Ett härligt krig eller en underbar folkbildning för fred?

Arkeologin har haft stor betydelse för vår kunskap om forna tiders kamp om makten. Båtgravar från vendeltiden (550 - 800 e.kr.) i Uppland visar hur de maktägande familjerna skickade sina hövdingar till livet efter detta. Förutom slaktade gäss och nötkött, järngryta och eldstad, har man i en grav funnit hövdingens offrade hund och hästar, dryckeshorn och spelbräde. Med sig på färden hade han sköldar, hjälm och spjut och själv låg han tryggt på en bolsterfäll, med huvudet vilande på kuddar.Tanken var att när han på andra sidan satt i hallens högsäte med dryckeshornet i hand lätt kunde nå sina vapen, som var strategiskt placerade vid andra handens närhet. Det hela är en uråldrig bild av en härskares strävan efter makt utan gränser.

Vägen från hövdingarna och deras primitiva beväpning till vår tids många gånger paranoida världsledare och deras helvetesvapen kan tyckas lång, men den är inte längre än att vi kan konstatera att människan som art är densamma nu som då. Våra livsbetingelser har visserligen förändrats och vår kunskap om den mänskliga naturen har vidgats, men vi har samtidigt lärt oss att en människa kan bära på ett stort mått av destruktivitet. Att det skulle ligga i den mänskliga naturen att vara destruktiv är en uppfattning som hävdas inom den auktoritära etiken, där man menar att en människa ständigt måste vara på sin vakt mot sin inneboende ondska. Antingen tygla den eller att ge efter för den. 

Medveten om detta är det lättare att förstå samhällets krav på hårdare straff, strängare moral och sin vaksamhet mot avvikelser från dess alltmer auktoritära samhällsnormer. Inom den humanistiska etiken vill man istället göra gällande att destruktiviteten inom oss står i proportion till i vilken grad en människas produktiva energi är hämmad. Därför menar man att det viktigaste målet för all social och politisk verksamhet är individens mognadsprocess och utveckling så att denne kan förverkliga sitt liv och bli en fri och lycklig människa.

Hur eftersträvansvärd den fria och produktiva människan än må vara för samhället, ligger det målet långt ifrån att förverkligas. Vägvalen som görs av politikerna pekar ofta i motsatt riktning och de ideal många människor bär på leder istället till frustration och passivitet. När nu samhällsklimatet hårdnar och blir mer cyniskt och spekulativt, går omvärlden in i en farligare och mer våldsam tidsperiod. Världsledare har börjat använda kärnvapnen som ett konkret hot i konflikter och enorma resurser läggs på vapenköp och krig, samtidigt som åtgärderna för att lösa miljöförstöringen och världsfattigdomen är otillräckliga. 

Att våld föder våld är en gammal sanning som gäller än idag. Det förefaller som om dessa visdomsord inte enbart begränsas till ett personligt eller lokalt plan, utan även äger sin sanning länder emellan under konflikter och motsättningar globalt. Med denna kunskap i åtanke kan det tyckas  märkligt att man ändå försöker lösa spänningar och tvister med hot och väpnade aktioner. Sannolikt beror det på att den som använder sig av våld är övertygad att det lönar sig; att man är den överlägset starkare parten och att man i efterhand kommer undan med detta. 

Väpnade aktioner och krig är vanligtvis planerade under lång tid och lär som bekant vara relativt lätta att starta, inte minst i länder som styrs av auktoritära och populistiskt motiverade ledare. Det är desto svårare att förutsäga förloppet i sammanhang som dessa och krig är närapå omöjliga att slutföra enligt en i förväg uppgjord plan. 

Något som som alltid har brukats och ständigt gör sig gällande i konfliktsituationer är propagandavapnet. Man svartmålar sin motpart och fiende med lögner och historieförfalskning och skönmålar sig själv och  rättfärdigar sina egna avsikter. Propagandan har gamla anor och utövades redan under svensk medeltid och då i form av krönikeskrivande. Ett utmärkt exempel på det är Karlskrönikan, ett beställningsverk av 1400-talets propagandamästare Karl Knutson Bonde. 

Den är riktad till folket - borgare, bönder och bergsmän, men bakom den litterära masken döljer sig en brutal och krigisk envåldshärskare som inte skydde några medel för att uppnå sina mål. Idag har internet blivit ett effektivt redskap för propaganda och desinformation och gjort det möjligt att nå fram med budskap mer effektivt än någonsin tidigare. 

Det finns dock en påverkan av ett mer diskret slag som man kan skönja under  fredliga förhållanden. Möjligen är den inte medveten utan håller sig inom de normer som har antagits inom den allmänna samhällsdebatten. Den märks i nyhetsrapporteringen där man låter militära experter uttala sig om krig och väpnade konflikter, samt då försvars- och rustningsfrågor debatteras och i debatten om den svenska neutralitets- och allianspolitiken. 

Ett talesätt som brukar användas då frågor om krig och fred förs på tal är att man ska rusta för krig om man vill ha fred. Ett mer passande sätt att uttrycka det hela på är att man bör rusta sig för fred om man vill ha fred, målmedvetet och i alla sammanhang där det är möjligt, för att kunna bidra till lösningen på en av mänsklighetens stora och mest angelägna frågor. Vad som krävs är inget mindre än en folkbildning för fred.

Trots att det görs viktiga insatser i fredsfrågan har den i stort sett legat i träda under många år och det är alldeles för få som har engagerat sig i fredsarbetet. Flera av de äldre debattörerna som inspirerade till ett fredsengagemang har dessutom gått ur tiden och kunskapsnivån om fred och nedrustning hos allmänheten har under årens gång blivit låg, för att inte säga nära nog obefintlig.  

I en tid då konflikthärdarna och krigen blir fler och farligare ute i världen och reaktionära krafter växer sig starka i land efter land, finns ett stort behov av att demokratiska och fredsfrämjande krafter träder fram.  Att fredsfrågan inte står isolerad i förhållande till andra globala frågor som framför allt berör miljö och demokrati, gör att man behöver se dessa begrepp i ett nytt och gemensamt perspektiv. Därmed vidgas också begreppet folkbildning som bör tolkas så, att folk får betydelsen befolkning, i den meningen att omfatta världens folk. Ingenting kan tyckas vara svårare än detta, men ingenting kan heller vara viktigare. 

Det finns en stor och viktig kunskapsbank inom forskning och vetenskap som gäller freds - och nedrustningsfrågor, men det saknas en klargörande bild av det så kallade militärindustriella komplexet, som är en betydande faktor bakom krig och väpnade konflikter. Gunnar Adler Karlsson:

"Vi ser alltså att denna besvärliga maktapparat kan bestå av industrin, militären, politikerna, vetenskapsmännen, storfinansen, statsapparaten, monopolen, konglomeraten, fackföreningarna och arbetarna. Man må fråga: vad skulle annars den amerikanska – eller den svenska, ryska eller kinesiska – maktapparaten bestå av? Det “militär-industriella komplexet” är ett dimmigt begrepp." 

En viktig uppgift för folkbildningen för fred består i att göra en analys av hur det militär-industriella komplexet är uppbyggt. Hur den ekonomiska eliten samverkar med politikerna, med militären, industrin, universiteten, fackföreningsrörelsen och vetenskapen. Med andra ord med delar av samhällets olika institutioner och intresseorganisationer, samt med den beslutande politiska och ekonomiska makten. Att  nationella och mäktiga internationella inttressen från den privata sektorn också är en pådrivande del av detta komplex, gör att dimman tätnar ytterligare. 

Forskningen visar att det för drygt 8 000 år sedan inträdde stora förändringar på kontinenten. Ett torrare klimat i Mellanöstern ledde till folkförflyttningar och vidgade klyftor mellan fattiga och rika. Detta ledde till konflikter som mynnade ut i en 3 000-årig period av våldsamheter, som sedan avtog i takt med att starka stater instiftade lagar och skydd för människor, som också gjordes delaktiga i samhälleliga aktiviteter.

När järnåldern tog vid i denna region för ca 3 000 år sedan ökade våldsamheterna åter efter en torrperiod på 300 år. Då resurserna minskade och ekonomiska klyftorna återigen ökade uppstod stora krig mellan stater, som slogs om makten över land och resurser. Våldet spred skräck bland människor och stora flyktingströmmar drev från land till land.

Forskningen visar att krig och miljökatastrofer har satt djupa sår i mänsklighetens historia. Vidare klargör den att klyftor och motsättningar mellan olika samhällsgrupper och länder ökade i spåren efter dessa händelser. Samtidigt klargör forskningen att när samhället gör medborgarna delaktiga i dess olika aktiviteter och göromål, går det in i en lugnare och mer harmonisk period.

Vår värld är idag i stort behov av en kraftfull internationell lagstiftning som rör krig och vapenhandel, miljö, mänskliga rättigheter och social rättvisa. Mycket talar för att stora brister i en sådan lagstiftnig leder just till krig, miljökatastrofer och samhällssystem som kolapsar; men samtidigt som människan har mycket ont på sitt samvete, bär hon på de resurser som har möjlighet att skapa fred, harmoni och en rättvisare ordning i världen.

Referenser:

Sveriges Medeltid.

Dick Harrison, Historiska media.

Är människan ond eller god?

Erich Fromm, Natur och Kultur.

Det militärindustriella komplexet.

Gunnar Adler-Karlsson, Strategisk Bulletin nr. 6/1969;32.

Utrikespolitiska Institutet.

Violence trends in the ancient Middle East

between 12,000 and 400 BCE

Tidskriften Nature Human Behaviour

Illustrationer: Jacob Bagge

Krönikeskrivarna - medeltidens politiska propagandamakare.

Nicolaus Ragvaldi och goterna.

Jordanes

Den senmedeltida och tidigmoderna periodens historiker i Sverige var bildade och ofta högt uppsatta medborgare som tjänstgjorde hos landets maktelit, nämligen i Kungliga Kansliet, Riksarkivet eller liknande institutioner. Inte sällan var det kungen som beställde sin egen regeringstids historia och gav detaljerade direktiv för hur den skulle utarbetas. Sanningen satt emellertid inte alltid i högsätet då historia skulle skrivas, istället användes den i olika sammanhang som ett propagandaredskap för kungen själv eller utomlands för landet som sådant. Dessa historiker kallades krönikeskrivare och fastän de som regel gick maktens ärenden, satte en del av dem sanningen om vår historia främst. 

Att historia inte alltid har varit en vetenskap är något som kan låta som en självklarhet för oss idag. Ändå är det först under 1900-talet som källkritiken på allvar får sitt slutgiltiga genomslag och blir ett rättesnöre för historikerna. Man började fästa stor vikt vid att skilja ut myter och propaganda ur historiska dokument och undersökte om uppgifterna på olika sätt gick att verifiera, till exempel genom att kontrollera om de stämde överens med andra oberoende källor, och man värderade också trovärdigheten hos upphovspersonen till källan. Detta fick till följd att frestelsen att ge sig alltför långt ut på tunn is i sin egen tolkning av historiska händelser avtog. 

Ett fenomen som gick i graven då man började tillämpa de nya vetenskapliga metoderna var göticismen. Göticism var framför allt en kulturpatriotisk rörelse med rötter i medeltiden som hävdade att de forntida goterna haft sitt urhem i Sverige. Några av de främsta förespråkarna för uppfattningen var Nicolaus Ragvaldi, Ericus Olai, Johannes och Olaus Magnus och Olof Rudbeck den äldre. Det hela byggde i huvudsak på falsarier, romantisk nationalism och rena lögner, men kom av många att uppfattas som realistisk historieskrivning, vilken sedan dominerade under flera hundra år. Man baserade göticismen på Jordanes gotiska historia. Denne var en historiker av gotisk släkt och biskop i Kroton (Crotone i Italien) på 500-talet, och var under medeltiden en känd person i den nordiska historieforskningen. Hans första historiska verk kallas "Goternas ursprung och bedrifter".

Historikern Curt Weibull (1886 Lund - 1991 Lund), menade att man måste vara medveten om vissa förhållanden när det gäller de antika historieskrivarnas syn på historia. Ett exempel på det är att historia inte var en vetenskap under antiken. Den var en litterär och retorisk genre som räknades till skönlitteraturen, där det viktiga inte var att ge en sann historisk framställning. Det som betydde något var istället det litterära konstverket och att det till form och innehåll var konstnärligt fulländat. Därtill ställdes politiska och pedagogiska krav. Den sena medeltidens svenska historieforskning saknade förståelse för den antika historieskrivningens metod, menade han, och tog därför godtroget till sig Jordanes beskrivning av germanernas och goternas liv och historia.

Albertus Pictor:
biskop 1400-tal 

Den svenske biskopen Nicolaus Ragvaldi, göticismens upphovsman, höll 1432 ett beryktat tal vid kyrkomötet i Basel, där han ställde Sverige i centrum av världshistorien som goternas forna rike med sina anmärkningsvärda vapenbragder under 200 - 300-talet. De historiska källor som brukade åberopas för denna historieskrivning ansåg Weibull och dagens historiker ha "noll och intet värde". Ragvaldis tal fick svåra konsekvenser för äldre svensk historieskrivning, mycket beroende på att man då inte kände till något om Sveriges forntid. Därmed inleddes en ny epok i framställningen av svensk historia och blev under kommande århundraden kärnan i historieskrivningen om vår nation. Ragvaldi själv avancerade i karriären och blev ärkebiskop 1438, med andra ord en av landets ledande statsmän. 

Johannes Magnus skrev sin svenska historia med bland annat Ragvaldis påståenden som utgångspunkt och så fick Sverige en mer ärorik historia än något annat land. Detta gillades inte minst av Vasakungarna och användes flitigt som propaganda i alla sammanhang och blev Sveriges rikshistoria under långa tider. Rikshistoriograf var ett ämbete i Kanslikollegium, och som sådan var man  i allmänhet rädd om sig och gjorde som man blev ombedd.  Det var rikshistoriografens uppgift att på statens uppdrag skriva Sveriges historia och på det sättet ge tyngd och trovärdighet åt kungamakten. Tjänsten inleddes under början av 1600-talet för att slutligen dras in 1834. En del av äldre tiders historiker var säkert godtrogna, men många var manipulativa och utförde i regel sitt arbete som man från maktens sida förväntade sig av dem. Patriotiska bevekelsegrunder gjorde säkert också att man slog an den göticistiska strängen, men det fanns som vi ska få se undantag. Först under frihetstiden började man ifrågasätta källmaterialets trovärdighet. Enligt Curt Weibull använde arkeologer och språkforskare sig av denna syn på historien som grund för stora arbeten om Sveriges äldsta historia ända in på 1900-talet, utan att ifrågasätta trovärdigheten.

Historia i maktens tjänst.

Konsten att skriva svensk historia tog på allvar sin början under 1300-talet med Erikskrönikan, som var den första i en svit krönikor vilka ingick i Stora Rimkrönikan. En rimkrönika var en litterär form av versifierad histrorieskrivning. Vi fick den typen av krönika från Tyskland där den var populär under 1200- och 1300-talet. Stora rimkrönikan sträckte sig från 1230 till 1496. 1400-talet utmärkte sig också för en rad krönikörer med kyrkliga ämbeten, som utbredde sig om Sveriges historia på latin.  

De medeltida krönikeskrivarna och deras krönikor har under seklernas gång spelat stor roll för vår uppfattning om svensk historia. Ändå är de nära nog okända för de flesta. Bristen på kunskap beror säkert inte på att vi är ointresserade av vår historia, mera då för att dessa i tiden avlägsna människor är svårgripbara och att deras skrifter upplevs vara skrivna på en obegriplig svenska, därtill med en egendomlig stavning. Rimkrönikorna är långa, ofta på flera tusen versrader och prövande för nutidens rastlösa själar. Än värre blir det då man försöker närma sig de krönikor som skrevs på latin. (bild medeltida handskrift) 

Med visst fog kan man fråga sig vad dessa gamla historiker och deras skrifter har för intresse idag. Ett svar är att vi människor genom alla tider är oss lika och att vi därmed är dömda att upprepa våra misstag. De gamla grekiska och latinska historieskrivarna förstod att vi har mycket att lära av historien. Det menade också Olaus Petri, en av våra mest betydelsefulla krönikeskrivare från 1500-talet, förutsatt att krönikörerna höll sig till sanningen. 

" Så att efterkommande må lära av deras förfäders välfärd eller fördärv, huru de sig i alla stycken skicka skola och vad nyttigt eller skadligt vara plägar. Ja efterkommande hava ock där en stor fördel av, ty det är ju bättre att bliva vis av en annans ofärd än av sin egen. "

Mycket av det lilla som finns bevarat av handskrifter från 1000-talet och ett par hundra år framåt är bland annat korrespondens skriven på pergament mellan makthavare. Också avskrifter av idag försvunna urkunder räknas som viktiga uppteckningar över faktiska händelser i vår historia. Några av våra historiker från 1400- och 1500-talet hade tillgång till olika arkiv, där dokument som senare försvann förvarades. Det är framför allt Ericus Olai och Olaus Petri, som kunnat förmedla denna unika kunskap genom sina krönikor och jag återkommer till dem.

Mycket talar för att okunskapen om krönikörerna och deras skrifter kommer att bestå, men den som trots allt ger sig in i vår historias universum kommer att bli rikligt belönad. I databasen Fornsvenska Textbanken hittar man nedtecknade utgåvor av ett stort antal fornsvenska texter, men också till exempel Olaus Petris krönika. Den medeltida rimkrönikesviten Stora rimkrönikan åren 1230 - 1496 omfattar flera olika krönikor. De är förvisso viktiga källor till senmedeltidens historia, men historiskt osäkra, bland annat för att de användes i propagandasyfte. Frågan är därför i vems intresse krönikorna skrivits och vilka krönikörerna var. Svaret på dessa frågor har betydelse när man ska avgöra deras historiska värde.   

Erikskrönikan behandlar åren 1230 - 1319, skriven på versmåttet knittel under 1320-talet, och är på 4543 versrader. Den är Sveriges främsta litterära 1300-talsverk avsedd för adeln, hövisk och väl litterärt genomarbetad. Krönikan målar upp en bild av svensk politisk historia under nära etthundra år. Det är ett propagndaverk som bland annat skildrar Bjälboättens våldsamma uppgörelser om makten, där Birger jarl, hans söner och sonsöner är scenens huvudpersoner. Framför allt är det striderna mellan Magnus Laudulås söner som genom sin dramatik ger tyngd åt berättandet. Krönikans hjälte är Erik Magnusson, som mötte döden 1318 i fångenskap tillsammans med brodern Valdemar på Nyköpingshus.Man vet inte med säkerhet vem som ligger bakom krönikan, men man håller ändå för troligt att det är heliga Birgittas far Birger Persson, som var dess initiativtagare.  Krönikören hette troligen Tyrgils Kristineson, sekreterare till hertigarna Erik och Valdemar, men helt säkert är inget av dessa antaganden.

Hertig Eriks vapen

Birger jerl, þen wise man.

Han loot Stockholms stad at byggia

'med digert with oc mykin hyggia,

eþ fagerþ hus ok en goðan stað

alla leð swa gjort som han bað.

Þet er laas fore þen sio,

swa at karela göra þem enga oroo.

Þen sio er god, iak sigher for whi:

nittan kyrkiosokner liggia þer i

ok um kring sion siu köpstäde     

  (Erikskrönikan)

Slutligen skildras hur Eriks son, den blott treårige Magnus Eriksson valdes till Sveriges och Norges kung 1319, men enligt forskningen fick den verkliga historien ett annat slut. Efter att Erik och Valdemar lämnats att dö på Nyköpingshus, samlades deras anhängare i ett uppror mot brodern kung Birger. Under striderna flydde Birger och hans gemål till Danmark, men hans son och tronarvinge Magnus Birgersson greps och fängslades på slottet Tre Kronor. Han halshöggs tjugo år gammal på Helgeandsholmen 27 oktober 1320. Att avrättningen nämns före kröningen anses vara en kronologisk finess, så att inga juridiska tveksamheter skulle uppstå om vem som hade rätt till tronen. 

Tha waldo the konung Magnus,

hertogh Eriks son; swa sigher man oss,

thet han ekke äldre waar

än tha upa sith tridia aar.  

(Erikskrönikan) 

Magnus Erikssons landslag

Magnus Eriksson avsattes 1364 och blev efter 44 år och 7 månader den monark som suttit näst längst på den svenska tronen, endast Carl XVI Gustaf har varit Sveriges kung under en längre tid i vår historia. Mot slutet gick det alltmer illa med krigslyckan och stormännen vände sig mot honom. 1364 valdes Albrekt av Mecklenburg till kung som efter slaget vid Gataskogen året därpå fängslade Magnus. Efter att ha frigivits 1371 mötte han senare samma år sitt öde, då han drunknade utanför den norska kusten. Erikskrönikan är ett av vår litteraturs mest inflytelserika verk. Den beskriver inte bara aristokratin, dess sociala liv, kultur och maktambitioner, utan även delar av den övriga befolkningens sedvänjor. Den har haft inflytande på svensk historieskrivning under lång tid, och det skulle dröja till slutet på 1920-talet innan den källkritiska historiska forskningen hann ikapp och ifrågasatte stora delar av krönikans sanningshalt. 

Då kom Ingvar Andersson med sin avhandling Källstudier till Sveriges historia, och som historiskt verk har krönikan därefter inte hämtat sig. Att den har en politisk tendens och framställer hertig Erik i en förskönande dager råder det ingen större oenighet om. Däremot råder det delade meningar om vissa av krönikeskrivarens egna källor och om riktigheten i uppgifter som inte förekommer någon annanstans än i Erikskrönikan. Efter att den weibullska källkritiska forskningstraditionen avfärdat delar av dess historieskrivning, ser man numera mer till krönikans litterära kvalitéer än tillförlitligheten i dess historieskildring.

Förbindelsedikten knyter ihop Erikskrönikan med Karlskrönikan. Den ingår i Stora rimkrönikan och täcker tiden 1319 till 1389 och skrevs på Karl Knutssons initiativ. Han såg också till att Erikskrönikan justerades så att den i profetiskt hänseende kom att anspela på honom själv. Det gick ut på att visa hur han i rakt nedstigande led var ättling till Erik den Helige på 1100-talet och alltså en värdig arvtagare till den svenska kungakronan. Några egentliga bevis för detta lyckades han i källkritisk mening inte prestera och det är förmodligen en lögn. Hur som helst var han en skicklig manipulatör och propagandamakare, som inte drog sig för att förvränga historiska fakta när det tjänade hans egna syften. Därmed är vi framme vid hans egen krönika, som under hans vakande öga gav en minst sagt förskönande bild av honom själv och hans tid vid makten.

Karlskrönikan rör tiden 1389 - 1452. Den skrevs klar just 1452 och är på nästan 10 000 versrader. Den är skriven på knittelvers och avsedd att spridas muntligt med sång på marknader och ting. Den är riktad till folket - borgare, bönder och bergsmän. Krönikan nedtecknades bland annat av skrivaren Johan Fredebern vid Kungliga kansliet, är dikterad av Karl Knutsson Bonde själv och anses vara ett propagandistiskt beställningsverk. Kung Karl Knutsson lät inte bara styra innehållet i sin egen Karlskrönikan utan lät också förändra historieskrivningen i flera andra krönikor, så att han själv framstod i en långt bättre dager än han förtjänade.

Karls politiska karriär är imponerande och storslagen. Redan i 26-årsåldern 1435 utnämndes han till marsk, som var det främsta militära ämbetet i Sverige. Därmed hade han uppnått en position som gjorde det möjligt att lokalisera och röja motståndare ur vägen. Året därpå befordrades han till rikshövitsman, det vill säga rikets högsta ämbete, och som sådan fortsatte han med sina utrensningar. 1438 blev han vald till riksföreståndare och hans makt blev ytterligare förstärkt. Då han inte var nöjd med detta lät han sig genom en militärkupp tio år senare väljas till kung, en maktposition som han skulle inneha tre gånger under sitt liv.

Karl Knutsson.
Bernt Notkes skulptur

I vår historia har Sveriges regenter berikat sig genom att lägga beslag på andras egendomar och avrättat meningsmotståndare. De har plundrat, gjort indragningar av kyrkojord och roffat åt sig mängder av gods. Vid en jämförelse är det dock få av dem som kan mäta sig med Karl Knutsons brutala och hämningslösa makthunger. När det gäller hans agerande gentemot sina fiender, både verkliga och potentiella, var han under svenska förhållanden helt unik - han lät avrätta alla som han lyckades infånga. 

Engelbrektskrönikan skrevs i slutet av 1430-talet. Det var åter riksrådets egen skrivare Fredebern som skrev den som en fristående krönika. På order av kung Karl inarbetades den i Karslkrönikan för att det skulle framstå som om han själv var en fortsättning på Engelbrekts politiska arbete. I grunden var Karlskrönikan ett grovt och ärekränkande svar på en propagandaoffensiv mot kung Karl, sedan han brutit en överenskommelse om fri lejd för Erik Puke 1437, 

hans fiende och en av landets mäktigaste män och istället låtit avrätta honom.

Maktkampen under medeltiden är ingen vacker del av svensk historia. Mord, svek och förräderi stod ofta på dagordningen. Kungar och riksföreståndare, biskopar och frälsemän, turades i stridens hetta om att skövla riket och sätta skräck i allmogen i sin strävan efter makt och rikedom. Samtidigt gällde det för den som härskade att inte anstränga befolkningen med alltför tunga pålagor. Bondeuppror var fruktade av överheten och måste kväsas i sin linda.

Därför var det viktigt att makthavaren framstod som rättvis och ädel och inte som den bondeplågare han i själva verket var. Här spelade rimkrönikorna en roll som oöverträffat propagandamedel och kunde läsas eller sjungas där folk samlades till ting och marknader. Inte undra på att härskaren ville ha ett avgörande inflytande på innehållet i krönikan, väl medveten om att gamla oförrätter några år tillbaka i tiden gärna glömdes bort för ett väl framfört litterärt förhärligande av ens person och handlingar. I denna genre var Karl Knutsson en mästare.

Sturekrönikorna 1452 - 1496 är den avslutande delen av Stora rimkrönikan och sträcker sig från 1452 till 1496. Den första delen avslutas 1487 och skrevs troligen på Sten Sture den äldres uppdrag vars politik den hyllar. Den andra delen kom till ett decennium senare på uppdrag av ärkebiskop Jakob Ulfsson och är starkt kritisk till Sten Sture. 

Birger jarls skyddsbrev för Fogdö kloster 1252

Den politiska propagandan går som en röd tråd genom svensk historia. Stora rimkrönikan under 1300- och 1400-talet är ett talande exempel på detta och samtidigt visar den hur enskilda personers maktutövning kunde få ett orimligt stort inflytande över en krönikas historieskivning.  Krönikorna blev ett propagandainstrument och den som hade makten bestämde också över innehållet. Det finns åtskilliga exempel på hur dessa krönikor under flera hundra år har färgat synen på vår egen historia. Allt är inte lögn och förbannad dikt, de berättar om seder och bruk, om landet som byggdes, om krig och fred och om historiska personers verksamhet, men de måste läsas med stor försiktighet och urskillning.

Chronica regni Gothorum (Goternas rikes krönika) är skriven av Ericus Olai (Erik Olofsson 1420-talet - 1486 ). Han var professor i teologi vid universitetet i Uppsala och är en av Sveriges första historieskrivare vars krönika anses vara  Sveriges äldsta historieverk skriven på prosa och sträcker sig från vårt lands begynnelse till 1468. Språket är latin och nedtecknades i Vadstena kloster. Det finns också anteckningar och fem föreläsningsserier bevarade av honom där forskare har kunnat följa hans verksamhet. Dagens historiker brukar använda detta material och Olaus Petris En svensk krönika som ett komplement till de medeltida rimkrönikorna, liksom Vadstenabrödernas årbok Vadstenakalendariet.

Olais krönika anses stå neutral till Karl Knutson där han både lovordas och kritiseras, vilket ändå tyder på en viss ambivalent hållning till honom. Karl Knutssons nya inledning och i vissa delar genomgripande textrevisionen av Förbindelsedikten användes av Olai i krönikan, men gallrade med något undantag konsekvent ut Karlskrönikans glorifierande skildringar av Knutsson som krigsherre. Cronica regni gothorum inleds med en programförklaring att den  götiska kyrkans ledare liksom rikets konungar skulle ägnas lika uppmärksamhet. 

I sin skildring av rikets konungar har han när det gäller Magnus Eriksson tagit intryck av heliga Birgitta, vars uppfattning också inspirerade stormannaoppositionen till den hätska libellen mot Magnus. Och i sin skildring av Rysslandståget använder han sig likaså av Birgittas skarpa omdömen om kungen. Han avslutar sin karakteristik av Magnus med Birgittas föraktfulla ord om honom -  "Du skall bliva såsom en krönt åsna". Samtiden har ansett att Karl Knutsson varit idégivare till krönikearbetet och att Olai utarbetat krönikan i kraft av rikskrönikeskrivare under åren 1464 – 67, men liksom med de flesta litterära skrifterna från medeltiden är den exakta tillkomsten av Olais krönika svår att datera.  

Liksom Petri i sin krönika använde sig Olai av olika typer av källor. Inte minst har rimkrönikorna och kungalängder liksom urkunder och propagandatexter varit värdefulla för dessa bägge krönikörer. Också mynt, runstenstexter, utländska krönikor, visor och den muntliga traditionen har haft betydelse.  I Uppsala fanns sedan tidigare en vedertagen historiedoktrin om att Sverige var stamland för de  beryktade goterna, som man menade ha krossat det romerska riket. Rikets höga herrar såg i krönikan en möjlighet att sprida denna doktrin som ett propagandaverk i utlandets lärda värld.  

Johannes Messenius ordnade så att den första tryckta utgåvan kom ut 1615. Under flera århundraden var denna krönika den svenska historieskrivningens rättesnöre och lade grunden för den svenska självbilden. Därför bemötte man ifrågasättandet på 1670-talet av svenskarnas gotiska härstamning med  stor skepsis. Det skulle dröja ända till 1870 - talet då man konstaterade att dennna gamla historieskrivning var ett falsarium. I själva verket är det på kontinenten som goterna har sin historia, inte här i Skandinavien. Både i krönikan och i Olais källor finns ett gemensamt främlingsfientligt drag och han skriver: "Sveriges rike föder många främlingar av olika nationer, och dessa önska oenighet och osämja i landet". Då det högerextrema Samfundet Manhem invigdes 1935 försökte man att ge rasistisk, kulturell och historisk legitimitet åt den svenska nazismen genom att hänvisa till Ericus Cronica. 

Olaus Petri yttrar sig inte om sanningshalten om Sverige som goternas urhem. Han menade att det var  "gammalt taal" som kom från "somblige historiescriffuare". Historien om goterna i Sverige var vedertagen historieskrivning i slutet av 1400-talet och i början av 1500-talet. Prominenta personer som omfattade den var tex Hemming Gadh, Hans Brask och själve Gustav Vasa. Olaus Petri skilde ut sig som historieskrivare också på den punkten och menade att vår gamla historia var oviss och att det inte gick att få någon klarhet i saken. Därför var det bättre att låta det hela vara.

I Sverige lät Erik XIV beställa gobelänger med götiska motiv och under fängelsetiden började han översätta Johannes historia till svenska. Vid sekelskiftet 1600 var hans verk etablerat bland svenska krönikörer och humanister. Det har också spelat roll för numreringen av Erik XIV, Karl IX och senare tiders kungar med namnet Karl såsom Karl XVI Gustav. Hans historieskrivning över det svenska folket har spelat en roll som inget annat verk inom svensk humanistisk litteratur, trots sin avsaknad av historisk sanning.

En Svensk Krönika. Olaus Petri. (6 januari 1493 i Örebro - 9 april 1552 i Stockholm), reformator, humanist och historiker.

Under Gustav Vasas regeringstid är det framför allt två krönikor som eftervärlden tagit starka intryck av. Den ena är Gustav Vasas krönika skriven omkring 1560 av Peder Swart och den andra är En Svensk Krönika skriven under 1530 - och 1540 - talen av Olaus Petri. 

Gustav I 

Peder Swarts krönika kom till på beställning av kungen och historikern Lars Olof Larsson menar att den troligen skrevs efter Gustavs egen diktion. Även historikern Gunnar T Westin menar att det bevisligen är Gustafs eget berättande för Swart, som skapade bilden av hans liv och regeringstid för eftervärlden.

Peder Swart, eller Peder Andrea som han kallades under sin livstid, var biskop och fick uppdraget att skriva Gustav Vasas krönika en tid efter att Olaus Petri avböjt att skriva den. 

" Ty det som sant är vill jag ju gärna skriva”. Dessa ord från sin svenska krönika såg han som en programförklaring för krönikeskrivandets svåra konst. Han såg historieskrivandet som ett uppdrag av Gud, men historien stod inte upptecknad i bibeln, utan måste framställas av krönikörerna själva.

Dels vände han sig mot all nationalistisk historieskrivning och all historieskrivning som gick ut på att glorifiera historiska personer. Han fick invändningar när det gällde sin kritik av bortgångna personer, att det var bäst att låta skrivandet om deras fel och brister tystna och glömmas bort. Själv menade Petri att krönikorna inte skrevs för deras skull. En krönika bör vara skriven på ett sätt som anger alla omstöndigheter, av vilka orsaker "obestånd, örlig och krig kommet är, och huru fred och rolighet bavarat varder". Historieskrivaren ska inte heller bara beskriva hur furstarna agerat under dessa förhållanden utan också hur de varit som furstar "dem till efterdöme som efterkomma". 

Årsskiftet 1539/40 anklagades Olaus Petri och Laurentius Andreae för förrädiskt beteende och ställdes inför rätta. Gustav hade just läst Olaus krönika och det var en av orsakerna till de allvarliga anklagelserna. De båda reformatorerna dömdes till döden, men dödsdomarna omvandlades till dryga böter. Olaus fick märkligt nog fortsätta som kyrkoherde i Stockholm och fick också flera förtroendeuppdrag. Det mest anmärkningsvärda var att Gustav gav honom i uppdrag att skriva en krönika rörande sin egen historia efter rättegången. Han skickade till och med detaljerade anvisningar om vad den skulle handla om. Olaus accepterade inte kungens uppdrag utan forsatte istället att skriva vidare på sin svenska krönika. 

Kungen nåddes av informationen om den slutgiltiga versionen av krönikan efter Olaus Petris död 1552 och att han där framstod i en mindre lyckad dager. Att han var mån om sitt eftermäle och oroade sig över att Olaus lyckats svärta ned detta i sin krönika, framgår tydligt när han själv yttrade sig om saken:

" Är ock fast förtretligt att vi oss intet annat skola förmoda efter vår död för all omsorg vi för meniga rikets gagn och bästa skuld haft hava än sådant otillbörligt eftertal."  

Olaus Petri vägrade att medverka till en falsk historieskrivning och hans krönika förbjöds av Gustav, som gav order om att varje skrivet exemplar skulle samlas in och förstöras. Helt och hållet lyckades han inte tysta Olaus, men krönikan kom inte i tryck förrän på 1800-talet. 

Medeltida bok

Krönikeskrivarnas betydelse för vår historia är avsevärd och deras personliga livsöden är värda att uppmärksammas. En del av dem fängslades, dömdes till döden eller levde som politiska flyktingar utomlands, medan andra blev spelpjäser för den yttersta makten. Det skulle dröja innan en mer verklighetstrogen svensk historia kom att sättas på pränt, frigjord från enväldiga makthavare, och ännu längre skulle det arbetande folket få vänta på sitt inträde i histrorieböckerna. 

Det litterära värdet av de gamla krönikorna anses vara stort, även om krönikeskrivarna ofta tagit sig många friheter gällande de historiska skildringarna. På den punkten bättrade man sig något efterhand, men det var först då historieskrivningen stod på vetenskaplig grund som den blev riktigt trovärdig.

Det förhåller sig något annorlunda då det gäller Olaus Petris syn på historia. Inte minst har han i sin svenska krönika tillämpat en teknik som påminner om modern källkritik. Därtill visade han mod och integritet i sin etiska hållning i sitt förhållande till Gustav Vasa där han följde sin humanistiska övertygelse, något som kan inspirera än idag.

Erik Jöransson Tegel 1563 - 1636 rikshistoriograf, ämbetsman.1612 gav han ut Erik XIV:s historia. Själv var han son till Jöran Persson och Anna Andersdotter. Jöran var som bekant kung Eriks rådgivare och åklagare i höga nämnden. Efter Jöran Perssons avrättning tog hertig Karl hand om Eriks utbildning och efter universitetsstudier i Tyskland blev han 1598 Karls sekreterare. År 1600 utsågs han till rättegångshärold vid Linköpings blodbad och utnämndes till biträdande kammarråd 1610. 

Erik Jöransson Tegels
Gustavskrönika

Efter att hertig Karl bestigit tronen gav han Erik Jöransson Tegel i uppdrag av att nedteckna Gustav I:s historia. I krönikan citeras ett stort antal dokument från kungliga kansliet som gick förlorade i slottsbranden 1697. Jöransson Tegel spelade en inte så liten roll i orsaken till att en samtida historiker hamnade i olycka, vilket för denne fick en sorglig efterklang genom tre generationer. Henrik Schück var redaktör för Uppsala universitets årsskrift 1915 och i den ingick en skrift av Jöransson Tegel: "Sweriges Rijkes laghwunna meen edige ertz förrädares Johannis Messenii oredelige bedriffter, falska eeder, och förrädelige handlingar".

Scondia illustrata. ( Det förhärligade Skandinavien) Johannes Messenius ca 1579 - 1636 svensk ämbetsman, historiker, professor i juridik. Han föreläste i politik, historia och vältalighet vid Uppsala universitet, där han kom i svår konflikt med Johannes Rudbeckius. Gustav II Adolf gick emellan och löste konflikten. Han utnämndes därefter till föreståndare för rikets arkiv och blev assessor i Svea hovrätt, men kom i en för honom ödesdiger arvsstrid med Erik Göransson Tegel, som efter att ha förlorat flera rättsliga tvister anklagade Messenius för att vara kryptokatolik i Polsk sold. Denne dömdes till döden för högförräderi, men domen omvandlades till livstid på Kajaneborgs fästning i Österbottens ödemark. Där avtjänade han 20 år, men arbetade under mycket svåra förhållanden trots detta målmedvetet på sitt historieverk. Han fick tillstånd att ta med sin familj till fästningen och sonen Arnold Johan var då endast åtta år gammal. Messenius benådades kort före sin död, men det skulle dröja innan hans arbete blev utgivet.          

Vid tretton års ålder började sonen Arnold Johan att studera på kungligt stipendium i Uppsala, men två år senare dräpte han en studiekamrat och flydde till Danzig. Något senare greps han i Sverige och dömdes till döden för spioneri, vilket omvandlades 1626 av Gustaf II Adolf  till Kexholms fästning på obestämd tid. Han benådades 1640 och fem år senare utnämndes han till rikshistoriograf vid kungliga kansliet, där han sattes att redigera sin fars historieverk. Med tiden engagerade han sig i sin son Adolfs politiska intriger och far och son dömdes till döden för för högmålsbrott och avrättades tillsammans 22 december 1651 på nuvarande Gustaf Adols torg. Scondia Illustrata gavs ut i 15 band först åren 1700 - 1705, men då var far, son och sonson för länge sedan döda.

Atlantica. Olof Rudbeck d.ä. (1630–1702) professor i medicin och historiker.
Första bandet av hans historieverk började tryckas 1677 och fjärde bandet var under tryckning när han gick bort 1702. Genom studier av arkeologiska fynd och antika texter utvecklade han långtgående teorier om att goterna härstammade från Sverige, som han dessutom menade var identiskt med Platons Atlantis.  Rudbecks historiesyn var extremt nationalistisk och byggde ofta på rena falsarier. Under stormaktstiden fick Atlantican många anhängare och i Royal Societys egen tidskrift fick hans historia märkligt nog en positiv recension och man diskuterade ett eventuellt inval av Rudbeck. Det riktades naturligt nog också stark kritik mot honom både utomlands och i Sverige. När den italienske  diplomaten och vetenskapsmannen Lorenzo Magalotti besökte Uppsala 1674 nedtecknade han några omdömen om Rudbeck, som han menade var "en lärd man på alla områden, såväl i mekaniken som i historien." 

Atlantican hade han däremot inget förbarmande med: 
"Han håller på med en bok, som han skrifvit på svenska och redan fullbordat på detta språk, men som han nu öfversätter till latin. Man säger mig, att han i denna bok vill tydligt ådagalägga, att Skandinavien varit det först bebyggda land, sedan Noaks söner delade jorden sinsemellan, och att alla andra nationer utgått härifrån." 
Efter att ha radat upp några häpnadsväckande exempel ur Rudbecks historieskrivning konstaterade han att om boken rönte någon framgång skulle det bero på "vördnaden för en så högt ansedd och lärd man". Slutligen konstaterade han resignerat att svenskarna var ett mycket lättroget folk.

Att en högt bildad och respekterad person som Rudbeck kunde sammanställa en så pass fantasirik och verklighetsfrämmande svensk historia som Atlantican kan tyckas märkligt. Förklaringen hittar man i de äldre krönikorna där han hämtade sin inspiration och i den överdådiga tidsanda som rådde i Sverige på Rudbecks tid. Nationalismen visade här sitt mest världsfrånvända ansikte som trotsade både vetenskap och sunt förnuft, men bara några år efter Rudbecks bortgång föddes till all lycka svenskt 1700-tals främste historiker som skulle ställa vår historieskrivning på fastare mark.

Swea rikes historia. Sven Lagerbring (1707 - 1787)  historiker, jurist.

Som lärare i von Fersenska hemmet fick Lagerbring möjlighet att forska i Riksarkivet. Han hade kontakt med historieforskare och samlare både i Sverige, Norge och Danmark. Inte minst betydde Gjörwell mycket för honom, bla som förläggare där deras brevväxling visar hur arbetet med rikshistorieverket  utvecklades, ett verk  som skulle göra Lagerbring till sin tids största svenska historiker. Han menade att "Sanningen är historiens liv" och den fick man fram genom att gallra bort det som var ogrundat i svenska historien. Fanns det samstämmighet mellan olika källor fick det betydelse för graden av trovärdighet. Han såg en grundregel för källkritiken: Ju större samtidighet, desto större trovärdighet. Man menar att ingen tidigare svensk historiker nått upp till hans skarpa kritik och klarsynthet i sin forskargärning och hans riktlinjer för vetenskapligt arbete har inspirerat senare tiders forskare. 

Den källkritiska analysen som i slutet av 1800- och början av 1900-talet efterhand förändrade synen på den svenska medeltidshistorien, hade redan sedan länge använts på kontinenten där den etablerades i metodläroböcker och handböcker av Ernst Bernheim, Charles-Victor och Charles Seignobos.

I Lund hade Henrik Schücks litteraturhistoriska seminarium i slutet av 1800-talet stor betydelse för en ny generation historiker som skulle komma att sätta djupa spår i historieforskningen.  

1898 gör Knut Stjerna upp med legenden om vårt nationalhelgon och publicerar sin avhandling "Erik den Helige. En sagohistorisk studie". Där granskade han källmaterialet kring helgonkungen och fann att det bara fanns ett litet antal fakta kring honom och som inte alls bekräftade bilden av en from konung. Källmaterialet visade istället att han varit "en mycket ljum kristen" och "aldrig varit någon kyrkans man". Kritiken mot Stjerna blev hård och dömande.

En annan av Schücks adepter var Lauritz Weibull, som 1911 med sin skrift ”Kritiska undersökningar i Nordens historia omkring år 1 000”, granskade historiska källor och utan sentimentalitet förpassade ett stort antal händelser och personer till soptippen. Man kan kalla det ett genombrott för det källkritiska synsättet, som gjorde upp med den vedertagna synen på historien som vetenskap. Ett stort antal historiker tog till sig det nya sättet att granska de historiska källorna och bidrog därmed till att etablera källkritiken som en arbetsmetod.

 

Senare kom man att vidga begreppet källkritik och menade att historisk forskning måste använda sig av fler redskap i sin verktygslåda för att betraktas som vetenskap.

Det finns till och med en fara, menade man, i att strikt hålla sig till ren källkritik just för att man därmed måste utelämna kunskap som inte går att bevisa med denna metod, men som däremot går att styrka med hjälp av andra medel. 

Rolf Torstendahl (1936) professor i historia, menar att det finns en ”källkritisk fundamentalism” i Sverige och att den har ett grundläggande fel, nämligen att den dragit källkritiken ur sitt sammanhang. Han menar vidare att källkritik är nödvändig, men för att historiska forskningsresultat ska räknas som vetenskapliga måste man som historiker också använda sig av en rad andra metoder, som också det övriga vetenskapssamhället ansett vara lämpliga för en viss sorts forskning. Torstendahl tar också upp pluralitetsprincipen, som var den metod som fått minst anhängare inom svenska historiekåren. Den går ut på att ju fler källor en uppgift har, desto större trovördighet. 

Janken Myrdal nämner med hänvisning till Torstendahls pluralitetsprincip hur den selekterande källkritiken ibland kunde slå fel. Man hävdade bland annat att Sverige inte drabbades av digerdöden och minskad befolkning därför att man ansåg att källmaterialen var för osäkra. Den samlade bilden när den källpluralistiska metoden användes gav istället som resultat att Sverige drabbades lika mycket av pesten 1350 som resten av Europa.

Ändå räcker det inte, anser Torstendahl, med att visa upp giltiga forskningsresultat för att bli en bra historieforskare, minst lika viktigt är det att forskningen är intressant och fruktbar.

Ref: 

Gunnar T Westin: Olaus Petri, Peder Svart och Gustav Vasa 

Runica et Mediaevalia. Sto 2002.

Gunnar T Westin: Historieskrivaren Olaus Petri, avhandling Lunds Universitet 1946.

Curt Weibull: Goternas utvandring från Sverige. sept. 1957. 

Tidskriften Scandia 2008.

Dick Harrisson: Sveriges Medeltid.

Dick Harrisson: Karl Knutsson. En biografi.

Dick Harrisson: Propagandans ansikte. Populär historia 16 mars 2001.

Eva Österberg: Medeltida årboksförfattare i teori och praktik. Scandia 2008.

Sven Axelson: Folkvisorna om junker Lars klosterrov. Svensk historisk tidskrift 1957.

Sverker Ek: Studier till den svenska folkvisans historia. Göteborg 1931.

Sven-Bertil Jansson: Den levande balladen. Stockholm 1999.

Ernst Nygren: Ericus Olai, Riksarkivet Svensk biografiskt lexikon.

Lorenzo Magalotti: Sverige under år 1674.

Rolf Torstendahl: Källkritik, metod och vetenskap. Historisk tidskrift 125:2• 2005. 

Rolf Torstendahl: Historia som vetenskap. Bokförlaget Natur och Kultur 1966.

Janken Myrdal: Källpluralismen och dess inkluderande metodpaket. Historisk tidskrift 2007.

 

Per Anders Fogelström och kampen för fred

De första stegen.

"Den skildring som här ska ges bygger på material som tidigare knappast redovisats", skriver Per Anders Fogelström (bild) i förordet till sin bok Kampen för fred, "åtminstone sällan i annan form än i jubileumsskrifter och liknande publikationer som vänt sig till en begränsad, föreningsansluten publik."

I sin bok går han inledningsvis in på de svårigheter fredsrörelsen i Sverige haft att brottas med under årens gång. Ett problem har varit att man ofta kommit i konflikt med nationella intressen, vilket är en naturlig följd av fredsarbetet. Respekten för andra länders "Fredskämpar", menade man, har stått i skarp kontrast till den missaktning landets egna fredsaktivister rönt från myndigheter och politiker, som istället värnat om försvarsviljan och vapenindustrin.

Martin Luther King kunde vi hylla på bekvämt avstånd, men hade han varit verksam i Sverige, skriver Fogelström, hade han kanske fängslats som totalvägrare och kastats i fängelse som en farlig uppviglare. 

Han var också övertygad om att om Sverige delat ut Nobels fredspris, skulle vår förste fredspristagare K.P. Arnoldsson utan tvekan blivit förbigången, då han propagerade för fred med och rättvisa åt Norge. Arnoldsson var med och grundade Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFSF) 1883 och föreningen är idag Sveriges största och världens äldsta fredsförening. Fogelström framhåller i sin bok, som framför allt handlar om "Svenska Freds" historia, att det samtidigt är den svenska fredsrörelsens historia han skrivit om. Föreningen beskrivs som stammen och de övriga fredsorganisationerna som grenarna på samma träd. 

När "Kampen för fred" gavs ut 1971 skrev Fogelström att fredsrörelsens strävanden kunde ses som ett misslyckande. Vi levde ju trots allt fortfarande i en militariserad värld. Att den kallats "en okänd svensk folkrörelse" är inte märkligt skriver han, då den är mycket sparsamt omnämnd i våra historieböcker. Hundratusentals människor har ändå varit engagerade i den och kämpat framgångsrikt för neutraliteten, rätten att vägra bära vapen, fredsforskning och kampen mot svenska kärnvapen, bland mycket annat. Frågor som man en gång måst kämpa hårt för, men som idag är en självklarhet.

Betydelsen av en stark fredsrörelse har inte minskat med åren, snarare tvärtom, då hoten mot freden ständigt tar sig nya uttryck. Ingen visste detta bättre än Fogelström själv och den kunskapen blev den drivkraft som gjorde honom till en av det svenska 1900-talets främsta fredsarbetare. Den teknologiska utvecklingen inom vapenframställning och krigföring har med åren blivit alltmer avancerad och ställer därför andra krav på fredsarbetet idag än tidigare. Kampen för fred är samtidigt viktigare än någonsin och möts nu av nya utmaningar, då vapnen blivit mer destruktiva och krigen mer miljöförstörande och hotfulla mot mänskligheten och jordens överlevnad.

Den första fredsföreningen i världen, som den troligen var, bildades av kväkare i New York 1815. Det var människor som av religiösa skäl vägrade krigstjänst och av den anledningen blev förföljda i många länder. Nästan samtidigt bildade kväkare en fredsorganisation i London 1816, men det skulle dröja ända till 1830 då en förening i Genève kom till.

Peace society var Englands äldsta fredsorganisation och 1843 anordnade man i London den första världsfredskongressen. Därefter hölls en rad möten på den europeiska kontinenten som ledde fram till flera internationella fredskongresser - Brüssel 1848, Paris 1849, Frankfurt 1850 och London 1851.

Victor Hugo (bild) deltog vid kongressen i Paris och där talade han för bildandet av ett "Europas Förenta Stater". Man kan säga att han i sitt tänkande var före sin tid. Där antogs också det man idag kallar den internationella fredsrörelsens första program vari det bland annat sägs:

 "Fredens vänner tillrådas att påverka den allmänna opinionen 

för bildande av en allfolklig representation, som skall ha till uppgift

att ordna folkrätten, samt av en högsta domstol, under vilka alla mål 

skola höra, som angå nationernas ömsesidiga rättigheter och plikter".

I sin berättelse om fredsrörelsen lyfter Fogelström fram dess vision om en värld utan gränser, fri från förtryck och trångsynthet, men också dess naivitet. Fredsentusiasterna ägde inte de medel som krävdes för att motstå nationalismen och det militaristiska tänkandet. Dessa krafter representerade en annan värld än deras och framkallade två förödande världskrig, ABC-vapen och mäktiga militärallianser. I Sverige motarbetades fredsrörelsen aktivt i början av 1900-talet och fredsdemonstrationer attackerades av polis som slet sönder deras standar. Då elever i skolor bildade fredsföreningar kunde de upplösas av rektorn med argument som att fredsfrågan "skulle åstadkomma en förslappning i tänkesättet". När K.P. Arnoldson 1908 fick fredspriset kallades han i vissa tidningar för fosterlandsförrädare. Det kostade på att vara fredsvän.

Världsfredskongressen 1910 och fredsmonumentet.

Man hade också otur. Då svenska fredsrörelsen bjudit in till världsfredskongress 1909 kom storstrejken emellan och man fick flytta fram den ett år. Det gjorde att Leo Tolstoy inte kunde komma och hålla tal, eftersom han var för sjuk året därpå. SFSF fick manuset och tryckte det i sin tidning och det hela var en anklagelseakt mot "regeringarna". Hans önskan var att man inte skulle se kriget som "fosterlandskärlek, hjältemod, krigarära", utan för vad det i själva verket var : "den nakna, brottsliga mordgärningen".

  

Att fredsrörelsen inte bestod av "nihilister" och "fantaster" stod klart då Sverige var värd för världsfredskongressen 1910. Till att börja med skulle kongressen hållas i Riddarhuset 31 juli - 6 augusti och en rad prominenta och allmänt kända personer satt i organisationskommittén och dess hederskommitté: Statsminister Arvid Lindman, utrikesminister A. Taube, överståthållare Dickson, Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt, men också K.P. Arnoldson (bild) och Hjalmar Branting. Ordförande var baron Carl Carlsson Bonde, som även ledde riksdagens fredsgrupp. Därmed växte respekten för fredsrörelsen och publiciteten i landets tidningar ökade.

Till fredsmötet kom 590 deltagare från 24 stater och det hela blev den mest uppmärksammade manifestationen för fred som genomförts i vårt land. Runt omkring i Sverige arrangerades en rad fredsmöten i samband med kongressen och sällan har väl fredsarbetet lovordats i så högstämda ordalag av samhällets mest etablerade personer som då. Under tiden som talarna lovsjöng freden och samtidigt som man formulerade resolutioner i fredens  namn, närmade sig obevekligt det man kom att kalla första världskriget. "När motsättningarna hårdnade skulle många kärnfulla tal och stolt klingande diktrader förvandlas till solkiga pappersgirlanger och krimskrams", konstaterade Fogelström sakligt.

De kommande åren skulle nationalismen eskalera i en sällan tidigare sedd omfattning och militarismen skörda nya lagrar. Sven Hedin blev frontfigur för insamlingen till en ny pansarbåt och den 6 februari 1914 tågade 31 000 bönder till huvudstaden för att hylla kungen. Man var redo att offra allt för hären och flottan. Världskriget bröt ut den 28 juli samma år och skulle dra fram som en världsomspännande fasansfull farsot. Man beräknade strax efter kriget militära dödsfall till omkring 10 miljoner och döda civila till mellan 6,5 och 7 miljoner.

Men fredsvännerna gav inte upp, vare sig i Sverige eller Norge. Den 16 augusti samma år reste de ett fredsmonument vid Eda på gränsen mellan Norge och Sverige "i protest mot det pågående kriget". På monumentets sockel högg man in inskriptioner. Ett uttalande av Oscar I: "Hädanefter är krig mellan skandinaviska bröder omöjligt" och "Norske og Svenske fredsvenner reiste dette monument aar 1914 med tak for hundre-aarig fred." Detta retade upp många "fosterlandsvänner" och man gjorde försök att stoppa det hela. Sven Hedin kallade fredsmonumentet "ett skammärke över hundraårig dådlöshet".

De hårda orden var inte menat som ett skämt. Engagerade man sig i fredsfrågan den här tiden kunde man få betala ett högt pris. Vapenvägrare dömdes t.ex. till sju månaders fängelse. Arkitekten bakom monumentet, Lars Johan Lehming, råkade illa ut och avskedades från sin anställning som Kasernbyggnadsnämndens arkitekt, sedan man fått reda på att han ritat ett fredsmonument. SFSF höll sin kongress i Charlottenberg i anslutning till invigningen av monumentet, då också Carl Lindhagen valdes in i styrelsen. Denne kom under krigsåren att spela en viktig roll i svensk fredsrörelse. Han var sekreterare i Nobelkommittén och utarbetade 1899 grundstadgarna till Nobelstiftelsen. Han vinglade något i partitillhörighet men var i grunden socialdemokrat och tillhörde andra kammaren i riksdagen 1897 - 1917 och första kammaren 1919 - 1940. Lindhagen hade sällsamma krafter och skrev och försvarade 987 motioner och höll 3 584 anföranden under sin tid i riksdagen och verkade i Svenska Freds styrelse 1914 - 1943. Dessutom var han borgmästare i Stockholm under många år. Hans syster Anna Lindhagen var också hon en aktiv fredsvän.

Efter kriget 1918 hade Svenska Freds 20 077 medlemmar, men i depressionens tider sjönk antalet medlemmar raskt och 1922 var man nere i 3 816 stycken. Trots att siffrorna såg dystra ut fanns det annat att glädja sig åt. Socialdemokraterna och LO ville ställa in alla värnpliktsövningar tillsvidare och begärt "tillsättande av en kommission för att utarbeta förslag till det nuvarande militärväsendets avveckling". Detta var 1918. Två år senare förklarade Per Albin Hansson, som då var krigsminister, att han inte var militarist. "Jag tänker förbliva avrustningsman och jag betraktar avrustningarna icke som ett fjärran drömmål utan som något för vars realiserande vi skola arbeta, ärligt, energiskt, oavlåtligt." Även om de här ståndpunkterna länge varit fredsrörelsens, var de nya tankegångar inom politiken. 1921 fick Hjalmar Branting fredspriset, som han delade med norrmannen Christian Lange, vilka båda var internationellt kända statsmän som verkat för fred. 

Svenska Freds arbetade enträget vidare mot kemiska vapen och gaskriget och i mitten av 20-talet uppmärksammades Gandhi (bild) inom fredsrörelsen som ett bevis för att "det våldsfria försvaret ingalunda är någon utopi".

Kongresser och möten - kriget kommer.

Under senare delen av 20-talet var optimismen stor om en fredligare värld, men då 30-talet kom gjorde upprustningar och förberedelser för kriget entré. I Sverige hade man tillsatt en försvarsutredning som 1935 kom ut i fem delar om 2 000 sidor. Där tog man upp frågan om en isolerad nationell avrustning och då hade man också Ådalshändelserna i minne och militärens roll i det demokratiska samhället. Samtidigt som man i riksdagen 1936 diskuterade utredningen, blev Rhen-zonen ockuperat av Hitler och Mussolini erövrade Abessinien, i Spanien var det inbördeskrig.

Inom Svenska Freds hade man under början av 30-talet upprepade gånger diskuterat avrustning, vapenvägrarnas villkor och förbud mot rustningsindustri och vapenexport. Redan innan Hitler kommit till makten 1933 varnade fredsrörelsen för den kommande diktaturen i Tyskland. När det hela var ett faktum häktades många ur den tyska fredsrörelsen. Bland det första nazisterna gjorde var att förstöra det antikrigsmuseum  Ernst Friedrich grundat. Han lyckades senare fly, men muséet blev ett "hem för SA-soldater". 1935, då många i Sverige ännu inte insåg faran med Hitler, organiserade Anna Lindhagen en flyktinghjälp och på Västerlånggatan öppnade "Internationella Foyern för flyktingar" - en fristad för dem som lyckats fly till vårt land. "Åtgärderna var kanske små", skriver Fogelström, "men tidiga och nödvändiga."

Bland de aktiva i Foyern var Matilda Widegren, som också var en av grundarna av den svenska sektionen av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet 1915. IKFF skulle sedan utvecklas till en av svenskt fredsarbetes viktigaste organisationer med medlemmar som Alva Myrdal (bild), Elin Wägner och Emilia Fogelklou.

1936 uttalade sig Kerstin Hesselgren (bild) angående konflikten mellan Italien och Abessinien vid NF-förhandlingarna i Genève. Av alla talare var det hennes anförande som väckte störst uppmärksamhet.

  

"Femtio nationer ger vika för en angripare. Femtio nationer låta ett litet land - en av NF:s egna medlemmar - erövras och utplånas. Hur kan vi efter detta våga hoppas att någon liten  nation skall kunna känna sig trygg för framtiden? Det är inte många år sedan NF bad om kvinnornas medverkan i förbundets arbete - och vi svarade med att genom miljoner namnunderskrifter begära avrustning. Men vad har skett? Vi har icke fått nedrustning men ökade rustningar över hela världen. -- Att förebygga kriget är nu enda utvägen och fostran av nationer och enskilda till insikt om samförståndets makt."

Det var inte en kvinna som detta år skulle kallas för "Europas röst" utan en man, nämligen Sven Hedin - Adolf Hitlers favorit. Inom fredsrörelsen växte motståndet mot kriget och nazismen, som också i hög grad fanns inom det egna landets gränser. Svensk-tyska föreningen med Sven Hedin i spetsen välkomnade Franz von Papen, som hjälpt Hitler komma till makten 1933, då han 1938 höll tal i Stockholm. Året därpå reste svenska nazister och höga officerare till Tyskland och uppvaktade Hitler på hans femtioårsdag med en Karl XII - byst.

Fredsrörelsen hade det inte lätt under krigsåren, men man fortsatte oförtrutet att arbeta för hur en värld i fred vore möjlig att bygga upp då kriget en dag tog slut. Den dagen kom i maj 1945 och världen över firade man freden, men några månader senare, då atombomberna fälldes över Japan, förändrades allting på nytt.

Bomben

Då Alfred Nobel 1895 gav en intervju i den danska tidningen Avisen, fick läsaren ta del av den vånda han kände inför allmänhetens tvivel på hans fredsvilja. Man menade att det inte var trovärdigt att tillverka kanoner och sprängmedel till vapen, samtidigt som man sa sig arbeta för fred. Snarare låg det då i ens intresse att det blev fler krig än färre.

"Mitt liv är paradoxer", sa Nobel. "Jag har nu på mina äldre dagar anlagt en kanonfabrik i Sverige. Det är den största vi har och då är jag ändå medlem av Fredsföreningen", fortsatte han. "Varför? För att jag har sett den endaste möjligheten till fred i att vapnen utvecklas till en sådan höjd att det är omöjligt att föra krig mera. Den dagen kommer då den som får lov att skjuta först är segerherren. Det är Asien vi skall vakta oss för, där ligger en så stor fara, att vi inte törs avväpna. Men inbördes må vi utrota krigen." 

Argumentet att bevara freden genom att hota med allt farligare vapen, har blivit en vedertagen sanning då man diskuterar maktbalansen världen över. Inte bara när det gäller supermakterna utan även då små nationer säger sig vilja värna sitt oberoende. Efter att mänskligheten bevittnat 114 krig i världen under 1800-talet förefaller argumenten inte välbetänkta, i synnerhet som man nu kan konstatera ytterligare 71 krig under 1900-talet. Nobels förutsägelse om förstaslagsförmåga beskriver rustningsvansinnets balansgång mellan att ha förmågan att slå ut fiendens vapenarsenal i en första attack och att själv löpa risken att bli tillintetgjord. 

Att vapenutvecklingen alltid stått på forskningens och vetenskapens grund har varit ett sorgligt faktum, ända sedan den antike matematikern och vetenskapsmannen Arkimedes´ dagar. Vetenskapens roll inom vapenforskningen är också en fråga av etisk natur för den enskilde vetenskapsmannen.

1939 krävde Albert Einstein och den ungerske kärnfysikern Léo Szilárd, i ett brev till president Roosevelt, att man från USA:s sida snarast skulle tillverka en atombomb om man inte ville att Tysklands nazister skulle hinna före. Eftersom man efter Tysklands kapitulation inte längre var hotade från det hållet, vädjade vetenskapsmännen till USA att inte använda sig av atombomben mot Japan, det skulle räcka med en varning om att man innehade detta vapen. Det nya brevet med denna vädjan stoppades och tystades ned och atombomberna över två civila städer, Hiroshima och Nagasaki, var ett faktum.

Paret Einstein och Szilárd tog nu till orda på nytt inför hotet av kapprustningens galenskap och risken för ännu ett världskrig och tillsammans med Bertrand Russel startade de en vetenskapsmännens globala fredsrörelse mot kärnvapen - Pugwashrörelsen. 

Den österikiske kärnfysikern Lise Meitners tidiga ställningstagande i frågan är belysande. Sedan hon flytt till Sverige 1938 undan den tyska nazismen, kom hon till insikt om att hon och hennes forskarkollega Otto Hahn i sitt gemensamma forskningsprojekt lyckats klyva uranatomer (bild). Inom loppet av några månader hade man förstått att man kunde utnyttja kärnklyvningen för en väldig energiutvinning, vilket gjorde det möjligt att framställa ett nytt kraftfullt vapen. Meitner avböjde att medverka till konstruktionen av den första atombomben i Manhattanprojektet med motiveringen:  "Jag vill inte ha något att göra med en bomb!” och efter kriget kritiserade hon sin forne samarbetspartner Hahn för att ha samarbetat med nazisterna. 

Som professor vid KTH i Stockholm deltog hon däremot i arbetet med att konstruera Sveriges första kärnreaktor. Att Hahn ensam fick Nobelpriset för deras gemensamma arbete upprörde stora delar av forskarkåren, i synnerhet som varken han eller Vetenskapsakademien erkände Meitners stora betydelse för upptäckten av kärnklyvningen.

Efter andra världskriget ansåg man från svenskt håll att man borde skaffa egna atomvapen. Sverige hade flera fördelar framför andra länder vilka drabbats under kriget, såsom rikligt med egna urantillgångar, den tekniska kompetens som krävdes och dessutom en intakt infrastruktur. I USA var man inte intresserade av att dela med sig av sin kärnvapenteknologi och man förväntade sig inte heller att det lilla Sverige var kapabelt att framställa egna kärnvapen. Den svenska politiska vision som växte fram var att man skulle använda sig av urantillgångarna och utveckla en egen inhemsk kärnteknologi för energi och vapenproduktion.

Den socialdemokratiska regeringen med statsminister Erlander i spetsen, började i mitten av 50- talet att argumentera för en svensk atombombssatsning och något år senare klubbades det som kom att kallas för "Den svenska linjen" igenom i riksdagen. Sverige skulle bygga upp ett eget atombombsprogram där man hade full kontroll på hela processen, från uranbrytning till en färdig bomb. Helt oväntat hade man fått hjälp av kärnvapenmotståndaren Lise Meitner.

Med tanke på att Sverige hade långtgående planer på export av kärnteknologi och kärnkraftens samband med kärnvapen, ligger det onekligen en ironi i att Sverige så småningom skulle göra sig ett respekterat namn inom de internationella nedrustningsförhandlingarna. Sverige tog första steget in i atomåldern den 13 juli 1954 då tungt vatten pumpades upp mellan de 126 uranstavarna i KTH:s kärnreaktor R1 och därmed startade en kärnreaktion 25 meter ned i urberget, mitt i det centrala Stockholm. 

Under de kommande åren byggde enligt utländska bedömare Sverige upp en mycket hög kärnvapenkompetens. Det ansågs att man i slutet av kärnvapenprogrammet hade möjlighet att på kort tid framställa kärnvapen, vilket också höll på att ske. Hemlighetsmakeriet som omgärdade denna fråga under åren 1950 - 1972 var häpnadsväckande och enligt obekräftade uppgifter i tidningen Ny Teknik var Sverige endast 6 månader ifrån att påbörja byggandet av en egen atombomb. Av allt att döma var endast en handfull medlemmar av regeringen till fullo medvetna om vad som pågick i forskningslaboratorierna och det mesta förefaller ha skett bakom ryggen på både riskdag och allmänhet. 

Fogelströms fredsarbete.

På en bild av Fogelström i skrivarateljén på Fjällgatan i Stockholm, skymtar en byst av Strindberg uppställd på en av hyllorna i bakgrunden. Det är ingen slump, den står där av en alldeles speciell orsak. Strindberg hade skrivit in sig som medlem i Svenska Freds redan 1885 och kvarstod som sådan ända till sin död 1912. Han hade skrivit om fred och skiljedom i novellen Samvetskval 1884. Där berättar han om att två stormakter för första gången löser en konflikt genom förhandlingar och skiljedom i den så kallade Alabamaaffären 1872. Han skänkte novellen till Svenska Freds och två månader innan han dog föreslog han att fredsföreningen skulle hedra honom genom att trycka novellen igen. Den var viktig för Strindberg. 1977 tryckte Svenska Freds upp den igen och då tillägnades den deras avgående ordförande Fogelström. Där skriver han själv om Strindberg i förordet till novellen:

"Under Strindbergs sista år 1910 - 1912, återkommer han gång på gång till fredsidéerna. Han angriper värnplikten och kasernlivet och för fram kritik mot kungens rätt att sluta förbund och förklara krig (där följer han direkt SFSF:s program). Han varnar för att verklig krigsfara kan uppstå om rustningar och i-gevärs-rop under fredstid bliva alltför ivriga och önskar en liten lag mot olaglig militaristisk propaganda."

Säkert såg Fogelström Strindberg inte enbart som en författare utan kanske i lika mån som en inspirationskälla i sitt eget fredsarbete. Kampen mot fascismen och arbetet för fred går som en röd tråd genom Fogelströms liv. Liksom Strindberg trodde han på samtal och försoning mellan stater i konflikt med varandra. Med åren blev Fogelström en övertygad pacifist och som redaktör för tidskriften Folket i bild skrev han artiklar där han vände sig mot planerna på svenska kärnvapen. 1958 gav han ut boken I stället för atombomb tillsammans med Roland Morell, som sedan skulle inspirera och ligga till grund för den fortsatta kampen i opinionsarbetet. I juni samma år, då han och journalisten Barbro Alving hade författat programmet till Aktionsgruppen mot svenskt atomvapen (AMSA), tog han steget fullt ut i rollen som fredsaktivist och utnämndes också till AMSA:s ordförande. 

Programmet bestod av två punkter:

1. Vi motsätter oss under alla förhållanden att kärnvapen införlivas med svenskt försvar.

2. Vi vill fortsatt debatt angående möjligheterna, att använda de resurser, som nu går till militära ändamål, 

    för uppbyggande syften.

Medlemmarna i AMSA reste runt i Sverige, men även i Norge och Danmark, och debatterade sitt ställningstagande mot svensk atombomb. Fogelström beskrev det hela som en "brandkårsutryckning", som krävde oerhört mycket och som inte kunde pågå alltför länge. Några av de mest framträdande journalisterna i projektet, Barbro Alving (Bang) och Bertil Svahnström sa upp sig från sina anställningar på tidningarna. Alving arbetade på DN med Herbert Tingsten som chefredaktör. 

Denne hade tagit ställning för svensk atombomb och den intressekonflikt det innebar för Alving att ha honom som chef vägde säkert in då hon sa upp sig. Fritiden räckte helt enkelt inte till; man skulle skriva debattinlägg och artiklar och dessutom svara på de stämplingar som riktades mot gruppens medlemmar. Så snart man uttalade sig kom det ett angrepp där man kallade dem för fosterlandsförrädare, kommunister, osvenska och ansvarslösa. Pressen på dem blev fruktansvärd, skriver Fogelström, men man arbetade ändå målmedvetet vidare.

  

Fogelström dokumenterade sina egna debattresor och under en tvåårsperiod deltog han i ett femtiotal debatter i radio och fredsföreningar, arbetarkommuner, verkstadsklubbar och studentmöten. Samma period arbetade han intensivt med sin genombrottsroman "Mina drömmars stad" som publicerades 1960. Hösten 1958 talade han på möten över hela landet och ofta kom det hundratals åhörare och ibland upp till ett tusental. Han debatterade i Gävle med försvarsminister Sven Andersson och  med framstående militärer som major Stig Synnergren i Västertorp (senare överbefälhavare) och på ABF Stockholm med kapten Nils Sköld (senare arméchef).

Enligt de SIFO-undersökningar som gjordes 1957 - 61 angående hur befolkningen ställde sig till svensk atombomb såg det ut på följande sätt:

		Ja	Nej	Vet ej
juni	1957	40%	36%	24%
okt	1959	29%	51%	20%
mars	1961	21%	56%	23%
höst	1969	17%	69%	14%

Att den lilla aktionsgruppen på ca trettio personer fick en så stor inverkan i debatten om svenska kärnvapen berodde på att medlemmarna, som till exempel Alving (bild), Sara Lidman, ärkebiskop Brilioth och andra, var så övertygade själva om sin sak och så självuppoffrande och övertygande i sin argumentation. Det spelade också stor roll att flera kända socialdemokrater som Östen Undén, Ernst Wigforss, Inga Thorsson och socialdemokratiska kvinnoförbundet tog klar ställning mot svenskt atomvapen och framför allt var Fogelström  en av de mest lysande aktörerna i debatten och kom när kampen om opinionen var vunnen att ägna många år åt ett tålmodigt och hängivet fredsarbete. Inte minst under de fjorton år som han var ordförande i Svenska Freds.

Det hölls också internationella antikärnvapenkongresser den här tiden, framför allt i London med deltagare som Bertrand Russel, Linus Pauling, Erich Fromm och Robert Jungk. AMSA deltog med bland annat Barbro Alving och då man bildade den europeiska federationen mot kärnvapen 1961, anslöt sig också AMSA.

Idag är kampen för fred kanske viktigare än någonsin och tillsammans med den globala uppvärmningen en av de stora  överlevnadsfrågorna för mänskligheten. Varje tid och varje generation har sin kamp att utkämpa, men det är från personer som Per Anders Fogelström och hans vänner som vi trots allt kan hämta inspiration i arbetet för en tryggare och ljusare framtid.

Se videon Gässen flyger - fredsvisa av Ulf Bagge Norsk TV

Svenskt kärnvapenkalendarium.

1945 sprängs den första atombomben och atombomberna släpps sedan över Hiroshima och Nagasaki och i Sverige startar man FOA, Försvarets forskningsanstalt.

1947 för att utveckla civil kärnkraft bildas AB Atomenergi.

1951 de civila och militära verksamheterna inom kärnenergiområdet samordnas mellan FOA och AB Atomenergi.

1953 presenterar FOA en plan om en produktion av tio kärnladdningar. 

1954 börjar man utvinna uran i Kvarntorp och produktionen av plutonium i R1 under KTH startar.

1955 vill atomenergiutredningen att vi skapar ett svenskt kärnenergiprogram.

1956 tar man beslut om Den svenska linjen i riksdagen. I den ingår reaktorer som producerar energi ur svenskt uran och plutonium till atombomber. Man tar ett beslut om att bygga Ågestareaktorn.

1957 vill ÖB att tillverkningen av atombomber ska börja. Regeringen ger FOA tillstånd att köpa engelskt vapenplutonium. Kärnvapenforskning förbjuds av riksdagen.

1958 i Ursvik bygger FOA plutoniumlaboratorier som planeras vara klara 1962.

1959 byggs FOA:s anläggning i Grindsjön ut för att kärnvapendelar ska kunna tillverkas. Sverige har drygt fem kilo plutonium i sin ägo. ÖB kräver åter att tillverkningen av bomber ska börja, men riksdagen säger återigen nej.

1963 planerar man för provsprängning av atombomb i Nausta och bombkomponenter börjar tillverkas. 

1965 är man beredda att tillverka sin första atombomb inom ett halvår och efter det två stycken till.

1966 börjar kostnaderna bli avsevärda och svensk militär börjar nu tvivla på värdet av kärnvapen.

1968 beslutar riksdagen sig för att kärnvapen inte mer är aktuella.

1969 avvecklar man kärnvapenförberedelserna och Ågestas plutonium lämnar landet.

1972 avslutar man kärnvapenprogrammet.

2011 håller fortfarande ett tjugotal personer på med teoretisk kärnvapenforskning vid FOA och forskningen på kärnkemi vid Chalmers i Göteborg pågår.

Ref.

Per Anders Fogelström - Kampen för fred 1971

Anders Wallerius - Tidskriften Ny Teknik 2011-07-19