Lasse Lucidor - rättegången om Giljare Kval

Han döptes i Storkyrkan 18 oktober 1638 till Lars Johansson. Som diktare kom han att använda sig av flera pseudonymer, men det är under namnet Lasse Lucidor man känner honom idag. Han har gått till den svenska litteraturhistorien som en av dess mest intressanta gestalter, men i yttranderättens historia har kan gjort sig känd för att ha vunnit den första tryckfrihetsrättegången i Sverige. Det är en historia som är värd att berättas, inte minst för att Lucidor blev stämd för att ha skrivit en vass satir över svenska adelns friarmödor, den första i sitt slag i vårt land. 

Innan jag kommer in på rättegången ska jag uppehålla mig lite vid hans studietid i Europa. Hans morfar Lars Mattsson, adlad Strusshielm, var amirallöjtnant och chef för örlogsvarvet i Kaseburg på ön Usedom i svenska Pommern. Omkring 1643 flyttade Lucidor dit med föräldrar och fyra syskon och det var där Gustav II Adolf landstigit i spetsen för den svenska hären ett tiotal år tidigare. Barnen blev snart föräldralösa och med tiden dog också morfadern. Strusshielms chef Carl Gustaf Wrangel var överbefälhavare för den svenska armén, riksamiral och generalguvernör över Pommern. Han blev nu förmyndare för Lucidor och hans syskon.

Greifswalds Universitet

1655 skrevs Lucidor in vid Greifswalds universitet. Han var då sjutton år gammal. Det verkar som om studierna gick bra, men redan efter ett år vid universitetet dyker han upp i dess konsistorieprotokoll i diciplinmål.  Han hade då deltagit i studentbråk på Stadskällaren vid flera tillfällen och stadsvakten sköt skarpt. Så lämnade han Greifswald 1658 och skrev året därpå in sig vid Leipzigs universitet. I november samma år iscensattes ett stort studentuppror där, och vittnen pekade senare ut den unge svensken som anförare av studenthären. Han skulle ha gått i spetsen för denna med en hillebard och man följde honom i god anfallsording. Upproret krossades efter en tid och Lucidor och de andra ledarna fängslades. Wrangels fru löste ut honom ur fängelset och sedan han relegerats på två år reste han istället till Frankrike för att fortsätta sina studier. Därpå följde en orolig och kringflackande tid i fattigdom där han bla besökte Italien och England och våren 1664 var han tillbaka i Stockholm.

    Under sin vistelse där levde Lucidor i "yttersta fattigdom och torftighet" och under sommaren 1665 blev han sjuk och eländig. Efter ytterligare en utlandsvistelse återvände han till Stockholm sommaren 1668 och senare samma år trycktes de första av skaldens bevarade tillfällesskrifter. Han blev snabbt en eftertraktad poet i huvudstaden. Under sina studieår och resor skaffade sig Lucidor omfattande språkkunskaper och det gjorde att han fick undervisa ett halvår i språk vid Uppsala universitet. Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck fattade tycke för den unge språkbegåvade poeten och i brev till universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardie diskuteras en permanent språkmästartjänst för skalden. Det skulle dröja ända till 1671 innan tjänsten tillsattes och då gick den till italienaren Blasius Teppati. Hösten 1669 återkallade Rudbeck Lucidor till Stockholm för att tolka vid olika stadsbesök.
   

 På det hela taget var de här åren en mycket produktiv period i Lucidors liv och han blev så småningom en av de främsta tillfällesdiktarna i huvudstaden. Den 17 augusti 1669 gifte sig friherre Christoffer Gyllenstierna med Gustava Johanna Oxenstierna. Till detta bröllop författade han "i högsta hast" en femspråkig dikt. Den svenska diktdelen beskrev en friares vedermödor och mot slutet av den beklagade han att tiden varit för knapp till att göra ämnet rättvisa. Han lovade dock att återkomma en annan gång i samma ärende. Av allt att döma var detta den första gången som han uppträdde som yrkespoet i Stockholm. Lucidor var bara en av många på denna lukrativa marknad av tillfällets sångare. Det gräts vid gravarna, vitsades och gycklades vid bröllopen och lyckönskades vid upphöjelser och befordringar. Detta till den gard att Kungl. Maj:t den 19 december 1668 lät lagstadga i saken i ett fåfängt försök att begränsa omfattningen av denna verksamhet.

"Ingen skall fördrista sig - om han icke varder bedin - 

skriva någon gravskrift, vid 10 daler silvermynts böter.

Om brudskrifter, nyårsskrifter, alla andra tiggarskrifter, 

och det bettleri, som sker med stamböcker, 

likaså om tiggeri av varjehanda slags folk,

såsom tromslagare, pipare, sjungare, kuskar, kockar 

och gement folk med majstänger, 

vare samma lag."

Att Lucidor inte varit "bedin" att skriva vid det här tillfället hade inte hindrat honom. Han var i stort behov av pengar för sitt uppehälle. Senare skulle han dryga ut sina knappa inkomster med översättningsarbeten åt ämbetsmän och privatpersoner, men vid det här tillfället var penningbristen akut. "Brudfackla" som han skrev till herr Christoffer togs väl upp och han fick 10 riksdaler i Caroliner för den. Därmed var isen bruten och torsdagen den 18 november var det dags för ännu ett stort bröllop i staden.

Det var herr Christoffers bror, Conrad Gyllenstierna, som skulle gifta sig med den unga Märta Christina Ulfsparre. Man försökte nu övertala Lucidor att skriva till det stundande bröllopet och i sista stund fick herr Conrads kammartjänare Göran skalden att under tisdagskvällen fatta pennan. Tiden var knapp. Nu tog han upp temat från "Brudfackla"  om en friares vedermödor och åstadkom en lysande satir och en slagfärdig analys av friarkonstens alla påfund. Efter ett hektiskt dygn skyndade han till hovtryckare Wankijf och vid sjutiden på torsdagskvällen var "Giljare Kval" tryckt. 

Conrad Gyllenstierna

Den var undertecknad med pseudonymen "Lucidor den olycklige". I sällskap med studenten Johan Bergh begav sig Lucidor till bröllopsgården. Bergh gick in och fick överlämna den 238 rader långa bröllopsdikten  "Giljare Kval" till brudgummens bror herr Christoffer, som sedan delade ut den till brudparet och gästerna. "Skriften var våt, nyss tagen av trycket."

Bröllopet var en av de riktigt stora tilldragelserna inom societeten. Inne på festen i bröllopsgården satt riksråden och gräddan av adeln, den unge konungen och änkedrottningen Hedvig Eleonora. Conrad Gyllenstierna var en person som saknade självironi och humor och Lucidors dikt, som var skriven för att sprida glädje och skratt i det högstämda sällskapet, sågs som en smädeskrift. Det var allmänt känt att den unga bruden inte erövrats utan kamp, något som Lucidor inte visste något om då han befunnit sig på annan ort. Det hade varit nära en duell med greve Douglas, men parterna hade förlikats genom kungligt ingripande. Nu fick herr Conrad för sig att Lucidor var mutad av greven för att ställa till en skandal i det förnäma sällskapet. I texten fanns ju en anspelning på en duell och att friaren blivit rädd och flytt.

Kort efter bröllopet besökte Lucidor sin vän Stiernhielm som sa: "Jag hörer att I är en olyckelig, Lucidor." Efter ett allvarligt samtal med skaldebrodern fick Lucidor onda aningar, varför han skickade ett förklarande brev och två exemplar av dikten till brudgummen. Han undertecknade brevet med Lasse Johanson och inte med pseudonymen, för att visa att han inte hade för avsikt att dölja sig. Gyllentierna lät hälsa att han skulle betala för skaldens omak. Att det inte skulle ske med klingande mynt var uppenbart.

1600-talets lagar var uttryck för en auktoritär statsmaktsom värnade om makthavarna och syftade till att hålla folket i Herrans tukt och förmaning. Man utdömde avskyvärda straff i Guds namn.Makthavarna fruktade det fria ordet, eftersom boktryckarkonsten hade gett självständigt tänkande människor möjlighet att sprida sina idéer. I 1665 års förbudsplakat stadgades i fråga om smädliga skrifter att inte endast författaren, tryckaren och spridaren av en sådan skrift skulle bestraffas utan också innehavaren av den. Det var med andra ord viktigt att beskriva meningsmotsåndare som smädare och baktalare. Det symboliska straffet för en förgriplig skrift var rening genom eld, varvid bödeln skulle bränna skriften. Mycket stränga straff kunde drabba författarna till förgripliga skrifter. Ett av de mest förskräckande straffen i vårt lands censurhistoria -  för gudsförnekelse och hädelse samt smädelse mot statens makt och myndighet - utdömdes så sent som 1706. Då avrättades i Marstrand J H Schönheit för att bl a ha angripit Kungl. Maj:ts styrelse och i sina smädeskrifter och paskiller ha kallat den orättvis. Ett vittne beskriver exekutionen så här:

"Nu blev högra handen avhuggen, därpå tungan med en krok 

utdragen och bortskuren, sedermera huvudet avslaget och jämte 

kroppen å bålet bränt, och slutligen hand och tunga fastspikade 

vid den på torget stående kåken."

    Då Lucidor blev anklagad för att ha skrivit en smädeskrift kan man förstå hans oro. När man sedan ville få det till att han tagit heder och ära av en av rikets mäktigaste män - och detta i närvaro av konungen och hans närmaste befattningshavare - kan man hålla med Stiernhielm om att Lucidor råkat i olycka.

Georg Stiernhielm 1598 - 1672

Lucidor i fängelse

Processen mot Lucidor inför hovrätten förs nästan uteslutande i skriftlig form. Det är parternas personliga inlagor som rätten handlägger och det kan därför vara intressant att följa processen ganska ingående. Här får man en unik möjlighet att lära känna Lucidor utanför hans diktning, bakom fördomar och myter, när han tampas med maktens representanter Gyllenstierna och hans advokat Samuel Croningh.

 

Det hela tar sin början med att Lucidor lördagen den 27 november häktas för lösdriveri, antagligen på tillskyndan av Conrad Gyllenstierna. Den 9 december lämnar Gyllenstierna in en supplikation till Svea hovrätt där han anklagar Lucidor för att, i konungens och drottningens närvaro, ha smädat honom och hans familj med en grov och ohövlig skrift. Som en varning till andra äreförklenare och plakatsförbrytare begär Gyllenstierna att Lucidor "till verkligt exempel avstraffad blir". 

Lucidor hålls ju redan fängslad som "lösker person" men nu vill alltså Gyllenstierna få honom dömd för ett långt allvarligare brott. Med all önskvärd tydlighet understryks Gyllenstiernas begäran i en bifogad skrivelse med instämmande av drottningen och rikets högsta herrar, som alla har undertecknat handlingen på konungens vägnar. Lucidors före detta förmyndare finns också med i skaran.

   

Eftersom landshövding Gyllenstierna är på väg till Viborg och inte får hindras eller uppehållas tas målet upp redan påföljande dag och remitteras till kämnersrätten. Där handläggs det den 11, 13, 15, 17 och 18 december. Gyllenstierna företräds av Croningh, Lucidor är sin egen advokat. Att han kommer att bli dömd plakatsförbrytare står klart redan från början. Lucidor vill visserligen gå ed på att han inte känt till den stadga som nämdes förut, men säger att han ändå är beredd att underkasta sig straffet. Däremot förnekar han att det är en smädeskrift han skrivit. Avsikten har endast varit att sprida glädje på bröllopet och att "skaffa mig övning i det svenska språket, mitt modersmål", som han själv uttrycker saken.

  

Chroningh vill göra gällande att Lucidor utspritt skriften i avsikt att smäda och framhåller att han inte skrivit ut bröllopsparets rätta titlar eller ägandes gårdar, vilket anses vara en skymf. Han antyder också att Lucidor skulle vara mutad av Gyllenstiernas fiende, greve Douglas, och kräver "att Lars Johansson skulle säga ut vem det är, som de skola hava misstänkt att hava honom bestuckit".

Den tredje rättegångsdagen infinner sig Gyllenstierna själv. Han anklagar Lars Johansson för att vara en smädare och äretjuv och för att skymfa både hans och hans hustrus familjer. Speciellt med tanke på anspelningarna om honom och greve Douglas borde Lucidor bli strängt straffad.
   

Kapten Jakob Forbuss vittnar om ett besök i Lucidors cell. Poeten hade då klagat över att de misstänkte honom för att vara mutad. I cellen hade också regementskvartermästaren Erich Klangh befunnit sig. Han hade då yttrat något som han hade hört av många, nämligen att om Lucidor ville tala om vem som hade mutat honom skulle han slippa allt besvär och att man misstänkte greven. Detta yttrande kunde Klangh dock inte påminna sig inför rätten, eftersom han vid tillfället ifråga hade varit drucken.

Lucidor fortsätter att hävda att diktens innehåll inte kan tillämpas på brudparet utan skildrar mänskliga passioner och svagheter i allmänhet. Han försäkrar att han aldrig förut träffat herr Gyllenstierna eller känt till att denne skulle ha varit inblandat i något handgemäng. Det ville han gärna gå ed på. Däremot visste han att greve Douglas hade varit i bråk med någon och att man misstänkte honom själv för att vara mutad. Men varken hög eller låg hade övertalat honom till något sådant. Och greve Douglas "det är den herren jag aldrig en gång kom när". Det slutar med att Croningh slår till reträtt och säger att det faller på Lucidor att Douglas namn blivit inblandat.
    

Kämnersrätten vågar inte fälla någon dom utan skickar målet vidare till magistraten. Domen kommer den 10 januari 1670. Man klandrar Lucidor för att han skadat landshövdingens goda rykte och dömer honom att han förutom fängelsetiden har att "hålla sig från denna stadens societet och gemenskap på år och dag, med förmaning att han emellertid anlägger sina gåvor, ingenium, studier och förfarenhet till Guds ära, sin nästas uppbyggelse och sin egen heders uppkomst och förkovring".

 

Man har alltså inte betraktat dikten som en smädeskrift, vilket är en seger för Lucidor. Han har däremot skrivit  "obedin", i strid med Kungl. Maj:ts stadga. Två dagar efter domen överklagar Gyllenstierna i ett brev till hovrätten där han åter åberopar Kungl. Maj:ts remissorial. Lucidor får sitta kvar i fängelset. Hans elände och fattigdom väcker omgivningens medkänsla. I den kalla jultiden bokförs i Stockholms stadshuvudbok för 1669 en summa om sex och två tredjedels daler silvermynt, ett underhåll som Lucidor beviljats av magistraten  "för sin fattigdoms skull".

Kapten Jacob Forbuss, som Lucidor hjälpt med översättningsarbeten i rättegångsärenden, gör ofta besök i arresten vid slottet. Han söker också upp Gyllenstierna och ber om ett bidrag till Lucidors uppehälle. "Friherren hade talat om tre vita runstycken, men jag lät hälsa att därför betackar han sig", berättar Forbuss efteråt. Lucidor utsätts för stora påfrestningar under fängelsetiden och plågas svårt av köld och svält. Mycket talar för att det på olika sätt är fara för hans liv.

Den 17 januari 1670 skriver Lucidor till hovrätten. Situationens allvar till trots finns det ironiska vändningar i texten som är typiska för honom. Han skriver att han sedan sju veckor sitter i fängelse på grund av Gyllenstiernas anklagelser, "där saken aldrig värt var en domarens ögon att bemöda". Eftersom han utestängs från sitt försvar, ber han om att under dagtid få ombesörja sina skrivbeställningar och sin sak i rättsprocessen. Om han sedan anses vara skyldig tar han på sig det hårdaste straffet man kan utdöma, men "min oskuld skall en gång sol-lik alla tvivelsmål fördriva".

I februari sitter Lucidor fortfarande häktad. En månad har gått sedan Gyllenstierna appellerade till hovrätten. Man gör sig ingen brådska. Gyllenstierna sitter i godan ro i sitt landshövdingadöme i Finland, och det blir allt svårare för Lucidor att uthärda förhållandena i fängelset. Han överlämnar en ny skrivelse, troligtvis vid hovrättens session den 11 februari:
   

 "Men såsom jag nu redan i morgon 11 veckor i hårdaste fängelse och häktelse först olagförd, sen olagvunnen, endlig efter given (å min sida så oförtjänt som neslige) dom över en månad arresterad suttit, förutan något livsuppehälle, i stor köld, större hunger, och störste lekam- och livsspillo, så att min obotliga välfärd och hälsas yttersta ända nu på påbörjade lyktan står."

    Vidare säger sig Lucidor bli hårt behandlad i fängelset och att han lider svårt av två, tre tillstötta sjukdomar. Därför anhåller han om att få vara fri några timmar om dagen för att bota sina plågor. Han vädjar också om att äntligen få sin sak rannsakad och dömd efter lagen. Hovrätten tycks hålla med Lucidor om att han motpart bara vill få tiden att gå. Åtminstone tyder allt på detta, eftersom de ber honom komma in med en cautionsman som kan borga för honom. Då kan han få slippa fängelset till dess att hans vedersakare kommer tillbaka. Det visar sig att rådman Sven Törner är villig att bli hans cautionsman, men eftersom hans hustru dör dagen efter går inte detta att genomföra. I ännu en skrift föreslår Lucidor därör att han vid sitt livs och sin äras högsta förpliktan som enda borgen och löftesman skall försättas på fri fot. Det märkliga inträffar att hovrätten tillstyrker hans förslag.

Cristoffer Gyllenstierna

 Nu träder dock Conrad Gyllenstiernas bror Christoffer in på arenan. Han begär att man åter fängslar Lucidor. Denna begäran avslås av rätten som upprepar skälen till frigivningen, inte utan en viss udd. Detta är i slutet av mars och fortfarande befinner sig den sjuke och fattige skalden på fri fot. Den 11 april inkommer Christoffer Gyllenstierna med en ny skrivelse där han klagar över den stora skymf som helan hans familj fått utstå. Som bilaga medföljer en fullmakt från broder Conrad. 

Han går bl a in på vilken spridning skriften fått "över hela Sverige, Livland, Finland och Tyskland ... oss samtliga till förakt". Han återkommer till att Lucidor måste straffas hårt, andra till varnagel. Detta till trots lyckas man inte få Lucidor fängslad. Själv skriver den nu frie skalden i en supplik till rätten att han håller fast vid sin försäkran och därmed står till rättens förfogande. Då vänder sig Christoffer Gyllenstierna direkt till konungen i en skrivelse och begär ett ingripande -  över huvudet på hovrätten. 

Två av rättens ledamöter uppkallas omedelbart i rådet för att få del av Kungl. Maj:ts beslut samt en erinran för egenmäktigt förfarande då man försatte Lucidor på fri fot. Rådet beslutar att fängsla honom igen, och nu får han dessutom advokatfiskalen emot sig, som enligt Kungl. Maj:t skall föra särskild talan mot honom. Det är en stor seger för de bägge bröderna och plötsligt ser det mycket dystert ut för Lucidor. Han har med ens fått fler och mäktigare fiender på halsen. I de handlingar som finns kan man inte hitta någon talan från fiskalens sida, vilket ger vid handen att hovrätten inte tagit så allvarligt på denna befallning. Däremot fängslas Lucidor igen för lösdriveri. Han skriver en förtvivlad inlaga till hovrätten, där han ber att målet inte ska tillåtas ytterligare förhalning, eftersom det då är risk för att hela saken förskjuts till nästa session först i oktober. "Jag måste eljest dö, hur högt jag också längtar att leva", avslutar han skrivelsen.

De förbindelser Gyllenstierna har med den utövande makten, vilken de själva är en del av, blir en god hjälp i deras strävan att kväsa den uppstudsige visdiktaren. Så sitter han i den iskalla fängelsehålan igen, men den här gången genom ett direkt regeringsingripande. Nog har han skäl att vara olycklig. Men det är nu som han skriver en av sina mest kända sånger. Den ska gå som en löpeld genom landet som en av Sveriges mest älskade visor under en lång tid framöver.

Lyssna: Ulf Bagge framför Skulle jag sörja

Skulle jag sörja då vore jag tokot

fastän det ginge mig aldrig så slätt

lyckan min kan fulla synas gå krokot

vakta på tiden hon lär full gå rätt;

all världen älskar ju vad som är brokot

mången mått leva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan

allt vad begynsel har ändas en gång

druckin man haver ej allstäds hickan

lust följer gråten, gråt ändas i sång;

den som på sanningen pekar med stickan

kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träna nerhugga

men så snart jorden har gett dem nog saft

att de kunn trotsa skyn, vem kan kullhugga

samma när yxan ens har intet skaft

maskstungne kan man med fingrarna gnugga

mången tror vunnit vad ändlyktan taft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida

intill jag ser, ho som vinner för mig

ingen mått skjutshästen alltför hårt rida

tröttar du honom, förtreter han dig;

fast om en måste förföljelse lida

modet blir fritt när som kroppen är ej.

Dy skall mitt blod och mod osörgse vara

Lasse räds varken hat avund ell tvång

ingen törs göra mer än han kan svara

rätt måst (trots orätten) hava sin gång

fly med flit vem som kan slik olyckssnara

fängsel gör längsel när lyckan är vrång.

Tänk min vän att man för den skull mått liva

lustig, fast om det är mot ens behag

lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva

vadan hon kom igår, går hon idag;

dy har jag hoppet I lär en gång skriva

att I olycklig är lustig som jag.

Rättegången

Några dagar efter Lucidors vädjan till  hovrätten uppmanas Christoffer Gyllenstierna att komma in med sina besvär mot domen på rådstugan. Gyllenstiernas taktik är att dra ut på tiden på alla tänkbara sätt för att målet ska förskjutas till höstsessionen. Det går en vecka och den 26 april kommer den första skriften in,  med bilagor. Det är en förskräckande lång och omfattande inlaga i tretton punkter. Där försöker man bevisa att Lucidor är calumniant och att "Giljare Kval" är en smädeskrift. Inledningsvis undrar man varför magistraten beskrivit Lucidors dikt som anspelade endast på det som är gemensamt för alla människors svagheter och passioner. Det kan väl vem som helst se att det är en paskill. Dessutom brukar bröllopsdikter avslutas med beröm och lyckönskningar, vilket inte den här gör. Lucidor har i stället angripit hela äktenskapet och beskrivit det som "apspel och tragedi", samt smädat alla som tänker fria eller redan gjort det. Eftersom dikten är riktad mot en särskild person är den därmed en paskill.

  

Så skulle då detta beläggas. Det är t ex märkligt, menar man, att Lucidor som är så berest och erkänt språkkunnig påstår att han inte har tänkt på vilket ord som kunde rimmas i raderna:

"om han vill ha favör, min sköna, gås och gris

är inte mer i bruk och aktas ej en ..."

Skulle det oerdet vara is eller glis? Nej, det är vanhedrande, menar Gyllenstierna, eftersom Lucidor haft ett grovt ord i tannkarna. Han tar också upp titelfrågan i diktens inledning, där Lucidor i stället för titlar skrivit etc. etc. Då det hade varit lätt för honom att ta reda på vilka titlar som gällde, har avsikten med att utelämna dessa varit att väcka löje och nesligt förakt. I titelsidans "continuerad av Lucidor den olycklige" bildar första stavelsen i det första ordet "con" tillsammans med ordets sista stavelse "rad" broderns namn. Namnet Lucidor blir i latinet "lux" och "or", alltså Gyllenstierna. Det står alltså klart och tydligt Conrad Gyllenstierna den olycklige! Därtill kommer att duellen i dikten anspelar på Gyllenstiernas bråk med greve Douglas.

Avslutningsvis kräver man: 1) att Lucidor pekar ut sin anstiftare, dvs greve Douglas, 2) att bröllopsdikten ska brännas av bödeln och 3)  att "calumnianten" får undergå ett exemplart straff.

 

Samma dag får Lucidor ta del av Gyllenstiernas långa skrivelse. Dagen därpå anhåller han om muntligt förfarande inför hovrätten, så att tiden inte ska kunna förhalas genom motpartens mångordiga skrivelser. Ett problem för Lucidor om han ska försvara sig skriftligen är också att kylan hela tiden är så svår att "fingrarna vid pennan fastnade av köld och ens penna mer istappar än som bokstäver skulle ha skrivit". Denna skrivelse registreras inte förrän den 2 maj. På adressidan är den då försedd med följande tillägg av Lucidor:

"För Guds och rättvisans skull behagade Högstprisl. Kongl. Hovrätten meddela mig svar: Dy jag stänges från min egen saks försvar och Rätten av dem som vakta mig, fast jag aldrig något unddragit".

Till alla andra svåra förhållanden i fängelset kan man alltså lägga att vakterna trakasserar honom. Tisdagen den 3 maj är Lucidor klar med sitt genmäle. Tonen är stolt och rättfram och han trasar metodiskt sönder anklagelserna punkt för punkt.

Fyra dagar senare vädjar han om en snabb behandling av ärendet, av rädsla för att motparten ska förhala processen. Den 10 maj kommer så Kungl. Maj:ts beslut att ärendet måste vara färdigbehandlat innan hovrätten åtskiljs efter pågående sessions slut. Samma dag kommer Gyllenstierna in med en replik på Lucidors svaromål, ännu en maratonskrift med hela saken i repris. Den avslutas med att Christoffer Gylllenstierna kräver att Lucidor ska halshuggas och att "Giljare Kval" ska brännas av bödeln! Det är inget dåligt straff för en bröllopsdikt, men så är det heller ingen dålig dikt.

    

Det borde nu vara klart för ett avgörande, men i det här läget tar Gyllenstierna upp fiskalens talan, som måste vara avslutad innan allt är klart. Det var ett slugt drag i detta onda spel. Dessutom väcker Gyllenstierna samma dag ett nytt åtal mot skalden - för smädligt skrivsätt i dennes svarsskrift. Det ser ut som om Lucidor nu ska få sitta i fängelse till den 1 oktober i väntan på höstsessionens öppnande.

  

Hovrätten har fått något att fundera över och är tyst en hel månad. Men Lucidor är inte overksam. Han anfaller Gyllenstierna från den sida där han inte har något försvar - den litterära - och han gör det med stor kraft och övertygelse. Han bryter tystnaden med två skrivelser, varav den första är en vädjan om befrielse ur fängelset

"var mig ingen föder, mindre göder, olyckan öder,

att jag fruktar ynklig bliva döder, så skall jag

som skyldigst leva medan jag lever"

Den andra skrivelsen innehåller Lucidors svaromål på Gyllenstiernas inlaga den 10 maj. Det är en mycket märklig skrivelse, där han tar hjälp av antikens och samtidens stora och kända författare som alla skrivit om samma ämne som han själv, och Lucidor lovar att han om så fordras kan bevisa detta vers för vers och ord för ord.

    Av naturliga skäl svarar Gyllenstierna inte alls på denna inlaga. Däremot lämnar man den 17 juni in ett vittnesintyg från ombudet Croningh, där han med ed intygar vissa påstådda yttranden av Lucidor. Det gäller greve Douglas samt vissa rader i Giljarekvalet. Det går fyra dagar innan hovrätten tar till orda för sista gången i målet.

Den 22 juni 1670 kommer domen:

"Rätten finner skäligt, att sedan Lasse Johansson med själv sin ed haver betygat, attt denna skrift icke animo calumniandi, eller av någon annan uppstudsat, författat, bliver han ifrån allt vidare åtal befriat, var med bägge parterna skola varda alldeles åtskilda. Men att Lasse Johansson emot Kongl. Maj:ts stadga, och utan någons begäran, gjort en bröllopsskrift, och där uti brukat något större licens än som sig bort, hade den Kongl. Rätten väl fog honom därför att plikta låta; Dock i anseende till det han allredan utstått haver, bliver han därmed förskont, med åtvarning att han här efter försiktigare förer sin penna. Och sådant allt med rätta."

Stockholm från öster Suecia antiqua

Så vann det fria ordet en seger, försvarat av en fattig men genial poet, under omständigheter som borde ha gjort det hela till en omöjlighet. Och Lucidor gick ut som en fri man i midsommartidens Stockholm.