Ulf Bagges hemsida

Besök hemsidan med visor och vandringar

tisdag 7 mars 2017

Per Anders Fogelström 100 år. Vävarnas barn - frihetstidens och vår tids trälar

"Romanen Vävarnas barn bygger i hög grad på faktiskt material", skriver Fogelström i sin sextio sidor långa bok med kommentarer och noter till själva romanen. Där redovisar han de källor han använt sig av i sin forskning i arkiv och bibliotek. Det rör sig om fängelsearkiv, Riddarhusets och Vetenskapsakademiens arkiv, tidigare forskning och litteratur, texter ur lagar, dagböcker och visor av Bellman.

En industriplan tar form.
På 1660-talet startade Daniel Young, adlad Leijonancker, ett vantmakeri vid Nytorget i den fabrik som vi idag kallar Malongen. Ett trettiotal år senare, 1691, började Jacob Gavelius med ett väveri i Barnängsfabriken på en tomt vid Hammarby sjö som upplåtits av staden för manufakturer. Dessa två fabriker är exempel på hur textilindustrin tidigt bedrev sin verksamhet på Södermalm. Tanken var att de skulle leverera varor till armén, men då produktionen gick långt utöver arméns behov producerade man också för civil efterfrågan och även till export. Det fanns fler textilmanufakturer i trakten. Vid Fatburssjön, vid dagens Medborgarplatsen, låg Pauliska manufakturerna med verksamhet mellan 1673 och 1776 och var vid sidan av Barnängsfabriken, som Fogelström skriver om, den näst största och viktigaste manufakturen i huvudstaden under frihetstiden.  

Då Riddarhuset gick in som huvudägare 1724 var 20 vävstolar igång vid Barnängsfabriken, som bestod av väveribyggnad med överskäreri och pressrum, ett färgeri och en färgarbostad med stall, lagerbyggnader och en trädgård med ett murat åttkantigt luxuöst inrett lusthus. Vid infarten fanns bostäder för portvakt och trädgårdsmästare, samt ett timrat bostadshus med tio rum i två våningar. På gården stod torkramar och lagerhus och vid stranden färgerihus, ett svavelhus och en flottbro för sköljning. På områdets norra sida låg arbetarnas bostäder och på en ängsmark simmade rudor omkring i en damm. Ett alldeles eget rike på östra Södermalm, där fabrikörerna styrde.

I och med Riddarhusets inträde som huvudintressent slog man samman Barnängsfabriken med Malongen under namnet Barnängsmanufaktoriet. Man valde att ge ledningen för företaget till Hans Ekman, »såsom den där nogsamma prov av en särdeles erfarenhet uti alle de stycken, som till ett slikt verks drift höra, redan all övertygelse givit». Lönen var väl tilltagen och beräknades till 12 000 daler k:mt (kopparmynt var en valutaenhet i Sverige åren 1624 - 1776), därtill fri bostad med ängar och trädgårdar till ett värde av 2 000 daler. Efter hand minskade beställningarna från armén under hans ledning och vinsten i företaget uteblev. Därmed fick Ekman avsked från manufaktoriet.

Erik Salander 1699-1764.
I stället anställdes Erik Salander 1731 som chef för verksamheten.
Med manufaktur menade man inte renodlat hantverk, utan industriproduktion i större skala med hantverksmässig tillverkning, där man förädlade bearbetade råvaror.
Under frihetstiden, 1718 – 1772, växte målsättningen fram att utveckla Sverige till en industrination. Med hjälp av bidrag, privilegier, lån och skyddstullar försökte man locka driftiga personer att starta och utveckla industrier, vilket gjorde att även lycksökare och orealistiska drömmare gjorde sig avsevärda förtjänster på statens bekostnad. Man brukar nämna Jonas Alströmer ”de svenska slöjdernas fader” som ett bra exempel på framgångsrika industriinnovatörer från den tiden, men han misslyckades i själva verket med de flesta av sina företag och idéer. Dessutom grundlade han sitt manufakturarbete på utsmugglade verktyg och skickliga yrkesmän från sin studietid i England och på kontinenten.

Under de årtionden som Salander arbetade med Barnängsmanufaktoriet stod han i nära samarbete med Alströmer, allt sedan sin anställning vid dennes industrier i Alingsås. Alströmer var en högt ansedd industriman, ett anseende som Salander i mångt och mycket åkte snålskjuts på tack vare deras gamla förbindelse. Salander är intressant av flera skäl. Genom ett ekonomiskt skriftställarskap under flera decennier satte han manufakturindustrin i centrum för debatten, mer än någon annan under frihetstiden. Inte minst viktigt för oss är att vi får vi ta del av hans tankar om textilarbetet och dess fattiga arbetare.Han var en av de främsta representanterna för en auktoritär och ålderdomlig syn på industrinäringen och dess anställda. Lagstiftningen för manufakturer och fabriker skrevs av Salander och kallades hallordningen. Hallrätten var en myndighet som utövade tillsyn och domsrätt enligt hallordningen gällande fabriker. Man handlade också tvister mellan fabrikörer och arbetare.


1742 invaldes han i Vetenskapsakademien bland ledamöter som Carl von Linné, Anders Celsius, Anders Johan von Höpken och Christopher Polhem. Han blev Manufakturkontorets överkommissare och föreslog en faktorirätt som godkändes av Sveriges riksdag och antogs av K M:t 1739 såsom Hallordning och allmän factorie-rätt. Därmed blev han arkitekten bakom manufakturpolitiken.

Hans idéer om hur manufakturarbete skulle bedrivas mötte på motstånd i hans eget parti Hattarna, men detta faktum hindrade inte att hans inflytande på dessa frågor ändå blev stort.
Fogelströms roman Vävarnas barn utspelar sig under åren 1749 till 1779. Mycket av den faktainsamling om framför allt Barnängsfabriken, som ligger till grund för berättelsen, är troligen till stor del hämtat från Holger Rosmans arbete "Textilfabrikerna vid Barnängen" från 1929. Tack vare Världsbiblioteket i Stockholm finns sedan 2015 en elektronisk version av dokumentet utlagd på nätet.
Under den tid Salander styrde verksamheten på Barnängsfabriken utökade han produktionen betydligt. När sedan bröderna Hans Reinhold och Carl Apiarie övertog verksamheten 1761 förbättrades organisationen ytterligare och man nådde upp till 40 vävstolar och 808 arbetare. Under deras ledning fick anläggningen det utseende den har ännu idag.

Apiaries styre.
1770 började en ny hallordning för manufakturerna att gälla. Som förut fick den fabrikör som höjde arbetarnas löner böta och arbetare som gick samman och krävde högre lön bestraffades. Nytt var att en arbetare som enskilt begärde högre lön fick böta och den som begärde avsked på grund av låg lön fick hållas kvar den dubbla tiden som angavs i kontraktet. Arbetet var hårt på fabrikerna i allmänhet, med ofta sexton timmars arbetsdagar sex dagar i veckan. Ändå fick arbetarna ge sig ned till staden och tigga för sitt uppehälle.

Fogelströms skildring av Carl Apiarie som person är förhållandevis positiv, jämfört med hur han skildrar många andra personer ur överheten. Som fabrikör var han tvingad att rätta sig efter hallordningen, men i romanen störs han av svälten och misären vid Barnängsfabriken, något som Fogelström lyfter fram vid bygget av den nya herrgården på fabriksområdet. Det var ett präktigt skrytbygge och kring herrgårdens bägge trädgårdar reste man höga staket som avskilde fabrikören, familjen och vännerna från de trötta, hungriga och tärda arbetarna. Man ville slippa se eländet när man lustvandrade i trädgården.

Arbetskraften.
Vilka var det då som arbetade i textilfabrikerna på Södermalm? I Stockholms textilindustri fanns det 1762 2 200 vävstolar och 8 343 arbetare. 1768 var siffrorna 992 vävstolar och 3 547 arbetare. Samma tid minskade antalet vävstolar på Barnängsfabriken från 40 till 25 och arbetare från 808 till 302 st. De kom ur den underklass som befolkade slummen i Stockholm och Fogelström kallar fabriksarbetarna för frihetstidens trälar. Det var spinnerskor, plyserskor, vävare, överskäraregesäller och diversearbetare. Vid sidan av Barnängsfabriken var Paulis manufaktur den största under frihetstiden, där 88 procent av de anställda var kvinnor. Mellan 20-23 procent av Stockholms vuxna kvinnor eller 3 000-7 000 kvinnor var under 1700-talet anställda inom textilindustrin. Det var inte på Barnängsfabriken som man behandlade dessa arbetare sämst, det fanns fabriker där arbetarna levde under långt värre omständigheter.

Under utbyggnaden av den svenska textilindustrin stod det klart att man saknade arbetskraft, i synnerhet en kompetent sådan. En stor del av de anställda var invandrade tyskar och holländare. Manufakturkontoret lät värva långt mer än 3 000 utländska textilarbetare med familjer till Stockholm, med löfte om goda arbetsförhållanden, bra löner och understöd på ålderdomen. Löften som aldrig uppfylldes. Att de flesta var katoliker gjorde inte livet lättare för dessa människor, då de utsattes för diskriminering av arbetsgivare och trakasserier från arbetare med annan tro.

Mot slutet av 1760-talet var väveriernas nästan trettioåriga storhetstid förbi och många utländska arbetare lämnade Sverige, men för dem som stannade kvar stod svälten för dörren. Fabriksägarna kallade dem lättingar och fyllhundar och menade att nöden orsakats av dem själva. Arbetarfamiljernas lidande gick inte spårlöst förbi. Läkare, präster och humanistiskt sinnade människor som av olika anledningar kom i kontakt med de fabriksanställda, reagerade med förfäran på svälten och armodet.


Läget blev med tiden alltmer förtvivlat för dessa arbetare och den franske diplomaten Guignard de Saint Priest skrev angående deras bostads- och arbetsförhållanden i en inlaga till kommerskollegium:

”Slavarna på Amerikas plantager har åtminstone kläder och föda, slavarna i klädesfabriken har icke denna fördel. Den som hemfaller åt detta yrke i Stockholm, har därmed underkastat sig det grymmaste öde, med beständig utsikt att dö av hunger.”

Han menade att de levde som kreatur i de eländiga kyffen som tilldelats dem och bristen på kläder gjorde att de inte ens kunde besöka sin kyrka.
I dag är de en namnlös och bortglömd del av vår frihetstida textilindustri. På samma plats där biskopsämbetet för Stockholms katolska stift, dess centrum och domkyrka i dag ligger, låg Paulis manufaktur på 1700-talet där det arbetade katoliker från Aachen.
I samma trakt kring Fatburssjön, som tidigare varit en sjö med rent vatten och en tillgång för de kringboende, etablerade sig vid sidan av Paulis manufaktur alltfler textilfabriker, slakterier och bryggerier. I sjöns omedelbara närhet tippade man stinkande sopor i orenlighetsreservoarer och allsköns bråte, industriavfall och kemikalier själptes direkt ned i vattnet. Att just denna del av staden hade höga dödlighetstal var det egentligen ingen som förvånade sig över. Trots att man planerade både upprensning och rening av vattnet, som igendikning, förvandlades sjön mot slutet av 1700-talet till ett farligt osande träsk och alla planer rann ut i sanden.   

En nationalekonomisk kalkyl.
Lönerna spelade en stor roll vid prissättningen. Därför anställdes de allra fattigaste för att kunna hålla lönerna och därmed priserna på produkterna nere. Detta förhållande gällde i hela Europa. Själva fattigdomen och hungern, menade man, blev en sporre till att arbeta mer och effektivare, men de fick inte bli sjuka och avlida av svält, man behövde sin arbetskraft. Någon föda måste man ändå ge dem, men det krävdes hårdhet och offervilja om Sverige skulle bli en rik industrination och det var genom de fattiga arbetarna som man skulle fylla rikets kassakista. Sveriges förste professor i nationalekonomi, Anders Berch, slog fast att ”fattigt folk är landets rikedom”. De skulle få Sverige att blomstra.

Salander skrev att ”magan och behoven äro starkaste pådrivare” och talade om modersmjölken som ett gift. Man skulle tidigt vänja småttingarna vid det armod som väntade dem och det var därför olämpligt, ansåg han, att skola de fattigas barn eller ge dem ett drägligt liv. De var ”med modersmjölken uppfödda till arbete och elände”, menade han och fortsatte:

”Ett barn, av vilket kön det vara må, kan på sjätte eller sjunde året begynna att arbeta och förtjäna sitt bröd, det är obestridligt. Den behändighet i arbetet som med åren tillväxer ger vid mogen ålder otroliga förmåner: att arbeta dubbelt mer och mycket bättre än andra.” 

Prästen J. Aurinder i Maria församling i Stockholm vittnade i brev till Tabellverket och läkaren Abraham Bäck om vad denna cyniska människosyn ledde till i praktiken:

”Det sämre folkets barn, i synnerhet fabriksarbetares, dö här i proportion mest, och detta folket är mest fattigt, oordentligt, sjukligt och svagt, som nödvändigt framföder uslingar.”

Och vidare om bostäderna:

”På fabriker äro många hushåll hoppackade uti låga och osunda rum, som uppfyllde med orenlighet, hysa en så vedervärdig luft och lukt, att en frisk och stark människa, som är ovan därvid, icke många minuter kan bärga sig där inne.
Och i desse sumpige, fuktige och osunde rum bliva barnen födde och uppfödde, här bliva de vanskötte, här få de frysa och svälta. Kan här annat bliva än hjärtsprång, slag, trånsjuka? Sannerligen är icke underligare, att något enda barn här kan bliva vid liv, än att de fleste snart dö.”

Stockholm var överhuvud taget en farlig stad att leva i under 1700-talet. Nedsmutsningen på land och vatten i staden var en omtalad plåga som spred sjukdomar och farsoter, vilket ledde till förtidig död. Abraham Bäck var en av Vetenskapsakademiens ledamöter och blev 1749 Fredrik I:s livmedikus och senare även Adolf Fredriks. Som den vanligaste orsaken till den stora dödligheten bland befolkningen nämner han ”Fattigdom, elände, brist på brödfödan, ängslan och misströstan”. Den 12 februari 1771 drabbades Adolf Fredrik efter en riklig måltid av magkramp och yrsel och avled därpå efter ett slaganfall. I den bullentin som gavs efter kungens död står det: "Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion (matsmältningsproblem) av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin."

Samtidigt fanns det många fattiga i staden och sjuka och invalider bars ut på gatorna för att tigga. Andra knackade på husens fönster och dörrar, skrek och sträckte fram sina händer. Tiggarbarnen var svartbleka, skriver Fogelström, klädda i trasor och tärda av svält och hunger. De kom i flockar och överföll folk med tiggande och skrik.


Man inrättade tre fattigläkartjänster i staden 1759. När läkarfrågan diskuterades i Hallrätten 1764 visste flera av fabrikörerna inte att fattigläkare existerade. Apiarie hade däremot inrättat en sjukstuga med sex sängar.
Rödsoten eller fältsjukan som den kallades i det militära, var en vanlig sjukdom. Den smittade genom bakterier i avföring, livsmedel och dricksvatten och gav koleraliknande symptom med diarré och kräkningar.



Korrektionsmetoder.
I den tjänstehjonsförordning som gällde för den här tiden, och som också gällde för fabriksarbetare, hade husbönder och arbetsgivare rätt att prygla vuxna anställda. I Missgärningsbalkens trettiosjätte kapitel, andra paragrafen, stod det att man inte fick göra dem lama eller lytta, då kunde man åtalas, men att näpsa dem skäligt var tillåtet. Rätten att misshandla koltbarn, påpekar Fogelström, var helt lagenligt. Först 1856 avskaffades husagan efter att Lars Johan Hierta vid flera tillfällen motionerat om ett förbud i riksdagen. Det var de ofrälse stånden som stod bakom motionen, medan adeln motsatte sig den. Man enades om en kompromiss där man fortsatt fick aga minderåriga. Som första land i världen avskaffades slutligen barnagan i Sverige 1979, med ett totalförbud mot allt våld mot barn, alltså även i hemmen.

Man behövde garn till fabrikerna och Stockholms första spinneri bedrevs under en före detta tukthusmästares ledning. Fogelström menade att gränsen mellan industriarbete och tvångsarbete ofta var flytande, då spinneriarbetet lika gärna utfördes på fattighus, barnhus och fängelser, som på textilfabrikerna. Barnängsfabriken importerade också 800 tyska tukthusfångar för sin produktion och han kallar fabriksarbetarna för frihetstidens trälar.

Spinnhuset.
Hanna Hansdotter 55 år gammal, var 1756 den sista personen i landet som dömdes till döden genom halshuggning och därefter bränning på bål för häxeri. Domen omvandlades till livstids straffarbete på Långholmens spinnhus. Kvinnor som togs in på spinnhuset kunde vara prostituerade eller som gjort sig av med nyfödda barn på olika sätt. Lösdrivare var en annan kategori. De var så kallade ”försvarslösa” och saknade arbetsgivare och egendom och speciellt ”lösa kvinnor vilka löpa med korgen kring gator och torg” var skyldiga och straffades enligt 1723 års tjänstehjonsstadga. Småtjuvar och tiggare, däribland barn, togs också in. Då Spinnhuset förverkligades och togs över av det statliga Kommerskollegium 1734, berodde det på landets usla finanser och satsningen på manufakturerna. Behovet av arbetskraft var stort och gamla och sjuka var man inte intresserade av på Spinnhuset

Arbetsdagarna var långa. Man väcktes klockan 4 och började arbeta kl. 5 och slutade ofta så sent som kl. 9 på kvällen. Efter utbyggnaden 1772 fanns det plats för 250 kvinnor, men också barn togs in där. Bellmans gode vän Hans Hansson Björkman var spinnhusinspektor samtidigt som han var förste aktör och sångare vid Operan. Spinnhusdirektionen rådfrågade ofta Erik Sallander som expert i manufakturfrågor och han rekommenderade att man införde en svältstuga för de intagna som inte arbetade tillräckligt bra. De kunde gott få bekosta sin egen mat också, framhöll han, då skulle man få se på duktiga arbetare. Barnängen och andra klädesfabriker levererade ull till Spinnhuset och fick spunnet garn tillbaka, så man var angelägna om att fliten hade högsta prioritet.

Vakterna hade rätt att hålla fångarna ”i en skälig aga”, och få dem att arbeta ”med varjehanda tuktan”. Man fick inte tillfoga dem ”lamhet eller lyte”.
1738 slog en vakt en kvinna så att hon avled. Han fick sona detta med 14 dagars fängelse på vatten och bröd.

Salpetersjuderiet.
Johan Eberhard Ehrenreich var egentligen tandläkare åt Fredrik I, men hade fler strängar på sin lyra. Han startade Mariebergs Fajansfabrik 1758 och var också ägare till Kungsholmens Salpetersjuderiverk. Salpeter användes som en ingrediens i kruttillverkningen. Ehrenreich tog emot medel för uppehället för de kvinnliga tukthusfångar han tilldelades att arbeta på sjuderiet. Hovsekreterare Lars Samuel Lalin och hans fru skötte verksamheten då Ehrenreich var bortrest utomlands. Detta måste ha varit Stockholms i särklass värsta arbetsplats och straffanstalt.

Lars Lalin 1729 – 1785
Hovsångare 1764 och ansågs äga en av landets vackraste sångröster, kammarmusikus 1762, skådespelare vid Operan och agerade som Jupiter i Thetis och Pelée mot Elisabeth Olin, Sveriges främsta operasångerska, och Carl Stenborg, hennes manlige motsvarighet. Thetis och Pelée invigde Sveriges nationalscen Operan 18 januari 1773 och blev därmed historisk. Lalin skrev också pjäser vid operateatern i Stora Bollhuset på Slottsbacken och var ledamot av Musikaliska Akademien. Han ledde också de öppna offentliga kavaljerskonserterna på Riddarhuset i Gamla stan.

Bristen på mat, kläder och läkarvård gjorde att förhållandena på sjuderiet mynnade ut i en skrivelse. I september 1772 inkom följande klagomål till Krigskollegium:

»Vi fattiga arrestanter på Tukthuset här i staden, vi lida en sådan förskräcklig nöd och undergång, som ej står att beskrifva; varandes äfven högst beklagligt, att sedan Allhelgonatiden förlidet år äro af hunger, svält och elände på det ynkligaste omkomna 23 personer, hafvandes en del af dessa uslingar haft tuggat grus i munnen, andra åter tuggat ben och sina fingrar uti dödsångesten, somliga af vanmäktighet stupat vid deras spinnrockar å golfvet.


Denna svåra och ynkliga medfart har föranlåtit vaktmästaren härstädes Petter Bergqvist att å våra vägnar göra ansökningar så väl hos norra förstadens kämnärsrätt som ock hos herr justitiekanslern ock k. krigskollegium; men han har intet hörd blifvit. En sådan svår medfart föranlåter oss arma uslingar, som hvarken hafva att skyla oss med utan äro nakna, blott- och bara som kreatur, icke heller att ligga på annat än bräder samt utaf de oss borttagna rättigheter dagligen måste krevera af hunger och elände, hvartill ingen annan än hofsekreteraren Lalin är vållande,

som på det sjette året icke den ringaste beklädning oss givit, som höga kronan består, utan hafva vi äfven för stor hungersnöds skull måst äta grus, hopblandadt med salt eller falaska, hvaraf största delen af oss äro igenom detta stora elände så utaf sig komna, att de aldeles blifva förlorade, helst vi mesta delen äro med sjukdomar besvärade.«

Efter upprepade vädjanden och framställningar till myndigheter om de förfärliga förhållandena på sjuderiet och även till regeringen och Gustaf III, gav kungen order om
att fångarna skulle föras till Långholmen. Denna ordern verkställdes först sju år senare. Då var endast 16 kvinnor kvar i livet.

Bellman planerade att skriva ett verk om spinnhuset som han tänkt kalla Fröjas tempel, ett projekt som dock inte blev av. 1764 - 1766 var han anställd som extraordinarie tjänsteman vid Manufakturkontoret och sedan som extraordinarie kanslist på Generaltulldirektionen.

I Fredmans epistel nr. 65, Om styrmansdotter Gretgens död på fabriken, låter han Movitz berätta om hur han stått vakt vid den unga kvinnans bår i Gravölsgåln på Söder. 

Movitz med flor om armen, hålt!
I en mörkblå kolt,
Kommer han så stolt. 
Svart väst, gröna byxor, nå!
Gult gehäng, hå hå!
Och Stöfletter på!
Hvarfrån kommer du nu Movitz? ditt öga det blöder.
Gevär! -  Ifrån Grafölsgåln på Söder. 


Jag stått i fyra timar jämt,
Skuffat mot och klämt,
Korsgeväret skämt, 
Krögarn i Grafölsgåln, den hund,
Far på Gröna Lund,
Slog en tand ur mund.
Se på när jag talar tändren de skallra i truten.
Gapa! Oxeltanden är utbruten. 


Hvad harm! mit öga går i gråt;
Uppå denna stråt,
Såg jag Charons båt. 
En Nymph uti Fröjas gård
Döden, grym och hård,
Lämnat i hans vård.
Gretgen ned på Kläds-fabriken; du Hänne ju kände,
Gutår! är en ängel nu, min frände. 

Gretgen, ach! hon til svepning har
Fina Bolster-var;
Täckt sin slöja drar. 
Dess hand för en frisk Tulpan;
Skada at dess blan
Lukta litet tran.
Nattyg, Klippingshandskar, Fransar dess vålnad utsira;
Kärlek bryter vid dess ben sin spira. 

Min Nymph, hon skull' förlofvad bli;
Fästman står, lät si,
Vid Artilleri. 
Capten heter, vänta, hör;
Det oss lika gör,
Gretgen ändå dör.
En Nymph, vacker, hur jag Hänne för ögat nu vänder,
Högt bröst, kullrig länd, och hvita händer. 

Den eld som utaf Himlens hand
Gör naturens band
I båd våg och land, 
Brann här; se i vår clenod,
Se i detta blod
Fröjas ärestod.
Hon kall! lät oss alla varma i hjertat nu vara;
Vid glas vi vår sorgesång förklara. 




Dagens textilindustri.
Textilindustrin är i dag en av världens största industribranscher, med 146 000 företag bara inom EU, där 1,8 miljoner människor är sysselsatta. När man tar del av den ideella och obundna research-organisationen Swedwatchs rapporter om den internationella textilindustrin utanför EU, framgår det att svenska företag har starka kopplingar till utnyttjandet av fattiga arbetare och miljöförstöring i samband med produktionen. När miljön kring textilfabriken i Barnängen har analyserats, har Länstyrelsen konstaterat att området där varit förorenat av kemikalier. Trots att många år har gått sedan fabriken lades ned. I marken där Barnängsfabriken låg finns det fortfarande kvar kemikalier i marken och i sedimenten. Då svenska textilindustrin flyttade till Indien, Kina och Bangladesh följde miljöföroreningarna med. För femtio år sedan var textilexporten från u-länderna 15 procent av den totala textilexporten i världen. År 2000 var den mer än femtio procent.

Det är naturligtvis den billiga arbetskraften som lockat svenska företag dit. EU är till exempel Myanmars (Burma) största exportmarknad och därifrån importerades kläder för ca 4 miljarder kronor, en ökning på 80 procent inom loppet av ett år då handelssanktionerna upphörde. H&M:s kläder produceras där för mycket låga löner i en industri där långa arbetsdagar och barnarbete hör till vardagen. Sluminvånare sliter i fabrikerna ofta under tvångsarbete för 23 kronor om dagen, med obetald övertid. Förhållandena i 1700-talets Barnängsfabrik har idag sin motsvarighet i u-ländernas textilfabriker.

Liksom då påverkar verksamheten idag många människor, inte minst när det gäller miljön. De farliga kemikalierna, bristen på avloppsrening med förgiftning av grundvatten, luftföroreningar från fabrikseldning och därmed avskogning, är faktorer som måste vägas in när man diskuterar textilindustrin.
Man hade varnat för att den nio våningar höga textilfabriken Rana Plaza, i en av Dhakas förorter i Bangladesh, skulle rasa samman. Trots alla varningar tvingades arbetarna fortsätta jobba och på morgonen den 24 april 2013 föll byggnaden ihop som ett korthus. 1 100 personer dog och minst 2 500 skadades.

Att vara textilarbetare i Asien innebär ofta att ens hälsa och liv utsätts för stora faror. Sammantaget kan man konstatera att utländska företag och regeringar har ett stort ansvar att skydda miljön, arbetarna och de mänskliga rättigheterna där. Det finns också ett personligt ansvar från industriledare, företagare och aktieägare som måste vägas in. 


Genom sin romansvit på åtta böcker om arbetarna på Södermalm gör Per Anders Fogelström en alldeles egen historieskrivning, baserad på fakta, forskning och skapande fantasi. Vi får följa stadens utveckling, arbetarnas strävan för sin dagliga överlevnad och deras kamp för social och politisk rättvisa under drygt 200 år. En enastående insats som bidragit till förståelsen av vår historia och gett oss perspektiv på vår egen tid.


Källor:
Handlingar ang. manufakturverket under åren 1724—1761.
Förvaras i Riddarhusarkivet, serien »Barnängs- och Leijonanckerska manufacturiets arkiv».
Innehållande protokoll, inkomna handlingar, räkenskaper och affärskorrespondens.
Omfattar ett 20-tal volymer.

Ekonomisk debatt 1994 årgång 22 nr 3.
Ekonomiporträttet: Anders Berch.
Sven-Eric Liedman och Mats Persson 1992

Affärsvärlden nr. 9

Dina pengar.se 3/2 2017

Textilfabrikerna vid Barnängen
Holger Rosman

Bokutgåva: Centraltryckeriet, Stockholm, 1929


Bilder 
Vävarnas uppror av Käthe Kollwitz. 










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar