Olaus Petri

Olaus Petri var en av svenskt 1500-tals märkligaste och mest betydande personligheter. Han föddes 1493 i Örebro och kom att studera i Wittenberg åren 1516-18. Vid stadens universitet  undervisade professorerna Luther och Melanchton och där inledde Luther reformationen 1517. Samma år spikade han upp sina teser på slottskyrkans port och under sina predikningar och sina föreläsningar vid universitetet tog han upp kampen mot klosterväsendet, avlatshandeln och helgondyrkan.

Olaus Petri staty

När magister Olaus så återvände till Strängnäs, anställdes han som sekreterare åt biskop Mattias. 1520, samma år som Olaus diakonvigdes, tog biskopen honom med sig till Stockholm och Kristian II:s kröning den 4 november i Storkyrkan. Därpå följde en tre dagar lång kröningsfest på slottet och vid middagstiden den tredje dagen “just på den tiden de vore som lustigast“, stängde vakterna portarna till slottet. I stora slottssalen begärde nu Gustav Trolle inför kungen fullgod ersättning för allt ont Sten Sture och hans förtrogna åsamkat honom. En kyrklig domstol fann dagen efter att de anklagade gjort sig skyldiga till kätteri. Vid middagstiden den 8 november inleddes Stockholms blodbad på Stortorget dit biskopar, adelsmän och borgare fördes från slottet. 

Först halshöggs biskop Mattias med svärd. Därefter var det biskop Vincents tur. Sammantaget avrättades uppskattningsvis minst 82 personer, enligt den ansvarige bödeln Jörgen Homuth, i vad man menar var ett försök att utplåna Sturepartiet. Olaus bevittnade blodbadet och skrev senare om den skakande upplevelsen i sin svenska krönika.“Då nu borgarna så avhuggna vore, blevo alla deras nycklar tagna ifrån deras hustrur, och blev deras guld, silver, penningar och alla bästa varor uttagna, såsom förbrutet gods, ändå att ingen dom var där föregången, och hustrurna skulle då behålla husen på sin part. Sedan denna första avhuggning skedd var, blevo många sedan avhuggna ibland vilka var Olof Walram och Erland Esbjörnsson. Men de som på stora torget i galgen dag från dag hängde blevo, visste man rätteligen intet tal uppå, ty galgen var ofta full och sällan tom. Och de som blevo hängde, vore mest herremäns tjänare. Var ock därtill kommit att man icke ens måtte spörja efter vad den eller de hade gjort utan var då allmänt konungens rätt: Han skall hänga. Därför fors där också ofta så hastigt med, att en part blevo upphängde med stövlar och sporrar som de kommo inridandes i staden.Så att strax av hästen och i galgen. Det ganska gräsligt var.”

Blodbadsplanschen - Biskoparna halshuggs.

1524 utnämnde Gustav Vasa honom till Stockholms stadssekreterare, en syssla han omväxlande skötte med att predika i Storkyrkan. Olaus Petri och Laurentius Andreae hade redan tidigare lärt känna varandra i Strängnäs. Olaus hade blivit rekommenderad till stadssekreterare av Laurentius, som nu var kungens kansler, men i första hand var det som predikant han kallats till huvudstaden. “Olov i korgen” vann snart många anhängare genom sina predikningar och på denna grund utvecklades reformationen i Sverige med Stockholm som utgångspunkt. Det väckte stort uppseende 1525 när Olaus bröt mot plikten att leva i celibat och gifte sig med Kristina, dotter till en borgaränka. Då biskop Brask klagade hos kung Gustav, gav denne sin välsignelse till äktenskapet. Troligen hölls den första mässan på svenska vid Olaus Petris bröllop.

I Söderköping spred Brask sin propaganda mot de stockholmska lutheranerna från sitt tryckeri och skrifter i samma anda spreds från domkyrkotryckeriet i Uppsala. Gustav Vasas fogdar beslagtog tryckeriinstrumenten  och flyttade dem till Själagården inte långt från slottet, där det första kungliga tryckeriet öppnade 1526.
“Om Djäfvulens frestelse”  var den första bok som trycktes i Sverige och det gjordes 1495. Nitton år senare kom den andra boken “Ars Moriendi” i trycket och året 1515 trycktes tre häften på sammanlagt 22 sidor. Två skrifter kom 1523 och två år senare kom ännu en skrift. Detta var hela den svenska tryckta litteraturen när Olaus Petris författarskap tog sin början och det tog honom endast fyra år att själv producera lika många volymer. Hans litterära verksamhet var mycket omfattande och i en lång rad skrifter riktades udden mot katolicismen. Som rättsfilosof  är  “Domareregler”  hans mest kända juridiska verk som fortfarande ingår i Sveriges rikes lag. 1550 skrev han “Tobie Commedia”, ett bibeldrama på vers, som blev det första svenskspråkiga dramatiska verket.
Sin historiesyn redogör han för i “En Svensk Krönika”, där han behandlar Sveriges historia fram till blodbadet 1520. Kung Gustav önskade en krönika där hans egen kungagärning förhärligades, men Olaus skrev istället en krönika efter eget huvud som i hög grad misshagade kungen.
När det optiska fenomenet med vädersolar syntes under några timmar över Stockholm den 20 april 1535, beställde Olaus en målning som dokumenterade händelsen. I centrum ligger Storkyrkan och bakom denna hukar slottet Tre Kronor. Olaus menade att fenomenet var en varning från gud till överheten för deras maktmissbruk. Målningen, som provocerade kungen, hängde han upp i Storkyrkan där den hänger ännu, eller åtminstone en 1600-talskopia av den.

Vädersolstavlan

Förhållandet mellan kungen och Olaus Petri blev med tiden allt sämre. Redan 1528 när Gustav kröntes till kung strök Olaus under kungens plikter mot folket i sin kröningspredikan: “Gud har skickat konungen för folkets skull, och icke folket för konungens”. Olaus var en orädd kritiker av överhetens maktfullkomlighet och brister. Motsättningen kulminerade 1539 då han anklagas för högförräderi och döms till döden. Under biktens insegel hade han underlåtit att avslöja stämplingar mot kungen i den så kallade krutkonspirationen. Domen omvandlades till böter och han slapp dödsstraffet genom att lösa sig med 500 ungerska gyllen, vilket var en mycket stor summa.
Gustav Vasa återupprättade ganska snart Olaus Petri, som 1543 utnämndes till kyrkoherde i Stockholms Storkyrka där han verkade till sin död 19 april 1552. Han ligger begravd under kyrkans predikstol. Hans 300 sidor långa svenska krönika lät kung Gustav beslagta och förstöra, men den förekom i ett flertal avskrifter och gavs slutligen ut först 1818.