Lasse Lucidor - Lucidors död

Det fanns gott om vinkällare och krogar i Stockholm på Lucidors tid. Och Lucidor tog sig gärna ett och annat glas i glada vänners lag på dessa ställen. Ett av dem var källaren Fimmelstången som låg på Kindstugatan 14, alldeles vid Tyska kyrkan, som ansågs vara stadens vackraste kyrka. Vinskänken Petter Grill var källarmästare på Fimmelstången och en framgångsrik sådan. Gick man genom porten från Kindstugatan, kom man först in i en förstuga med stengolv. Från förstugan ledde en dörr till vänster in i ett stort rum som var den egentliga källarsalen med tre fönster i rad åt gatan. Salen hade stengolv och paneltak och värmdes upp av en grön kakelugn bredvid en öppen spis med "postamenter av huggen sten". Därifrån kom man in i en mindre kammare, också den med paneltak och stengolv, men med endast ett fönster. En stentrappa ledde ned till förrådskällare. Via en välvd trappa  kunde man därifrån gå direkt upp i förstugan. Slutna sällskap fick disponera ett par rum två trappor upp i huset där det också fanns logimöjligheter för resande eller gäster.

Här låg källaren Fimmelstången

Vid sjutiden på onsdagskvällen den 12 augusti 1674 kom Lucidor in på källaren Fimmelstången tillsammans med ett sällskap. Det var respektabla medborgare ur den högre medelklassen, två adelsmän - Bengt Bohm och löjtnant Arvid Storm - samt häradshövding Samuel Furubom.
Detta framgår av Stockholms kämnersrätts protokoll för den 13 och 15 augusti, där man nu mer än 300 år senare kan få en detaljerad bild av vad som skedde. Endast några få timmar efter Lucidors dramatiska död skrevs förhören med de inblandade ned. De olika vittnesmålen ger en god bild av av vad som verkligen hände.
(Här återges utdrag ur protokollen i moderniserad språkdräkt.) "Vinskänken på Fimmelstången, Petter Grill, inkom och angav ett dråp, som en löjtnant Storm skall ha begått på en annan vid namn Lars Johansson i dag klockan 5 uti hans hus på Kindstugatan. Grill sade vidare, att han låtit vakten få veta detta så snart skadan skett, på det att banemannen måtte bliva fasttagen, och sänt efter barberaren att låta förbinda den andre. Då skadan var så stor att han strax dog, har Grill ej mindre kunnat än att notificera och uppteckna inför rätten. Så förnam dessutom rätten strax, att löjtnanten som hade gjort skadan, allaredan var fasttagen och förd inpå slottet. Icke dessmindre lät rätten inkalla Johan Ritter, barberaregesällen hos mäster Hans Schiltz, som berättade att han fick bud efter sig i dag klockan 5, av värden på Fimmelstången. Då låg Lars Johansson upplagd på en bänk, men han kunde inte tala. Han hade ej heller något förstånd utan vart strax döder, och han hade tvenne stygn-det ena i högra armen snett åt bröstet, det andra litet över naveln, också det snett ingånget. Detta skall också ha skett med en värja, som är inbragter här i rätten."
    Efter att ha fått tillstånd av överståthållaren lät man kalla löjtnant Storm till rätten. Han började med att beklaga sig över värden. Om denne hade slutat servera dem vin på ett tidigare stadium hade ingen olycka skett. Storm berättade att kapten Bohm lämnat sällskapet redan klockan nio, medan de andra satt kvar och drack. Vid midnatt ville också Furubom lämna Fimmelstången, men Storm bad honom stanna då det var sent.
    Sedan började Lucidor bråka med värden för att han inte ville skänka i mer åt dem. Så fick man upp mer vin och då Furubom drack Lucidor till, vägrade denne att besvara skålen. I stället fattade han ett ölglas, drack ur det och kastade det i väggen. Då utbröt ett gräl som avstyrdes av Storm. Efter en stund drack Storm Lucidor till, men även nu vägrade Lucidor att besvara skålen. Då frågade Storm varför han inte ville skåla eller inte kunde. "Jag kan fuller, men jag vill inte", ska svaret ha blivit. Då sade Storm: "Om du inte vill göra mig besked, så måste du veta något med mig." "Vad jag vet", svarade Lucidor, "skall jag strax visa dig." "Det du vill säga mig, har jag för länge sedan sett", replikerade Storm och menade att de kunde gå ut på gatan där det fanns gott om plats. Då han ville gå höll Furubom honom kvar, varvid Lucidor utbrast: "Halt, halt, här är plats nog härinne! En hundsvott som icke står i sina skor!" Han drog sedan sin värja och gick mot Storm.
    "Då nödgas Storm salvera sig och tog så ut sin värja. Tillika skall ock Furubom tagit ut sin, men vem som skall ha stuckit honom kan han inte veta, eftersom Storm gick alltundan åt dörren, utan Lars kan till äventyrs ha ränt sig själv på enderas värja. Som Lars omsider rände honom själv under armen med sin värja och därvid litet riste honom i handen, fattar Storm honom i bröstet med vänstra handen och för honom tillbaka i spiseln. Då skall Lars Johansson ha tagit i hans värja och velat böja henne tillbaka i honom, men Storm hade allenast sagt: -Du karl, se, om jag nu ville dig något, kunde jag väl. Lars sade då: -Jag är stucken! Därmed tager Storm sin värja och går så ut.
    Vakten, korpralen Anders Persson, nattbonden Johan Larsson och stadsvakten Abr. Nilsson Lind berättade: "När de kommo att taga Storm vid Holländske Thun (ett värdshus vid Österlånggatan) tager han sin undanflykt i Hans Näfs hus och lade sig uti en säng under dunbädden, men först har han varit i köket och velat upp genom spiseln till att salvera sig."
    "Petter Grill upplyste, att Furubom och Lars Johansson trätte på fransöska. Furubom hade rekvirerat upp ett halvt stop vin, och Grill gick då ned i källaren för att hämta upp vinet. När han kom upp igen låg Storm och Lars Johansson omkull i spisen-Storm ovanpå, då ock tvenne värjor voro ute. Att Furubom skall ha haft ute sin värja har Grill icke sett, men att Furubom tagit dem åtskils uti spisen. När Lars Johansson kom upp och gick åt bordet för att stödja sig, segnade han strax neder. Därmed lopp Grill efter vakt, men tänkte fuller hålla Furubom kvar. Som han tog på värjan, lät han honom gå. Lars Johansson hade skällt Grill för ett och annat för det han icke ville tappa upp mer vin åt dem, knäppt honom åtskilliga gånger på näsan, så ock tagit skrivbrädet att vilja slå honom. Åtta stop mumma och ett halvt stop vin skola de allenast druckit, tillika med fyra öre tobak."
    Så beslöt rätten att doktor Låhrman och stadsbarberaren mäster Hans Schultz skulle göra en besiktning av skadorna på Lucidors kropp. Den 15 augusti fortsatte rannsakningen. Lars Johanssons närmaste måls- och skyldemän, mäster Johan Groop och vaktmästaren på accisen, Jost Stare, var närvarande, liksom häradshövdingen Samuel Furubom.
    Furubom sade, att eftersom Lucidor hade nämnt att en och annan blivit överfallen på gatorna, tänkte de bli kvar på Fimmelstången till nästa dag och Furubom hade begärt en säng för natten. Då de inte hade druckit mycket utan mest suttit och talats vid, hade värden nekat dem mer att dricka. "Då har Lars Johansson blivit mycket onder, sägande åt värden: -Har du intet velat tappa mera, skulle du sagt oss det före klockan nio. Då hade vi kunnat gå bort och inte suttit här så länge!"
    Det finns dock skillnader på avgörande punkter i Furuboms och Storms vittnesmål. Furubom nämner inget om att Lucidor skulle ha slängt ett ölglas i väggen. Han förnekar också att det skulle ha uppstått bråk mellan honom och Lucidor i samband med skålandet. Däremot påstår han att det fälldes skällsord mellan Storm och Lucidor vid detta tillfälle, men vad man sagt kunde Furubom inte minnas. Kort därefter hade de dragit sina värjor och parerat mot varandra så att det inte gick att skilja dem åt.

Stockholms Rådstuga avbildad av Erik Palmstedt 1768

    "Ehuruväl hade han slagit emellan dem med sin värja och balja tillika, som det skall synas av hans doppsko. Furubom svär att han icke hade ut sin värja där i stugan; men när de kommo kull i spiseln, stiger han fram till att skilja dem åt. Som Lars Johansson sade sig vara stucken, tager löjtnanten sin värja och går ut. Furubom fattar i Lars Johansson och förde honom åt bordet, jämväl rev upp jackan på honom, att se till om han hade någon skada, eftersom ingen blod syntes. Och när han omsider förnam honom vara stucken i bröstet och Lars Johansson segnade neder, kunde han fuller märka hur det var. Då går han också ut och hem i sitt kvarter. Bekänner också att Grill ville hålla honom fast sedan han kom neder, men han lät icke hålla sig utan tog litet på värjan. Icke därföre att han skall ha burit något stygn eller hugg på Lars Johansson, utan allenast därför att han oskyldig icke måtte bliva skymfad med arrest.
    Storm kallades in och tillfrågades om han hade något att säga på häradshövdingen Furubom. Han svarade som förr, att Furubom också måste ha haft ut sin värja och att Lars Johansson ränt sig själv på enderas vapen. Eftersom Storm icke skall ha givit ut en stöt efter Lars Johansson, utan all parerat emot honom, skall han icke heller i den trängseln kunnat giva ut någon stöt.
    Furubom nekar ännu och med ed, att han hade blottat sin värja där inne, som väl löjtnanten kan påminna sig. Må han därför icke söka inveckla sig i den gärningen, eftersom han allena med Lars Johansson i aktion och handel haft; påminnandes löjtnanten vidare, huru han strax efter kom hem till honom i hans kvarter och begärde penningar till låns. Fick så tre dukater på vilka han skulle giva sin obligation, men då darrade handen på honom så att han intet kunde skriva.
    Storm tillstod fuller, att han då fått tre dukater till låns, men att han var hos Furubom för att förnimma hur det stod till med Lars Johansson. Än hållandes före att Furubom haft ut sin värja, särdeles efter han hållit sig undan den dagen.
    Furubom nekade till att han hållit sig undan och lovade att skaffa hit vittnen, som han haver talt offentligen med samma dag.
    Attest ingavs av doktor Låhrman över Lars Johanssons fem skador, av vilken den ene i bröstet var dödlig.
    Mäster Hans Schultz förklarade, att slaget i huvudet inte är av någon värja, utan kommer sig av att han har stött det.
    Mäster Johan Groop begärde på Lars Johanssons vägnar, eftersom här är dråp begånget, att Storm därför må vederfaras vad Guds och världslig lag i slika mål innehåller och förmår."
    "Mäster Johan Groop giver ännu vidare mot herr Furubom, att han icke skall ha förhindrat dråpet som han kunde ha gjort. Det var inte så snart beställt, eftersom den döde hade fem sår. Dessutom har Furubom ändå lånt löjtnanten penningar, när han likväl visste vad gärning han gjort. Likaså påstår mäster Groop ännu, att Furubom skall, efter löjtnantens berättelse, haft sin värja ute.
    Furubom nekar alldeles till detta, önskandes att Gud ville göra tecken på honom, om han där i stugan haft ut värjan."
    Därefter förvisades rannsakningen till magistraten och den 22 augusti behandlades målet vid rådstuvurätten. Där yrkade Storm, att Furuboms skriftliga berättelse skulle styrkas med ed, "men som rätten icke anstår att längre uppehålla med denna sak, och löjtnanten Arvid Christian Storm efter föregången inkvistition och egen bekännelse till bemälde dråp övertygad är, ty bliver han, efter privilegierna, till Höglovliga Kongl. Hovrätten härmedelst underdånigst remitterad,"
    Därmed kunde Storms öde sägas vara beseglat. Men händelserna tog en annan vändning.
    I avvaktan på domen från hovrätten sattes Storm i häkte. Vaktmästaren Björn var ansvarig för bevakningen av fången och hade uppmanats att "bedraga behörig aktsamhet", som det hette. Ändå flög fågeln ur buren mitt framför Björns näsa, mellan klockan fyra och fem på eftermiddagen den 7 november. Mycket talar för att han var med bland de sammansvurna, men man slås samtidigt av hur oskuldsfullt han agerade inför rätten. Borgmästaren och rådet uppmärksammade Kämnersrätten om rymningen, stadsfiskal Holmström angav Björn för fångspillning. Den 10 november ställdes Björn inför rätta. Rannsakningen inleddes med att Rådman Sven Törner höll en straffpredikan för Björn, om "vad hans ämbete är och hur honom högt åligger vakande öga och noga uppseende hava med arrestanterna och särdeles löjtnanten Storm". Björn fick sedan redogöra för rymningen, men först beklagade han "med gråtande ögon" sin olycka och bedyrade sin oskuld.
    Elisabeth Möller, Storms mor, och hennes jungfru vistades redan inne hos fången då två adelsmän vid namn Lodhe kom till fängelset vid fyratiden på eftermiddagen. Därefter dök ytterligare fyra män upp för att besöka löjtnanten. Dessa släpptes också in, eftersom Björn förlitade sig på att vakten i cellen höll ögonen på vad som skedde där inne. Trots detta lyckades de som besökte Storm omärkligt få med sig honom ut då de lämnade cellen. När de gått märkte Björn att det var mörkt därinne, varför han tog ett ljus och gick in för att se vad som stod på. Han gick fram till Storms säng, "att se till om löjtnanten låg där kvar efter han tillförne har föregivit sig vara sjuk". I stället för Storm fann han till sin stora förvåning fångens moder liggande där, med täcket draget över huvudet. Björn påstod sig redan ha gjort sitt bästa för att leta reda på fången.
    Sven Törner frågade Björn om han på något sätt hade blivit bestucken, vilket det fanns all anledning att tro. "Med önskan att jag aldrig hos Gud må njuta någon nåd, utan vara i evighet förbannad, om jag där till har muta eller tubba låtit", svarade han.
    Mäster Johan Groop var som målsägare till den döde Lucidor närvarande vid rättegången. Han "ivrade hårt detta förseende mot vaktmästaren, efter löjtnanten i dessa dagar eljest hade fått sin dom". Därefter hördes stadsvakten Johan Jönsson Lilja, som berättade att tre personer var inne i arresten, då han och hans kamrat tog vakten klockan halv fyra. Strax därpå lät vaktmästaren släppa in sex män. Dessa hade placerat sig mellan Johan och fönstret, så att han inte kunnat se vad de företog sig. Det var nämligen helt mörkt i rummet och i spisen låg det bara ett rykande vedträ. Efter ett tag släppte vaktmästaren ut besökarna. Innan detta skedde, upplyste den andre stadsvakten Christen Johansson om, att "jungfrun släckte ut ljuset". Därför kunde han och hans kamrat omöjligt se vilka som gick.
    Så kom turen till fru Möller, som tillfrågades om hur hon burit sig åt för att få ut sonen ur fängelset. Hon kunde väl ha sökt nåd för honom hos överheten, menade Törner, eftersom fritagningen inte var tillåten. Vad vore väl det för föräldrar, invände hon, som inte försökte rädda sitt barn? Hon verkade ha förstått, att detta innebar en ren bekännelse eftersom hon genast formulerade om svaret och tillade, "att hon av ängslan intet kan veta hur han kommit lös, mer än det han med de andra mått ha gått ut". Hon sa sig inte heller veta vilka som varit inne hos sonen. Hon hade bara kommit dit för att trösta honom. Hon hoppades att man i nåder måtte överse med vad som hänt "och henne intet tillräknas som är en kvinnoperson". Hon hade heller inte talat ett ord om flykten med Björn, utan hoppades därför att också han skulle benådas.

Claes Rålamb

Överståthållaren Claes Rålamb hade underrättats om flykten och inledde genast spaningarna efter Storm. På överståthållarens befallning tvingades frun och jungfrun att stanna kvar i Storms cell tills vidare.
    Ordförnden i rätten frågade så fru Möller varför hon hade lagt sig i sängen. Förstod hon inte, att man på grund av hennes beteende skulle begripa att flykten varit planerad? Jo, svarade hon ärligt. Hon hade först tänkt begära att jungfrun skulle lägga sig där, men eftersom hon var främmande ville hon inte dra henne i olycka för sonens skull. Björn tillade då, att när han kommit fram till sängen hade jungfrun sagt: "Låt honom ligga, han sover".


    Enligt rätten förhöll det sig på följande sätt: Först hade man låtit fångens mor och hennes jungfru gå in i arresten. Sedan släppte man in två adelsmän och efter dem ytterligare fyra andra, allt under det att Storm själv låg i sängen och låtsades vara sjuk. Då alla var därinne hos fången hade någon släckt ljuset, så att vakten inte skulle kunna se vad man företog sig. Därpå hade fången och de andra männen avlägsnat sig genom dörren. Den hade öppnats av vaktmästaren, som stått utanför med ljus i handen och givit akt på dem som gått ut. Då han upptäckte att det var mörkt i arresten, hade han gått in med ljuset och avslöjat flykten. Förgäves försökte man sedan få fatt i Storm. På sin själs salighet hade vaktmästaren sedan bedyrat, att flykten skett utan hans vetskap eller vilja. Dessutom hade han litat på att bevakningen inne i arresten givit akt på fången.
    Rätten tog saken under övervägande: Moderns gärning kom sig av hennes känslor för sonen, och var av den arten att den inte kunde bestraffas - hon måste därför förlåtas. Eftersom hon inte heller kunde konfronteras med herrarna Lodhe och de andra, ålades hon borgen för inställelse vid framtida kallelse, varpå hon frigavs. Storms mor betygade å sin sida vid frigivningen att det gjorde henne ont om vaktmästaren, att han skulle råka i olycka för hennes sons skull. Därför bönföll hon rätten att de måtte förskona honom, eftersom han var oskyldig och hade gjort sitt bästa för att bevaka fången.
    Den 14 november behandlades målet på nytt inför Rådhusrätten. Efter omröstning dömde man Björn till samma straff som löjtnant Storm skulle blivit dömd till av Hovrätten. Han remtterades sedan till samma rätt för att dömas där. Detta innebar med all säkerhet en dödsdom för den olycklige vaktmästaren.
    Stadsvakterna Johan Jönsson Lillia och Christen Johansson dömdes av rätten till förlust av sina respektive tjänster, och att dessförinnan i tre dagar, en timme om dagen, "rida uppå trähästen".
    Överstelöjtnant Balzar Storm, Arvids far, skrev den 25 september ifrån Buxtehude en nådeansökan för sin son. Arvid Storm flydde emellertid utomlands, närmare bestämt till Norge, innan faderns ansökan hann nå sitt mål. Så småningom hamnade han i Trondhjem, där han kom att ingå i dansknorska armén. Han steg raskt i graderna och blev kommendant på Bergenshus, för att slutligen befordras till generalmajor. Storm blev också stamfader till den högt ansedda norska släkten Wedel, och barnbarnet Caspar Herman Storm byggde ett förnämt palats i Christiania, där krigsskolan var inrymd ännu in på 1900-talet. Också konstnären Edward Munch har sitt ursprung hos Arvid Storm. "Min stamfar morderen", som Munch själv lite skämtsamt brukade säga.
    Slutomdömet över Arvid Storm överlåter jag till Erik Axel Karlfeldt som på följande sätt målat bilden av den unge löjtnanten:
    "Hans ovärdiga stridsmetod att överhölja en redan störtad vederdeloman med sår, hans lögnaktiga uppträdande inför rätta, hans fega flykt både från dråpplatsen och från fängelset stämpla honom - vad han sedan än må ha blivit - som en missdådare."

Då en person från samhällets övre skikt skulle begravas, ställdes liket ut omgivet av tända ljus i en av de förnämsta kyrkorna. Sedan fördes det till Riddarholmskyrkan för att bisättas, till dess man transporterade det till den dödes hemtrakt, där det slutligen begravdes. Denna process kunde ibland ta upp til tre eller fyra år. På vägen till Riddarholmskyrkan bars den döde på en bår betäckt med en gyllenduk, under en tronhimmel som man bar. Framför båren gick det skolgossar och sjöng två och två i rad, åtföljda av en lärare som höll ordning på sången. Den dödes sköldmärke bars närmast framför båren, tillsammans med uniform och värja om han varit militär. I en galavagn förspänd med sex hästar kom konungen efter kistan, åtföljd av drottningen i en rikt utsmyckad vagn. Därefter, vitklädda och med långa släp, drottningens hovdamer. Hade den som dött varit en mycket mäktig man, brukade konungen gå i stället för att åka i sin vagn. Klädda i sina sorgedräkter kom till sist den dödes släktingar. Dessa tillställningar var publikdragande, och vägen där begravningsprocessionen drog fram kantades av människor.
    Lucidors begravning genomfördes i all enkelhet och kostade endast tjugo daler kopparmynt, enligt Maria församlings räkenskaper: - "Fordom vällärde, och numera sahl. Lars Johansson, philosophiae studiosi, och här i Stockholm berömd poetae, döde lekamen/: som för någon tid sedan, blev uti staden ihjälstucken, och bekom lägerstad denna gången, item bår och päll, därföre betaltes i ett för allt den 1 november 1674 20:".
    Kyrkvärden Sven Persson gav order om att begravningen skulle ske utan högtidligare begravningstal. Ändå      
var det ytterst sällsynt, att man i räkenskaperna på det här sättet fällde några som helst värdeomdömen om den döde. Det verkar som om Stockholm sörjde sin Lucidor. Anledningen till att man fick vänta med begravningen var med all säkerhet den att det inte fanns kontanter att betala med.
    Först måste bouppteckningen genomföras och de efterlämnade ägodelarna säljas. Mäster Groop, som reagerat med djup indignation på mordet, lade ned stor kraft på att komma till klarhet i detaljerna rörande detta under rättegången. Man kan konstatera att han också hade största förtjänsten av att Lucidor fick en anständig begravning. Det gällde att täcka begravningskostnaderna och det var i den andan kvarlåtenskapen värderades.
    Boets behållning blev till slut 99 daler kopparmynt och 28 öre. Bouppteckningen gjordes den 26 september 1674 på den plats där Lucidor bodde vid sin död, nämligen i salig lärftskrämaren Hindrich Anderssons hus på Norra Smedjegatan. Skräddarmästaren Johan Groop och bokbindaren Jakob Hornbein var med vid värderingen. Där fanns bland annat 30 namngivna bokverk och "24 allehanda böcker", som inte specificerats. I dödsboet fanns också andra ägodelar:
Några st. gamla ärmkläden och halsdukar,
utslitna, värderade tillsammans
1 Walmars pajrock                                                2 daler
2 st. söndriga lapphandskar                                    2 daler 16 öre
2 st. renhudar à 8 daler st.                                    16 daler
1 gammal brun peruk                                              3 daler
1 gammal våtsäck                                                   1 daler
1 räffelbössa                                                         12 daler
1 palaas                                                                30 daler
_______________________________________________________
                                                                             66 daler 16 öre



Så fick äntligen Lucidor vila ut i lugn och ro. Hans korta liv hade varit intensivt, fyllt av produktivitet och kunskapstörst. Ofta hade tillvarons nakna brutalitet varit en trogen följeslagare längs en tämligen fattig och mödosam väg. En Storm blåste symboliskt nog ut hans livslåga. Trehundra år efter Lucidors död reste en skara journalister från Stockholms-Tidningen en minnessten över honom på Maria kyrkogård där han ligger begravd.

Lasse Lucidors minnessten

 Här vill jag låta Erik Axel Karlfeldt hedra Lucidors minne med följande äreminne:

Nu lägger marken av sin gråa vadmals pajrock

och isen flottas bort från vill-vall-välvand sjö.

Nu drager skogen på sin lätta gröna majrock,

och Syrinx spelar gällt i strandens brutna rö

sitt gamla herdespel för sven och mö.

Var hälsad, broder Lorens,

där du utgår en av vårens

första lövsprångsdova kvällar,

skämtande bland raska sällar.

Nyss drog ett högsällt lik förnämligt genom staden.

I blossens sorgsne sken brann ståten mörksamt grant.

Den torr-vig-skanklad död gick osedd i paraden,

och efterst följde du, hans klagande drabant,

och bar din krans av tårvätt amarant.

Slapp du fram till grevegriften?

Fick du presentera skriften

som du virvlat fram ur hjärnan

om den släckta Gyllenstiernan?

Sist vid ett bröllopshus jag såg dig stå i hopen

och hålla med en dräng ett hemligt parlament.

Jag vet det gällde ju de yra lyckoropen

som skulle smugglas in, ett snyggt och borgat pränt,

allt vittert, lärt och värdigt en student.

Du är frisk och semper-lustig.

Fick du gåtan god och mustig,

så de kyska frustulammen

rodna lagom djupt av skammen?

Nu från ditt skatbos glugg är arbetsdagen sjunken.

Så tag av snillets lön en klingand karolin

och gå till Frants de Moy, till Duvan eller Munken

och skölj din lögnhals ren och håll din rätta min.

Bort pust, kom lust med must av öl och vin!

Du är stor och grov i truten,

bringan spänd och näven knuten,

krusar ingen man på gatan

men har billig skräck för satan.

Dock, i en källarsal som på ett uselt gårkök

är människan en strunt och allt åt fanders vänt.

Men ett är ganska visst: då Poebus tänt sitt vårkök,

blir ock poetens blod besynnerligen tänt.

Så tag i kväll ditt bästa instrument!

Bröllopslägrets skald och bårens,

öppna ligga alla vårens

gröna riken för de djärva

att bevandra och förvärva.

Du många maskers man, jag ser dig vanka åter

vid Nereus salta vik, där månen skiner in,

där under lönnars tält en blek herdinna gråter

och Liliamello går med Chloris hand i sin.

Beblomstra blomman min, blomstergudinn!

Vem var han som steg av färjan,

mörk som Charon, slog på värjan,

kaxig som en Alexander:

"Ave, Thanatophilander?"