Ulf Bagges hemsida

Besök hemsidan med visor och vandringar

söndag 6 februari 2011

Carl Michael Bellman - Sveriges Anacréon


Stora Daurerska huset (markerad)
Den 5 februari 1740 döptes den lille Carl Michael i Maria Magdalena kyrka på Södermalm, ett stenkast från Daurerska gården, en malmgård vid Hornsgatspuckeln där han dagen innan hade blivit född. I det huset skulle han leva de fyra första åren av sitt liv. Därefter flyttade familjen till grannfastigheten, nuvarande Bellmansgatan 24, som sedan blev deras hem under de kommande 20 åren. Hans föräldrar, fadern Johan Arendt d.y. och modern Catharina Hermonia som var dotter till kyrkoherden i Maria, fick femton barn av vilka endast sex uppnådde vuxen ålder. Enligt Bellman låg hon i tjugoen barnsängar.
    Sin skolundervisning fick Bellman av privatlärare, som också lärde honom spela cittra, och 1757 debuterade han med religiösa dikter och ett par översättningar som han gjort från franska och   tyska. Samma år skrev han in sig vid Uppsala universitet, men gav snart upp projektet eftersom studieresultaten inte blev det man förväntat. Året därpå blev han i stället, som genom ett under, antagen som extraordinarie i Riksbanken vid Järntorget efter ett förhör i räknekonst och bokhållarkunskaper, ämnen som inte tillhörde hans starka sida. Samtidigt som han arbetade i banken utvecklade han sina talanger i umgängeslivet och blev snabbt en eftertraktad underhållare i bättre sällskap. Fem månader efter förhöret utnämndes han till extraordinarie i banken, men som sådan fick han ingen lön utan arbetade "par honneur", alltså ett ideellt arbete för hedern. För att kunna försörja sig började han ge musiklektioner i cittra, ett instrument som han lärt sig spela mycket skickligt på redan som mycket ung. För att få en uppfattning om hur en skald som Bellman lät då han spelade, är hans musikinstrument av visst intresse.

Hans farfars far, skräddarmästaren Martin Casten Bellman, var invandrare från Bremen i Tyskland och farfadern, Johan Arendt Bellman, gjorde en strålande karriär i det nya landet. Troligen föddes han 1664 och utmärkte sig redan som mycket ung som sångare och blev tidigt virtuos på flera instrument. Vid tio års ålder var han engagerad vid hovkapellet och två år senare, vid 12 års ålder, framträdde han med solosång vid Karl XI:s kröning i Uppsala 1675. Han var något av ett språkgeni och efter framgångsrika studier blev han professor i romersk vältalighet och poesi vid Uppsala universitet, och utnämndes 1704 till universitetets rektor. På en utlandsresa köpte han en cittra, kallad citrinchen, tillverkad i Hamburg omkring 1695 och som han sedan blev en lysande improvisatör på. Detta instument hade alltså gått i arv till den unge Bellman och man kan förstå att han också ärvt mycket av farfaderns musikalitet och språkkänsla.

Bellmans Citrinchen
     Kort före sin död skänkte Bellman instrumentet till sin vän doktor Blad, som också figurerar i visorna, och efter många om och men kom den i Bellmans son Adolfs händer. Han skänkte troligen bort den strax före sin död. Just denna citrinchen höll på att gå förlorad för eftervärlden, men efter många äventyrligheter kom den slutligen till rätta. Den förvaras nu på Stockholms stadsmuseum tillsammans med skaldens mandolin tillverkad i Neapel 1791. Han spelade också på en luta gjord av Mathias Petter Kraft som nu ägs och förvaras av Sällskapet Par Bricole. Det är denna luta som brukar kallas för cister.
    Av och till under sitt liv pantsatte Bellman sina instrument och kanske var det på grund av detta som han utvecklade en virtuositet på att imitera bl.a. valthorn, fiol, oboe och trumma. Atterbom har målande beskrivit hans märkliga förmåga:


"För övrigt var det ingalunda ett oumbärligt villkor för
hans sång, att en cittra, eller något annat verkligt
musikinstrument, skulle finnas till hands. Ty han
kunde även, till förvånande likhet, härma allehanda
instrumenters klang; än med munnen, än med
åtskilligt slags trummande och fingrande mot glas eller
mot en bordsskiva, än med blåsande på käppar eller
andra redskap, och på ett sådant vis fullständigt själv
ackompanjera sina sångstycken."

Estradören Bellman

Musikundervisningen gav inte på långt när så mycket pengar som krävdes för Bellmans livsföring vilket gjorde att han drog på sig stora skulder. Ingen hjälp var att vänta från föräldrarna vars ekonomi var bräcklig och snart blev situationen ohållbar. Nu hotade gäldstugan och trots att passförbud var utfärdat för honom, försvann han utomlands i slutet av augusti 1763. Han reste till Norge och väl kommen till Fredrikshald ansökte han om fri lejd hos Kungl. Maj:t. En månad senare kunde han återvända till Stockholm med det kungliga lejdbrevet i handen. Konkursen var snart ett faktum och han fick avsked från Riksbanken "för att söka större lycka annorstädes". Bellmans far köpte Visbohammars säteri utanför Gnesta för upplånade pengar och dit flyttade nu skalden med sina föräldrar.
    Anders Lissander var kommissarie vid Manufakturkontoret i Gamla stan och god vän till familjen Bellman. Därtill var han en hängiven visupptecknare och skulle komma att spela en viktig roll för Bellman, och senare för forskningen kring skalden och hans visor. Tack vare honom fick Bellman en tjänst på kontoret och när föräldrarna året därpå avled knöts vänskapsbanden allt fastare mellan honom och Lissander. Bellman började alltmer göra framträdanden och sjunga sina sånger för den stockholmska societeten.
    Gubben Noak gavs ut 1766 och därmed skulle hans visor länge dominera skillingtrycksrepertoaren och den tidens visböcker. Prästerskapet tyckte inte om Gubben Noak. Konsistoriet i Lund uppmanade samtliga präster i stiftet att leta upp alla tryckta exemplar av visan och beslagta dessa. Stockholms konsistorium
tog senare illa vid sig av en annan visa som skämtade med de högre makterna och Bellman blev anmäld till justitiekanslern, men han fälldes aldrig.
    Efter att Manufakturkontoret lagts ned fick han en tjänst som kanslist inom Generaltulldirektionen. Samtidigt skapade han något han kallade Bacchi Orden, och ordenskapitlen hölls hemma hos Lissanders, vars hem vid dessa tillfällen mer eller mindre uppfattades som en offentlig lokal. En ung Johan Gabriel Oxenstierna blev mycket gripen av Bellmans artisteri och skrev i sin dagbok en av de få bevarade skildringarna av Bellman som estradör:

Johan Gabriel Oxenstierna. 
Stol nr. 8 i Svenska Akademien. Riksråd.

Den 4. Måndag. Bergklint och Kexel kommo till mig
och förmådde mig att med dem gå till kommissarien
Lissander för att där se på Bellmans upptåger. Jag
följde med dem och har ännu i all min livstid ej skrattat
så mycket som i kväll. Bellman har inrättat en orden till
Bacchi ära, varuti ingen får bli intagen som ej till det
minsta två gånger för allas åsyn legat i rännstenen. Han
håller detta kapitel ibland, dubbar riddare, allt efter
som förtjänta ämnen framkomma, och i kväll höll han
en parentation över en död riddare; allt på vers satt
efter operastycken. Han sjunger själv och spelar på
cittra. Hans gester, hans röst, hans spelning som äro
oförlikneliga föröka ännu mer det nöjet man har av
själva versen som är alltid vacker, och som innehåller
tankar, ömsom löjliga, ömsom sublime, men alltid
nya, alltid starka, alltid oväntade, över vilka man ej kan
undgå att häpna och antingen komma utom sig av
förundran eller skratt.

Den 5. Tisdag. Jag kunde ej väl sova hela natten så
uppfyllt var mitt huvud av de löjliga saker som jag såg i går.
Stundom under det jag låg, brast jag ut i överljutt skratt.


Hovpoeten Bellman

På detta sätt fann Bellman formen för sin visdiktning och under 1770 skrev han 25 epistlar och före februaris utgång året därpå var han klar med ytterligare 25 stycken. Vid den här tiden bodde han i vindsvåningen på Urvädersgränd 3, ett hus som ännu står kvar, och där skulle han bo ytterligare några år.

Bellmanhuset
    Den 19 augusti 1772 genomförde Gustav III sin statskupp och under ett besök på Skeppsholmen hälsades han av officerare ur flottan. Anförda av Bellman sjöng de hans visa Gustafs skål vilket rörde kungen djupt. Gustaf III tog skalden under sina vingars beskydd och från 1775 utgick det också ett årligt understöd ur Gustaf III:s handkassa till honom om 100 speciedaler, och han befalldes att infinna sig till kungens lilla akademi varje onsdagsafton på slottet. Kungen ansåg att Bellman på olika sätt borde gynnas och därför sökte man efter en lagom bekväm och väl avlönad syssla för att ytterligare kunna trygga hans uppehälle. Samma år avled sekreteraren i det nyinrättade Nummerlotteriet och Bellman skrev en ansökan i  form av en dikt till kungen om att få träda i fru Fortunas tjänst.

Där dess höga vinster dragas,
söker jag en tjänst och lön:
Men gudinnan, rik och skön,
låter ej en skymt uppdagas
i mitt låga, mörka skjul.
Om Ers Majestät behagar
gilla Lyckans hårda lagar
dör poeten innan jul.

Kungen skrev i sin tur till friherrinnan Florentina Stierngranat som var gift med en av direktörerna för lotteriet. Det magnifikt hållna brevet är skrivet på franska och man kan ana en road Gustaf III vid pennan. Överstättningen lyder:

Ni vet att jag alltid beundrat poeter, och i synnerhet
svenska poeter. Ni vet att dessa herrar alltid äro fattiga,
och att de ständigt anhålla om hjälp av olika slag. Ni vet
även att deras skaparkraft är lyckosam och fruktbar,
blott i den mån deras penningpungar äro välfyllda;
men vad ni är ovetande om, är vad nu allt detta är avsett
att leda till, och ni måste medge att ni under dena
läsning säger till er själv: vad är meningen med all
denna insikt? En smula tålamod, och ni skall få besked.
Det förhåller sig så att jag nyss fått vetskap om att en
sekreterarplats står ledig i styrelsen för det kungliga
lotteriet, och att jag erhållit en begäran på vers av den
berömde Bellman, med andra ord Sveriges Anacreon, i
vilken han utber sig om mitt förordnande hos herrarna
i styrelsen. Då ett dylikt förordnande skulle vara
liktydigt med en order, och då jag inte vill försätta
någon i bryderi, minst av allt dessa herrar, vänder jag
mig till er, madame, med en bön om att ni måtte bli
Förespråkerska hos er make i denna angelägenhet.
Muserna äro poeternas gudinnor, och då de äro
kvinnor liksom ni själv, finnes väl ingen som jag med
större tillförsikt kan anförtro min stackars skyddsling?
Jag överlämnar honom i edra händer, och jag ber er
sörja för hans framtid.

    Det är tveksamt om Bellman, som tidigare inte utmärkt sig i liknande sammanhang, skulle ansetts vara tillräckligt kompetent för ett uppdrag som detta. Men när en envåldshärskare önskar främja sin fattige hovpoet, då böjer sig undersåtarna i ödmjukhet. Vid sitt sammanträde i januari 1776 tillmötesgick lotteridirektionen kungens önskemål och anställde Bellman. Han fick en årslön på tusen daler silvermynt, men vad han uträttade där är svårt att säga. Tjänstemännen på lotteriet fick 1777 en allmän löneförhöjning varifrån man undantog Bellman, eftersom han "merendels av sjukdom eller annars varit hindrad" att utföra sina plikter. Skalden klagade hos kungen som befallde att han skulle komma i åtnjutande av den begärda löneförhöjningen. I början av sin anställningstid uträttade han tydligen en del såsom att föra protokoll och dagbok, renskriva dokument och underteckna utbetalningar. Efter några månader rann det hela ut i sanden och lotteridirektionen nödgades utse en vice sekreterare som utförde de sysslor Bellman skulle ha gjort. Vartefter vice sekreteraren dog eller avgick tillsattes genast en ny av kungen som befallde att: "Bellman hädanefter som hittills böra njuta biträde i tjänsten."


Carl Michael Bellman
porträtterad av Per Krafft d.ä. 1779



    Året 1776 utnämnde kungen honom även till kunglig hovsekreterare. För den kungliga porträttsamlingen gav han Per Krafft d.ä. i uppdrag att porträttera Bellman spelandes på vad som uppges vara luta. Vid skjortbröstet innanför den röda västen sticker ett hoprullat till synes nyskrivet manus fram. Han är klädd efter tidens sista mode och utstrålar energi och tillförsikt - en hovpoet på höjden av sin karriär.
    I huset på Svartmangatan 9, där lotteriet hade sin hemvist, bodde en vaktmästare Wiberg som av skalden ofta skickades ut med brev. När han många år senare tillfrågades om det var ämbetsbrev han burit ut, svarade han småleende: "Nej, de rörde penninglån." Under 1790-talet ingick akademiledamöterna Carl Gustaf af Leopold och Elis Schröderheim i ledningen för lotteriet, men då uträttade Bellman i stort sätt ingenting där förutom att kvittera ut sin lön. Han dedicerade för övrigt epistel 82 Vila vid denna källa till Leopold.
    I det nyinstiftade ordenssällskapet Par Bricole blir Bellman en förgrundsgestalt och själv börjar han ge ut en parodisk tidning som han kallar Hvad behagas. Alla var dock inte lika förtjusta över hans framgångar. Den unge skalden Johan Henric Kellgren gjorde ett beryktat och hånfullt utfall mot Bellman och hans visor i den satiriska dikten Mina löjen, något som måste ha svidit i skinnet.

Anacreon, hvar är ditt lof?
En annan röfvat har din lyra,
Som quick i fylleriets yra,
Förtjusa lärt Priapi hof;
Som lik i otuckt med Chrysipper,
Och lika rik på vittra föl,
Ur Svenska krogars Aganipper
Sin ådra fyllt med dubbelt öl:
Hans muser sig på Spinnhus nära,
Hans Gratier ligga under cur,
Och uti Platskans Jungfrubur
Han Kärleks-Gudens språk fått lära.

Repliken ställde Bellman till sin frispråkiga och tongivande väninna fru Schröderheim, som med all säkerhet ändå lät sprida den då lämpliga tillfällen gavs.

Att mina strängar spänna
Och mer på lutan slå,
Det vågar jag ej på.
En Kellgren hvässt sin penna
Mot mig i stad och hof.
Göm detta för hans öga,
Fastän det rör mig föga
Hans klander eller lof.

Emellertid påverkade Kellgrens satir Bellmans ställning inom det gustavianska hovet, där också den personliga kontakten med Gustaf III blev mindre påtaglig. Samtidigt misslyckades Bellman med att publicera epistlarna och ekonomin var allt annat än god. Kellgren kom att umgås tämligen flitigt i samma kretsar som
Bellman, hos Schröderheims och inte minst i Par Bricole, där Bellman var mycket uppskattad och en försoning kom snart till stånd. Detta var starkt bidragande orsaker till att Kellgren ganska snart ändrade uppfattning och kom att uttala sig berömmande om hovpoetens visor och rent av skriva företalet till epistlarna
då de kom i tryck. Bilden av skalden hade Sergel modellerat och den var förlaga till titelbladets gravyr. Martin Kraus medverkade troligen som fackman rent musikaliskt och Kellgren var litterär rådgivare. Troligen var skalden Leopold också inblandad som litterär rådgivare, eftersom Bellman i 1790 års utgåva av epistlarna hade med dedikationer till de vänner som medverkat till utgivningen. Bland dessa sex dedikationer fanns även Leopold.

    Fredman epistlar och Fredmans sånger är Bellmans viktigaste verk, men långt ifrån det enda han skrivit. Precis som sin föregångare Lucidor skrev han många tillfällesdikter till bröllop, begravningar och andra högtider och hade dessutom en rikhaltig andlig diktning på sitt samvete. Han gav också ut ett digert verk med ordensparodier 1783 som han kallade Bacchi Tempel och som var illustrerat av Elias Martin.
    På den tiden fanns det ett mycket stort intresse för hemliga ordnar och sällskap och Bellman var själv med i åtminstone nio stycken. I dessa sällskap florerade titlar, ordnar och utmärkelser och verksamheten bestämdes av komplicerade ceremonier och högtidliga ritualer.

Allt detta fanns med i Bellmans ordensparodier, men personerna som figurerade där var välkända original, ofta hämtade direkt från rännstenen.
    Bellman gifte sig 1777 med Lovisa Fredrika Grönlund. Paret Bellman fick fyra barn och alla var pojkar. Sonen Gustav föddes 1791 och när han döptes antecknades kungaparet som faddrar. Gustav skulle senare ta värvning i Napoleons armé och stupa i Spanien. Elis föddes 1785, men han dog i kopporna endast två år gammal, samma år som sonen Carl föddes. Det var till honom Bellman skrev den vackra och vemodiga vaggvisan Lilla Charles, sov sött i frid ..., i sorg och saknad efter Elis. Carl blev senare sjöman i handelsflottan och vid tjugo års ålder rymde han från sitt skepp i England. Man vet inget mer om honom.
     Fredmans epistlar publicerades 1790 och samma år föddes sonen Adolf. Under 1820-talet rådde ett intensivt intresse för Bellman i Stockholm och där spelade naturligt nog Adolf en central roll.
     Den 26 juli 1829, i närvaro av 25 000 personer, avtäckte Karl XIV Johan Bellmans byst på Djurgården och skaldens cittra, omsluten av en lagerkrans, låg vid fundamentet. Adolf och Lovisa Bellman fick möta kungen och kronprinsen när dessa anlände till högtiden och fick sedan ta plats på hedersläktaren. Samma afton utbröt en sinnessjukdom hos Adolf som varade till hans död i en badolycka 1834. Hans sjukdom hade föregåtts av några år av förvirring, där han ibland trodde sig vara rik och ibland ruinerad.
    Bellmans mest populära visor utanför epistlarna publicerades 1791 i samlingen Fredmans sånger och samma år tilldelades han Lundbladska priset av Svenska Akademien. Det var Kellgren som rekommenderade honom för priset. Man kan utgå ifrån att alla ledamöter i akademien inte var tillfreds med valet av pristagare. Tidigare hade Fersen kallat Bellman "poet och gyckelmakare bland det lägsta folket" och akademiens direktör Leopold var frånvarande vid utdelningen. Däremot fanns kungafamiljen på plats för att hedra pristagaren och akademiens motivering är i högsta grad uppskattande:

De skäl, hvaruppå de stödde sig,voro herr Bellmans sällsynta och originale snille, den förtienst, dess arbeten ägde i anseende til lyckliga och rika målningar, qvicka infall, et eget och til ämnena afpassadt rimsätt, den lyckligaste förening med musiken, det bruk, han vetat göra af språkets egenskaper, hvilka helt visst förvärfva
dessa arbeten et lika bifall hos efterverlden som hos samtiden. Om de ämnen, han sungit, ej lika med sielfva sången kunde af academien gillas, så trodde hon sig likväl ej derigenom böra afskräckas, då herr Bellmans quäden vunnit en slags autorisation äfven af de alfvarsammare i nationen och dessutom ej målade passionerne på en retande, men afskräckande sida. I hvilket afseende herr Adlerbeth liknade dem
vid den bekante Hogarths taflor. Härtill kom, jemte et verkeligt behof, den långa tid herr Bellman användt i sånggudinnornas tienst, som ej allenast satte honom öfver jemförelse med andre medtäflare, utan ock borde för academien göra til et stort nöje at vid slutet af dess bana kunna gifva denne skald et vedermäle af sin
tilgifvenhet. 
    
    Året därpå mördades Gustaf III och många sörjde kungen, inte minst alla de som gynnats av hans brinnande intresse för kultur, däribland Bellman och hans vänner. Som en sista bekräftelse på vad han åstadkommit valdes Bellman in som ledamot av Musikaliska akademien.

Den sjuke och fattige hovpoeten i slottshäktet

Man kan fråga sig om det som sedan hände Bellman hade varit möjlig om kungen fortfarande varit i livet. Skalden hade dragits med en usel ekonomi ända sedan ungdomstiden och vid tiden för kungens död förvärrades situationen ytterligare. Under flera år hade olika långivare försökt sätta Bellman på gäldstugan, men han hade alltid i sista stund lyckats klara sig undan. Samma år som epistlarna kom ut var ekonomin nere i bottenläge och han pantsatte sin luta hos en krögare Fischer för en skuld på 6 riksdaler 43 s.k. (skilling) och 9 rst. (rundstycken). Familjen tvingades leva under allt enklare förhållanden och man skaffade sig också billigare bostad.
    Längst ned på Slottsbacken, på själva kajen, står Sergels vackra staty av Gustaf III med olivkvisten i handen. Ironiskt nog var det på grund av kungens välvilja som Bellman hamnade just i slottshäktet, eftersom
Gustaf III. Staty av Sergel.
denne redan 1776 genom monarkens försorg blivit utnämnd till kunglig hovsekreterare. Personer med kunglig titel hade den tvivelaktiga förmånen att få sitta av sin tid här, medan vanliga dödliga fick hålla till godo med bysättningshäktet på Hornsgatan.
   Bellmans usla ekonomi förföljde honom genom livets alla skiften och han tvingades ofta låna pengar för att överleva men också för att betala gamla skulder. Under sina sista tio år hemsöktes skalden 24 gånger för skulder han inte lyckats betala igen.Till slut brast den sköra tråden och våren 1794 spärrades den redan lungsjuke och giktbrutne Bellman brutalt in på slottets bysättningshäkte av krigsfiskalen Enoch Nobelius.
    Går man från Slottsbacken över Borggården till den mörka gränden vid norra högvaktsflygelns baksida ser man ett gallerfönster en trappa upp. Cellen har beskrivits som "kall, mörk och ohygglig". Här satt Bellman i tio veckor. Den två och en halv månad långa bysättningen var en svår prövning för skalden, som blev sjuk och deprimerad i cellen. Då och då fick han besök av sin vän skådespelaren Lars Hjortsberg som ibland lyckades muntra upp honom till den grad att han började sjunga.
    Marianne Pollet var hovdam hos änkedrottningen och hade från sitt fönster i slottsflygeln god utsikt över högvakten där Bellman satt. Hon kunde både se och höra de båda vännerna sjunga:

Många gånger lockades officeren och gardessoldaterna 
på vakt att lyssna på sångerna,  och man glömde att ropa 
"i gevär", då någon minister eller annan hög person
 nalkades slottet. Men härvidlag glömdes all etikett, och
 det hände, att också de höga dignitärerna blandade sig
 med åhörarskaran, som applåderade framför bysättnings-
häktets fönster. Bellman kunde få en att gråta och
 skratta på en gång med sina sånger, och Hjortsberg 
uppfattade så utmärkt skaldens intentioner.

Det sägs att bysättningen var en hämdeakt från Nobelius sida. Han var nämligen förälskad i Bellmans hustru Lovisa, men hon besvarade inte krigsfiskalens heta känslor. Mycket talar för att detta låg bakom Nobelius agerande, eftersom en skuldsedel på 102 riksdaler annars inte varit mycket att bråka om. Han blev mycket riktigt allmänt avskydd för sitt agerande. Skalden å sin sida kände sig sviken av sin vän och efter en månad i häktet skrev han följande dikt tillägnad sin vedersakare:

Är mödan värt att vara till?
Nej, jag den satsen nekar
ty om du blott betrakta vill
vartut som handen pekar
så ligger där en huvudskål
förr prydd med skönhets rika prål
och där med tomma ögonhål
procentarns vridna käkar.

Är mödan värt att vara till?
Procentare, dig buga
som ständigt löpa måst April
att dubbla räntor suga;
Jämt glo åt geldenär´ns kvarter
jämt i Instantier upp och ner
med muskig blick, när som du ler
och skuggrädd som en fluga.

Därför så nyttjom livets lag
till lian oss föröder
och, granne, du som med behag
se huru druvan blöder
vid slevens skvalp och ljuva sus
bjud alla mänskor hvar sitt rus
men bjuder du Nobelius
så skäms bland Bacchi Bröder.

Ordförklaringar 
Löpa April: efterhängset besöka.
I Instantier: i rättsinstanser - för att få utslag.

Många upprördes över den hårdhänta behandling Bellman utsattes för och när han den 17 juni till slut löstes ut av goda vänner, var han svårt sjuk av både skörbjugg och lungsot. Därtill led han sedan flera år av gikt och podager.


Bellmans sista framträdande.   

Några månader efter frisläppandet från häktet uppträdde han för sista gången och det var på hösten 1794, då svårt sjuk, hemma hos baron Rålambs. Baronen var förste direktör för "Kungl. Maj: ts hovkapell och spektakler". Evert von Saltza, som var en av gästerna, beskriver Bellmans entré i de rålambska salongerna:

Baron Rålambs voro de mest gästfria och sågo mycket folk 
på en supé för att se Bellman, den vidunderlige mannen. Han
var besynnerligt klädd: fracken var av svart och grönt randiga
 kläder, en röd scharlakans väst, svarta något barslitna sammets-
byxor, gamla svarta silkesstrumpor, skor med små silverspännen, 
skjortkragen var nedviken och knuten med en halsduk av svart
 crepon. Han hade stora stärkta manschetter och krås, hög qrucerad 
tupé och lockar cartogang och var starkt pudrad. Grevinnan
gick vänligt emot honom, bad herr hovsekretern vara mycket
välkommen. Han bockade sig mycket tafatt, och hade antagit 
ett blygsamt uppseende - han ville med möda gå ifrån dörren.
Slutligen fick grevinnan honom med sig, satte sig bredvid honom,
komplimenterade honom igen att han gjort sig den mödan att gå
den långa vägen; han bodde på Söder. Dessa artigheter besvarade
han med knappast hörbar röst.

Mycket folk hade kommit till supén för att höra honom, men det dröjde innan han kom igång med sången och efter att man ätit några rätter började överste Gyllengranat dricka flitigt med honom.

Bellman i Sergels atelje´, gammal och trött.
Tidigt en morgon med smörgås i handen.
Pennteckning av konstnären.


Slutligen sköt Bellman undan buteljerna och började spela med tummarna på bordet. Ett vittne berättar:

Nu var det gamle klockaren i Solna; man hörde hur
blåsbälgarna knarrade och huru de ostämda orgel-
piporna skreko en dundrande tremulad - och med en
gäll diskant stämma sjöng han "Som fåglar små, när
dundra må" m.m., och nu blev glädjen allmän. Han
drack flitigt och blev allde(les) upprymd. Han sjöng
Balen på Tre Byttor - och blåste Filsens duetter. Han
sjöng om Ulla Winblad och Wingmark och Bröllops -
Bjudningen m,m, galenskaper.Han ackompanjerade sig själv
 med alla blåsinstrumenter, däri han själv var så kännare,
att man trodde sig höra både valthorn, klarinetter, flöjter
och hoboja. Var och en skrattade mer än man orkade.

Den sjuke Bellman kunde fortfarande trollbinda och roa sin publik.
    En kort tid därefter samlades hans kreditorer i Stockholms rådhusrätt och han blir satt under förmyndare. Själv kunde Bellman inte infinna sig i rätten eftersom han var "så sjuk och sängliggande af gikt".
Konkursdomen kommer först efter hans död som inföll i hemmet på Norrmalm den 11 februari 1795 klockan halv ett på natten. Begravningen hölls i S:t Clara kyrka där mycket folk var på plats och Musikaliska akademien hedrade sin ledamot och Par Bricole höll parentation med sång och fanor. Skolgossarnas sånger klingade i kyrksalen och förläggaren Åhlström, som också representerade Musikaliska akademien, spelade några av skaldens sånger på kyrkorgeln mellan styckena i sorgemusiken. Hans hustru Lovisa lämnades i djup fattigdom med de tre sönerna, men hon skulle överleva skalden med 52 år och dog först 1847, 92 år gammal. När fru Bellman efter en lång tids fattigdom på 1810-talet tillsammans med sonen Adolf vände sig till Åhlström för att om möjligt få någon del av inkomsterna från sin makes visor, hävdar den obarmhärtige förläggaren utan medkänsla sin ensamrätt till dessa. Hans ansenliga förmögenhet byggde till en inte ringa del på framgångarna som epistelförläggare.
    Carl Michael Bellmans visor är en av de viktigaste delarna av vårt litterära kulturarv och saknar motstycke inte bara i Sverige, men också långt utanför vårt lands gränser. Hans sånger och epistlar är idag översatta till över tjugo språk och spelas nu in av vistolkare i Norden och ute i Europa. Ändå är det i Gamla stan, bland krogar, medeltida hus och vindlande trånga gränder, som man hittar den svenska litterära visans ursprung. Här fullbordade Bellman det som påbörjades av Wivallius och Lucidor under 1600-talet och här möter man fortfarande de miljöer där Bellman diktade om Ulla Winblad och Fredman, som han odödliggjort i sina visor.






Johan Henrik Kellgren. Företal till Fredmans epistlar.


Johan Henric Kellgren 1751-1795 
diktare, kritiker, akademiledamot


FÖRETAL.
Ypperlige Författare (om andre är ingen fråga) gjorde väl för Vitterheten och sin egen heder at, medan de lefva, sjelfve samla och utgifva sine Arbeten. Kanske finnes et sätt at göra ännu bättre: det vore at dela denna försorg med sine Vänner.
En Författares sanna Vänner äro de som, förenade genom smak för samma yrken, äga en Själ at fullkomligen känna och värdera hans Skrifter, mod at tilstyrka uppoffringar, hog at tjena mer än smickra; och som älska Personen, men än mer hans Ära.
Det är ofta icke nog för en Auctors ära at bli känd för hvad han skrifvit; men ock at bli frikänd för hvad han ej skrifvit, eller, det som är detsamma, vad han icke fullt gillar: Ty hvilken är den Författare, som vågar säga med Gud, at alt hvad han gjort var ganska godt? — Men nu är man, i lärd som i allmän mening, icke Far til andra barn än dem man sjelf erkänner.
Man vil med dessa strödda reflexioner hafva sagdt, at det Verk, hvars början nu öfverlemnas i Allmänhetens händer, är icke en obesedt sammanföst massa af alt hvad en Auctors hand författat, och endast bestämd af Förläggarens vinst; men en Uplaga för Snillet, men en af den lefvande Skalden sjelf, i råd med sine Vänner, öfversedd, granskad och urvald Samling af hans odödelige Arbeten.
Om hvarje Auctors skrifter, spridde efterhand, under en lång följd af år, i vansklige, lösa, kringflygande papper, lätt löpa fara at antingen förkomma eller misshandlas, stympas och frånkännas sin Uphofsman; huru mycket mera de Snillefoster, som, sällan alstrade vid Skrifbordets lugn, men i en stormande glädjes hvirfvel, straxt i deras födslostund tagit sin flygt ur Författarens hand utan at dit återvända, spridt sig omkring til Hof och Stugor, at läras af den okunniges som kunniges mun: Skrifter, som således blott förvarades i et otrogit minne, eller ock i någre Samlares afundsame gömmor, hvarur at dem draga, hopsamla, jämföra, fordrats Författarens egen hand och öga.
Men hvad som allenast fortplantades genom minnet, hvad därföre med tiden skulle lättast förloras, växla, förskämmas, var Musiken til dessa Arbeten. Man vet, at de fleste hafva gift sig tilsammans med förut kände Melodier; andre finnas dock, som erkänna samme Skapare med Versen, och nästan alla hafva mer eller mindre emottagit Skaldens ändringar och förbättringar. Til evigt säker hugkomst behöfde de således at af en skickelig hand en gång för alla omedelbarligen flyttas från Auctorns röst på papperet: detta är hvad som ock skett.
Säkert känner man ännu ej mer än til hälften dessa Poemers värde, om man blott känner dem som Poemer. Aldrig ännu voro Skaldekonst och Tonkonst mera systerligt förente. Det är icke Vers, som äro gjorde til denna Musik; icke Musik, som är satt til dessa Vers: de hafva så iklädt sig hvarsandras behag, så sammansmält til En Skönhet, at man föga kan se hvilken mäst skulle sakna den andra för sin fullkomlighet: Verserne, at rätt fattas; eller Musiken, at rätt höras.
Olycklig den, som utan öra och röst vill döma om dessa Arbeten; men brottslig den, som efter vanlige Reglor vågar at granska hvad ej kan jämföras, hvad som varit utan Mönster, och skall blifva utan efterfölgd. Och dessa Skrifter af egit slag, som icke blifvit anlagde på en öfvertänkt plan, icke vers för vers bildade, sammansatte, polerade; men ögnablicksskapelser, men kjusnings utbrott, men foster af sann ingifvelse, som, om jag så får säga, helgutne frambrustit ur en lågande bildnings sköte — har man väl rätt at kalla dem Arbeten? at anse dem som Författade? at pröfva dem efter Verskonstens allmänna lagar? — Säg icke, kalla, Läsande man! detta är fel mot Språket, smaken . . . Äg Skaldens känsla, äg Ynglingens hjerta, älska, drick, sjung: och du skall se dessa fel förvandlas til Snilledrag; eller skall du ej se dem.
Det gifves andra lagar, helige lagar: Anständighetens, Sedernes . . . Man förblande ej dessa termer:
Anständigheten kom; och Sederne försvunno.
Aldrig har man i någon tid mera ropat på Anständighet; och aldrig hafva Sederne . . . varit mera förskämde: skulle Deklamateuren utropa — Det är falskt, öfverdrifvit; det har gifvits de tider, då både Anständighet och Seder försvunnit; och hvad är den förra, om ej et offer åt de senare? — Men medgifvom ock, at de ej äro i tiltagande; under det at deras yta, deras drägt eller larf, deras synbara uttryck i skick, tal och skrifter, korrt sagdt Anständigheten, dag ifrån dag alt strängare yrkas.
Hvad denna Anständighet i Tal och Skrift angår, så synes härvid, som i många andra Moraliska ämnen, vår Allmänhets begrepp ännu föga stadgadt. Sant är ock, at det skall och bör växla från Stånd til Stånd, från class til class, i förhållande af olika seder och uplysning. Men ofta händer bland folk af samma uphöjning i Samhället, at den ena fördömmer som högst oanständigt, hvad den andra gillar som en tillåtelig frihet. Hvad är skillnaden dem emellan? — Jag vill med en berättelse säga min tanka:
”För en tid sedan befann jag mig i en talrik samling af båda Könen, i hvad man kallar Godt Sällskap, til och med af God Ton. En ung Man inträdde; hans blotta utseende ingaf redan en böjelse til glädje. Han talade; man förkjustes. Han berättade vissa äfventyr af nog vansklig natur, han nyttjade uttryck i hög grad frie; men alt skedde med den quickhet, som blott ådrog beundran, de yra språng, den öfverhalkande lätthet, och framför alt den Glädtighet, som ej lemnade tid at rodna förrn man skrattat; då det redan var försent, och då minnet af et skämt redan gifvit sitt rum åt upmärksamhet på et nytt. Sjelfve Sedernes Väktare, vördige Ämbetsmän, ärbara Matronor, Åldern som Ungdomen, alla hörde och logo, alla instämde i denna Mannens beröm, och han böds at stadna quar. — Förförd af exemplet, trodde en annan bland Sällskapet genom samma slags skämt kunna vinna samma framgång. Men de likaste saker äro altid mycket olika. Hvad naturen nekat, söker konsten fåfängt ersätta. Hans ansigte saknade dessa spelande drag, detta eldspråk af själen, som ofta talar mer eller bättre än sjelfva talet; än höjer et uttryck, än fyller dess brist, än skyler den tydlighet det förmycket skulle äga. Hans ton var släpande, hans åtbörder tvungne. Detta gaf åt hans skämt et tycke af öfverläggning, som gör at et infall aldrig roar fast det är roligt, altid sårar när det är fritt. Hans skick tycktes säga vid hvarje infall: hör huru quickt! och sedan han fällt det: skrattar Ni ej?Det tycktes varna en för at rådna; och därför rådnade man åt alt. Det oskyldiga blef tvetydigt, och det tvetydiga plumpt. Snart började nu alla Solfjädrar at flägta, alla pannor at rynkas, alla munnar at gäspa. Fruntimren fingo migraine, och gingo ur rummet den ena efter den andra. Karlarna började andra samtal. Den misslyckade Skämtarn smög flat sin kos, och Värden gaf honom tilkänna med en betydande mine, at man undanbad sig hans återkomst.” — Det är likväl visst, at den senares skämt, vad Saken angick, icke sårade Sederne mer än den förres. Skillnaden låg i Sättet.
————————
Enligt tilkännagifvande i Prenumerations Sedlarne, hade man först ämnat at utgifva dessa arbeten under en allmän Titel af Den Svenske Anacreon; et namn, som redan länge blifvit tildeldt Författaren, men kanhända ej nog ärofullt. Det är sant, desse skalder hafva båda sjungit om samma ämnen, om Vin och Kärlek; båda sjungit förträffligt; men detta är alt hvad de äga gemensamt. De hafva målat på samma duk, varit ingifne af samma Anda; men för öfrigt hvad olikhet i teckning, i färgor, i figurernes former, deras ställningar, Scenens val! Den ena öm, ljuflig, intagande, fin; den andra yr, häftig, förvånande, rik. At jämföra dem båda är at jämföra Cascaden, dess språng, dess brusande svall kring fältet, med Källan som lent genom ängens sköte ormar sig fram utan dån och bölja.
Man skulle kanhända, hvad Stylen beträffar, med mera skäl kunnat nämna vår Skald för den Svenske Pindarus: så djärf är dess flygt, så rik dess bildning. Men förkastom dessa jämförelser. De äro ofta skadelige, altid felaktige. Det är genom dem, som Författare, sedde på en enda förliknad svagare sida, af Granskaren dömts någon gång med en stränghet, som haft sken af orättvisa. Förgätom aldrig, at hvarje sant Snille måste äga sin egen ursprungliga form, vara sig och ingen annan; at den onyttiga frågan om Författares likhet, leder som oftast til den förhatliga frågan om deras inbördes företräde; at denna icke kan afgöras; at Snillen äro at anse som oändliga storheter, således omätlige; och at Allmänheten i synnerhet icke äger deras måttstock. — Vi skola då finna, at det största beröm för hvarje ypperlig Författare, för Bellman som för Anacreon, är at den ena var — Anacreon; den andra — Bellman.
Må mig förlåtas ännu en Sanning!
Om enahanda Artister, ehuruväl til naturen hvarsandras Vänner och sannaste Domare, icke äro det altid; så ligger utan tvifvel et stort skäl härtil i en Allmänhets falska och inskränkta omdömen, dess vana at jämföra, dess högmod at utstaka Snillens rang, och dess alt för njugga förråd af aktning at tildela en, utan at fråntaga en annan.
Stockholm d. 6 Octob.
1790.
J. H. KELLGREN.