Ulf Bagges hemsida

Besök hemsidan med visor och vandringar

tisdag 20 februari 2018

Per Anders Fogelström och kampen för fred




De första stegen.

"Den skildring som här ska ges bygger på material som tidigare knappast redovisats", skriver Per Anders Fogelström (bild) i förordet till sin bok Kampen för fred, "åtminstone sällan i annan form än i jubileumsskrifter och liknande publikationer som vänt sig till en begränsad, föreningsansluten publik."

I sin bok går han inledningsvis in på de svårigheter fredsrörelsen i Sverige haft att brottas med under årens gång. Ett problem har varit att man ofta kommit i konflikt med nationella intressen, vilket är en naturlig följd av fredsarbetet. Respekten för andra länders "Fredskämpar", menade man, har stått i skarp kontrast till den missaktning landets egna fredsaktivister rönt från myndigheter och politiker, som istället värnat om försvarsviljan och vapenindustrin.

Martin Luther King kunde vi hylla på bekvämt avstånd, men hade han varit verksam i Sverige, skriver Fogelström, hade han kanske fängslats som totalvägrare och kastats i fängelse som en farlig uppviglare. 

Han var också övertygad om att om Sverige delat ut Nobels fredspris, skulle vår förste fredspristagare K.P. Arnoldsson utan tvekan blivit förbigången, då han propagerade för fred med och rättvisa åt Norge. Arnoldsson var med och grundade Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFSF) 1883 och föreningen är idag Sveriges största och världens äldsta fredsförening. Fogelström framhåller i sin bok, som framför allt handlar om "Svenska Freds" historia, att det samtidigt är den svenska fredsrörelsens historia han skrivit om. Föreningen beskrivs som stammen och de övriga fredsorganisationerna som grenarna på samma träd. 

När "Kampen för fred" gavs ut 1971 skrev Fogelström att fredsrörelsens strävanden kunde ses som ett misslyckande. Vi levde ju trots allt fortfarande i en militariserad värld. Att den kallats "en okänd svensk folkrörelse" är inte märkligt skriver han, då den är mycket sparsamt omnämnd i våra historieböcker. Hundratusentals människor har ändå varit engagerade i den och kämpat framgångsrikt för neutraliteten, rätten att vägra bära vapen, fredsforskning och kampen mot svenska kärnvapen, bland mycket annat. Frågor som man en gång måst kämpa hårt för, men som idag är en självklarhet.

Betydelsen av en stark fredsrörelse har inte minskat med åren, snarare tvärtom, då hoten mot freden ständigt tar sig nya uttryck. Ingen visste detta bättre än Fogelström själv och den kunskapen blev den drivkraft som gjorde honom till en av det svenska 1900-talets främsta fredsarbetare. Den teknologiska utvecklingen inom vapenframställning och krigföring har med åren blivit alltmer avancerad och ställer därför andra krav på fredsarbetet idag än tidigare. Kampen för fred är samtidigt viktigare än någonsin och möts nu av nya utmaningar, då vapnen blivit mer destruktiva och krigen mer miljöförstörande och hotfulla mot mänskligheten och jordens överlevnad.

Den första fredsföreningen i världen, som den troligen var, bildades av kväkare i New York 1815. Det var människor som av religiösa skäl vägrade krigstjänst och av den anledningen blev förföljda i många länder. Nästan samtidigt bildade kväkare en fredsorganisation i London 1816, men det skulle dröja ända till 1830 då en förening i Genève kom till.
Peace society var Englands äldsta fredsorganisation och 1843 anordnade man i London den första världsfredskongressen. Därefter hölls en rad möten på den europeiska kontinenten som ledde fram till flera internationella fredskongresser - Brüssel 1848, Paris 1849, Frankfurt 1850 och London 1851.


Victor Hugo (bild) deltog vid kongressen i Paris och där talade han för bildandet av ett "Europas Förenta Stater". Man kan säga att han i sitt tänkande var före sin tid. Där antogs också det man idag kallar den internationella fredsrörelsens första program vari det bland annat sägs:

 "Fredens vänner tillrådas att påverka den allmänna opinionen 
för bildande av en allfolklig representation, som skall ha till uppgift
att ordna folkrätten, samt av en högsta domstol, under vilka alla mål 
skola höra, som angå nationernas ömsesidiga rättigheter och plikter".

I sin berättelse om fredsrörelsen lyfter Fogelström fram dess vision om en värld utan gränser, fri från förtryck och trångsynthet, men också dess naivitet. Fredsentusiasterna ägde inte de medel som krävdes för att motstå nationalismen och det militaristiska tänkandet. Dessa krafter representerade en annan värld än deras och framkallade två förödande världskrig, ABC-vapen och mäktiga militärallianser. I Sverige motarbetades fredsrörelsen aktivt i början av 1900-talet och fredsdemonstrationer attackerades av polis som slet sönder deras standar. Då elever i skolor bildade fredsföreningar kunde de upplösas av rektorn med argument som att fredsfrågan "skulle åstadkomma en förslappning i tänkesättet". När K.P. Arnoldson 1908 fick fredspriset kallades han i vissa tidningar för fosterlandsförrädare. Det kostade på att vara fredsvän.

Världsfredskongressen 1910 och fredsmonumentet.

Man hade också otur. Då svenska fredsrörelsen bjudit in till världsfredskongress 1909 kom storstrejken emellan och man fick flytta fram den ett år. Det gjorde att Leo Tolstoy inte kunde komma och hålla tal, eftersom han var för sjuk året därpå. SFSF fick manuset och tryckte det i sin tidning och det hela var en anklagelseakt mot "regeringarna". Hans önskan var att man inte skulle se kriget som "fosterlandskärlek, hjältemod, krigarära", utan för vad det i själva verket var : "den nakna, brottsliga mordgärningen".
  
Att fredsrörelsen inte bestod av "nihilister" och "fantaster" stod klart då Sverige var värd för världsfredskongressen 1910. Till att börja med skulle kongressen hållas i Riddarhuset 31 juli - 6 augusti och en rad prominenta och allmänt kända personer satt i organisationskommittén och dess hederskommitté: Statsminister Arvid Lindman, utrikesminister A. Taube, överståthållare Dickson, Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt, men också K.P. Arnoldson (bild) och Hjalmar Branting. Ordförande var baron Carl Carlsson Bonde, som även ledde riksdagens fredsgrupp. Därmed växte respekten för fredsrörelsen och publiciteten i landets tidningar ökade.

Till fredsmötet kom 590 deltagare från 24 stater och det hela blev den mest uppmärksammade manifestationen för fred som genomförts i vårt land. Runt omkring i Sverige arrangerades en rad fredsmöten i samband med kongressen och sällan har väl fredsarbetet lovordats i så högstämda ordalag av samhällets mest etablerade personer som då. Under tiden som talarna lovsjöng freden och samtidigt som man formulerade resolutioner i fredens  namn, närmade sig obevekligt det man kom att kalla första världskriget. "När motsättningarna hårdnade skulle många kärnfulla tal och stolt klingande diktrader förvandlas till solkiga pappersgirlanger och krimskrams", konstaterade Fogelström sakligt.

De kommande åren skulle nationalismen eskalera i en sällan tidigare sedd omfattning och militarismen skörda nya lagrar. Sven Hedin blev frontfigur för insamlingen till en ny pansarbåt och den 6 februari 1914 tågade 31 000 bönder till huvudstaden för att hylla kungen. Man var redo att offra allt för hären och flottan. Världskriget bröt ut den 28 juli samma år och skulle dra fram som en världsomspännande fasansfull farsot. Man beräknade strax efter kriget militära dödsfall till omkring 10 miljoner och döda civila till mellan 6,5 och 7 miljoner.

Men fredsvännerna gav inte upp, vare sig i Sverige eller Norge. Den 16 augusti samma år reste de ett fredsmonument vid Eda på gränsen mellan Norge och Sverige "i protest mot det pågående kriget". På monumentets sockel högg man in inskriptioner. Ett uttalande av Oscar I: "Hädanefter är krig mellan skandinaviska bröder omöjligt" och "Norske og Svenske fredsvenner reiste dette monument aar 1914 med tak for hundre-aarig fred." Detta retade upp många "fosterlandsvänner" och man gjorde försök att stoppa det hela. Sven Hedin kallade fredsmonumentet "ett skammärke över hundraårig dådlöshet".

De hårda orden var inte menat som ett skämt. Engagerade man sig i fredsfrågan den här tiden kunde man få betala ett högt pris. Vapenvägrare dömdes t.ex. till sju månaders fängelse. Arkitekten bakom monumentet, Lars Johan Lehming, råkade illa ut och avskedades från sin anställning som Kasernbyggnadsnämndens arkitekt, sedan man fått reda på att han ritat ett fredsmonument. SFSF höll sin kongress i Charlottenberg i anslutning till invigningen av monumentet, då också Carl Lindhagen valdes in i styrelsen. Denne kom under krigsåren att spela en viktig roll i svensk fredsrörelse. Han var sekreterare i Nobelkommittén och utarbetade 1899 grundstadgarna till Nobelstiftelsen. Han vinglade något i partitillhörighet men var i grunden socialdemokrat och tillhörde andra kammaren i riksdagen 1897 - 1917 och första kammaren 1919 - 1940. Lindhagen hade sällsamma krafter och skrev och försvarade 987 motioner och höll 3 584 anföranden under sin tid i riksdagen och verkade i Svenska Freds styrelse 1914 - 1943. Dessutom var han borgmästare i Stockholm under många år. Hans syster Anna Lindhagen var också hon en aktiv fredsvän.

Efter kriget 1918 hade Svenska Freds 20 077 medlemmar, men i depressionens tider sjönk antalet medlemmar raskt och 1922 var man nere i 3 816 stycken. Trots att siffrorna såg dystra ut fanns det annat att glädja sig åt. Socialdemokraterna och LO ville ställa in alla värnpliktsövningar tillsvidare och begärt "tillsättande av en kommission för att utarbeta förslag till det nuvarande militärväsendets avveckling". Detta var 1918. Två år senare förklarade Per Albin Hansson, som då var krigsminister, att han inte var militarist. "Jag tänker förbliva avrustningsman och jag betraktar avrustningarna icke som ett fjärran drömmål utan som något för vars realiserande vi skola arbeta, ärligt, energiskt, oavlåtligt." Även om de här ståndpunkterna länge varit fredsrörelsens, var de nya tankegångar inom politiken. 1921 fick Hjalmar Branting fredspriset, som han delade med norrmannen Christian Lange, vilka båda var internationellt kända statsmän som verkat för fred. 

Svenska Freds arbetade enträget vidare mot kemiska vapen och gaskriget och i mitten av 20-talet uppmärksammades Gandhi (bild) inom fredsrörelsen som ett bevis för att "det våldsfria försvaret ingalunda är någon utopi".



Kongresser och möten - kriget kommer.

Under senare delen av 20-talet var optimismen stor om en fredligare värld, men då 30-talet kom gjorde upprustningar och förberedelser för kriget entré. I Sverige hade man tillsatt en försvarsutredning som 1935 kom ut i fem delar om 2 000 sidor. Där tog man upp frågan om en isolerad nationell avrustning och då hade man också Ådalshändelserna i minne och militärens roll i det demokratiska samhället. Samtidigt som man i riksdagen 1936 diskuterade utredningen, blev Rhen-zonen ockuperat av Hitler och Mussolini erövrade Abessinien, i Spanien var det inbördeskrig.

Inom Svenska Freds hade man under början av 30-talet upprepade gånger diskuterat avrustning, vapenvägrarnas villkor och förbud mot rustningsindustri och vapenexport. Redan innan Hitler kommit till makten 1933 varnade fredsrörelsen för den kommande diktaturen i Tyskland. När det hela var ett faktum häktades många ur den tyska fredsrörelsen. Bland det första nazisterna gjorde var att förstöra det antikrigsmuseum  Ernst Friedrich grundat. Han lyckades senare fly, men muséet blev ett "hem för SA-soldater". 1935, då många i Sverige ännu inte insåg faran med Hitler, organiserade Anna Lindhagen en flyktinghjälp och på Västerlånggatan öppnade "Internationella Foyern för flyktingar" - en fristad för dem som lyckats fly till vårt land. "Åtgärderna var kanske små", skriver Fogelström, "men tidiga och nödvändiga."

Bland de aktiva i Foyern var Matilda Widegren, som också var en av grundarna av den svenska sektionen av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet 1915. IKFF skulle sedan utvecklas till en av svenskt fredsarbetes viktigaste organisationer med medlemmar som Alva Myrdal (bild), Elin Wägner och Emilia Fogelklou.

1936 uttalade sig Kerstin Hesselgren (bild) angående konflikten mellan Italien och Abessinien vid NF-förhandlingarna i Genève. Av alla talare var det hennes anförande som väckte störst uppmärksamhet.
  
"Femtio nationer ger vika för en angripare. Femtio nationer låta ett litet land - en av NF:s egna medlemmar - erövras och utplånas. Hur kan vi efter detta våga hoppas att någon liten  nation skall kunna känna sig trygg för framtiden? Det är inte många år sedan NF bad om kvinnornas medverkan i förbundets arbete - och vi svarade med att genom miljoner namnunderskrifter begära avrustning. Men vad har skett? Vi har icke fått nedrustning men ökade rustningar över hela världen. -- Att förebygga kriget är nu enda utvägen och fostran av nationer och enskilda till insikt om samförståndets makt."

Det var inte en kvinna som detta år skulle kallas för "Europas röst" utan en man, nämligen Sven Hedin - Adolf Hitlers favorit. Inom fredsrörelsen växte motståndet mot kriget och nazismen, som också i hög grad fanns inom det egna landets gränser. Svensk-tyska föreningen med Sven Hedin i spetsen välkomnade Franz von Papen, som hjälpt Hitler komma till makten 1933, då han 1938 höll tal i Stockholm. Året därpå reste svenska nazister och höga officerare till Tyskland och uppvaktade Hitler på hans femtioårsdag med en Karl XII - byst.

Fredsrörelsen hade det inte lätt under krigsåren, men man fortsatte oförtrutet att arbeta för hur en värld i fred vore möjlig att bygga upp då kriget en dag tog slut. Den dagen kom i maj 1945 och världen över firade man freden, men några månader senare, då atombomberna fälldes över Japan, förändrades allting på nytt.

Bomben

Då Alfred Nobel 1895 gav en intervju i den danska tidningen Avisen, fick läsaren ta del av den vånda han kände inför allmänhetens tvivel på hans fredsvilja. Man menade att det inte var trovärdigt att tillverka kanoner och sprängmedel till vapen, samtidigt som man sa sig arbeta för fred. Snarare låg det då i ens intresse att det blev fler krig än färre.

"Mitt liv är paradoxer", sa Nobel. "Jag har nu på mina äldre dagar anlagt en kanonfabrik i Sverige. Det är den största vi har och då är jag ändå medlem av Fredsföreningen", fortsatte han. "Varför? För att jag har sett den endaste möjligheten till fred i att vapnen utvecklas till en sådan höjd att det är omöjligt att föra krig mera. Den dagen kommer då den som får lov att skjuta först är segerherren. Det är Asien vi skall vakta oss för, där ligger en så stor fara, att vi inte törs avväpna. Men inbördes må vi utrota krigen." 

Argumentet att bevara freden genom att hota med allt farligare vapen, har blivit en vedertagen sanning då man diskuterar maktbalansen världen över. Inte bara när det gäller supermakterna utan även då små nationer säger sig vilja värna sitt oberoende. Efter att mänskligheten bevittnat 114 krig i världen under 1800-talet förefaller argumenten inte välbetänkta, i synnerhet som man nu kan konstatera ytterligare 71 krig under 1900-talet. Nobels förutsägelse om förstaslagsförmåga beskriver rustningsvansinnets balansgång mellan att ha förmågan att slå ut fiendens vapenarsenal i en första attack och att själv löpa risken att bli tillintetgjord. 

Att vapenutvecklingen alltid stått på forskningens och vetenskapens grund har varit ett sorgligt faktum, ända sedan den antike matematikern och vetenskapsmannen Arkimedes´ dagar. Vetenskapens roll inom vapenforskningen är också en fråga av etisk natur för den enskilde vetenskapsmannen.


1939 krävde Albert Einstein och den ungerske kärnfysikern Léo Szilárd, i ett brev till president Roosevelt, att man från USA:s sida snarast skulle tillverka en atombomb om man inte ville att Tysklands nazister skulle hinna före. Eftersom man efter Tysklands kapitulation inte längre var hotade från det hållet, vädjade vetenskapsmännen till USA att inte använda sig av atombomben mot Japan, det skulle räcka med en varning om att man innehade detta vapen. Det nya brevet med denna vädjan stoppades och tystades ned och atombomberna över två civila städer, Hiroshima och Nagasaki, var ett faktum.

Paret Einstein och Szilárd tog nu till orda på nytt inför hotet av kapprustningens galenskap och risken för ännu ett världskrig och tillsammans med Bertrand Russel startade de en vetenskapsmännens globala fredsrörelse mot kärnvapen - Pugwashrörelsen. 

Den österikiske kärnfysikern Lise Meitners tidiga ställningstagande i frågan är belysande. Sedan hon flytt till Sverige 1938 undan den tyska nazismen, kom hon till insikt om att hon och hennes forskarkollega Otto Hahn i sitt gemensamma forskningsprojekt lyckats klyva uranatomer (bild). Inom loppet av några månader hade man förstått att man kunde utnyttja kärnklyvningen för en väldig energiutvinning, vilket gjorde det möjligt att framställa ett nytt kraftfullt vapen. Meitner avböjde att medverka till konstruktionen av den första atombomben i Manhattanprojektet med motiveringen:  "Jag vill inte ha något att göra med en bomb!” och efter kriget kritiserade hon sin forne samarbetspartner Hahn för att ha samarbetat med nazisterna. 

Som professor vid KTH i Stockholm deltog hon däremot i arbetet med att konstruera Sveriges första kärnreaktor. Att Hahn ensam fick Nobelpriset för deras gemensamma arbete upprörde stora delar av forskarkåren, i synnerhet som varken han eller Vetenskapsakademien erkände Meitners stora betydelse för upptäckten av kärnklyvningen.

Efter andra världskriget ansåg man från svenskt håll att man borde skaffa egna atomvapen. Sverige hade flera fördelar framför andra länder vilka drabbats under kriget, såsom rikligt med egna urantillgångar, den tekniska kompetens som krävdes och dessutom en intakt infrastruktur. I USA var man inte intresserade av att dela med sig av sin kärnvapenteknologi och man förväntade sig inte heller att det lilla Sverige var kapabelt att framställa egna kärnvapen. Den svenska politiska vision som växte fram var att man skulle använda sig av urantillgångarna och utveckla en egen inhemsk kärnteknologi för energi och vapenproduktion.

Den socialdemokratiska regeringen med statsminister Erlander i spetsen, började i mitten av 50- talet att argumentera för en svensk atombombssatsning och något år senare klubbades det som kom att kallas för "Den svenska linjen" igenom i riksdagen. Sverige skulle bygga upp ett eget atombombsprogram där man hade full kontroll på hela processen, från uranbrytning till en färdig bomb. Helt oväntat hade man fått hjälp av kärnvapenmotståndaren Lise Meitner.

Med tanke på att Sverige hade långtgående planer på export av kärnteknologi och kärnkraftens samband med kärnvapen, ligger det onekligen en ironi i att Sverige så småningom skulle göra sig ett respekterat namn inom de internationella nedrustningsförhandlingarna. Sverige tog första steget in i atomåldern den 13 juli 1954 då tungt vatten pumpades upp mellan de 126 uranstavarna i KTH:s kärnreaktor R1 och därmed startade en kärnreaktion 25 meter ned i urberget, mitt i det centrala Stockholm. 

Under de kommande åren byggde enligt utländska bedömare Sverige upp en mycket hög kärnvapenkompetens. Det ansågs att man i slutet av kärnvapenprogrammet hade möjlighet att på kort tid framställa kärnvapen, vilket också höll på att ske. Hemlighetsmakeriet som omgärdade denna fråga under åren 1950 - 1972 var häpnadsväckande och enligt obekräftade uppgifter i tidningen Ny Teknik var Sverige endast 6 månader ifrån att påbörja byggandet av en egen atombomb. Av allt att döma var endast en handfull medlemmar av regeringen till fullo medvetna om vad som pågick i forskningslaboratorierna och det mesta förefaller ha skett bakom ryggen på både riskdag och allmänhet. 

Fogelströms fredsarbete.

På en bild av Fogelström i skrivarateljén på Fjällgatan i Stockholm, skymtar en byst av Strindberg uppställd på en av hyllorna i bakgrunden. Det är ingen slump, den står där av en alldeles speciell orsak. Strindberg hade skrivit in sig som medlem i Svenska Freds redan 1885 och kvarstod som sådan ända till sin död 1912. Han hade skrivit om fred och skiljedom i novellen Samvetskval 1884. Där berättar han om att två stormakter för första gången löser en konflikt genom förhandlingar och skiljedom i den så kallade Alabamaaffären 1872. Han skänkte novellen till Svenska Freds och två månader innan han dog föreslog han att fredsföreningen skulle hedra honom genom att trycka novellen igen. Den var viktig för Strindberg. 1977 tryckte Svenska Freds upp den igen och då tillägnades den deras avgående ordförande Fogelström. Där skriver han själv om Strindberg i förordet till novellen:

"Under Strindbergs sista år 1910 - 1912, återkommer han gång på gång till fredsidéerna. Han angriper värnplikten och kasernlivet och för fram kritik mot kungens rätt att sluta förbund och förklara krig (där följer han direkt SFSF:s program). Han varnar för att verklig krigsfara kan uppstå om rustningar och i-gevärs-rop under fredstid bliva alltför ivriga och önskar en liten lag mot olaglig militaristisk propaganda."

Säkert såg Fogelström Strindberg inte enbart som en författare utan kanske i lika mån som en inspirationskälla i sitt eget fredsarbete. Kampen mot fascismen och arbetet för fred går som en röd tråd genom Fogelströms liv. Liksom Strindberg trodde han på samtal och försoning mellan stater i konflikt med varandra. Med åren blev Fogelström en övertygad pacifist och som redaktör för tidskriften Folket i bild skrev han artiklar där han vände sig mot planerna på svenska kärnvapen. 1958 gav han ut boken I stället för atombomb tillsammans med Roland Morell, som sedan skulle inspirera och ligga till grund för den fortsatta kampen i opinionsarbetet. I juni samma år, då han och journalisten Barbro Alving hade författat programmet till Aktionsgruppen mot svenskt atomvapen (AMSA), tog han steget fullt ut i rollen som fredsaktivist och utnämndes också till AMSA:s ordförande. 
Programmet bestod av två punkter:

1. Vi motsätter oss under alla förhållanden att kärnvapen införlivas med svenskt försvar.

2. Vi vill fortsatt debatt angående möjligheterna, att använda de resurser, som nu går till militära ändamål, 
    för uppbyggande syften.

Medlemmarna i AMSA reste runt i Sverige, men även i Norge och Danmark, och debatterade sitt ställningstagande mot svensk atombomb. Fogelström beskrev det hela som en "brandkårsutryckning", som krävde oerhört mycket och som inte kunde pågå alltför länge. Några av de mest framträdande journalisterna i projektet, Barbro Alving (Bang) och Bertil Svahnström sa upp sig från sina anställningar på tidningarna. Alving arbetade på DN med Herbert Tingsten som chefredaktör. 

Denne hade tagit ställning för svensk atombomb och den intressekonflikt det innebar för Alving att ha honom som chef vägde säkert in då hon sa upp sig. Fritiden räckte helt enkelt inte till; man skulle skriva debattinlägg och artiklar och dessutom svara på de stämplingar som riktades mot gruppens medlemmar. Så snart man uttalade sig kom det ett angrepp där man kallade dem för fosterlandsförrädare, kommunister, osvenska och ansvarslösa. Pressen på dem blev fruktansvärd, skriver Fogelström, men man arbetade ändå målmedvetet vidare.
  
Fogelström dokumenterade sina egna debattresor och under en tvåårsperiod deltog han i ett femtiotal debatter i radio och fredsföreningar, arbetarkommuner, verkstadsklubbar och studentmöten. Samma period arbetade han intensivt med sin genombrottsroman "Mina drömmars stad" som publicerades 1960. Hösten 1958 talade han på möten över hela landet och ofta kom det hundratals åhörare och ibland upp till ett tusental. Han debatterade i Gävle med försvarsminister Sven Andersson och  med framstående militärer som major Stig Synnergren i Västertorp (senare överbefälhavare) och på ABF Stockholm med kapten Nils Sköld (senare arméchef).

Enligt de SIFO-undersökningar som gjordes 1957 - 61 angående hur befolkningen ställde sig till svensk atombomb såg det ut på följande sätt:




Ja
Nej
Vet ej
juni
1957
40%
36%
24%
okt
1959
29%
51%
20%
mars
1961
21%
56%
23%
höst
1969
17%
69%
14%

Att den lilla aktionsgruppen på ca trettio personer fick en så stor inverkan i debatten om svenska kärnvapen berodde på att medlemmarna, som till exempel Alving (bild), Sara Lidman, ärkebiskop Brilioth och andra, var så övertygade själva om sin sak och så självuppoffrande och övertygande i sin argumentation. Det spelade också stor roll att flera kända socialdemokrater som Östen Undén, Ernst Wigforss, Inga Thorsson och socialdemokratiska kvinnoförbundet tog klar ställning mot svenskt atomvapen och framför allt var Fogelström  en av de mest lysande aktörerna i debatten och kom när kampen om opinionen var vunnen att ägna många år åt ett tålmodigt och hängivet fredsarbete. Inte minst under de fjorton år som han var ordförande i Svenska Freds.


Det hölls också internationella antikärnvapenkongresser den här tiden, framför allt i London med deltagare som Bertrand Russel, Linus Pauling, Erich Fromm och Robert Jungk. AMSA deltog med bland annat Barbro Alving och då man bildade den europeiska federationen mot kärnvapen 1961, anslöt sig också AMSA.

Idag är kampen för fred kanske viktigare än någonsin och tillsammans med den globala uppvärmningen en av de stora  överlevnadsfrågorna för mänskligheten. Varje tid och varje generation har sin kamp att utkämpa, men det är från personer som Per Anders Fogelström och hans vänner som vi trots allt kan hämta inspiration i arbetet för en tryggare och ljusare framtid.

Svenskt kärnvapenkalendarium.

1945 sprängs den första atombomben och atombomberna släpps sedan över Hiroshima och Nagasaki och i Sverige startar man FOA, Försvarets forskningsanstalt.

1947 för att utveckla civil kärnkraft bildas AB Atomenergi.

1951 de civila och militära verksamheterna inom kärnenergiområdet samordnas mellan FOA och AB Atomenergi.

1953 presenterar FOA en plan om en produktion av tio kärnladdningar. 

1954 börjar man utvinna uran i Kvarntorp och produktionen av plutonium i R1 under KTH startar.

1955 vill atomenergiutredningen att vi skapar ett svenskt kärnenergiprogram.

1956 tar man beslut om Den svenska linjen i riksdagen. I den ingår reaktorer som producerar energi ur svenskt uran och plutonium till atombomber. Man tar ett beslut om att bygga Ågestareaktorn.

1957 vill ÖB att tillverkningen av atombomber ska börja. Regeringen ger FOA tillstånd att köpa engelskt vapenplutonium. Kärnvapenforskning förbjuds av riksdagen.

1958 i Ursvik bygger FOA plutoniumlaboratorier som planeras vara klara 1962.

1959 byggs FOA:s anläggning i Grindsjön ut för att kärnvapendelar ska kunna tillverkas. Sverige har drygt fem kilo plutonium i sin ägo. ÖB kräver åter att tillverkningen av bomber ska börja, men riksdagen säger återigen nej.

1963 planerar man för provsprängning av atombomb i Nausta och bombkomponenter börjar tillverkas. 

1965 är man beredda att tillverka sin första atombomb inom ett halvår och efter det två stycken till.

1966 börjar kostnaderna bli avsevärda och svensk militär börjar nu tvivla på värdet av kärnvapen.

1968 beslutar riksdagen sig för att kärnvapen inte mer är aktuella.

1969 avvecklar man kärnvapenförberedelserna och Ågestas plutonium lämnar landet.

1972 avslutar man kärnvapenprogrammet.

2011 håller fortfarande ett tjugotal personer på med teoretisk kärnvapenforskning vid FOA och forskningen på kärnkemi vid Chalmers i Göteborg pågår.

Ref.
Per Anders Fogelström - Kampen för fred 1971

Anders Wallerius - Tidskriften Ny Teknik 2011-07-19