Carl Michael Bellman - Del 1 (2). Den mytomspunne vismästaren.

Carl Michael Bellman

Utan tvivel är Carl Michael Bellman den ojämförligt störste visdiktaren vi haft i vårt land. Intresset för honom och hans visor har alltid varit betydande, men så stort som under de senaste tjugofem åren har det aldrig varit förut. Delvis beror detta på att forskningen kring hans liv och verk bedrivits med kunnighet och engagemang, vilket gjort att visböcker och biografier lättare kunnat publiceras. Bellmantolkningen har i mitt tycke därtill fördjupats och blivit mer musikalisk, vilket ökat intresset för hans visor också utanför vårt lands gränser. Hans epistlar och sånger finns idag utgivna på över tjugo språk och han uppfattas alltmer som en av Europas riktigt stora litterära visdiktare genom tiderna. Bellmans inflytande på det litterära och musikaliska livet i Sverige går svårligen att överskatta. Hans unika språkkänsla och musikalitet får geniala uttryck i visans form där Fredman och Ulla, Mollberg och Movitz och deras vänner, räknas till den svenska litteraturens mest kända gestalter.

Olja av Per Krafft 1779

Man kan fråga sig vad det är för egenskaper hos denne gamle visdiktare som gör att han väcker vårt intresse och fascinerar oss än idag. Att visorna är vackra och underhållande räcker inte som förklaring, det finns det många andra begåvade visdiktare som har lyckats åstadkomma under årens gång, men som inte tillnärmelsevis uppnått samma popularitet som Bellman.

 När man studerar hans texter slås man av förmågan att gestalta olika karaktärer, fånga miljöer och dramatisera människoöden och vardagshändelser så att det upplevs som äkta och trovärdigt. Förmågan att leva sig in i de olika karaktärernas känsloliv är så särpräglad och full av spiritualitet att den bara kan tillhöra en diktare med stor konstnärlig integritet. En del av melodierna är hans egna kompositioner, men ofta nog har han lånat ett känt musikstycke som han improviserat kring, omformat och gjort till sitt eget. Visorna leder oss in i 1700-talets Stockholm till en verklighet långt ifrån vår, men där vi osannolikt nog ändå kan känna igen oss. Det är en mästare som bjuder in oss till sin egen diktarvärld.

Släkten

Trots att det bedrivits mycket forskning kring Bellman och hans visdiktning är det förvånansvärt lite av detta som blivit känt av en större allmänhet. Myterna kring hans person har vuxit sig starka och med tiden förväxlats med den verkliga människan, men bakom myten finns ett spännande och oväntat konstnärsöde. Som så många andra tillhörde Bellman en invandrarsläkt. Hans farfars far, skräddaren Martin Casten Bellman, lämnade Schwanerow i trakten av Bremen omkring 1660 för att etablera sig i Stockholm, och några år senare gifte han sig med Barbara Klein. Johan Arendt Bellman, som föddes 1664 först i raden av nio barn, visade sig vara synnerligen begåvad. Redan som ung skolgosse utmärkte han sig som sångare och virtuos på flera instrument och anställdes vid hovkapellet. Hans anseende som sångare växte snabbt och vid Karl XI:s kröning i Uppsala kallades han in för att sjunga solo. 

Karl XI:s kröning. Rikssalen, Stockholms slott. Erik Dahlberg.

Han var då tolv år gammal och diktade redan på både svenska och latin. Efter att ha tagit studenten och blivit fil.mag. vid Uppsala universitet utnämndes han trettiosex år gammal till professor i romersk vältalighet och poesi och fem år senare blev han 1704 universitetets rektor. Han gifte sig med Catharina Elisabeth Daurer, som dog i oktober 1709 endast tjugoett år gammal, och det dröjde inte länge förrän han själv avled någon månad senare. Paret lämnade tre föräldralösa barn efter sig, flickan Catharina och två små pojkar. En av pojkarna hette Jacob Martin och den andre Johan Arndt och det var han som så småningom skulle bli pappa till Carl Michael. Mycket tyder på att barnen skickades till sina morföräldrar Catharina och Jacob Daurer.

Catharina Daurer blev änka redan 1713 efter sin man Jakob, assessorn i kommerskollegium, och var mycket förmögen. Även hon var av invandrad släkt och dotter till vinhandlaren och krögaren Hero von Santen, som kommit till Sverige från Holland i mitten av 1600-talet. Arvet efter fadern bestod bland annat av en fastighet på Skeppsbron och Daurerska malmgården vid Hornsgatan intill Maria kyrka.

Huvudbyggnaden bestod av ett trevånings stenhus med säteritak, en flygelbyggnad med stall, två svarta hästar, en täckt vagn och en släde som det anstår en ståndsperson och ytterligare ett mindre stenhus, Lilla Daurerska. Till malmgården hörde också en barockträdgård som sträckte sig från Maria kyrka till nuvarande Mariatorget. Här fanns ett stort orangeri och innanför de arton glasdörrarna växte ett antal pomeransträd, tretton fikonträd och nio mullbärsträd, förutom exotiska växter av alla de slag, Den prestigefyllda trädgården odlades efter tidens alla konster och indelades i parterrer kantade av träd och buxbomshäckar under överinseende av en trädgårdsmästare och hans drängar.

Stora och lilla Daurerska husen  med trädgårdsanläggning.
Modell. 

Malmgårdens inredning uppfyllde högreståndsmiljöns alla krav. I biblioteket fanns över tvåtusen volymer och salarnas väggar var klädda i gyllenlädertapeter och inredda med ståtliga möbler i mörkt ädelträ och konsthanverk. Porträtt av kungligheter prydde väggarna där även målningar av familjemedlemmarna hängde i konstfulla silverramar. Assessorskan hade egen betjänt och hushållet sköttes av husjungfrun och pigorna. Man vill gärna tro att de tre föräldralösa barnen växte upp hos sin mormor på malmgården, för Johan Arndt, en av pojkarna, förälskade sig nämligen i Catharina Hermonia, dottern till kyrkoherdern i Maria församling på andra sidan gatan. 

Stora Daurerska huset vid Hornsgatan

och brunnen.

Som nygifta 1738 bosatte sig paret i malgårdens bottenvåning och den 4 februari 1740 kom deras första barn Carl Michael till världen.Vid det laget arbetade Johan Arndt framgångsrikt på sin karriär som lagman i slottskansliet och 1747 erhöll han titeln kungl. sekreterare. Modern Catharina Hermonia skulle med åren få utstå moderskapets alla prövningar och kom att ligga i tjugoen barnsängar, men blott femton av barnen överlevde någon längre tid och endast åtta till vuxen ålder. 

I sin levernesbeskrivning antecknade Bellman långt senare:

”Huru mina föräldrar krånglade blef jag som sagt, född den 4 feb 1740 - min mor wacker som en dag,.

oändligen god, charmant i sin klädnad, god mot alla meniskor, delicat i omgänge – hade En förträffelig röst

ock hade wänt sig att ligga i 21 Barnsängar – honij qvi mal y pense*, men detta lekwärcket gjorde husets Ruin."

                 *Honi soit qui mal y pense är gammalfranska för "Skam den, som tänker illa därom".

Uttrycket fungerar som valspråk för Strumpebandsorden, som är Englands förnämnsta statsorden

Carl Michael togs redan dagen efter födseln till kyrkan för att döpas, vilket inte var vanligt. Man brukade döpa barnet påföljande söndag efter födseln, men den kalla vintern och den väldiga barnadödligheten gjorde att man beslutade sig för att inte ta några risker i det avseendet. En av faddrarna på dopet var rikets högste ämbetsman, riksrådet och kanslipresidenten greve Carl Gyllenborg.

Allt tyder på att Carl Michaels barndom var lycklig och till skillnad från många andra barn slapp han den osunda stadsmiljön. Den stora trädgården gjorde att han kunde växa upp i en hälsosam och trygg miljö, fjärran från de överbefolkade och stinkande gränderna nere i staden. Steget var också långt till den djupa fattigdom som barnen i arbetarkvarteren på östra Södermalm levde i, med barnarbete under slavliknande förhållanden. På Daurerska malmgården levde man gott och trots överflödsförordningen från 1731, hände det att man vid bjudningar hade en meny på upp till tjugo rätter. När Catharina Daurer dog 1743 begravdes hon ståndsmässigt vid altaret i Maria kyrka. Därefter förändrades tillvaron en del för familjen Bellman, men det goda livet skulle fortsätta ännu under många år.

Carl Michaels far var inte ensam om att ärva assessorskan, men han fick möjlighet att köpa Lilla Daurerska gården för sin andel och dit flyttade nu familjen Bellman. Namnet till trots var den nya bostaden om elva rum och kammare både rymlig och aktningsvärd. Hela 280 kvadratmeter. Man hade kök, skafferier och bagarstuga och till sin hjälp i hushållet hade fru Bellman både pigor och dräng. Barnaskaran var redan fem till antalet då man flyttade in, men man höll sig med både barnpiga och amma. På den stenlagda gården fanns det flyglar med stall, vagnshus, mangelbod och avträde och till fastigheten hörde också en trädgård om 1300 kvadratmeter med fruktträd, grönsaksland och lusthus. 

Studier

Carl Michaels morfar, Michael Hermonius, var kyrkoherde i Maria församling och till kyrkan hörde också en skola där man bland annat fick lära sig läsa och skriva. Det föll sig naturligt att han först sattes i kyrkoskolan, men redan från åtta års ålder fick han privatundervisning av informator i hemmet. Av de informatorer som undervisade honom under årens gång talade han i efterhand särskilt uppskattande om Claes Ludvig Ennes. Denne förstod att han fått en elev med stora musikaliska och litterära gåvor och tog som sin uppgift att inte bara träna honom i språk och poetik, han lärde honom också att spela luta. Den litterära debuten kom 1757, vid sjutton års ålder, med en översättning från tyskan av Evangeliska dödstankar, skriven av David von Schweinitz. Samma år kom en översättning från franskan ut av Du Fours Undervisning, lämnad af en fader åt sin son. Därpå skrev han den moraliserande dikten Konsten att upptäcka en obekant mask, för att året efter anonymt ge sig in i debatten om kvinnans emancipation som pågick som bäst. Inlägget, som väckte stor uppmärksamhet,  kallade han Tankar om flickors ostadighet och diskuterades flitigt. Dikten kan ses som en satir över de unga damernas manér och ytliga tidsfördriv och utlöste en strid ström av dikter där frågan diskuterades. En jämlikhetsdebatt tog fart och pseudonymen Eva Palmberg skrev:

Derför bör man häldre undra 

hwar wår kjön fått alt sit wett,

som så litet lärdt och sedt,

än på deras dårskap dundra?

liksom ?Varemot på gossen kostas

allt vad nånsin kostas kan

han blir hållen att studera

 sig i allt evertuera, 

blir dock ofta måttlig man?

Vilka de anonyma kvinnorna som deltog i debatten var har aldrig utretts och de fick i sin tur inte heller veta att det var den unge Bellmans dikt som var orsaken till den.

1760 gav den tjugoårige Bellman ut den samhällssatiriska dikten Månan, som beskrivs som en dröm där författaren somnat in i skuggan en het sommardag. Handlingen förlägger Bellman till ett uppdiktat samhälle på månen, och kan i Jonathan Swifts anda på så sätt undgå censuren. I ett samtal med Olof von Dalin, som givit ut den satiriska veckotidningen Then Swänska Argus, får han rådet att i strof 22 byta ut ordet "predikstol" mot "lärostol" för att inte stöta sig med prästerskapet. Den frispråkige von Dalin, som kunde konsten att formulera sig förbi censuren, talade av egen erfarenhet och visste att den som gav ut misshagliga skrifter kunde bötfällas eller till och med hamna i fängelse.

Ennes undervisade sin elev i franska, tyska, engelska, italienska och latin och i de sena tonåren hade Bellman hunnit bli grundligt insatt i såväl Horatius diktning som i den franske 1600-talspoeten och litteräre estetikern Nicolas Boileaus verk. Ennes mest betydelsefulla insats som informator var att han förstått sig ha att göra med en exceptionell litterär begåvning och som han sedan lärde att "hantera Apollos lyra". Man måste också tillskriva honom förtjänsten av att Bellman av sin samtid ansågs äga en god bildning. "Mig valdes til informator Ett genie vid namn Clas Ludvic Ennes", mindes Bellman. Efter väl förrättat värv avslutade han sin tjänst på Daurerska gården och började sitt arbete som pagehovmästare vid hovet.

Riksens Ständers Bank

1757 hade den då 17-årige Carl Michael, enligt samtida utsagor, ett påtagligt allvarligt utseende. Han var lång och mager, ansiktet var blekt och ögonen melankoliska. På väg in i vuxenlivet försökte han skaffa sig erfarenhet och meriter inför en kommande ämbetskarriär, men också familjens allt sämre ekonomi tvingade honom ut i arbetslivet. De ekonomiska kriserna duggade allt tätare under frihetstiden och för att försörja den växande familjen tog fadern lån med huset som säkerhet. Det var en vansklig väg att gå i tider då en banksedel över en natt kunde förlora tredjedelen av sitt värde. Återbetalningen av lån som man tagit då kursen var låg gjordes därför med långt högre belopp än man räknat med från början. Med tanke på Bellmans klena sinne för matematik kan man se en viss ironi i att han i sin första kontakt med arbetsmarknaden sökte sig till Riksbanken eller Riksens Ständers Bank, som den egentligen hette. I bankens styrelse satt Edvard Carleson, en vän till familjen och bankens ordförande var hans gudfars bror Gustaf Fredrik Gyllenborg. Dessutom framgår det av Bellmans platsansökan att hans morfar varit representant för prästerståndet i bankofullmäktige. Dessa kontakter förklarar varför han sökte sig dit.

"Som jag med flit och sorgfällighet sökt förskaffa mig insikt uti de stycken,

som kunna göra mig värdig att blifva brukad uti riket tjänst i Riksens Höglofl.

Ständers Banco och till den ändan vinnlagt mig om att erhålla kunskap i

humanioribus och språken jemte god öfning uti skrifande och räknande samt

bokhålleriet; så fördristar jag mig hos Riksens Högl. Ständers Högförnäma

Herrar Banco Fullmägtige anhålla om den förmånen att till extra oridnarius

därstädes blifva antagen till att genom flit och arbetsamhet blifva till nådig

befordran med tiden förtjent. Skattandes jag den förmånen att tjena i detta Werket

så mycket större som min salig morfader herr kyrkoherden Hermonius haft den

äran i flere år dervid vara en Riksens Höglofl. Ständers Fullmägtig.

Allerödmjukaste tjenare

Carl Michael Bellman"

Riksens Ständers Bank vid Järntorget.

I december samma år började han sin provanställning utan lön på växlingskontoret och varje morgon promenerade han från Lilla Daurerska vid Maria kyrka ned till Tessinska bankpalatset på Järntorget, där han klev in genom porten på slaget nio. De flesta stockholmare var i farten redan klockan fyra om morgnarna och det var liv och rörelse på torg och i gränder och vid stadens kajer där segelfartygen låg tätt. Redan följande höst tog han tjänstledigt och skrev in sig vid Stockholms nation på Uppsala universitet, men sejouren vid lärosätet varade blott en termin. Vid jultid var han tillbaka i hemmet på Södermalm. 1759 var det oroliga tider med sjuårskriget ute i Europa och bankkrasch i Stockholm, vilket också drabbade familjen Bellman och deras vänkrets. Som om inte det var nog utbröt den 19 juli den stora Mariabranden i en bagarstuga på nuvarande Brännkyrkagatan. I den svåra torkan saknade man vatten att släcka med och elden fick ett våldsamt förlopp. Hela 300 gårdar i 20 kvarter brann ner och Daurerska malmgårdens manbyggnad skadades, men Lilla Daurerska klarade sig undan elden. Maria kyrka drabbades svårt och då tornet rasade genom taket förstördes kyrkans hela inredning. Den nuvarande tornhuven fick kyrkan först 1825.

Bellman återupptog sitt arbete på Riksbanken, nu som extra ordinarie efter ett enklare prov i matematik och bokföring och troligen oavlönad. Protokollet från provet finns bevarat i bankarkivet och motsäger på inget vis Gjörwells omdöme om honom: "icke tjenlig till zifferkarl". Troligen var examinatorn god vän med Bellmans far, vilket i så fall är förklaringen till att provet blev godkänt.

"Om Mathematiken discourerades och frågad utaf hur många delar then består, hwaruppå Bellman icke kunde gifwa swar, widare än at den wäl delas i 2:ne delar, hwilkas namn han ej hade sig bekant, så at Hr Commissarien förstod det han ej bliwit uti then underwisad, frågandes honom, om han wiste hwarifrå wetenskapen om Räkenskapen först kommit? Men som han icke kunde denna fråga beswara, så trodde Hr Coms: det han således ej el. lärer weta ursprunget till räkenkonsten? hwartil Bellman suckade och svarte neij.

Sedan blef den

2:dra frågan, om Han wiste den allmänna grunden till Räknekonsten? therpå swartes efter någon öfwerwägning Quatvor Species. Tå

3) honom frågades, om de hafwa någon likhet med hwarandra? swarades ja, neml. Additio med Multiplicatio och Subtractio med Divisio.

Som han ock sade sig kunna Tab. Multipl., så

4) frågades honom, hwad 7 gg 7, och 9 gg 9 är? swarades 49 och 81.

(---)

8) frågades, hwilken Nämnaren är? swarades then öfwerste. (!)

9) Än Täljaren? sw: then understa. (!)"

Bellmans kunskaper i matematik var mycket fragmentariska och han svarade gång efter annan helt fel eller så kryptiskt att svaret kunde tolkas hur som helst. På nyåret 1760 lämnade han in en hyllningsdikt till fullmäktiges herrar som ansåg att han hade "en god disposition til poesi" och arvoderade skalden med 150 daler kopparmynt. en av verserna lyder:

Du ädla Rikets Värck, dess heder, gagn och pris,

För Foster-landets wäl ett frucktbart Paradis,

Till lif och krafter du det gamla Swerje lyftar

Och all din ähro-lust på hennes bästa syftar.

Din styrcka och din magt blif som ett ymnigt arf,

Hwars ränta dubbel öks till dubbla tide-hwarf,

Blif lik ett blomster-fält, som syn och hierta gläder

Där skiörden samlas in i lugn och stilla väder.

Bellman tillhörde nu den skara av unga män i statens tjänst som klädde sig i röda långrockar och fördrev sin tid på kaffehusen. Där diskuterade man litteratur och det senaste inom politiken, spelade kort och tärning och drack kaffe och té, vin och brännvin. Man kallade dem för sprätthökar och de var ständigt på jakt efter medel att finansiera det dyrbara och högt skruvade umgänget i stadens nöjesliv. De var eleganta och modemedvetna och odlade omsorgsfullt sina kontakter i ordenssällskapen och i festliga sammanhang i hemmen hos ansedda och respekterade familjer. Det vidlyftiga levernet parat med bristen på inkomster gjorde att många levde på kredit. Procentarna gjorde goda affärer med höga ockerräntor på lånen och sprätthökarna skrev på växlar och gick i borgen för varandra, men de utkämpade en ojämn kamp mot de växande skulderna. Indrivarna med slottsvaktmästarexecutionsbetjänt Blomberg i spetsen satte skräck i folk och fä med sina tunga knölpåkar och i augusti 1763 fann till slut Bellman och hans skuldtyngda vänner bland de unga tjänstemännen det för gott att lämna landet och bege sig över gränsen till Fredrikshald i Norge. Under fyra år hade han dragit på sig skulder, som till slut skulle uppgå till hela 18 000 daler. Svårt skuldtyngda personer kunde med passet i hand resa utomlands och därifrån skriva till Kunglig Majt eller rådet och ansöka om lejd. Efter en tid kunde Bellman återvända till Stockholm och i skydd av sitt lejdebrev försöka att ordna upp sina affärer. Väl hemma igen lämnade han in sin konkursansökan till Svartlösa vinterting söder om Stockholm.

Carl Gyllenborgs komedi Swenska Sprätthöken (1737)

Ämbetskarriären kunde fått en bättre början och den befordran han ansåg sig ha förtjänat uteblev helt. Han måste ha anat att direktionen inte såg med blida ögon på hans ekonomiska lättsinne och den 26 november 1763 sa han för säkerhets skull upp sig från sin tjänst på banken. Bellman och hans unga kollegor hade ställt till med en sådan skandal att en utredning var oundviklig och resultatet av den talade inte till skaldens fördel. Tvärtom kom man fram till att han lockat de övriga att fördriva sin tid på "spel, maskerader, picknicker och mera dylikt". Man såg också allvarligt på att han utan tillåtelse uteblivit från sin tjänst. Inte nog med att han tidigare på egen begäran slutat sitt arbete på banken, den 4 april 1764 fick han till yttermera visso också sparken med motiveringen:

" att den för gäld rymde och på lejd återkomne extra ordinarien Bellman, hvilken, såvida han varit den, som i detta vingleri inledt åtskilliga andra betjente, som kunna intagas af deras för honom på större och mindre summor tecknade borgen, hvarföre de flesta äro lidande, och ej heller alltsedan han på lejd hemkom, låtit det minsta höra av sig, har förtjent att alldeles förvisas banken helst han, som ännu ej är i ordinarie tjenst, kan anses såsom antagen på prof."

Bellmans far hade tvingats inteckna lilla Daurerska och på grund av sin vacklande hälsa såg han ingen annan möjlighet än att i förtid sluta sitt arbete som sekreterare i Kungliga slottskansliet. Penningvärdet hade under de dåliga tider som rådde sjunkit kraftigt och man måste till sist sälja huset och för en kortare period flytta ut till Årsta sätesgård i Brännkyrka socken söder om Staden. Utanför Gnesta tio mil från Stockholm låg säteriet Visbohammar och där slog sig slutligen föräldrarna ner. Efter konkursen flyttade också Bellman dit för en tid, men genom familjens vän Anders Lissander som var kommissarie vid Manufakturkontoret, fick han en tjänst där och bosatte sig åter i Stockholm. 1765 avled hans bägge skuldsatta föräldrar på det förfallna säteriet och framför allt moderns död tog honom mycket hårt. Bellman och Lissander blev goda vänner och skalden besökte ofta sin arbetsgivares hem där han underhöll sällskapet med sina visor. Lissanders dotter Ingrid Margareta blev Bellmans fästmö, vilket fick en gynnsam effekt på visdiktningen som nu tog fart på allvar. Året därpå kom "Gubben Noak" ut som skillingtryck och bellmansvisorna skulle därefter få en dominerande ställning inom skillingtrycksutgivningen. Tjänsten på Manufakturkontoret blev inte det han hoppats på och det dröjde inte länge förrän verket drogs in, men 1767 fick han anställning på Generaltulldirektionen där han efter några år avancerade till ordinarie kopist. Visserligen drogs även direktionen in och Bellman blev åter arbetslös, men han fick till tröst behålla den lilla lönen. Allt fler besökte Lissanders hem för att lyssna på Bellmans framträdanden och han mognade snabbt till en första klassens estradör. Hans visor fick en alltmer framträdande plats i tidens visböcker och med tiden utvecklade han idéer och konstnärliga uttryck som så småningom ledde fram till episteldiktningen. (fortsättning följer)