Ulf Bagges hemsida

Besök hemsidan med visor och vandringar

lördag 5 mars 2011

Carl Michael Bellman - Fredman

Bellman använde sig av flera högst verkliga personer i diktens värld, men den främste av dem alla, den som skulle komma att bli en av vår litteraturs mest kända gestalter, var redan död och begravd då han gjorde entré i visans värld. Han var urmakare och hette Jean Fredman.


    Det renässanspalats som amiralen Erik Ryning lät bygga i hörnet av Riddarhustorget och Munkbron stod färdigt 1644. Huvudportalen mot Stora Nygatan 2 är krönt av amiralen Rynings och hans maka M. E. Kurzels vapen. Palatset har haft många ägare, bl.a. Gottfrid Sack som i mitten av 1700-talet öppnade riksdagens "Caffehus" där. Från 1730-talet var huset fullt av hyresgäster då också flera vinskänkar och kaffehusinnehavare, hovtrumpetare, generaler och juvelerare bodde där. Där fanns också en tid, en trappa upp, det berömda Montionis vaxkabinett med ett 40-tal figurer.

  Mot stora Gråmunkegränd i flygeln hade Jean eller Johan Fredman sin urmakarverkstad och där hade han dessutom sin bostad. Det finns en poetisk och en historisk Fredman. Den historiska gestalten var en tidigt utvecklad och högt begåvad person som alltför tidigt brände sitt ljus i botten. Han föddes 1712 eller 1713 och var son till urmakaren Andreas Fredman i dennes första äktenskap. Han följde sin far i urmakaryrket och blev själv mästare före 24 års ålder och då han fyllt 29 år utnämnde man honom inom urmakarskrået till sin ålderman. Snart nog ägde han en egen verkstad och dessutom förvärvade han fastigheter på Norrmalm och i Gamla stan. En av Fröjas mest beryktade "praktiserande prestinnor"  - Platskan eller moster von Platen, som hon själv brukade kalla sig, bodde 1756 i en av Fredmans fastigheter där hon också bedrev sin verksamhet. Efter att ha blivit hovurmakare fick han ansvaret för Storkyrkans och Riddarholmkyrkans tornur, de två förnämsta i staden. Ett golvur som Fredman tillverkade 1737, gråmålat med förgylld dekor, helslag, datum, höjd 260 cm, såldes på Stockholms Auktionsverk år 2006 för 200 000 kr.

    Den redan rike Fredman gifte sig vid 33 års ålder till ytterligare förmögenhet. Det olyckliga äktenskapet med den 12 år äldre Katarina Lindberg, "en vrång och trätgirig" men välbeställd änka till en lärftskramhandlare blev den ödesdigra inledningen till hans förfall. Paret låg ofta i fejd med varandra och ibland slutade grälen i rena handgripligheter. Makarna Fredmans långdragna processande inför rätta gjorde att deras mellanhavanden blev allmänt kända i staden. Fru Fredman anklagade sin man för att han med flit förstörde hennes egendom och att han förskingrat hennes pengar. Därefter började hans stjärna dala, och när han i 40-årsåldern blev änkling vände lyckan till djupaste misär.
Han hade tillhört borgerskapets ledande skikt och hans sociala sammanbrott i mitten av 1750-talet väckte därför stor uppmärksamhet, inte minst bland hans ståndsbröder.
    I urmakarskråets tomma kassaskrin hittade man, när man entledigade honom som ålderman, en revers som Fredman ställt ut på sig själv. Hovurmakarvärdigheten, tornuren och all sin egendom förlorade den alltmer söndersupne urmakaren. De sista åren tillbringade han mer eller mindre i rännstenen som ökänd rumlare och drinkare tills han dog i "bröstfeber" den 9 maj 1767, 56 år gammal. Han ligger begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm. Några veckor efter sin död återuppstår han i det som senare skulle bli Fredmans sång nr 26, där Bellman sjunger om hans begravning:

Golvur av Jean Fredman

Fredman levde och dog!
Bröder alla,
vi kunna kalla
hans själ ett urverk, hans kropp en krog.
Vår levnad är kort,
bäst vi rusta
och oss förlusta,
så kommer döden och tar oss bort.
Stå stilla vid en sida
och lät processen skrida!
Här i världen är mycken harm.
Trumpeterna blåsa larm.
Min granne styrk ditt mod,
värm din blod!

Vid tiden för Fredmans död var den nu föräldralöse Bellman 27 år gammal och försörjde sig, likt många andra skalder, som skrivare i offentlig tjänst. Nu väntade en svår och törnbeströdd väg till att bli erkänd skald och visdiktare, full av umbäranden och ekonomiska bekymmer.
    Musikern Olof Åhlström var den förste i vårt land som höll konserter på det nya instrumentet hammarklaver. Han var en skicklig musiker som bl.a. komponerade operamusik åt Gustaf III, men han var också innehavare av ett nottryckeri och hade exklusivt privilegium på nottryck i landet. På hans initiativ publicerades Fredmans epistlar och sånger. För utgivningsrätten och sin medverkan begärde Bellman 100 riksdaler i betalning - 50 riksdaler kontant för epistlarna och lika mycket för sångerna i friexemplar, vilket beviljades. I ett företal till epistlarna från 1771 presenterar han sin huvudperson Fredman:

Här ser Du en skugga av en Bacchi hjälte, en matt rök
efter en urblåst krogdank. Vem är det menar du? Jo det
är Fredman urmakaren, han, som i sin livstid varit även
så allmänt känd för dess skickelighet, att avdela tidens
lopp uti timmar och minuter, som för dess behändighet,
att göra tiden till intet uti ett litet grönt timglas med finkel ...

Fredman epistlar publicerades slutligen 1790, 82 till antalet. Året därpå kom Fredmans sånger ut med 65 av skaldens mest populära visor utanför episteldelen. Fredman hade därmed odödliggjorts, på ett hår när, då Bellman själv hade knappt fyra år kvar att leva. Genom den försupne hovurmakaren och hans vänner lever det gamla Stockholm upp på nytt och Bellmans sånger och epistlar är idag översatta till över tjugo språk.

Adolf Fredriks kyrkogård. Här ligger Fredman begravd.

Även om skalden naturligtvis kände till Fredmans olyckliga livsöde har han inte låtit biografiska fakta om urmakaren spela någon roll, förutom alkoholens fördärvliga inflytande. Visornas Fredman är helt och hållet Bellmans egen geniala skapelse.
    Trots den stora spridningen av Bellmans visor och svenska visans spridning och popularitet i allmänhet är viskonsten egendomligt nog, på olika sätt, en diskriminerad konstform i vårt land. Att visdiktare behöver stöd och uppmuntran var Bellman bara alltför väl medveten om. När hans beskyddare Gustaf III mördades 1792, slog det hårt mot skalden och ett par år senare slängdes han i fängelse av en fordringsägare.