ryssland och morbrodern Fredrik II av Preussen. Vid hoven i Paris, S:t Petersburg, Berlin och Stockholm spelades det också mycket teater, man sjöng och knäppte på luta, diskuterade litteratur och vetenskap och i sekreta råd planlades krig och politiska intriger.Voltaire inbjöds 1751  till Fredrik II:s hov i Berlin och stannade där i tre år och lärde då känna Gustaf III:s mor Lovisa Ulrika. De skulle sedan brevväxla ännu efter att hon blivit svensk drottning.  Katarina II  brevväxlade även hon med Voltaire, men också med encyklopedisterna d’Alembert och Diderot. Ofta hyste dessa härskare och filosofer i sin relation en ömsesidig beundran och respekt, men då de umgicks på ett personligt plan tråkades de snart ut i varandras sällskap.
(Voltaire (till vänster) och Fredrik II, vid dennes hov. Målning av Adolph von Menzel)

Under 1700-talet var brevskrivandet det viktigaste kommunikationsmedlet och tidens stora brevskrivare har därigenom lämnat en stor kulturskatt efter sig. Av Voltaire finns det 20 000 brev bevarade, av Rousseau ca 4 000 och av Gustaf III minst 2 000 där han låter oss ta del av sina tankar och idéer om tidens europeiska kulturliv och politiska maktspel. Det franska språket, den franska kulturen och dess politiska, filosofiska och vetenskapliga tänkande stod högt i kurs, inte bara nere på kontinenten utan också i Ryssland och icke att förglömma i den nordiska kalla avkroken i Stockholm.
Lovisa Ulrika, Gustaf III:s mor, beskrivs som vacker och begåvad av sin samtid, men också som en stolt och arrogant drottning med politiska ambitioner. Inspirerad av sin bror Fredrik den store ville hon befria Sverige från det ryska inflytandet och införa envälde och upplyst despoti. Carl Gustaf Tessin stod drottningen nära och uttryckte sig på följande sätt om henne: "Det förefaller otvivelaktigt, att vår drottning skulle ha varit den mest orubbligaste av republikaner, om hon vore född som undersåte; men Gud har låtit henne födas i en ställning, där man är mån om sin makt."  Hennes planer skulle dröja innan de gick i verket och då genomdrevs de av hennes äldsta son Gustaf  1772.

Under sin barn- och ungdomstid stod Gustaf under starkt inflytande från modern och hennes tankar om den suveräna furstemakten, men också hennes brinnande intresse för litteratur, konst och teater påverkade honom i hög grad. Carl von Linné stod under hovets beskydd och drottningen tilldelade honom uppdraget att iordningställa naturaliesamlingarna på Drottningholm och 1753 grundade hon Vitterhetsakademien. Hon understödde Hedvig Charlotta Nordenflycht och Olof von Dalin och finansierade studieresor för Jean Erik Rehn och Johan Pash bland mycket annat. Gustafs förhållande till sin moder komplicerades alltmer under årens gång, vilket med tiden slutligen ledde till en brytning mellan dem. Som kronprins fick han sin tids store kulturpersonlighet Carl Gustaf Tessin som guvernör och Olof von Dalin som historielärare, men till följd av den misslyckade stadskuppen 1756 utsåg man under den följande riksdagen 1755 - 56  riksrådet Carl Fredrik Scheffer till ny guvernör och matematikern och fysikern Samuel Klingenstierna till ny lärare.


Hans kavaljerer byttes också ut. Trots att det var dramatiska år kring hovet under hans ungdomstid fick Gustaf en kvalificerad undervisning. Han hade lätt att lära och fick utmärkta kunskaper i matematik, historia och morallära, i naturrätt, folk- och statsrätt. Han lärde sig aldrig latin och engelska, men talade och skrev det franska språket flytande.
(Kronprins Gustaf, porträtt av Ulrika Pasch)

Den franska litteraturen stod högt i kurs hos den unge prinsen och det som framför allt tilltalade honom var Voltaire, som han läste med brinnande intresse. Vid den här tiden var Gustav Philip Creutz Sveriges sändebud i Paris. Han berättade under ett möte med Voltaire att Gustaf lärt sig dennes diktverk Henriaden, som han kunde läsa upp utantill. På den upplysningen svarade filosofen Creutz: "Jag skrev faktiskt Henriaden med tanke på att den skulle vara ett föredöme för kungar (...) om allt som Ni berättar för mig om prinsen är sant, dör jag nöjd, ty om femtio år kommer Europa inte att ha några fördomar." Dessvärre hade filosofen på slottet Ferney fel i sin förutsägelse, men Gustaf skrev till Creutz med blygsam elegans: "Herr Voltaires gillande smickrar mig oändligt. Jag önskar att jag en dag kommer att förtjäna det."

Under hemresan från sin vistelse i Italien 1784 gjorde den svenske monarken en avstickare till Paris, efter en inbjudan från Ludvig XVI och hans gemål Marie Antoinette. Vid den här tidpunkten hade Gustaf förlorat sina illusioner om upplysningsfilosoferna och lät inför sitt besök meddela grevinnan de Boufflers i ett brev den 3 mars samma år att han inte önskade träffa någon av dem: "de talar om tolerans och är intollerantare än ett kardinalskollegium och ändå är det deras åsikter som bestämmer människors rykte." Just detta år var Beaumarchais namnet på allas läppar i Paris. Trots de stora namnen inom upplysningen var det denne filosofs och dramatikers komedi Figaros bröllop som då gjorde upp med orättvisorna i samhället från Comédie-Francaise. (Paris, 1785 édition originale du Mariage de Figaro)


Den 9 juni såg Gustaf III pjäsen spelas och han blev mycket förtjust. När han den 15 juni togs emot i den Franska Akademien gav dess direktör uttryck för sitt förakt mot de som i brist på god smak sett den omtalade pjäsen. Gustaf svarade med att dagen därefter gå och se den på nationalscenen ännu en gång. Senare samma kväll träffades Gustaf III och Beaumarchaise på en tillställning hemma hos grevinnan de Boufflers, då de båda prominenta gästerna gav uttryck för ömsesidig uppskattning. Ett par dagar senare skrev Beaumarchaise till den svenske ambassadsekreteraren i Paris Nils von Rosenstein om sitt möte med den svenske kungen: "Utan att göra avkall på den djupa vördnad som han ingav mig av så många skäl, förde jag in samtalet på ett flertal ämnen: till min stora förvåning är han inte främmande för någonting. Litteratur, historia, konst, vetenskap och vitterhet; allt är han förtrogen med; och hans omdöme om varje sak är framför allt beundransvärt, klokt och riktigt. (...) I mina ögon besitter han de hart när fantastiska egenskaper som jag önskade finna hos dem som ödet satt till att befalla över oss andra. Lyckliga svenskar som han regerar över! De kommer alltid att ge efter för hans visdom, för hans överlägsna förnuft, och det är den skönaste form av lydnad."

Baumarchaise hade fiender som övertygade Ludvig XVI att författaren i ett brev till Journal de Paris förolämpat kungen, vilket resulterade i att författaren sattes i fängsligt förvar. Låt vara i fyra dagar och i ett fängelse för sedeslösa ungdomar, trots att han var 53 år gammal, men till stor förödmjukelse för honom. Figaros bröllop hade till en början förbjudits på grund av sitt stundom samhällskritiska och radikala innehåll och till och med Danton menade att "Figaro har dödat aristokratin". Så småningom undkom Baumarchaise med nöd giljotinen och några revolutionärer gjorde sig inte gällande i Stockholm denna tid, men trots en fängelsesejour och censur lyckades författaren formulera följande fråga: "Om en författare utan att ange vare sig epok eller land och utan att ange bestämda personer, genom sitt skådespel öppnar vägen för önskvärda reformer, uppfyller han inte då sitt mål?" Den franske kungen intog en fientlig attityd gentemot författaren och hans pjäs, medan Gustaf III var öppet entusiastisk. I april 1785 mottog den svenske kungen ett utsökt inbundet exemplar av pjäsen från Baumarchaise, där denne bifogade en försvarskrift ställd till Ludvig XVI till försvar för individens frihet. Gustaf III fick alltså läsa skriften före den faktiska adressaten hade möjlighet till det, vilket talar för det stora förtroende författaren kände för den svenske kungen. Snart nog, den 18 maj 1785, spelade kungens franska skådespelartrupp upp pjäsen på Drottningholmsteatern då Monvel iklädde sig Figaros roll till allmänt jubel.

Tryckfriheten

Man kan med fog kalla Gustaf III för en påläst och bildad europeisk intellektuell. Han uppskattades av filosofer och dramatiker på den internationella arenan, men bland författare och skriftställare av skilda slag inom det svenska rikets gränser var omdömena om honom betydligt mer nyanserade, för att inte säga problematiskt. Sveriges första tryckfrihetsförordning från 1766 var internationellt sett unik genom dess omfattande frihet på tryckfrihetsområdet. Enligt offentlighetsprincipen riskerade så ämbetsmän avsked om man vägrade någon tillgång till offentliga handlingar, såsom rättegångshandlingar eller till exempel ämbetsmännens korrespondens. Och som en följd av att förhandsgranskningen av publikationer upphävdes avskaffade man det statliga censorämbetet. Efter krav från prästerskapet behöll man dock den teologiska censuren.
(Tryckfrihetsförordningen original, Riksdagsbiblioteket)


Då Gustaf III genomförde sin statskupp sex år senare 1772 kungjordes i samband med den nya regeringsformen, i ett försök att få kontroll över den politiska situationen ”at uti Tal och Skrifter icke inblanda smädeliga tilwitelser angående de förra partier”


Så kom 1774 års tryckfrihetsförordning i enlighet med Gustaf III:s egna önskemål. Upplysningstankarna som kungen sade sig omhulda blev nu i praktiken alltmer avlägsna som när det gällde högmålsbrott, där påföljden kunde medföra dödsstraff:
"Ej är något som rörer eller qwäljer Rikets öfrige oryggelige Grundlagar, Regerings-Formen och Wår Konunga-Försäkran af then 21 augusti 1772, jemte Wår och Rikets Majestät, Höghet och Rätt. Bryter någon häremot; skal han anses för Wår och Rikets Fiende, samt utan skonsmål dömas och straffas, som Lag i Högmåls-brott widare stadgar."
Man skulle också avhålla sig från: ”otjenligt, bittert, förklenligt och missfirmande skrifsätt, hwilket så wäl kränker anständigheten och goda seder, som upwäcker fiendskap och hat Medborgarna emellan: Hwarföre Wi ej eller wele låta blifwa ostraffad then som häremot sig förbryter” I dessa fall skulle också boktryckaren dela ansvaret med författaren och sammantaget blev det påtagliga inskränkningar av tryckfriheten. De politiska motsättningarna i landet hade börjat hårdna och kungen tog sig an problemen med allt skarpare juridiska styrmedel.

Ett mycket omtalat fall är det Halldinska målet" som gällde en publikation som riktade kritik mot brännvinsmonopolet. Hovrätten dömde till några dagars fängelse, men då det hela kom upp i rådet tog sig saken en annan vändning. Gustaf III agerade personligen i kulisserna i samband med rättegången och under ett hemligt samtal med författaren Halldin övertalade kungen denne att gå med på ett dödsstraff. Han utlovades benådning i efterhand och en försvarlig livränta, vilket Halldin tackade ja till. Därmed fick kungen genom dödsstraffet ut maximal avskräckning mot kritik, samtidigt som han genom livräntan fick en köpt vapendragare i Halldin,som kungen enligt löfte benådat.

Med kulturen i högsätet

Om det inte vore för att Gustaf III var en så mångtydig och svårgripbar person, hade det varit frestande att ge honom det stående epitetet Den svenska kulturens fader. Utan tvekan gav han mångfaldiga och betydande bidrag till det svenska kulturlivet som vi kan se tydliga och levande exempel på än idag. Han instiftade eller återupprättade flera kulturinstitutioner, såsom Musikaliska akademien (1771), Målar- och bildhuggarakademien (1773), Svenska Akademien (1786) samt Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien (1786). Under hans regeringstid lade man grunden till
 Svenska Operan och 1782 invigde man den Kungliga teatern, det vi idag kallar Kungliga Operan och med den ett av världens äldsta balettkompanier och därpå Kungliga Baletten från 1773. Under några år arbetade man med att skapa en talteater för det svenska språket och den 2 juni 1787 ägde slutligen premiären rum för Kungliga Svenska Dramatiska Teatern på Stora Bollhuset i Gamla stan.
Gustav III hade ett stort personligt intresse av teatern, både som aktör, regissör och dramatiker.
(Louis Jean Desprez skiss till ridå för Stora Bollhuset, 1780-talet Nationalmuseum)



Exempel på kungens egen dramatik
Le jeune seigneur
La mort de Henri IV
Coriolanus
Thetis och Pelée
Birger Jarl och Mechtild
Aeneas i Carthago
Gustaf Adolphs ädelmod
Helmfelt
Frigga
Gustaf Adolph och Ebba Brahe
Drottning Christina
Sune Jarl
Gustaf Wasa
Siri Brahe
Den ena för den andra
Den bedragne Bachan
Alexis Michaelowitsch och Natalia Narischkin
Födelsedagen
Den svartsjuke neapolitanaren

Det råder inga delade meningar om att Gustaf III brann för ett svenskt kulturliv och att han vid en internationell jämförelse kan räknas in bland de stora samtida kulturfurstarna. Han omgav sig med och understödde skalder, musiker, operasångare, filosofer, författare och arkitekter i ett ständigt prövande av idéer och skapande. Inom politiken och rikets angelägenheter fick han så småningom fiender och utsattes för förtalskampanjer och i den mån han hade ett privatliv, var det så vitt man kan bedöma många gånger oroligt och komplicerat.

Att Bellman fått en så upphöjd plats i vårt kulturliv är inte helt enkelt att förstå. Utan tvivel är han en av våra främsta skalder, med en genialisk språkkänsla och musikalitet, men det räcker inte som förklaring till hans stora inflytande och popularitet ända in i vår tid. Det genetiska arvet efter språkbegåvade och musikaliska förfäder är en av ledtrådarna till hur man ska förstå honom och en annan är hans fallenhet för att vinna många och inflytelserika vänner, hans sociala begåvning.  Hans enorma produktivitet måste ha varit betungande i längden, inte minst när skulderna växte honom över huvudet och sjukdomar gjorde honom kraftlös. (Bellman röker. Teckning Sergel)


Han måste också ha insett att han kanske inte skulle lyckas få sitt mästerverk Fredmans sånger och epistlar utgivna, en insikt som måste ha oroat honom djupt.Man kan säga att Bellman hade oturen att födas i Sverige, denna provins i Europas avkrok där inte minst den litterära visan, en marginaliserad och styvmoderligt behandlad konstform alltid har betraktats med stor skepsis. Ändå hade han turen att vara verksam under den lyckliga stjärna där Gustaf III regerade och där det var möjligt för en stor konstnär som Bellman att göra sig gällande i kulturens salonger och kungliga gemak. Bellman föddes 1740 och Gustav sex år senare och när kungen dog 1792 på Slottet skulle det dröja ytterligare tre år innan Bellman somnade in i sitt hem i Klarakvarteren. Utan dessa bägge kulturmänniskor från den europeiska upplysningens tidevarv hade Sverige idag varit ett långt fattigare land.

Ulf Bagge tolkar Epistel 66 av Carl Michael Bellman. tryck här.