Lasse Lucidor - poet, psalmist och visdiktare

En människas liv och utveckling står i relation till den tid och det samhälle hon lever i. Hon blir i mångt och mycket fången i de normer och värderingar som är utmärkande för hennes egen tid. Det finns människor som förmår bryta dessa mönster och gå sin egen väg. Kring sådana ofta rikt begåvade och originella personer uppstår gärna en mytbildning som inte har så mycket med verkligheten att göra. Skalden Lasse Lucidor (1638-1674) var en sådan person, och än idag, mer än 300 år efter hans död, föds nya och märkliga legender om hans liv.

Källaren Fimmelstången

Mytbildningen beror på att så lite varit känt om Lucidors korta liv. Han blev tidigt föräldralös, han tillbringade några kringflackande ungdomsår ute i Europa, han levde i fattigdom i Stockholm, han var en bohem och en flitig gäst på krogarna, han satt i fängelse för en bröllopsskrift och han dog i en värjduell på källaren Fimmelstången.

Ett annat bidrag till myten stammar från det porträtt som Lucidors vän Samuel Columbus gav av honom i sin bok "Mål-roo eller Roo-mål". Columbus jämför honom där med filosofen Diogenes, han som levde i en tunna och föraktade maktens herrar och deras gunst:

"Jag vill nu tala om en svensk Diogenes, som jag har känt: det var Lucidor eller Lasse Johansson. Han gick på gatan och sang; då bad jag honom, att han inte skulle sjunga. Han frågade: Varför icke? Därför (så var mitt svar) att det icke är tjänligt. Då bemötte han mig, om icke vädret eller luften var allmän och alltså var och en hade fritt till att bruka henne, vare sig i sång, spel eller tal. Så vore ock tungan hans egen och visan, den han sang, hade han själv komponerat.

 

Då ville jag skilja mig vid honom, tog en annan gata, nämligen Svartmangatan (vi voro just stadde i dess gatumun på Köpmangatan). Han ville gärna veta, varför jag icke ville hålla honom sällskap: jag gav till svars: att icke all folk må vända ögonen på oss för hans sång skull och hålla oss för narrar. Han sade, folk voro narrar själva; dock lovade han sig inte mer vilja sjunga: det han ock höll den gången.  

En gång åkte gref Peder Brahe förbi; då tog jag av mig hatten som andra och bockade mig- Lasse frågade mig, varför jag det gjorde. Därför att riksens drott åkte förbi, sade jag, och det heter: ära den ära bör; och han dessutan är en herre, hög av ålder och meriter, och meriter äga vördas och äras. Då svarade han: Gref Peder far sina vägar och jag mina: om jag har några penningar i pungen, går jag på ett värdshus, lagar om mig det bästa jag kan, och gref Peder för sig var han vill; men har jag något att söka av honom, så går jag till honom och bugar och bockar. 

När jag bad honom bättre använda sina gåvor, söka ynnest hos de höge, därav han kunde vinna både födan och äran, svarade han, att det voro väl tokot att sälja sin frihet för några hundra riksdaler om året. Och därtill voro det en idel inbillning om den äran; ty, sade han, om ni satt vid ett herrebord och jag vid ett gårköksbord, eller ni satt vid den främre änden av bordet och jag vid den andre, käre, vad sällhets förmån hade I framför mig? 

Då jag vidare förehöll honom att ... det vore den första trappan till ära och uppkomst att berömmas av dem berömdom, erkännas av dem värdigom värdig, vilket man icke med undanskrymslan utan med uppvakt och förtjänster överekommer, sade han sig intet ha svultit än. Då svarade jag: Det kan än vara tid nog."

Mycket av det som man idag vet om Lucidor har letats fram av skickliga forskare, framför allt skulle jag vilja nämna Fredrik Sandwall. 1930 gav han ut Lucidors samlade skrifter efter 15 års arbete med boken och en omfattande kommentarbok till dikterna med analyser och ordförklaringar. Tack vare  de över 300 år gamla dokument som av en tillfällighet hittades på hovrättens vind har man kunnat kartlägga den långdragna rättegångsprocessen kring dikten "Giljare kval" som medförde att Lucidor fick tillbringa en svår tid i fängelse innan han slutligen fick upprättelse. Till skillnad från de flesta av hans skaldebröder hade Lucidor ingen hög beskyddare som kunde hjälpa honom ur knipan utan tvingades agera som sin egen advokat. Sandwall publicerade en bok med hela processen där han ingående förklarar de olika turerna och sammanhangen.

Under åren har en rad författare inspirerats att dikta om Lucidors öde. I novellsamlingen "Skogen susar" skildrade Verner von Heidenstam Lucidors öde på källaren Fimmelstången, Gustav Fröding skrev pastischen "Skulle jag sörja så vore jag tokot" och Erik Axel Karlfeldt tecknade han levnadsöde i dikten "Vårskuggor". Dessutom skrev han Lucidormonografin "Minne av Lars Johansson (Lucidor)". Klarabohemerna såg honom som en själsfrände och Nils Ferlin fångade Lucidor i följande poetiskt laddade scen från källaren Fimmelstången:             

 Lyssna: Ulf Bagge framför På källaren Fimmelstången

På källaren Fimmelstången satt Lasse Lucidor

med sina vänner och slöade.

Sjung, Lucidor, sa vännerna.

Då sjöng Lucidor:
Söka efter levande ord.

Ack möda!

Döda, bara döda ord

bär jag i mitt hjärtas jord.

Leta efter levande ord

- ack, möda!

Det var en bleken visa, sa löjtnant Storm.

Ja, svarade Lucidor.

Men nu sitter jag på tröstehus och dricker mig ett rus

som en dobblare bland dobblare och slinkor.

Här är många runda midjor, här är många runda krus.

Och i morgon kan vi sova bakom sinkor,

i finkor.

Kom så glömska med din grönska och kom läkedom i bång.

Alla vostra, min sköna Giovanna!

För all skönhet vill jag dricka - För din pantermjuka gång

och för sorgen som speglar kring din panna.

Nej, stanna!

Jag har snickrat på en visa, en rätt undersam och fin.

Fast den är mig som en rebus och en gåta.

Den vill dansa som en fjäril, den vill le i melodin,

men i texten vill den bitterligen gråta.

Hej, gråta!

Här stannade Lucidor, sänkte lutan och stirrade framför sig.

Lucidor är full den döddansaren, sa löjtnant Storm,

och föga begriper jag hans visor. Strunt vill jag kalla dem.

Men hon, som sångaren kallat för Giovanna,

tjänsteflickan med de mörka ögonen och de flinka händerna,

hon stampade sin trasiga sko i den hårda golvbeläggningen

och utropade: Tig, du din svinabock! Vad har så du med hans visor att göra!

Och hon fyllde Lucidors krus och strök honom sakta över håret.

1966 restes en minnesvård över "skalden Lasse Johansson Lucidor kallad den olycklige" på Maria kyrkogård i Stockholm. Initiativet kom från Stockholms-Tidningen som samlade in pengar från allmänheten.

Maria Magdalena kyrka

 Ibland tar myterna över historieskrivningen och det gäller i synnerhet om historiska personer med dramatiska levnadsöden, som Lucidors. Han var sjuspråkig i sin diktning och talade troligen ytterligare språk. Därtill var han "hemmastadd i samtliga vetenskapsgrenar", enligt samtida professorer vid Uppsala universitet. Han arbetade en tid som språkmästare vid universitetet då han undervisade i institutionens samtliga gällande språk och Olof Rudbeck anlitade honom som tolk vid stadsbesök. Under den sju månader långa processen om dikten Giljare kval, som var den första satiren på svenska språket, lyckades han med ypperlig retorik i sina inlagor övertyga rätten om sin oskuld. Därmed vann en fattig poet den första tryckfrihetsrättegången i landet mot en av Sveriges mäktigaste män. Huruvida han dog under en duell fyra år efter rättegången eller om det var ett planerat mord, råder det idag delade meningar om. 

Mycket som har skrivits om Lucidor är dåligt underbyggda antaganden eller rena fantasier och det gäller också frågan om hur han slutligen dog. Inte ens porträttet som anses föreställa skalden stämmer. Det är en målning som gjordes ett sekel efter Lucidors död och konstnären kände naturligtvis inte till hans utseende. Detta till trots används porträttet i officiella sammanhang och hänger nu i Gripsholms porträttsamling där den sägs föreställa skalden. Jag ska återkomma till Lucidor i några artiklar och ge min syn på denna mytomspunne diktare.