Arkeologin har haft stor betydelse för vår kunskap om forna tiders kamp om makten. Båtgravar från vendeltiden (550 - 800 e.kr.) i Uppland visar hur de maktägande familjerna skickade sina hövdingar till livet efter detta. Förutom slaktade gäss och nötkött, järngryta och eldstad, har man i en grav funnit hövdingens offrade hund och hästar, dryckeshorn och spelbräde. Med sig på färden hade han sköldar, hjälm och spjut och själv låg han tryggt på en bolsterfäll, med huvudet vilande på kuddar.Tanken var att när han på andra sidan satt i hallens högsäte med dryckeshornet i hand lätt kunde nå sina vapen, som var strategiskt placerade vid andra handens närhet. Det hela är en uråldrig bild av en härskares strävan efter makt utan gränser.Vägen från hövdingarna och deras primitiva beväpning till vår tids många gånger paranoida världsledare och deras helvetesvapen kan tyckas lång, men den är inte längre än att vi kan konstatera att människan som art är densamma nu som då. Våra livsbetingelser har visserligen förändrats och vår kunskap om den mänskliga naturen har vidgats, men vi har samtidigt lärt oss att en människa kan bära på ett stort mått av destruktivitet. Att det skulle ligga i den mänskliga naturen att vara destruktiv är en uppfattning som hävdas inom den auktoritära etiken, där man menar att en människa ständigt måste vara på sin vakt mot sin inneboende ondska. Antingen tygla den eller att ge efter för den.
Medveten om detta är det lättare att förstå samhällets krav på hårdare straff, strängare moral och sin vaksamhet mot avvikelser från dess alltmer auktoritära samhällsnormer. Inom den humanistiska etiken vill man istället göra gällande att destruktiviteten inom oss står i proportion till i vilken grad en människas produktiva energi är hämmad. Därför menar man att det viktigaste målet för all social och politisk verksamhet är individens mognadsprocess och utveckling så att denne kan förverkliga sitt liv och bli en fri och lycklig människa.
Hur eftersträvansvärd den fria och produktiva människan än må vara för samhället, ligger det målet långt ifrån att förverkligas. Vägvalen som görs av politikerna pekar ofta i motsatt riktning och de ideal många människor bär på leder istället till frustration och passivitet. När nu samhällsklimatet hårdnar och blir mer cyniskt och spekulativt, går omvärlden in i en farligare och mer våldsam tidsperiod. Världsledare har börjat använda kärnvapnen som ett konkret hot i konflikter och enorma resurser läggs på vapenköp och krig, samtidigt som åtgärderna för att lösa miljöförstöringen och världsfattigdomen är otillräckliga.
Något som som alltid har brukats och ständigt gör sig gällande i konfliktsituationer är propagandavapnet. Man svartmålar sin motpart och fiende med lögner och historieförfalskning och skönmålar sig själv och rättfärdigar sina egna avsikter. Propagandan har gamla anor och utövades redan under svensk medeltid och då i form av krönikeskrivande. Ett utmärkt exempel på det är Karlskrönikan, ett beställningsverk av 1400-talets propagandamästare Karl Knutson Bonde.
Den är riktad till folket - borgare, bönder och bergsmän, men bakom den litterära masken döljer sig en brutal och krigisk envåldshärskare som inte skydde några medel för att uppnå sina mål. Idag har internet blivit ett effektivt redskap för propaganda och desinformation och gjort det möjligt att nå fram med budskap mer effektivt än någonsin tidigare.
Det finns dock en påverkan av ett mer diskret slag som man kan skönja under fredliga förhållanden. Möjligen är den inte medveten utan håller sig inom de normer som har antagits inom den allmänna samhällsdebatten. Den märks i nyhetsrapporteringen där man låter militära experter uttala sig om krig och väpnade konflikter, samt då försvars- och rustningsfrågor debatteras och i debatten om den svenska neutralitets- och allianspolitiken.
Ett talesätt som brukar användas då frågor om krig och fred förs på tal är att man ska rusta för krig om man vill ha fred. Ett mer passande sätt att uttrycka det hela på är att man bör rusta sig för fred om man vill ha fred, målmedvetet och i alla sammanhang där det är möjligt, för att kunna bidra till lösningen på en av mänsklighetens stora och mest angelägna frågor. Vad som krävs är inget mindre än en folkbildning för fred.
I en tid då konflikthärdarna och krigen blir fler och farligare ute i världen och reaktionära krafter växer sig starka i land efter land, finns ett stort behov av att demokratiska och fredsfrämjande krafter träder fram. Att fredsfrågan inte står isolerad i förhållande till andra globala frågor som framför allt berör miljö och demokrati, gör att man behöver se dessa begrepp i ett nytt och gemensamt perspektiv. Därmed vidgas också begreppet folkbildning som bör tolkas så, att folk får betydelsen befolkning, i den meningen att omfatta världens folk. Ingenting kan tyckas vara svårare än detta, men ingenting kan heller vara viktigare.
Det finns en stor och viktig kunskapsbank inom forskning och vetenskap som gäller freds - och nedrustningsfrågor, men det saknas en klargörande bild av det så kallade militärindustriella komplexet, som är en betydande faktor bakom krig och väpnade konflikter. Gunnar Adler Karlsson:
"Vi ser alltså att denna besvärliga maktapparat kan bestå av industrin, militären, politikerna, vetenskapsmännen, storfinansen, statsapparaten, monopolen, konglomeraten, fackföreningarna och arbetarna. Man må fråga: vad skulle annars den amerikanska – eller den svenska, ryska eller kinesiska – maktapparaten bestå av? Det “militär-industriella komplexet” är ett dimmigt begrepp."
En viktig uppgift för folkbildningen för fred består i att göra en analys av hur det militär-industriella komplexet är uppbyggt. Hur den ekonomiska eliten samverkar med politikerna, med militären, industrin, universiteten, fackföreningsrörelsen och vetenskapen. Med andra ord med delar av samhällets olika institutioner och intresseorganisationer, samt med den beslutande politiska och ekonomiska makten. Att nationella och mäktiga internationella inttressen från den privata sektorn också är en pådrivande del av detta komplex, gör att dimman tätnar ytterligare.
Forskningen visar att det för drygt 8 000 år sedan inträdde stora förändringar på kontinenten. Ett torrare klimat i Mellanöstern ledde till folkförflyttningar och vidgade klyftor mellan fattiga och rika. Detta ledde till konflikter som mynnade ut i en 3 000-årig period av våldsamheter, som sedan avtog i takt med att starka stater instiftade lagar och skydd för människor, som också gjordes delaktiga i samhälleliga aktiviteter.
När järnåldern tog vid i denna region för ca 3 000 år sedan ökade våldsamheterna åter efter en torrperiod på 300 år. Då resurserna minskade och ekonomiska klyftorna återigen ökade uppstod stora krig mellan stater, som slogs om makten över land och resurser. Våldet spred skräck bland människor och stora flyktingströmmar drev från land till land.
Forskningen visar att krig och miljökatastrofer har satt djupa sår i mänsklighetens historia. Vidare klargör den att klyftor och motsättningar mellan olika samhällsgrupper och länder ökade i spåren efter dessa händelser. Samtidigt klargör forskningen att när samhället gör medborgarna delaktiga i dess olika aktiviteter och göromål, går det in i en lugnare och mer harmonisk period.
Vår värld är idag i stort behov av en kraftfull internationell lagstiftning som rör krig och vapenhandel, miljö, mänskliga rättigheter och social rättvisa. Mycket talar för att stora brister i en sådan lagstiftnig leder just till krig, miljökatastrofer och samhällssystem som kolapsar; men samtidigt som människan har mycket ont på sitt samvete, bär hon på de resurser som har möjlighet att skapa fred, harmoni och en rättvisare ordning i världen.
