Ulf Bagges hemsida

Besök hemsidan med visor och vandringar

fredag 24 mars 2023

Krönikeskrivarna - medeltidens politiska propagandamakare.




Nicolaus Ragvaldi och goterna.

Jordanes
Den senmedeltida och tidigmoderna periodens historiker i Sverige var bildade och ofta högt uppsatta medborgare som tjänstgjorde hos landets maktelit, nämligen i Kungliga Kansliet, Riksarkivet eller liknande institutioner. Inte sällan var det kungen som beställde sin egen regeringstids historia och gav detaljerade direktiv för hur den skulle utarbetas. Sanningen satt emellertid inte alltid i högsätet då historia skulle skrivas, istället användes den i olika sammanhang som ett propagandaredskap för kungen själv eller utomlands för landet som sådant. Dessa historiker kallades krönikeskrivare och fastän de som regel gick maktens ärenden, satte en del av dem sanningen om vår historia främst. 

Att historia inte alltid har varit en vetenskap är något som kan låta som en självklarhet för oss idag. Ändå är det först under 1900-talet som källkritiken på allvar får sitt slutgiltiga genomslag och blir ett rättesnöre för historikerna. Man började fästa stor vikt vid att skilja ut myter och propaganda ur historiska dokument och undersökte om uppgifterna på olika sätt gick att verifiera, till exempel genom att kontrollera om de stämde överens med andra oberoende källor, och man värderade också trovärdigheten hos upphovspersonen till källan. Detta fick till följd att frestelsen att ge sig alltför långt ut på tunn is i sin egen tolkning av historiska händelser avtog. 

Ett fenomen som gick i graven då man började tillämpa de nya vetenskapliga metoderna var göticismen. Göticism var framför allt en kulturpatriotisk rörelse med rötter i medeltiden som hävdade att de forntida goterna haft sitt urhem i Sverige. Några av de främsta förespråkarna för uppfattningen var Nicolaus Ragvaldi, Ericus Olai, Johannes och Olaus Magnus och Olof Rudbeck den äldre. Det hela byggde i huvudsak på falsarier, romantisk nationalism och rena lögner, men kom av många att uppfattas som realistisk historieskrivning, vilken sedan dominerade under flera hundra år. Man baserade göticismen på Jordanes gotiska historia. Denne var en historiker av gotisk släkt och biskop i Kroton (Crotone i Italien) på 500-talet, och var under medeltiden en känd person i den nordiska historieforskningen. Hans första historiska verk kallas "Goternas ursprung och bedrifter".

Historikern Curt Weibull (1886 Lund - 1991 Lund), menade att man måste vara medveten om vissa förhållanden när det gäller de antika historieskrivarnas syn på historia. Ett exempel på det är att historia inte var en vetenskap under antiken. Den var en litterär och retorisk genre som räknades till skönlitteraturen, där det viktiga inte var att ge en sann historisk framställning. Det som betydde något var istället det litterära konstverket och att det till form och innehåll var konstnärligt fulländat. Därtill ställdes politiska och pedagogiska krav. Den sena medeltidens svenska historieforskning saknade förståelse för den antika historieskrivningens metod, menade han, och tog därför godtroget till sig Jordanes beskrivning av germanernas och goternas liv och historia.

Albertus Pictor:
biskop 
1400-tal
 
Den svenske biskopen Nicolaus Ragvaldi, göticismens upphovsman, höll 1432 ett beryktat tal vid kyrkomötet i Basel, där han ställde Sverige i centrum av världshistorien som goternas forna rike med sina anmärkningsvärda vapenbragder under 200 - 300-talet. De historiska källor som brukade åberopas för denna historieskrivning ansåg Weibull och dagens historiker ha "noll och intet värde". Ragvaldis tal fick svåra konsekvenser för äldre svensk historieskrivning, mycket beroende på att man då inte kände till något om Sveriges forntid. Därmed inleddes en ny epok i framställningen av svensk historia och blev under kommande århundraden kärnan i historieskrivningen om vår nation. Ragvaldi själv avancerade i karriären och blev ärkebiskop 1438, med andra ord en av landets ledande statsmän. 

Johannes Magnus skrev sin svenska historia med bland annat Ragvaldis påståenden som utgångspunkt och så fick Sverige en mer ärorik historia än något annat land. Detta gillades inte minst av Vasakungarna och användes flitigt som propaganda i alla sammanhang och blev Sveriges rikshistoria under långa tider. Rikshistoriograf var ett ämbete i Kanslikollegium, och som sådan var man  i allmänhet rädd om sig och gjorde som man blev ombedd.  Det var rikshistoriografens uppgift att på statens uppdrag skriva Sveriges historia och på det sättet ge tyngd och trovärdighet åt kungamakten. Tjänsten inleddes under början av 1600-talet för att slutligen dras in 1834. En del av äldre tiders historiker var säkert godtrogna, men många var manipulativa och utförde i regel sitt arbete som man från maktens sida förväntade sig av dem. Patriotiska bevekelsegrunder gjorde säkert också att man slog an den göticistiska strängen, men det fanns som vi ska få se undantag. Först under frihetstiden började man ifrågasätta källmaterialets trovärdighet. Enligt Curt Weibull använde arkeologer och språkforskare sig av denna syn på historien som grund för stora arbeten om Sveriges äldsta historia ända in på 1900-talet, utan att ifrågasätta trovärdigheten.


Historia i maktens tjänst.
Konsten att skriva svensk historia tog på allvar sin början under 1300-talet med Erikskrönikan, som var den första i en svit krönikor vilka ingick i Stora Rimkrönikan. En rimkrönika var en litterär form av versifierad histrorieskrivning. Vi fick den typen av krönika från Tyskland där den var populär under 1200- och 1300-talet. Stora rimkrönikan sträckte sig från 1230 till 1496. 1400-talet utmärkte sig också för en rad krönikörer med kyrkliga ämbeten, som utbredde sig om Sveriges historia på latin.  
De medeltida krönikeskrivarna och deras krönikor har under seklernas gång spelat stor roll för vår uppfattning om svensk historia. Ändå är de nära nog okända för de flesta. Bristen på kunskap beror säkert inte på att vi är ointresserade av vår historia, mera då för att dessa i tiden avlägsna människor är svårgripbara och att deras skrifter upplevs vara skrivna på en obegriplig svenska, därtill med en egendomlig stavning. Rimkrönikorna är långa, ofta på flera tusen versrader och prövande för nutidens rastlösa själar. Än värre blir det då man försöker närma sig de krönikor som skrevs på latin. (bild medeltida handskrift) 


Med visst fog kan man fråga sig vad dessa gamla historiker och deras skrifter har för intresse idag. Ett svar är att vi människor genom alla tider är oss lika och att vi därmed är dömda att upprepa våra misstag. De gamla grekiska och latinska historieskrivarna förstod att vi har mycket att lära av historien. Det menade också Olaus Petri, en av våra mest betydelsefulla krönikeskrivare från 1500-talet, förutsatt att krönikörerna höll sig till sanningen. 

" Så att efterkommande må lära av deras förfäders välfärd eller fördärv, huru de sig i alla stycken skicka skola och vad nyttigt eller skadligt vara plägar. Ja efterkommande hava ock där en stor fördel av, ty det är ju bättre att bliva vis av en annans ofärd än av sin egen. "


Mycket av det lilla som finns bevarat av handskrifter från 1000-talet och ett par hundra år framåt är bland annat korrespondens skriven på pergament mellan makthavare. Också avskrifter av idag försvunna urkunder räknas som viktiga uppteckningar över faktiska händelser i vår historia. Några av våra historiker från 1400- och 1500-talet hade tillgång till olika arkiv, där dokument som senare försvann förvarades. Det är framför allt Ericus Olai och Olaus Petri, som kunnat förmedla denna unika kunskap genom sina krönikor och jag återkommer till dem.

Mycket talar för att okunskapen om krönikörerna och deras skrifter kommer att bestå, men den som trots allt ger sig in i vår historias universum kommer att bli rikligt belönad. I databasen Fornsvenska Textbanken hittar man nedtecknade utgåvor av ett stort antal fornsvenska texter, men också till exempel Olaus Petris krönika. Den medeltida rimkrönikesviten Stora rimkrönikan åren 1230 - 1496 omfattar flera olika krönikor. De är förvisso viktiga källor till senmedeltidens historia, men historiskt osäkra, bland annat för att de användes i propagandasyfte. Frågan är därför i vems intresse krönikorna skrivits och vilka krönikörerna var. Svaret på dessa frågor har betydelse när man ska avgöra deras historiska värde.   

Erikskrönikan behandlar åren 1230 - 1319, skriven på versmåttet knittel under 1320-talet, och är på 4543 versrader. Den är Sveriges främsta litterära 1300-talsverk avsedd för adeln, hövisk och väl litterärt genomarbetad. Krönikan målar upp en bild av svensk politisk historia under nära etthundra år. Det är ett propagndaverk som bland annat skildrar Bjälboättens våldsamma uppgörelser om makten, där Birger jarl, hans söner och sonsöner är scenens huvudpersoner. Framför allt är det striderna mellan Magnus Laudulås söner som genom sin dramatik ger tyngd åt berättandet. Krönikans hjälte är Erik Magnusson, som mötte döden 1318 i fångenskap tillsammans med brodern Valdemar på Nyköpingshus.Man vet inte med säkerhet vem som ligger bakom krönikan, men man håller ändå för troligt att det är heliga Birgittas far Birger Persson, som var dess initiativtagare.  Krönikören hette troligen Tyrgils Kristineson, sekreterare till hertigarna Erik och Valdemar, men helt säkert är inget av dessa antaganden.


Hertig Eriks vapen

Birger jerl, þen wise man.
Han loot Stockholms stad at byggia
'med digert with oc mykin hyggia,
eþ fagerþ hus ok en goðan stað
alla leð swa gjort som han bað.
Þet er laas fore þen sio,
swa at karela göra þem enga oroo.
Þen sio er god, iak sigher for whi:
nittan kyrkiosokner liggia þer i
ok um kring sion siu köpstäde     
  (Erikskrönikan)


Slutligen skildras hur Eriks son, den blott treårige Magnus Eriksson valdes 
till Sveriges och Norges kung 1319, men enligt forskningen fick den verkliga historien ett annat slut. Efter att Erik och Valdemar lämnats att dö på Nyköpingshus, samlades deras anhängare i ett uppror mot brodern kung Birger. Under striderna flydde Birger och hans gemål till Danmark, men hans son och tronarvinge Magnus Birgersson greps och fängslades på slottet Tre Kronor. Han halshöggs tjugo år gammal på Helgeandsholmen 27 oktober 1320. Att avrättningen nämns före kröningen anses vara en kronologisk finess, så att inga juridiska tveksamheter skulle uppstå om vem som hade rätt till tronen. 

Tha waldo the konung Magnus,
hertogh Eriks son; swa sigher man oss,
thet han ekke äldre waar
än tha upa sith tridia aar.  
(Erikskrönikan) 

Magnus Erikssons landslag
Magnus Eriksson avsattes 1364 och blev efter 44 år och 7 månader den monark som suttit näst längst på den svenska tronen, endast Carl XVI Gustaf har varit Sveriges kung under en längre tid i vår historia. Mot slutet gick det alltmer illa med krigslyckan och stormännen vände sig mot honom. 1364 valdes Albrekt av Mecklenburg till kung som efter slaget vid Gataskogen året därpå fängslade Magnus. Efter att ha frigivits 1371 mötte han senare samma år sitt öde, då han drunknade utanför den norska kusten. Erikskrönikan är ett av vår litteraturs mest inflytelserika verk. Den beskriver inte bara aristokratin, dess sociala liv, kultur och maktambitioner, utan även delar av den övriga befolkningens sedvänjor. Den har haft inflytande på svensk historieskrivning under lång tid, och det skulle dröja till slutet på 1920-talet innan den källkritiska historiska forskningen hann ikapp och ifrågasatte stora delar av krönikans sanningshalt. 

Då kom Ingvar Andersson med sin avhandling Källstudier till Sveriges historia, och som historiskt verk har krönikan därefter inte hämtat sig. Att den har en politisk tendens och framställer hertig Erik i en förskönande dager råder det ingen större oenighet om. Däremot råder det delade meningar om vissa av krönikeskrivarens egna källor och om riktigheten i uppgifter som inte förekommer någon annanstans än i Erikskrönikan. Efter att den weibullska källkritiska forskningstraditionen avfärdat delar av dess historieskrivning, ser man numera mer till krönikans litterära kvalitéer än tillförlitligheten i dess historieskildring.

Förbindelsedikten knyter ihop Erikskrönikan med Karlskrönikan. Den ingår i Stora rimkrönikan och täcker tiden 1319 till 1389 och skrevs på Karl Knutssons initiativ. Han såg också till att Erikskrönikan justerades så att den i profetiskt hänseende kom att anspela på honom själv. Det gick ut på att visa hur han i rakt nedstigande led var ättling till Erik den Helige på 1100-talet och alltså en värdig arvtagare till den svenska kungakronan. Några egentliga bevis för detta lyckades han i källkritisk mening inte prestera och det är förmodligen en lögn. Hur som helst var han en skicklig manipulatör och propagandamakare, som inte drog sig för att förvränga historiska fakta när det tjänade hans egna syften. Därmed är vi framme vid hans egen krönika, som under hans vakande öga gav en minst sagt förskönande bild av honom själv och hans tid vid makten.

Karlskrönikan rör tiden 1389 - 1452. Den skrevs klar just 1452 och är på nästan 10 000 versrader. Den är skriven på knittelvers och avsedd att spridas muntligt med sång på marknader och ting. Den är riktad till folket - borgare, bönder och bergsmän. Krönikan nedtecknades bland annat av skrivaren Johan Fredebern vid Kungliga kansliet, är dikterad av Karl Knutsson Bonde själv och anses vara ett propagandistiskt beställningsverk. Kung Karl Knutsson lät inte bara styra innehållet i sin egen Karlskrönikan utan lät också förändra historieskrivningen i flera andra krönikor, så att han själv framstod i en långt bättre dager än han förtjänade.

Karls politiska karriär är imponerande och storslagen. Redan i 26-årsåldern 1435 utnämndes han till marsk, som var det främsta militära ämbetet i Sverige. Därmed hade han uppnått en position som gjorde det möjligt att lokalisera och röja motståndare ur vägen. Året därpå befordrades han till rikshövitsman, det vill säga rikets högsta ämbete, och som sådan fortsatte han med sina utrensningar. 1438 blev han vald till riksföreståndare och hans makt blev ytterligare förstärkt. Då han inte var nöjd med detta lät han sig genom en militärkupp tio år senare väljas till kung, en maktposition som han skulle inneha tre gånger under sitt liv.

Karl Knutsson.
Bernt Notkes skulptur
I vår historia har Sveriges regenter berikat sig genom att lägga beslag på andras egendomar och avrättat meningsmotståndare. De har plundrat, gjort indragningar av kyrkojord och roffat åt sig mängder av gods. Vid en jämförelse är det dock få av dem som kan mäta sig med Karl Knutsons brutala och hämningslösa makthunger. När det gäller hans agerande gentemot sina fiender, både verkliga och potentiella, var han under svenska förhållanden helt unik - han lät avrätta alla som han lyckades infånga. 

Engelbrektskrönikan skrevs i slutet av 1430-talet. Det var åter riksrådets egen skrivare Fredebern som skrev den som en fristående krönika. På order av kung Karl inarbetades den i Karslkrönikan för att det skulle framstå som om han själv var en fortsättning på Engelbrekts politiska arbete. I grunden var Karlskrönikan ett grovt och ärekränkande svar på en propagandaoffensiv mot kung Karl, sedan han brutit en överenskommelse om fri lejd för Erik Puke 1437
hans fiende och en av landets mäktigaste män och istället låtit avrätta honom.

Maktkampen under medeltiden är ingen vacker del av svensk historia. Mord, svek och förräderi stod ofta på dagordningen. Kungar och riksföreståndare, biskopar och frälsemän, turades i stridens hetta om att skövla riket och sätta skräck i allmogen i sin strävan efter makt och rikedom. Samtidigt gällde det för den som härskade att inte anstränga befolkningen med alltför tunga pålagor. Bondeuppror var fruktade av överheten och måste kväsas i sin linda.

Därför var det viktigt att makthavaren framstod som rättvis och ädel och inte som den bondeplågare han i själva verket var. Här spelade rimkrönikorna en roll som oöverträffat propagandamedel och kunde läsas eller sjungas där folk samlades till ting och marknader. Inte undra på att härskaren ville ha ett avgörande inflytande på innehållet i krönikan, väl medveten om att gamla oförrätter några år tillbaka i tiden gärna glömdes bort för ett väl framfört litterärt förhärligande av ens person och handlingar. I denna genre var Karl Knutsson en mästare.

Sturekrönikorna 1452 - 1496 är den avslutande delen av Stora rimkrönikan och sträcker sig från 1452 till 1496. Den första delen avslutas 1487 och skrevs troligen på Sten Sture den äldres uppdrag vars politik den hyllar. Den andra delen kom till ett decennium senare på uppdrag av ärkebiskop Jakob Ulfsson och är starkt kritisk till Sten Sture. 


Birger jarls skyddsbrev för Fogdö kloster 1252

Den politiska propagandan går som en röd tråd genom svensk historia. Stora rimkrönikan under 1300- och 1400-talet är ett talande exempel på detta och samtidigt visar den hur enskilda personers maktutövning kunde få ett orimligt stort inflytande över en krönikas historieskivning.  Krönikorna blev ett propagandainstrument och den som hade makten bestämde också över innehållet. Det finns åtskilliga exempel på hur dessa krönikor under flera hundra år har färgat synen på vår egen historia. Allt är inte lögn och förbannad dikt, de berättar om seder och bruk, om landet som byggdes, om krig och fred och om historiska personers verksamhet, men de måste läsas med stor försiktighet och urskillning.

Chronica regni Gothorum (Goternas rikes krönika) är skriven av Ericus Olai (Erik Olofsson 1420-talet - 1486 ). Han var professor i teologi vid universitetet i Uppsala och är en av Sveriges första historieskrivare vars krönika anses vara  Sveriges äldsta historieverk skriven på prosa och sträcker sig från vårt lands begynnelse till 1468. Språket är latin och nedtecknades i Vadstena kloster. Det finns också anteckningar och fem föreläsningsserier bevarade av honom där forskare har kunnat följa hans verksamhet. Dagens historiker brukar använda detta material och Olaus Petris En svensk krönika som ett komplement till de medeltida rimkrönikorna, liksom Vadstenabrödernas årbok Vadstenakalendariet.

Olais krönika anses stå neutral till Karl Knutson där han både lovordas och kritiseras, vilket ändå tyder på en viss ambivalent hållning till honom. Karl Knutssons nya inledning och i vissa delar genomgripande textrevisionen av Förbindelsedikten användes av Olai i krönikan, men gallrade med något undantag konsekvent ut Karlskrönikans glorifierande skildringar av Knutsson som krigsherre. Cronica regni gothorum inleds med en programförklaring att den  götiska kyrkans ledare liksom rikets konungar skulle ägnas lika uppmärksamhet. 

I sin skildring av rikets konungar har han när det gäller Magnus Eriksson tagit intryck av heliga Birgitta, vars uppfattning också inspirerade stormannaoppositionen till den hätska libellen mot Magnus. Och i sin skildring av Rysslandståget använder han sig likaså av Birgittas skarpa omdömen om kungen. Han avslutar sin karakteristik av Magnus med Birgittas föraktfulla ord om honom -  "Du skall bliva såsom en krönt åsna". Samtiden har ansett att Karl Knutsson varit idégivare till krönikearbetet och att Olai utarbetat krönikan i kraft av rikskrönikeskrivare under åren 1464 – 67, men liksom med de flesta litterära skrifterna från medeltiden är den exakta tillkomsten av Olais krönika svår att datera.  

Liksom Petri i sin krönika använde sig Olai av olika typer av källor. Inte minst har rimkrönikorna och kungalängder liksom urkunder och propagandatexter varit värdefulla för dessa bägge krönikörer. Också mynt, runstenstexter, utländska krönikor, visor och den muntliga traditionen har haft betydelse.  I Uppsala fanns sedan tidigare en vedertagen historiedoktrin om att Sverige var stamland för de  beryktade goterna, som man menade ha krossat det romerska riket. Rikets höga herrar såg i krönikan en möjlighet att sprida denna doktrin som ett propagandaverk i utlandets lärda värld.  

Johannes Messenius ordnade så att den första tryckta utgåvan kom ut 1615. Under flera århundraden var denna krönika den svenska historieskrivningens rättesnöre och lade grunden för den svenska självbilden. Därför bemötte man ifrågasättandet på 1670-talet av svenskarnas gotiska härstamning med  stor skepsis. Det skulle dröja ända till 1870 - talet då man konstaterade att dennna gamla historieskrivning var ett falsarium. I själva verket är det på kontinenten som goterna har sin historia, inte här i Skandinavien. Både i krönikan och i Olais källor finns ett gemensamt främlingsfientligt drag och han skriver: "Sveriges rike föder många främlingar av olika nationer, och dessa önska oenighet och osämja i landet". Då det högerextrema Samfundet Manhem invigdes 1935 försökte man att ge rasistisk, kulturell och historisk legitimitet åt den svenska nazismen genom att hänvisa till Ericus Cronica. 

Olaus Petri yttrar sig inte om sanningshalten om Sverige som goternas urhem. Han menade att det var  "gammalt taal" som kom från "somblige historiescriffuare". Historien om goterna i Sverige var vedertagen historieskrivning i slutet av 1400-talet och i början av 1500-talet. Prominenta personer som omfattade den var tex Hemming Gadh, Hans Brask och själve Gustav Vasa. Olaus Petri skilde ut sig som historieskrivare också på den punkten och menade att vår gamla historia var oviss och att det inte gick att få någon klarhet i saken. Därför var det bättre att låta det hela vara.

I Sverige lät Erik XIV beställa gobelänger med götiska motiv och under fängelsetiden började han översätta Johannes historia till svenska. Vid sekelskiftet 1600 var hans verk etablerat bland svenska krönikörer och humanister. Det har också spelat roll för numreringen av Erik XIV, Karl IX och senare tiders kungar med namnet Karl såsom Karl XVI Gustav. Hans historieskrivning över det svenska folket har spelat en roll som inget annat verk inom svensk humanistisk litteratur, trots sin avsaknad av historisk sanning.

En Svensk Krönika. Olaus Petri. (6 januari 1493 i Örebro - 9 april 1552 i Stockholm), reformator, humanist och historiker.
Under Gustav Vasas regeringstid är det framför allt två krönikor som eftervärlden tagit starka intryck av. Den ena är Gustav Vasas krönika skriven omkring 1560 av Peder Swart och den andra är En Svensk Krönika skriven under 1530 - och 1540 - talen av Olaus Petri. 

Gustav I 

Peder Swarts krönika kom till på beställning av kungen och historikern Lars Olof Larsson menar att den troligen skrevs efter Gustavs egen diktion. Även historikern Gunnar T Westin menar att det bevisligen är Gustafs eget berättande för Swart, som skapade bilden av hans liv och regeringstid för eftervärlden.
Peder Swart, eller Peder Andrea som han kallades under sin livstid, var biskop och fick uppdraget att skriva Gustav Vasas krönika en tid efter att Olaus Petri avböjt att skriva den. 
" Ty det som sant är vill jag ju gärna skriva”. Dessa ord från sin svenska krönika såg han som en programförklaring för krönikeskrivandets svåra konst. Han såg historieskrivandet som ett uppdrag av Gud, men historien stod inte upptecknad i bibeln, utan måste framställas av krönikörerna själva.

Dels vände han sig mot all nationalistisk historieskrivning och all historieskrivning som gick ut på att glorifiera historiska personer. Han fick invändningar när det gällde sin kritik av bortgångna personer, att det var bäst att låta skrivandet om deras fel och brister tystna och glömmas bort. Själv menade Petri att krönikorna inte skrevs för deras skull. En krönika bör vara skriven på ett sätt som anger alla omstöndigheter, av vilka orsaker "obestånd, örlig och krig kommet är, och huru fred och rolighet bavarat varder". Historieskrivaren ska inte heller bara beskriva hur furstarna agerat under dessa förhållanden utan också hur de varit som furstar "dem till efterdöme som efterkomma". 

Årsskiftet 1539/40 anklagades Olaus Petri och Laurentius Andreae för förrädiskt beteende och ställdes inför rätta. Gustav hade just läst Olaus krönika och det var en av orsakerna till de allvarliga anklagelserna. De båda reformatorerna dömdes till döden, men dödsdomarna omvandlades till dryga böter. Olaus fick märkligt nog fortsätta som kyrkoherde i Stockholm och fick också flera förtroendeuppdrag. Det mest anmärkningsvärda var att Gustav gav honom i uppdrag att skriva en krönika rörande sin egen historia efter rättegången. Han skickade till och med detaljerade anvisningar om vad den skulle handla om. Olaus accepterade inte kungens uppdrag utan forsatte istället att skriva vidare på sin svenska krönika. 

Kungen nåddes av informationen om den slutgiltiga versionen av krönikan efter Olaus Petris död 1552 och att han där framstod i en mindre lyckad dager. Att han var mån om sitt eftermäle och oroade sig över att Olaus lyckats svärta ned detta i sin krönika, framgår tydligt när han själv yttrade sig om saken:

" Är ock fast förtretligt att vi oss intet annat skola förmoda efter vår död för all omsorg vi för meniga rikets gagn och bästa skuld haft hava än sådant otillbörligt eftertal."  

Olaus Petri vägrade att medverka till en falsk historieskrivning och hans krönika förbjöds av Gustav, som gav order om att varje skrivet exemplar skulle samlas in och förstöras. Helt och hållet lyckades han inte tysta Olaus, men krönikan kom inte i tryck förrän på 1800-talet. 

Medeltida bok
Krönikeskrivarnas betydelse för vår historia är avsevärd och deras personliga livsöden är värda att uppmärksammas. En del av dem fängslades, dömdes till döden eller levde som politiska flyktingar utomlands, medan andra blev spelpjäser för den yttersta makten. Det skulle dröja innan en mer verklighetstrogen svensk historia kom att sättas på pränt, frigjord från enväldiga makthavare, och ännu längre skulle det arbetande folket få vänta på sitt inträde i histrorieböckerna. 

Det litterära värdet av de gamla krönikorna anses vara stort, även om krönikeskrivarna ofta tagit sig många friheter gällande de historiska skildringarna. På den punkten bättrade man sig något efterhand, men det var först då historieskrivningen stod på vetenskaplig grund som den blev riktigt trovärdig.
Det förhåller sig något annorlunda då det gäller Olaus Petris syn på historia. Inte minst har han i sin svenska krönika tillämpat en teknik som påminner om modern källkritik. Därtill visade han mod och integritet i sin etiska hållning i sitt förhållande till Gustav Vasa där han följde sin humanistiska övertygelse, något som kan inspirera än idag.

Erik Jöransson Tegel 1563 - 1636 rikshistoriograf, ämbetsman.1612 gav han ut Erik XIV:s historia. Själv var han son till Jöran Persson och Anna Andersdotter. Jöran var som bekant kung Eriks rådgivare och åklagare i höga nämnden. Efter Jöran Perssons avrättning tog hertig Karl hand om Eriks utbildning och efter universitetsstudier i Tyskland blev han 1598 Karls sekreterare. År 1600 utsågs han till rättegångshärold vid Linköpings blodbad och utnämndes till biträdande kammarråd 1610. 

Erik Jöransson Tegels
Gustavskrönika
Efter att hertig Karl bestigit tronen gav han Erik Jöransson Tegel i uppdrag av att nedteckna Gustav I:s historia. I krönikan citeras ett stort antal dokument från kungliga kansliet som gick förlorade i slottsbranden 1697. 
Jöransson Tegel spelade en inte så liten roll i orsaken till att en samtida historiker hamnade i olycka, vilket för denne fick en sorglig efterklang genom tre generationer. Henrik Schück var redaktör för Uppsala universitets årsskrift 1915 och i den ingick en skrift av Jöransson Tegel: "Sweriges Rijkes laghwunna meen edige ertz förrädares Johannis Messenii oredelige bedriffter, falska eeder, och förrädelige handlingar".

Scondia illustrata. ( Det förhärligade Skandinavien) Johannes Messenius ca 1579 - 1636 svensk ämbetsman, historiker, professor i juridik. Han föreläste i politik, historia och vältalighet vid Uppsala universitet, där han kom i svår konflikt med Johannes Rudbeckius. Gustav II Adolf gick emellan och löste konflikten. Han utnämndes därefter till föreståndare för rikets arkiv och blev assessor i Svea hovrätt, men kom i en för honom ödesdiger arvsstrid med Erik Göransson Tegel, som efter att ha förlorat flera rättsliga tvister anklagade Messenius för att vara kryptokatolik i Polsk sold. Denne dömdes till döden för högförräderi, men domen omvandlades till livstid på Kajaneborgs fästning i Österbottens ödemark. Där avtjänade han 20 år, men arbetade under mycket svåra förhållanden trots detta målmedvetet på sitt historieverk. Han fick tillstånd att ta med sin familj till fästningen och sonen Arnold Johan var då endast åtta år gammal. Messenius benådades kort före sin död, men det skulle dröja innan hans arbete blev utgivet.          

Vid tretton års ålder började sonen Arnold Johan att studera på kungligt stipendium i Uppsala, men två år senare dräpte han en studiekamrat och flydde till Danzig. Något senare greps han i Sverige och dömdes till döden för spioneri, vilket omvandlades 1626 av Gustaf II Adolf  till Kexholms fästning på obestämd tid. Han benådades 1640 och fem år senare utnämndes han till rikshistoriograf vid kungliga kansliet, där han sattes att redigera sin fars historieverk. Med tiden engagerade han sig i sin son Adolfs politiska intriger och far och son dömdes till döden för för högmålsbrott och avrättades tillsammans 22 december 1651 på nuvarande Gustaf Adols torg. Scondia Illustrata gavs ut i 15 band först åren 1700 - 1705, men då var far, son och sonson för länge sedan döda.

AtlanticaOlof Rudbeck d.ä. (1630–1702) professor i medicin och historiker.
Första bandet av hans historieverk började tryckas 1677 och fjärde bandet var under tryckning när han gick bort 1702. Genom studier av arkeologiska fynd och antika texter utvecklade han långtgående teorier om att goterna härstammade från Sverige, som han dessutom menade var identiskt med Platons Atlantis.  Rudbecks historiesyn var extremt nationalistisk och byggde ofta på rena falsarier. Under stormaktstiden fick Atlantican många anhängare och i Royal Societys egen tidskrift fick hans historia märkligt nog en positiv recension och man diskuterade ett eventuellt inval av Rudbeck. Det riktades naturligt nog också stark kritik mot honom både utomlands och i Sverige. När den italienske  diplomaten och vetenskapsmannen Lorenzo Magalotti besökte Uppsala 1674 nedtecknade han några omdömen om Rudbeck, som han menade var "en lärd man på alla områden, såväl i mekaniken som i historien." 

Atlantican hade han däremot inget förbarmande med: 
"Han håller på med en bok, som han skrifvit på svenska och redan fullbordat på detta språk, men som han nu öfversätter till latin. Man säger mig, att han i denna bok vill tydligt ådagalägga, att Skandinavien varit det först bebyggda land, sedan Noaks söner delade jorden sinsemellan, och att alla andra nationer utgått härifrån." 
Efter att ha radat upp några häpnadsväckande exempel ur Rudbecks historieskrivning konstaterade han att om boken rönte någon framgång skulle det bero på "vördnaden för en så högt ansedd och lärd man". Slutligen konstaterade han resignerat att svenskarna var ett mycket lättroget folk.

Att en högt bildad och respekterad person som Rudbeck kunde sammanställa en så pass fantasirik och verklighetsfrämmande svensk historia som Atlantican kan tyckas märkligt. Förklaringen hittar man i de äldre krönikorna där han hämtade sin inspiration och i den överdådiga tidsanda som rådde i Sverige på Rudbecks tid. Nationalismen visade här sitt mest världsfrånvända ansikte som trotsade både vetenskap och sunt förnuft, men bara några år efter Rudbecks bortgång föddes till all lycka svenskt 1700-tals främste historiker som skulle ställa vår historieskrivning på fastare mark.

Swea rikes historia. Sven Lagerbring (1707 - 1787)  historiker, jurist.
Som lärare i von Fersenska hemmet fick Lagerbring möjlighet att forska i Riksarkivet. Han hade kontakt med historieforskare och samlare både i Sverige, Norge och Danmark. Inte minst betydde Gjörwell mycket för honom, bla som förläggare där deras brevväxling visar hur arbetet med rikshistorieverket  utvecklades, ett verk  som skulle göra Lagerbring till sin tids största svenska historiker. Han menade att "Sanningen är historiens liv" och den fick man fram genom att gallra bort det som var ogrundat i svenska historien. Fanns det samstämmighet mellan olika källor fick det betydelse för graden av trovärdighet. Han såg en grundregel för källkritiken: Ju större samtidighet, desto större trovärdighet. Man menar att ingen tidigare svensk historiker nått upp till hans skarpa kritik och klarsynthet i sin forskargärning och hans riktlinjer för vetenskapligt arbete har inspirerat senare tiders forskare. 

Den källkritiska analysen som i slutet av 1800- och början av 1900-talet efterhand förändrade synen på den svenska medeltidshistorien, hade redan sedan länge använts på kontinenten där den etablerades i metodläroböcker och handböcker av Ernst Bernheim, Charles-Victor och Charles Seignobos.
Lund hade Henrik Schücks litteraturhistoriska seminarium i slutet av 1800-talet stor betydelse för en ny generation historiker som skulle komma att sätta djupa spår i historieforskningen.  
1898 gör Knut Stjerna upp med legenden om vårt nationalhelgon och publicerar sin avhandling "Erik den Helige. En sagohistorisk studie". Där granskade han källmaterialet kring helgonkungen och fann att det bara fanns ett litet antal fakta kring honom och som inte alls bekräftade bilden av en from konung. Källmaterialet visade istället att han varit "en mycket ljum kristen" och "aldrig varit någon kyrkans man". Kritiken mot Stjerna blev hård och dömande.

En annan av Schücks adepter var Lauritz Weibull, som 1911 med sin skrift ”Kritiska undersökningar i Nordens historia omkring år 1 000”, granskade historiska källor och utan sentimentalitet förpassade ett stort antal händelser och personer till soptippen. Man kan kalla det ett genombrott för det källkritiska synsättet, som gjorde upp med den vedertagna synen på historien som vetenskap. Ett stort antal historiker tog till sig det nya sättet att granska de historiska källorna och bidrog därmed till att etablera källkritiken som en arbetsmetod.
 
Senare kom man att vidga begreppet källkritik och menade att historisk forskning måste använda sig av fler redskap i sin verktygslåda för att betraktas som vetenskap.
Det finns till och med en fara, menade man, i att strikt hålla sig till ren källkritik just för att man därmed måste utelämna kunskap som inte går att bevisa med denna metod, men som däremot går att styrka med hjälp av andra medel. 

Rolf Torstendahl (1936) professor i historia, menar att det finns en ”källkritisk fundamentalism” i Sverige och att den har ett grundläggande fel, nämligen att den dragit källkritiken ur sitt sammanhang. Han menar vidare att källkritik är nödvändig, men för att historiska forskningsresultat ska räknas som vetenskapliga måste man som historiker också använda sig av en rad andra metoder, som också det övriga vetenskapssamhället ansett vara lämpliga för en viss sorts forskning. Torstendahl tar också upp pluralitetsprincipen, som var den metod som fått minst anhängare inom svenska historiekåren. Den går ut på att ju fler källor en uppgift har, desto större trovördighet. 

Janken Myrdal nämner med hänvisning till Torstendahls pluralitetsprincip hur den selekterande källkritiken ibland kunde slå fel. Man hävdade bland annat att Sverige inte drabbades av digerdöden och minskad befolkning därför att man ansåg att källmaterialen var för osäkra. Den samlade bilden när den källpluralistiska metoden användes gav istället som resultat att Sverige drabbades lika mycket av pesten 1350 som resten av Europa.

Ändå räcker det inte, anser Torstendahl, med att visa upp giltiga forskningsresultat för att bli en bra historieforskare, minst lika viktigt är det att forskningen är intressant och fruktbar.



Ref: 
Gunnar T Westin: Olaus Petri, Peder Svart och Gustav Vasa 
Runica et Mediaevalia. Sto 2002.
Gunnar T Westin: Historieskrivaren Olaus Petri, avhandling Lunds Universitet 1946.
Curt Weibull: Goternas utvandring från Sverige. sept. 1957. 
Tidskriften Scandia 2008.
Dick Harrisson: Sveriges Medeltid.
Dick Harrisson: Karl Knutsson. En biografi.
Dick Harrisson: Propagandans ansikte. Populär historia 16 mars 2001.
Eva Österberg: Medeltida årboksförfattare i teori och praktik. Scandia 2008.
Sven Axelson: Folkvisorna om junker Lars klosterrov. Svensk historisk tidskrift 1957.
Sverker Ek: Studier till den svenska folkvisans historia. Göteborg 1931.
Sven-Bertil Jansson: Den levande balladen. Stockholm 1999.
Ernst Nygren: Ericus Olai, Riksarkivet Svensk biografiskt lexikon.
Lorenzo Magalotti: Sverige under år 1674.
Rolf Torstendahl: Källkritik, metod och vetenskap. Historisk tidskrift 125:2• 2005. 
Rolf Torstendahl: Historia som vetenskap. Bokförlaget Natur och Kultur 1966.
Janken Myrdal: Källpluralismen och dess inkluderande metodpaket. Historisk tidskrift 2007.