Annat smått och gott

Lyssna på vistolkningar av Ulf Bagge på YouTube här
Besök Ulfs hemsida här
På hemsidan finns bla info om Ulfs stadsvandringar, viskonserter och föredrag.
Klicka för att komma till min blogg Carl Michael Bellman 275 år.

tisdag 7 mars 2017

Per Anders Fogelström 100 år. Vävarnas barn - frihetstidens och vår tids trälar

"Romanen Vävarnas barn bygger i hög grad på faktiskt material", skriver Fogelström i sin sextio sidor långa bok med kommentarer och noter till själva romanen. Där redovisar han de källor han använt sig av i sin forskning i arkiv och bibliotek. Det rör sig om fängelsearkiv, Riddarhusets och Vetenskapsakademiens arkiv, tidigare forskning och litteratur, texter ur lagar, dagböcker och visor av Bellman.

En industriplan tar form.
På 1660-talet startade Daniel Young, adlad Leijonancker, ett vantmakeri vid Nytorget i den fabrik som vi idag kallar Malongen. Ett trettiotal år senare, 1691, började Jacob Gavelius med ett väveri i Barnängsfabriken på en tomt vid Hammarby sjö som upplåtits av staden för manufakturer. Dessa två fabriker är exempel på hur textilindustrin tidigt bedrev sin verksamhet på Södermalm. Tanken var att de skulle leverera varor till armén, men då produktionen gick långt utöver arméns behov producerade man också för civil efterfrågan och även till export. Det fanns fler textilmanufakturer i trakten. Vid Fatburssjön, vid dagens Medborgarplatsen, låg Pauliska manufakturerna med verksamhet mellan 1673 och 1776 och var vid sidan av Barnängsfabriken, som Fogelström skriver om, den näst största och viktigaste manufakturen i huvudstaden under frihetstiden.  

Då Riddarhuset gick in som huvudägare 1724 var 20 vävstolar igång vid Barnängsfabriken, som bestod av väveribyggnad med överskäreri och pressrum, ett färgeri och en färgarbostad med stall, lagerbyggnader och en trädgård med ett murat åttkantigt luxuöst inrett lusthus. Vid infarten fanns bostäder för portvakt och trädgårdsmästare, samt ett timrat bostadshus med tio rum i två våningar. På gården stod torkramar och lagerhus och vid stranden färgerihus, ett svavelhus och en flottbro för sköljning. På områdets norra sida låg arbetarnas bostäder och på en ängsmark simmade rudor omkring i en damm. Ett alldeles eget rike på östra Södermalm, där fabrikörerna styrde.

I och med Riddarhusets inträde som huvudintressent slog man samman Barnängsfabriken med Malongen under namnet Barnängsmanufaktoriet. Man valde att ge ledningen för företaget till Hans Ekman, »såsom den där nogsamma prov av en särdeles erfarenhet uti alle de stycken, som till ett slikt verks drift höra, redan all övertygelse givit». Lönen var väl tilltagen och beräknades till 12 000 daler k:mt (kopparmynt var en valutaenhet i Sverige åren 1624 - 1776), därtill fri bostad med ängar och trädgårdar till ett värde av 2 000 daler. Efter hand minskade beställningarna från armén under hans ledning och vinsten i företaget uteblev. Därmed fick Ekman avsked från manufaktoriet.

Erik Salander 1699-1764.
I stället anställdes Erik Salander 1731 som chef för verksamheten.
Med manufaktur menade man inte renodlat hantverk, utan industriproduktion i större skala med hantverksmässig tillverkning, där man förädlade bearbetade råvaror.
Under frihetstiden, 1718 – 1772, växte målsättningen fram att utveckla Sverige till en industrination. Med hjälp av bidrag, privilegier, lån och skyddstullar försökte man locka driftiga personer att starta och utveckla industrier, vilket gjorde att även lycksökare och orealistiska drömmare gjorde sig avsevärda förtjänster på statens bekostnad. Man brukar nämna Jonas Alströmer ”de svenska slöjdernas fader” som ett bra exempel på framgångsrika industriinnovatörer från den tiden, men han misslyckades i själva verket med de flesta av sina företag och idéer. Dessutom grundlade han sitt manufakturarbete på utsmugglade verktyg och skickliga yrkesmän från sin studietid i England och på kontinenten.

Under de årtionden som Salander arbetade med Barnängsmanufaktoriet stod han i nära samarbete med Alströmer, allt sedan sin anställning vid dennes industrier i Alingsås. Alströmer var en högt ansedd industriman, ett anseende som Salander i mångt och mycket åkte snålskjuts på tack vare deras gamla förbindelse. Salander är intressant av flera skäl. Genom ett ekonomiskt skriftställarskap under flera decennier satte han manufakturindustrin i centrum för debatten, mer än någon annan under frihetstiden. Inte minst viktigt för oss är att vi får vi ta del av hans tankar om textilarbetet och dess fattiga arbetare.Han var en av de främsta representanterna för en auktoritär och ålderdomlig syn på industrinäringen och dess anställda. Lagstiftningen för manufakturer och fabriker skrevs av Salander och kallades hallordningen. Hallrätten var en myndighet som utövade tillsyn och domsrätt enligt hallordningen gällande fabriker. Man handlade också tvister mellan fabrikörer och arbetare.


1742 invaldes han i Vetenskapsakademien bland ledamöter som Carl von Linné, Anders Celsius, Anders Johan von Höpken och Christopher Polhem. Han blev Manufakturkontorets överkommissare och föreslog en faktorirätt som godkändes av Sveriges riksdag och antogs av K M:t 1739 såsom Hallordning och allmän factorie-rätt. Därmed blev han arkitekten bakom manufakturpolitiken.

Hans idéer om hur manufakturarbete skulle bedrivas mötte på motstånd i hans eget parti Hattarna, men detta faktum hindrade inte att hans inflytande på dessa frågor ändå blev stort.
Fogelströms roman Vävarnas barn utspelar sig under åren 1749 till 1779. Mycket av den faktainsamling om framför allt Barnängsfabriken, som ligger till grund för berättelsen, är troligen till stor del hämtat från Holger Rosmans arbete "Textilfabrikerna vid Barnängen" från 1929. Tack vare Världsbiblioteket i Stockholm finns sedan 2015 en elektronisk version av dokumentet utlagd på nätet.
Under den tid Salander styrde verksamheten på Barnängsfabriken utökade han produktionen betydligt. När sedan bröderna Hans Reinhold och Carl Apiarie övertog verksamheten 1761 förbättrades organisationen ytterligare och man nådde upp till 40 vävstolar och 808 arbetare. Under deras ledning fick anläggningen det utseende den har ännu idag.

Apiaries styre.
1770 började en ny hallordning för manufakturerna att gälla. Som förut fick den fabrikör som höjde arbetarnas löner böta och arbetare som gick samman och krävde högre lön bestraffades. Nytt var att en arbetare som enskilt begärde högre lön fick böta och den som begärde avsked på grund av låg lön fick hållas kvar den dubbla tiden som angavs i kontraktet. Arbetet var hårt på fabrikerna i allmänhet, med ofta sexton timmars arbetsdagar sex dagar i veckan. Ändå fick arbetarna ge sig ned till staden och tigga för sitt uppehälle.

Fogelströms skildring av Carl Apiarie som person är förhållandevis positiv, jämfört med hur han skildrar många andra personer ur överheten. Som fabrikör var han tvingad att rätta sig efter hallordningen, men i romanen störs han av svälten och misären vid Barnängsfabriken, något som Fogelström lyfter fram vid bygget av den nya herrgården på fabriksområdet. Det var ett präktigt skrytbygge och kring herrgårdens bägge trädgårdar reste man höga staket som avskilde fabrikören, familjen och vännerna från de trötta, hungriga och tärda arbetarna. Man ville slippa se eländet när man lustvandrade i trädgården.

Arbetskraften.
Vilka var det då som arbetade i textilfabrikerna på Södermalm? I Stockholms textilindustri fanns det 1762 2 200 vävstolar och 8 343 arbetare. 1768 var siffrorna 992 vävstolar och 3 547 arbetare. Samma tid minskade antalet vävstolar på Barnängsfabriken från 40 till 25 och arbetare från 808 till 302 st. De kom ur den underklass som befolkade slummen i Stockholm och Fogelström kallar fabriksarbetarna för frihetstidens trälar. Det var spinnerskor, plyserskor, vävare, överskäraregesäller och diversearbetare. Vid sidan av Barnängsfabriken var Paulis manufaktur den största under frihetstiden, där 88 procent av de anställda var kvinnor. Mellan 20-23 procent av Stockholms vuxna kvinnor eller 3 000-7 000 kvinnor var under 1700-talet anställda inom textilindustrin. Det var inte på Barnängsfabriken som man behandlade dessa arbetare sämst, det fanns fabriker där arbetarna levde under långt värre omständigheter.

Under utbyggnaden av den svenska textilindustrin stod det klart att man saknade arbetskraft, i synnerhet en kompetent sådan. En stor del av de anställda var invandrade tyskar och holländare. Manufakturkontoret lät värva långt mer än 3 000 utländska textilarbetare med familjer till Stockholm, med löfte om goda arbetsförhållanden, bra löner och understöd på ålderdomen. Löften som aldrig uppfylldes. Att de flesta var katoliker gjorde inte livet lättare för dessa människor, då de utsattes för diskriminering av arbetsgivare och trakasserier från arbetare med annan tro.

Mot slutet av 1760-talet var väveriernas nästan trettioåriga storhetstid förbi och många utländska arbetare lämnade Sverige, men för dem som stannade kvar stod svälten för dörren. Fabriksägarna kallade dem lättingar och fyllhundar och menade att nöden orsakats av dem själva. Arbetarfamiljernas lidande gick inte spårlöst förbi. Läkare, präster och humanistiskt sinnade människor som av olika anledningar kom i kontakt med de fabriksanställda, reagerade med förfäran på svälten och armodet.


Läget blev med tiden alltmer förtvivlat för dessa arbetare och den franske diplomaten Guignard de Saint Priest skrev angående deras bostads- och arbetsförhållanden i en inlaga till kommerskollegium:

”Slavarna på Amerikas plantager har åtminstone kläder och föda, slavarna i klädesfabriken har icke denna fördel. Den som hemfaller åt detta yrke i Stockholm, har därmed underkastat sig det grymmaste öde, med beständig utsikt att dö av hunger.”

Han menade att de levde som kreatur i de eländiga kyffen som tilldelats dem och bristen på kläder gjorde att de inte ens kunde besöka sin kyrka.
I dag är de en namnlös och bortglömd del av vår frihetstida textilindustri. På samma plats där biskopsämbetet för Stockholms katolska stift, dess centrum och domkyrka i dag ligger, låg Paulis manufaktur på 1700-talet där det arbetade katoliker från Aachen.
I samma trakt kring Fatburssjön, som tidigare varit en sjö med rent vatten och en tillgång för de kringboende, etablerade sig vid sidan av Paulis manufaktur alltfler textilfabriker, slakterier och bryggerier. I sjöns omedelbara närhet tippade man stinkande sopor i orenlighetsreservoarer och allsköns bråte, industriavfall och kemikalier själptes direkt ned i vattnet. Att just denna del av staden hade höga dödlighetstal var det egentligen ingen som förvånade sig över. Trots att man planerade både upprensning och rening av vattnet, som igendikning, förvandlades sjön mot slutet av 1700-talet till ett farligt osande träsk och alla planer rann ut i sanden.   

En nationalekonomisk kalkyl.
Lönerna spelade en stor roll vid prissättningen. Därför anställdes de allra fattigaste för att kunna hålla lönerna och därmed priserna på produkterna nere. Detta förhållande gällde i hela Europa. Själva fattigdomen och hungern, menade man, blev en sporre till att arbeta mer och effektivare, men de fick inte bli sjuka och avlida av svält, man behövde sin arbetskraft. Någon föda måste man ändå ge dem, men det krävdes hårdhet och offervilja om Sverige skulle bli en rik industrination och det var genom de fattiga arbetarna som man skulle fylla rikets kassakista. Sveriges förste professor i nationalekonomi, Anders Berch, slog fast att ”fattigt folk är landets rikedom”. De skulle få Sverige att blomstra.

Salander skrev att ”magan och behoven äro starkaste pådrivare” och talade om modersmjölken som ett gift. Man skulle tidigt vänja småttingarna vid det armod som väntade dem och det var därför olämpligt, ansåg han, att skola de fattigas barn eller ge dem ett drägligt liv. De var ”med modersmjölken uppfödda till arbete och elände”, menade han och fortsatte:

”Ett barn, av vilket kön det vara må, kan på sjätte eller sjunde året begynna att arbeta och förtjäna sitt bröd, det är obestridligt. Den behändighet i arbetet som med åren tillväxer ger vid mogen ålder otroliga förmåner: att arbeta dubbelt mer och mycket bättre än andra.” 

Prästen J. Aurinder i Maria församling i Stockholm vittnade i brev till Tabellverket och läkaren Abraham Bäck om vad denna cyniska människosyn ledde till i praktiken:

”Det sämre folkets barn, i synnerhet fabriksarbetares, dö här i proportion mest, och detta folket är mest fattigt, oordentligt, sjukligt och svagt, som nödvändigt framföder uslingar.”

Och vidare om bostäderna:

”På fabriker äro många hushåll hoppackade uti låga och osunda rum, som uppfyllde med orenlighet, hysa en så vedervärdig luft och lukt, att en frisk och stark människa, som är ovan därvid, icke många minuter kan bärga sig där inne.
Och i desse sumpige, fuktige och osunde rum bliva barnen födde och uppfödde, här bliva de vanskötte, här få de frysa och svälta. Kan här annat bliva än hjärtsprång, slag, trånsjuka? Sannerligen är icke underligare, att något enda barn här kan bliva vid liv, än att de fleste snart dö.”

Stockholm var överhuvud taget en farlig stad att leva i under 1700-talet. Nedsmutsningen på land och vatten i staden var en omtalad plåga som spred sjukdomar och farsoter, vilket ledde till förtidig död. Abraham Bäck var en av Vetenskapsakademiens ledamöter och blev 1749 Fredrik I:s livmedikus och senare även Adolf Fredriks. Som den vanligaste orsaken till den stora dödligheten bland befolkningen nämner han ”Fattigdom, elände, brist på brödfödan, ängslan och misströstan”. Den 12 februari 1771 drabbades Adolf Fredrik efter en riklig måltid av magkramp och yrsel och avled därpå efter ett slaganfall. I den bullentin som gavs efter kungens död står det: "Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion (matsmältningsproblem) av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin."

Samtidigt fanns det många fattiga i staden och sjuka och invalider bars ut på gatorna för att tigga. Andra knackade på husens fönster och dörrar, skrek och sträckte fram sina händer. Tiggarbarnen var svartbleka, skriver Fogelström, klädda i trasor och tärda av svält och hunger. De kom i flockar och överföll folk med tiggande och skrik.


Man inrättade tre fattigläkartjänster i staden 1759. När läkarfrågan diskuterades i Hallrätten 1764 visste flera av fabrikörerna inte att fattigläkare existerade. Apiarie hade däremot inrättat en sjukstuga med sex sängar.
Rödsoten eller fältsjukan som den kallades i det militära, var en vanlig sjukdom. Den smittade genom bakterier i avföring, livsmedel och dricksvatten och gav koleraliknande symptom med diarré och kräkningar.



Korrektionsmetoder.
I den tjänstehjonsförordning som gällde för den här tiden, och som också gällde för fabriksarbetare, hade husbönder och arbetsgivare rätt att prygla vuxna anställda. I Missgärningsbalkens trettiosjätte kapitel, andra paragrafen, stod det att man inte fick göra dem lama eller lytta, då kunde man åtalas, men att näpsa dem skäligt var tillåtet. Rätten att misshandla koltbarn, påpekar Fogelström, var helt lagenligt. Först 1856 avskaffades husagan efter att Lars Johan Hierta vid flera tillfällen motionerat om ett förbud i riksdagen. Det var de ofrälse stånden som stod bakom motionen, medan adeln motsatte sig den. Man enades om en kompromiss där man fortsatt fick aga minderåriga. Som första land i världen avskaffades slutligen barnagan i Sverige 1979, med ett totalförbud mot allt våld mot barn, alltså även i hemmen.

Man behövde garn till fabrikerna och Stockholms första spinneri bedrevs under en före detta tukthusmästares ledning. Fogelström menade att gränsen mellan industriarbete och tvångsarbete ofta var flytande, då spinneriarbetet lika gärna utfördes på fattighus, barnhus och fängelser, som på textilfabrikerna. Barnängsfabriken importerade också 800 tyska tukthusfångar för sin produktion och han kallar fabriksarbetarna för frihetstidens trälar.

Spinnhuset.
Hanna Hansdotter 55 år gammal, var 1756 den sista personen i landet som dömdes till döden genom halshuggning och därefter bränning på bål för häxeri. Domen omvandlades till livstids straffarbete på Långholmens spinnhus. Kvinnor som togs in på spinnhuset kunde vara prostituerade eller som gjort sig av med nyfödda barn på olika sätt. Lösdrivare var en annan kategori. De var så kallade ”försvarslösa” och saknade arbetsgivare och egendom och speciellt ”lösa kvinnor vilka löpa med korgen kring gator och torg” var skyldiga och straffades enligt 1723 års tjänstehjonsstadga. Småtjuvar och tiggare, däribland barn, togs också in. Då Spinnhuset förverkligades och togs över av det statliga Kommerskollegium 1734, berodde det på landets usla finanser och satsningen på manufakturerna. Behovet av arbetskraft var stort och gamla och sjuka var man inte intresserade av på Spinnhuset

Arbetsdagarna var långa. Man väcktes klockan 4 och började arbeta kl. 5 och slutade ofta så sent som kl. 9 på kvällen. Efter utbyggnaden 1772 fanns det plats för 250 kvinnor, men också barn togs in där. Bellmans gode vän Hans Hansson Björkman var spinnhusinspektor samtidigt som han var förste aktör och sångare vid Operan. Spinnhusdirektionen rådfrågade ofta Erik Sallander som expert i manufakturfrågor och han rekommenderade att man införde en svältstuga för de intagna som inte arbetade tillräckligt bra. De kunde gott få bekosta sin egen mat också, framhöll han, då skulle man få se på duktiga arbetare. Barnängen och andra klädesfabriker levererade ull till Spinnhuset och fick spunnet garn tillbaka, så man var angelägna om att fliten hade högsta prioritet.

Vakterna hade rätt att hålla fångarna ”i en skälig aga”, och få dem att arbeta ”med varjehanda tuktan”. Man fick inte tillfoga dem ”lamhet eller lyte”.
1738 slog en vakt en kvinna så att hon avled. Han fick sona detta med 14 dagars fängelse på vatten och bröd.

Salpetersjuderiet.
Johan Eberhard Ehrenreich var egentligen tandläkare åt Fredrik I, men hade fler strängar på sin lyra. Han startade Mariebergs Fajansfabrik 1758 och var också ägare till Kungsholmens Salpetersjuderiverk. Salpeter användes som en ingrediens i kruttillverkningen. Ehrenreich tog emot medel för uppehället för de kvinnliga tukthusfångar han tilldelades att arbeta på sjuderiet. Hovsekreterare Lars Samuel Lalin och hans fru skötte verksamheten då Ehrenreich var bortrest utomlands. Detta måste ha varit Stockholms i särklass värsta arbetsplats och straffanstalt.

Lars Lalin 1729 – 1785
Hovsångare 1764 och ansågs äga en av landets vackraste sångröster, kammarmusikus 1762, skådespelare vid Operan och agerade som Jupiter i Thetis och Pelée mot Elisabeth Olin, Sveriges främsta operasångerska, och Carl Stenborg, hennes manlige motsvarighet. Thetis och Pelée invigde Sveriges nationalscen Operan 18 januari 1773 och blev därmed historisk. Lalin skrev också pjäser vid operateatern i Stora Bollhuset på Slottsbacken och var ledamot av Musikaliska Akademien. Han ledde också de öppna offentliga kavaljerskonserterna på Riddarhuset i Gamla stan.

Bristen på mat, kläder och läkarvård gjorde att förhållandena på sjuderiet mynnade ut i en skrivelse. I september 1772 inkom följande klagomål till Krigskollegium:

»Vi fattiga arrestanter på Tukthuset här i staden, vi lida en sådan förskräcklig nöd och undergång, som ej står att beskrifva; varandes äfven högst beklagligt, att sedan Allhelgonatiden förlidet år äro af hunger, svält och elände på det ynkligaste omkomna 23 personer, hafvandes en del af dessa uslingar haft tuggat grus i munnen, andra åter tuggat ben och sina fingrar uti dödsångesten, somliga af vanmäktighet stupat vid deras spinnrockar å golfvet.


Denna svåra och ynkliga medfart har föranlåtit vaktmästaren härstädes Petter Bergqvist att å våra vägnar göra ansökningar så väl hos norra förstadens kämnärsrätt som ock hos herr justitiekanslern ock k. krigskollegium; men han har intet hörd blifvit. En sådan svår medfart föranlåter oss arma uslingar, som hvarken hafva att skyla oss med utan äro nakna, blott- och bara som kreatur, icke heller att ligga på annat än bräder samt utaf de oss borttagna rättigheter dagligen måste krevera af hunger och elände, hvartill ingen annan än hofsekreteraren Lalin är vållande,

som på det sjette året icke den ringaste beklädning oss givit, som höga kronan består, utan hafva vi äfven för stor hungersnöds skull måst äta grus, hopblandadt med salt eller falaska, hvaraf största delen af oss äro igenom detta stora elände så utaf sig komna, att de aldeles blifva förlorade, helst vi mesta delen äro med sjukdomar besvärade.«

Efter upprepade vädjanden och framställningar till myndigheter om de förfärliga förhållandena på sjuderiet och även till regeringen och Gustaf III, gav kungen order om
att fångarna skulle föras till Långholmen. Denna ordern verkställdes först sju år senare. Då var endast 16 kvinnor kvar i livet.

Bellman planerade att skriva ett verk om spinnhuset som han tänkt kalla Fröjas tempel, ett projekt som dock inte blev av. 1764 - 1766 var han anställd som extraordinarie tjänsteman vid Manufakturkontoret och sedan som extraordinarie kanslist på Generaltulldirektionen.

I Fredmans epistel nr. 65, Om styrmansdotter Gretgens död på fabriken, låter han Movitz berätta om hur han stått vakt vid den unga kvinnans bår i Gravölsgåln på Söder. 

Movitz med flor om armen, hålt!
I en mörkblå kolt,
Kommer han så stolt. 
Svart väst, gröna byxor, nå!
Gult gehäng, hå hå!
Och Stöfletter på!
Hvarfrån kommer du nu Movitz? ditt öga det blöder.
Gevär! -  Ifrån Grafölsgåln på Söder. 


Jag stått i fyra timar jämt,
Skuffat mot och klämt,
Korsgeväret skämt, 
Krögarn i Grafölsgåln, den hund,
Far på Gröna Lund,
Slog en tand ur mund.
Se på när jag talar tändren de skallra i truten.
Gapa! Oxeltanden är utbruten. 


Hvad harm! mit öga går i gråt;
Uppå denna stråt,
Såg jag Charons båt. 
En Nymph uti Fröjas gård
Döden, grym och hård,
Lämnat i hans vård.
Gretgen ned på Kläds-fabriken; du Hänne ju kände,
Gutår! är en ängel nu, min frände. 

Gretgen, ach! hon til svepning har
Fina Bolster-var;
Täckt sin slöja drar. 
Dess hand för en frisk Tulpan;
Skada at dess blan
Lukta litet tran.
Nattyg, Klippingshandskar, Fransar dess vålnad utsira;
Kärlek bryter vid dess ben sin spira. 

Min Nymph, hon skull' förlofvad bli;
Fästman står, lät si,
Vid Artilleri. 
Capten heter, vänta, hör;
Det oss lika gör,
Gretgen ändå dör.
En Nymph, vacker, hur jag Hänne för ögat nu vänder,
Högt bröst, kullrig länd, och hvita händer. 

Den eld som utaf Himlens hand
Gör naturens band
I båd våg och land, 
Brann här; se i vår clenod,
Se i detta blod
Fröjas ärestod.
Hon kall! lät oss alla varma i hjertat nu vara;
Vid glas vi vår sorgesång förklara. 




Dagens textilindustri.
Textilindustrin är i dag en av världens största industribranscher, med 146 000 företag bara inom EU, där 1,8 miljoner människor är sysselsatta. När man tar del av den ideella och obundna research-organisationen Swedwatchs rapporter om den internationella textilindustrin utanför EU, framgår det att svenska företag har starka kopplingar till utnyttjandet av fattiga arbetare och miljöförstöring i samband med produktionen. När miljön kring textilfabriken i Barnängen har analyserats, har Länstyrelsen konstaterat att området där varit förorenat av kemikalier. Trots att många år har gått sedan fabriken lades ned. I marken där Barnängsfabriken låg finns det fortfarande kvar kemikalier i marken och i sedimenten. Då svenska textilindustrin flyttade till Indien, Kina och Bangladesh följde miljöföroreningarna med. För femtio år sedan var textilexporten från u-länderna 15 procent av den totala textilexporten i världen. År 2000 var den mer än femtio procent.

Det är naturligtvis den billiga arbetskraften som lockat svenska företag dit. EU är till exempel Myanmars (Burma) största exportmarknad och därifrån importerades kläder för ca 4 miljarder kronor, en ökning på 80 procent inom loppet av ett år då handelssanktionerna upphörde. H&M:s kläder produceras där för mycket låga löner i en industri där långa arbetsdagar och barnarbete hör till vardagen. Sluminvånare sliter i fabrikerna ofta under tvångsarbete för 23 kronor om dagen, med obetald övertid. Förhållandena i 1700-talets Barnängsfabrik har idag sin motsvarighet i u-ländernas textilfabriker.

Liksom då påverkar verksamheten idag många människor, inte minst när det gäller miljön. De farliga kemikalierna, bristen på avloppsrening med förgiftning av grundvatten, luftföroreningar från fabrikseldning och därmed avskogning, är faktorer som måste vägas in när man diskuterar textilindustrin.
Man hade varnat för att den nio våningar höga textilfabriken Rana Plaza, i en av Dhakas förorter i Bangladesh, skulle rasa samman. Trots alla varningar tvingades arbetarna fortsätta jobba och på morgonen den 24 april 2013 föll byggnaden ihop som ett korthus. 1 100 personer dog och minst 2 500 skadades.

Att vara textilarbetare i Asien innebär ofta att ens hälsa och liv utsätts för stora faror. Sammantaget kan man konstatera att utländska företag och regeringar har ett stort ansvar att skydda miljön, arbetarna och de mänskliga rättigheterna där. Det finns också ett personligt ansvar från industriledare, företagare och aktieägare som måste vägas in. Hur stor är då lönsamheten för svenska företag med verksamhet i Asien? Enligt uppgift närmar sig H&M ett börsvärde på 600 miljarder kronor. Stefan Persson äger 38,40% av kapitalet och har 70,01% av rösterna i H&M. Siffrorna talar för själv.


Genom sin romansvit på åtta böcker om arbetarna på Södermalm gör Per Anders Fogelström en alldeles egen historieskrivning, baserad på fakta, forskning och skapande fantasi. Vi får följa stadens utveckling, arbetarnas strävan för sin dagliga överlevnad och deras kamp för social och politisk rättvisa under drygt 200 år. En enastående insats som bidragit till förståelsen av vår historia och gett oss perspektiv på vår egen tid.


Källor:
Handlingar ang. manufakturverket under åren 1724—1761.
Förvaras i Riddarhusarkivet, serien »Barnängs- och Leijonanckerska manufacturiets arkiv».
Innehållande protokoll, inkomna handlingar, räkenskaper och affärskorrespondens.
Omfattar ett 20-tal volymer.

Ekonomisk debatt 1994 årgång 22 nr 3.
Ekonomiporträttet: Anders Berch.
Sven-Eric Liedman och Mats Persson 1992

Affärsvärlden nr. 9

Dina pengar.se 3/2 2017

Textilfabrikerna vid Barnängen
Holger Rosman

Bokutgåva: Centraltryckeriet, Stockholm, 1929


Bilder 
Vävarnas uppror av Käthe Kollwitz. 










onsdag 20 maj 2015

Per Anders Fogelström - stockholmian och världsmedborgare

En verklighetsbakgrund.

Per Anders Fogelströms föddes en sommardag 1917 i Stockholm . Arbetarna i huvudstaden saknade mat och nöden stod för dörren. Folk gick ut på gator och torg och demonstrerade och det hela urartade i tumultartade kravaller; poliser med sablar och till häst visade prov på vedertagen och omdömeslös brutalitet. En fotograf knäpper sitt livs bild när han den 5 juni mitt i kaoset på Gustav Adolfs torg med sin kamera fångar en åldrad Hjalmar Branting med käpp i hand på väg in mot centrum av torget för att observera vad som sker. 30 000 människor hade slutit upp och på offentliga byggnader hade militären placerat kulspruteposteringar, som visade på vilket stort allvar man såg på demonstrationen. Den gällde inte endast kravet på bröd utan också allmän och lika rösträtt. När polisledningen gav order om attack utbröt panik och folk blev omkullridna, huggna av sablar och stuckna av bajonetter. Senare skulle Branting rapportera till Sveriges riksdag vad han sett. Borgargarden bildades för att stävja oroligheterna och skydda överklassens privilegier, och inspirerade av de ryska bolsjevikerna ville arbetarna å sin sida ta till vapen och göra revolution.


Stockholms arbetare hyste både hopp och förtvivlan denna sommar och själv skrev Fogelström långt senare om denna junidag i "Minns du den stad": 

"Bygg barrikader! skrek man. Poliskedjorna intill Strömmen bröts, några pojkar hade hämtat rep i en redskapsbod och kastade ut snaror för polishästarna. Poliserna fick retirera ett ögonblick. Kedjan vid Norrbro sprängdes men bakom den stod militärerna med bajonetter. Nu hördes höga rop att man upptäckt kulsprutor uppe på slottets tak, de riktades just mot demonstranterna. I vilt raseri försökte man välta spårvagnarna. Men polisen fick förstärkning och red i hög fart och med vinande piskor in i folkhavet. Då gick det plötsligt, mitt i larmet, som ett sus genom folkhavet. Branting kommer!"

Nytorget.

På ett mästerligt sätt blandar Fogelström fiktion och verklighet i sin romansvit om Stockholm och hungeråret 1917 demonstrerade omkring fyrahundratusen arbetare över hela Sverige med krav på bröd, 8 timmars arbetsdag och allmän och lika rösträtt. Lite tidigare i boken kan man läsa hur missnöjet växte sig allt starkare bland den fattiga befolkningen i trakten kring Nytorget i arbetarkvarteren på Södermalm. Här skildras hur upprinnelsen till de stora demonstrationerna i den centrala huvudstaden förlöpte på det lokala planet den 5 maj samma år. 

Klockan halv fyra på eftermiddagen inkom ett telefonmeddelande till distriktets polisstation, om att en folksamling på upp till 200 personer hade samlats utanför Karlssons speceributik på Södermannagatan 5. De uppträdde hotfullt och krävde att få tillgång till handlarens lagerlokal, för att kontrollera att denne inte gömt undan potatis där. Eldade av sin maktlöshet och den ursinniga hungern började man kasta uppbrutna gatstenar mot ordningsmaktens representanter, som svarade med dragna sablar och beridna poliser.

"Nu kastade de sten vid Skånegatan, många drog sig ditåt. Dragna sablar blänkte, polisbilens dörrar öppnades och anhållna kastades in. Nu var säkert hundratalet poliser i verksamhet, formerade nya kedjor, delade upp folkmassan i mindre grupper, högg in med sablar och piskor för att skingra oroshärdarna. Dagsljuset hade börjat blekna, skifta från gult till blått. Några kvinnor som blödde efter sabelhuggen skrek hysteriskt."

När man läser polisrapporten (förstora)  som skrevs efter ingripandet ser man att Fogelström använt sig av denna när han skildrat potatiskravallerna på Söder. Det är den här tekniken han använder sig av i sina stockholmsromaner och det är denna blandning av fiktion och verklighet som gör att trovärdigheten blir så stor i hans böcker. 

Polisrapport Nytorget 5 maj 1917

Sedan unga år hade han samlat på sig ett eget arkiv på 120 hyllmeter stockholmiana och omkring 
10 000 bilder av det gamla Stockholm. Detta arkiv använde han sig av under hela sin författargärning, men naturligtvis också av de offentliga arkiven, relevant forskning och läkarjournaler och fängelseprotokoll. Vid läsningen kan man känna igen historiska händelser, samtidigt som man fascineras av miljöskildringarna och obönhörligt dras med i romanernas egen fiktiva verklighet.

Miljöer och människor.

De åtta stockholmsromanerna (Barn- och Stadserien) utspelar sig i huvudsak på östra Södermalm i fattiga och slitna arbetarkvarter, under åren 1749 till 1968. Det som gör läsningen av dessa böcker till en så intressant upplevelse är att de speglar staden och människorna ur olika perspektiv. Med en så pass kunnig och engagerad stockholmskännare som Fogelström var är det naturligt att man som läsare tas med på en oförglömlig resa genom Stockholms utveckling och historia under drygt två sekler. Man får också följa de fattiga arbetarnas kamp för sin överlevnad, deras drömmar och förhoppningar. Samtidigt beskriver författaren hur dessa arbetare utkämpar den sociala och politiska kampen, där de förändrar rent slavarbete i fabrikerna och på plantagerna i ett ojämlikt och förtryckande klassamhälle, till ett demokratiskt folkhem, 

Fogelström tog starka intryck av Anna Lindhagens idéer, vår första socialpolitiker värd namnet. 1913 lade hon in en motion i Stockholms stadsfullmäktige, där hon föreslog att man skulle spara delar av stadens äldsta träbebyggelse i form av kulturreservat. Det är tack vare henne som reservaten på bland annat östra Södermalm finns kvar idag och det är dessa gamla kåkar som Fogelström befolkade i sina romaner. Själv flyttade han 1964 till Stigberget och Fjällgatan 30, där han skrev merparten av stockholmsromanerna och en stor del av sina faktaböcker om Stockholm. 

Stockholmsromaner:
1981 Vävarnas barn             1749 - 1779
1985 Krigens barn                1788 - 1814
1987 Vita bergens barn        1821 - 1860      
1960 Mina drömmars stad    1860 - 1880    
1962 Barn av sin stad           1880 - 1900
1964 Minns du den stad       1900 - 1925
1966 I en förvandlad stad     1925 - 1945  
1968 Stad i världen               1945 - 1968

Vägvisare till Hennings och Lottens Södermalm
Förstora kartan

Faktaböcker om Stockholm:
1953 En bok om Söder
1962 Kring Strömmen
1963 Stockholm – stad i förvandling
1965 En bok om Kungsholmen
1967 Okänt Stockholm (red.)
1969 Ett berg vid vattnet
1969 Söder om tullen
1970 Stad i bild
1974 Utsikt över stan
1978 En bok om Stockholm (ill. av Slas)
1979 Stockholm
1983 Stockholms gatunamn (tills.med Stahre m fl.)
1995 Ur det försvunna

Kampen för fred.

Som ung inspirerades jag och mina vänner av Fogelströms starka fredsengagemang och det var inte utan anledning  han verkade som orförande i Svenska Freds under fjorton år. 1958 ville svensk militär och en så gott som enig politikerkår att Sverige skulle skaffa sig en egen atombomb. Då bildade Fogelström AMSA - Aktionsgruppen mot svensk atombomb, tillsammans med en rad välkända personer som Barbro Alving, Karl Otto Zamore och Sara Lidman. Även socialdemokratiska kvinnoförbundet, makarna Myrdal och Inga Thorsson bland många andra sympatiserade med aktionsgruppens kamp. Fogelström var mycket engagerad i denna sak och under den tvåårsperiod som arbetet var som mest intensivt deltog han i mer än femtio debatter och föredrag, samtidigt som han skrev sin första bok i romanserien om Stockholm - Mina drömmars stad. Den kom under en lång tid att vara landets mest sålda bok, näst psalmboken, och lär i dag ha en sammanlagd upplaga på fem miljoner exemplar.

Ständigt aktuell.

När man läser Fogelströms faktaböcker och romaner om Stockholm slås man av denne författares angelägna och ständigt aktuella budskap till sina medmänniskor. Visst var han en lokalpatriot, men samtidigt en av våra mest engagerade kulturpersonligheter som talade om fred och solidaritet i världen. Han menade att vi hade ett ansvar för vår omvärld och att detta måste visa sig i praktisk politik och att vi genom att välja rätt väg skulle kunna bli ett föredöme för övriga länder. 

Genom att ge röst åt dem som arbetade under slavlika förhållanden i textilfabrikerna i 1700-talets Stockholm, har han förmedlat en djupt angelägen kunskap till oss idag. Erik Salander blev 1739 kommissarie vid Manufakturkontoret och senare dess överkommissarie, invald i Vetenskapsakademien 1742 och ägare till Barnängsfabriken på östra Södermalm 1745, som var en av landets största arbetsplatser. Där bedrev han ett bruralt och cyniskt regemente bland arbetarna och i en av sina böcker föreslog han på fullt allvar att barn skulle vara självförsörjande som textilarbetare från fem års ålder. Det skulle skola dem till yrkesskickliga och nyttiga redskap för svensk industri. 

I dag kan vi se hur svensk textilindustri flyttat ned till slummen i Indien och Bangladesh och gör sig stora förmögenheter med samma cyniska och brutala arbetsmetoder som Fogelström beskriver i boken Vävarnas barn. Där nere finns fattigdomen och hungern, de låga lönerna och långa arbetsdagarna, bristfälliga bostäder och farliga arbetsplatser, själva förutsättningen för strålande och skrupelfria affärer. Man skulle gärna vilja sätta denna bok i händerna på de svenska ägarna till dessa textilföretag.

Fogelström
                             

Fogelströms historieskrivning.

Fogelströms romansvit om Stockholm är på många sätt unik, inte minst i sin historieskrivning. Seriösa forskare menar att man nästan aldrig kan hitta en felaktighet i hans böcker, vilket säger mycket om hans inställning till sitt författarskap. Han grävde djupt och med stor noggrannhet i sin research då han förberedde en bok och hade ett klart och tydligt budskap som han ville förmedla till sina läsare. Det fanns en avsikt i att börja Mina drömmars stad historiskt 1860 och den var att Stockholm då i vår mening började förvandlas till en mer modern stad. 

Under 1700-talets frihetstid då textilfabrikerna blomstrade på Söder, tvingade svälten ut de underbetalade arbetarna ned till staden för att tigga. Dessa utmärglade människor gick omkring och bankade på dörrar och fönster i Gamla stan och hoper med tiggarungar närmast överföll folk för att få något att äta. Gränderna stank av smuts och orenlighet och gav upphov till sjukdomar och annat elände och brunnarna var ofta förgiftade av den dåliga renhållningen. Barnadödligheten var enorm och av 1000 födda dog 200 i späd ålder och i arbetarkvarteren var siffran dubbellt så hög. 

Detta förändrades radikalt, menar Fogelström, då man på 1860-talet grävde ned vattenlednings- och avloppssystemen och först då gick födelsetalen förbi dödstalen för första gången i Stockholms historia. Han visar prov på en radikal och medveten historieskrivning där han åskådliggör hur medborgarnas engagemang och kunnighet är nödvändiga ingredienser för att göra det goda samhället möjligt. Fogelström var en författare som hade något viktigt att berätta och hans budskap till oss är starkt ännu i dag.


lördag 5 mars 2011

Carl Michael Bellman - Fredman

Bellman använde sig av flera högst verkliga personer i diktens värld, men den främste av dem alla, den som skulle komma att bli en av vår litteraturs mest kända gestalter, var redan död och begravd då han gjorde entré i visans värld. Han var urmakare och hette Jean Fredman.


    Det renässanspalats som amiralen Erik Ryning lät bygga i hörnet av Riddarhustorget och Munkbron stod färdigt 1644. Huvudportalen mot Stora Nygatan 2 är krönt av amiralen Rynings och hans maka M. E. Kurzels vapen. Palatset har haft många ägare, bl.a. Gottfrid Sack som i mitten av 1700-talet öppnade riksdagens "Caffehus" där. Från 1730-talet var huset fullt av hyresgäster då också flera vinskänkar och kaffehusinnehavare, hovtrumpetare, generaler och juvelerare bodde där. Där fanns också en tid, en trappa upp, det berömda Montionis vaxkabinett med ett 40-tal figurer.

  Mot stora Gråmunkegränd i flygeln hade Jean eller Johan Fredman sin urmakarverkstad och där hade han dessutom sin bostad. Det finns en poetisk och en historisk Fredman. Den historiska gestalten var en tidigt utvecklad och högt begåvad person som alltför tidigt brände sitt ljus i botten. Han föddes 1712 eller 1713 och var son till urmakaren Andreas Fredman i dennes första äktenskap. Han följde sin far i urmakaryrket och blev själv mästare före 24 års ålder och då han fyllt 29 år utnämnde man honom inom urmakarskrået till sin ålderman. Snart nog ägde han en egen verkstad och dessutom förvärvade han fastigheter på Norrmalm och i Gamla stan. En av Fröjas mest beryktade "praktiserande prestinnor"  - Platskan eller moster von Platen, som hon själv brukade kalla sig, bodde 1756 i en av Fredmans fastigheter där hon också bedrev sin verksamhet. Efter att ha blivit hovurmakare fick han ansvaret för Storkyrkans och Riddarholmkyrkans tornur, de två förnämsta i staden. Ett golvur som Fredman tillverkade 1737, gråmålat med förgylld dekor, helslag, datum, höjd 260 cm, såldes på Stockholms Auktionsverk år 2006 för 200 000 kr.

    Den redan rike Fredman gifte sig vid 33 års ålder till ytterligare förmögenhet. Det olyckliga äktenskapet med den 12 år äldre Katarina Lindberg, "en vrång och trätgirig" men välbeställd änka till en lärftskramhandlare blev den ödesdigra inledningen till hans förfall. Paret låg ofta i fejd med varandra och ibland slutade grälen i rena handgripligheter. Makarna Fredmans långdragna processande inför rätta gjorde att deras mellanhavanden blev allmänt kända i staden. Fru Fredman anklagade sin man för att han med flit förstörde hennes egendom och att han förskingrat hennes pengar. Därefter började hans stjärna dala, och när han i 40-årsåldern blev änkling vände lyckan till djupaste misär.
Han hade tillhört borgerskapets ledande skikt och hans sociala sammanbrott i mitten av 1750-talet väckte därför stor uppmärksamhet, inte minst bland hans ståndsbröder.
    I urmakarskråets tomma kassaskrin hittade man, när man entledigade honom som ålderman, en revers som Fredman ställt ut på sig själv. Hovurmakarvärdigheten, tornuren och all sin egendom förlorade den alltmer söndersupne urmakaren. De sista åren tillbringade han mer eller mindre i rännstenen som ökänd rumlare och drinkare tills han dog i "bröstfeber" den 9 maj 1767, 56 år gammal. Han ligger begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm. Några veckor efter sin död återuppstår han i det som senare skulle bli Fredmans sång nr 26, där Bellman sjunger om hans begravning:

Golvur av Jean Fredman

Fredman levde och dog!
Bröder alla,
vi kunna kalla
hans själ ett urverk, hans kropp en krog.
Vår levnad är kort,
bäst vi rusta
och oss förlusta,
så kommer döden och tar oss bort.
Stå stilla vid en sida
och lät processen skrida!
Här i världen är mycken harm.
Trumpeterna blåsa larm.
Min granne styrk ditt mod,
värm din blod!

Vid tiden för Fredmans död var den nu föräldralöse Bellman 27 år gammal och försörjde sig, likt många andra skalder, som skrivare i offentlig tjänst. Nu väntade en svår och törnbeströdd väg till att bli erkänd skald och visdiktare, full av umbäranden och ekonomiska bekymmer.
    Musikern Olof Åhlström var den förste i vårt land som höll konserter på det nya instrumentet hammarklaver. Han var en skicklig musiker som bl.a. komponerade operamusik åt Gustaf III, men han var också innehavare av ett nottryckeri och hade exklusivt privilegium på nottryck i landet. På hans initiativ publicerades Fredmans epistlar och sånger. För utgivningsrätten och sin medverkan begärde Bellman 100 riksdaler i betalning - 50 riksdaler kontant för epistlarna och lika mycket för sångerna i friexemplar, vilket beviljades. I ett företal till epistlarna från 1771 presenterar han sin huvudperson Fredman:

Här ser Du en skugga av en Bacchi hjälte, en matt rök
efter en urblåst krogdank. Vem är det menar du? Jo det
är Fredman urmakaren, han, som i sin livstid varit även
så allmänt känd för dess skickelighet, att avdela tidens
lopp uti timmar och minuter, som för dess behändighet,
att göra tiden till intet uti ett litet grönt timglas med finkel ...

Fredman epistlar publicerades slutligen 1790, 82 till antalet. Året därpå kom Fredmans sånger ut med 65 av skaldens mest populära visor utanför episteldelen. Fredman hade därmed odödliggjorts, på ett hår när, då Bellman själv hade knappt fyra år kvar att leva. Genom den försupne hovurmakaren och hans vänner lever det gamla Stockholm upp på nytt och Bellmans sånger och epistlar är idag översatta till över tjugo språk.

Adolf Fredriks kyrkogård. Här ligger Fredman begravd.

Även om skalden naturligtvis kände till Fredmans olyckliga livsöde har han inte låtit biografiska fakta om urmakaren spela någon roll, förutom alkoholens fördärvliga inflytande. Visornas Fredman är helt och hållet Bellmans egen geniala skapelse.
    Trots den stora spridningen av Bellmans visor och svenska visans spridning och popularitet i allmänhet är viskonsten egendomligt nog, på olika sätt, en diskriminerad konstform i vårt land. Att visdiktare behöver stöd och uppmuntran var Bellman bara alltför väl medveten om. När hans beskyddare Gustaf III mördades 1792, slog det hårt mot skalden och ett par år senare slängdes han i fängelse av en fordringsägare. 


söndag 6 februari 2011

Carl Michael Bellman - Sveriges Anacréon


Stora Daurerska huset (markerad)
Den 5 februari 1740 döptes den lille Carl Michael i Maria Magdalena kyrka på Södermalm, ett stenkast från Daurerska gården, en malmgård vid Hornsgatspuckeln där han dagen innan hade blivit född. I det huset skulle han leva de fyra första åren av sitt liv. Därefter flyttade familjen till grannfastigheten, nuvarande Bellmansgatan 24, som sedan blev deras hem under de kommande 20 åren. Hans föräldrar, fadern Johan Arendt d.y. och modern Catharina Hermonia som var dotter till kyrkoherden i Maria, fick femton barn av vilka endast sex uppnådde vuxen ålder. Enligt Bellman låg hon i tjugoen barnsängar.
    Sin skolundervisning fick Bellman av privatlärare, som också lärde honom spela cittra, och 1757 debuterade han med religiösa dikter och ett par översättningar som han gjort från franska och   tyska. Samma år skrev han in sig vid Uppsala universitet, men gav snart upp projektet eftersom studieresultaten inte blev det man förväntat. Året därpå blev han i stället, som genom ett under, antagen som extraordinarie i Riksbanken vid Järntorget efter ett förhör i räknekonst och bokhållarkunskaper, ämnen som inte tillhörde hans starka sida. Samtidigt som han arbetade i banken utvecklade han sina talanger i umgängeslivet och blev snabbt en eftertraktad underhållare i bättre sällskap. Fem månader efter förhöret utnämndes han till extraordinarie i banken, men som sådan fick han ingen lön utan arbetade "par honneur", alltså ett ideellt arbete för hedern. För att kunna försörja sig började han ge musiklektioner i cittra, ett instrument som han lärt sig spela mycket skickligt på redan som mycket ung. För att få en uppfattning om hur en skald som Bellman lät då han spelade, är hans musikinstrument av visst intresse.

Hans farfars far, skräddarmästaren Martin Casten Bellman, var invandrare från Bremen i Tyskland och farfadern, Johan Arendt Bellman, gjorde en strålande karriär i det nya landet. Troligen föddes han 1664 och utmärkte sig redan som mycket ung som sångare och blev tidigt virtuos på flera instrument. Vid tio års ålder var han engagerad vid hovkapellet och två år senare, vid 12 års ålder, framträdde han med solosång vid Karl XI:s kröning i Uppsala 1675. Han var något av ett språkgeni och efter framgångsrika studier blev han professor i romersk vältalighet och poesi vid Uppsala universitet, och utnämndes 1704 till universitetets rektor. På en utlandsresa köpte han en cittra, kallad citrinchen, tillverkad i Hamburg omkring 1695 och som han sedan blev en lysande improvisatör på. Detta instument hade alltså gått i arv till den unge Bellman och man kan förstå att han också ärvt mycket av farfaderns musikalitet och språkkänsla.

Bellmans Citrinchen
     Kort före sin död skänkte Bellman instrumentet till sin vän doktor Blad, som också figurerar i visorna, och efter många om och men kom den i Bellmans son Adolfs händer. Han skänkte troligen bort den strax före sin död. Just denna citrinchen höll på att gå förlorad för eftervärlden, men efter många äventyrligheter kom den slutligen till rätta. Den förvaras nu på Stockholms stadsmuseum tillsammans med skaldens mandolin tillverkad i Neapel 1791. Han spelade också på en luta gjord av Mathias Petter Kraft som nu ägs och förvaras av Sällskapet Par Bricole. Det är denna luta som brukar kallas för cister.
    Av och till under sitt liv pantsatte Bellman sina instrument och kanske var det på grund av detta som han utvecklade en virtuositet på att imitera bl.a. valthorn, fiol, oboe och trumma. Atterbom har målande beskrivit hans märkliga förmåga:


"För övrigt var det ingalunda ett oumbärligt villkor för
hans sång, att en cittra, eller något annat verkligt
musikinstrument, skulle finnas till hands. Ty han
kunde även, till förvånande likhet, härma allehanda
instrumenters klang; än med munnen, än med
åtskilligt slags trummande och fingrande mot glas eller
mot en bordsskiva, än med blåsande på käppar eller
andra redskap, och på ett sådant vis fullständigt själv
ackompanjera sina sångstycken."

Estradören Bellman

Musikundervisningen gav inte på långt när så mycket pengar som krävdes för Bellmans livsföring vilket gjorde att han drog på sig stora skulder. Ingen hjälp var att vänta från föräldrarna vars ekonomi var bräcklig och snart blev situationen ohållbar. Nu hotade gäldstugan och trots att passförbud var utfärdat för honom, försvann han utomlands i slutet av augusti 1763. Han reste till Norge och väl kommen till Fredrikshald ansökte han om fri lejd hos Kungl. Maj:t. En månad senare kunde han återvända till Stockholm med det kungliga lejdbrevet i handen. Konkursen var snart ett faktum och han fick avsked från Riksbanken "för att söka större lycka annorstädes". Bellmans far köpte Visbohammars säteri utanför Gnesta för upplånade pengar och dit flyttade nu skalden med sina föräldrar.
    Anders Lissander var kommissarie vid Manufakturkontoret i Gamla stan och god vän till familjen Bellman. Därtill var han en hängiven visupptecknare och skulle komma att spela en viktig roll för Bellman, och senare för forskningen kring skalden och hans visor. Tack vare honom fick Bellman en tjänst på kontoret och när föräldrarna året därpå avled knöts vänskapsbanden allt fastare mellan honom och Lissander. Bellman började alltmer göra framträdanden och sjunga sina sånger för den stockholmska societeten.
    Gubben Noak gavs ut 1766 och därmed skulle hans visor länge dominera skillingtrycksrepertoaren och den tidens visböcker. Prästerskapet tyckte inte om Gubben Noak. Konsistoriet i Lund uppmanade samtliga präster i stiftet att leta upp alla tryckta exemplar av visan och beslagta dessa. Stockholms konsistorium
tog senare illa vid sig av en annan visa som skämtade med de högre makterna och Bellman blev anmäld till justitiekanslern, men han fälldes aldrig.
    Efter att Manufakturkontoret lagts ned fick han en tjänst som kanslist inom Generaltulldirektionen. Samtidigt skapade han något han kallade Bacchi Orden, och ordenskapitlen hölls hemma hos Lissanders, vars hem vid dessa tillfällen mer eller mindre uppfattades som en offentlig lokal. En ung Johan Gabriel Oxenstierna blev mycket gripen av Bellmans artisteri och skrev i sin dagbok en av de få bevarade skildringarna av Bellman som estradör:

Johan Gabriel Oxenstierna. 
Stol nr. 8 i Svenska Akademien. Riksråd.

Den 4. Måndag. Bergklint och Kexel kommo till mig
och förmådde mig att med dem gå till kommissarien
Lissander för att där se på Bellmans upptåger. Jag
följde med dem och har ännu i all min livstid ej skrattat
så mycket som i kväll. Bellman har inrättat en orden till
Bacchi ära, varuti ingen får bli intagen som ej till det
minsta två gånger för allas åsyn legat i rännstenen. Han
håller detta kapitel ibland, dubbar riddare, allt efter
som förtjänta ämnen framkomma, och i kväll höll han
en parentation över en död riddare; allt på vers satt
efter operastycken. Han sjunger själv och spelar på
cittra. Hans gester, hans röst, hans spelning som äro
oförlikneliga föröka ännu mer det nöjet man har av
själva versen som är alltid vacker, och som innehåller
tankar, ömsom löjliga, ömsom sublime, men alltid
nya, alltid starka, alltid oväntade, över vilka man ej kan
undgå att häpna och antingen komma utom sig av
förundran eller skratt.

Den 5. Tisdag. Jag kunde ej väl sova hela natten så
uppfyllt var mitt huvud av de löjliga saker som jag såg i går.
Stundom under det jag låg, brast jag ut i överljutt skratt.


Hovpoeten Bellman

På detta sätt fann Bellman formen för sin visdiktning och under 1770 skrev han 25 epistlar och före februaris utgång året därpå var han klar med ytterligare 25 stycken. Vid den här tiden bodde han i vindsvåningen på Urvädersgränd 3, ett hus som ännu står kvar, och där skulle han bo ytterligare några år.

Bellmanhuset
    Den 19 augusti 1772 genomförde Gustav III sin statskupp och under ett besök på Skeppsholmen hälsades han av officerare ur flottan. Anförda av Bellman sjöng de hans visa Gustafs skål vilket rörde kungen djupt. Gustaf III tog skalden under sina vingars beskydd och från 1775 utgick det också ett årligt understöd ur Gustaf III:s handkassa till honom om 100 speciedaler, och han befalldes att infinna sig till kungens lilla akademi varje onsdagsafton på slottet. Kungen ansåg att Bellman på olika sätt borde gynnas och därför sökte man efter en lagom bekväm och väl avlönad syssla för att ytterligare kunna trygga hans uppehälle. Samma år avled sekreteraren i det nyinrättade Nummerlotteriet och Bellman skrev en ansökan i  form av en dikt till kungen om att få träda i fru Fortunas tjänst.

Där dess höga vinster dragas,
söker jag en tjänst och lön:
Men gudinnan, rik och skön,
låter ej en skymt uppdagas
i mitt låga, mörka skjul.
Om Ers Majestät behagar
gilla Lyckans hårda lagar
dör poeten innan jul.

Kungen skrev i sin tur till friherrinnan Florentina Stierngranat som var gift med en av direktörerna för lotteriet. Det magnifikt hållna brevet är skrivet på franska och man kan ana en road Gustaf III vid pennan. Överstättningen lyder:

Ni vet att jag alltid beundrat poeter, och i synnerhet
svenska poeter. Ni vet att dessa herrar alltid äro fattiga,
och att de ständigt anhålla om hjälp av olika slag. Ni vet
även att deras skaparkraft är lyckosam och fruktbar,
blott i den mån deras penningpungar äro välfyllda;
men vad ni är ovetande om, är vad nu allt detta är avsett
att leda till, och ni måste medge att ni under dena
läsning säger till er själv: vad är meningen med all
denna insikt? En smula tålamod, och ni skall få besked.
Det förhåller sig så att jag nyss fått vetskap om att en
sekreterarplats står ledig i styrelsen för det kungliga
lotteriet, och att jag erhållit en begäran på vers av den
berömde Bellman, med andra ord Sveriges Anacreon, i
vilken han utber sig om mitt förordnande hos herrarna
i styrelsen. Då ett dylikt förordnande skulle vara
liktydigt med en order, och då jag inte vill försätta
någon i bryderi, minst av allt dessa herrar, vänder jag
mig till er, madame, med en bön om att ni måtte bli
Förespråkerska hos er make i denna angelägenhet.
Muserna äro poeternas gudinnor, och då de äro
kvinnor liksom ni själv, finnes väl ingen som jag med
större tillförsikt kan anförtro min stackars skyddsling?
Jag överlämnar honom i edra händer, och jag ber er
sörja för hans framtid.

    Det är tveksamt om Bellman, som tidigare inte utmärkt sig i liknande sammanhang, skulle ansetts vara tillräckligt kompetent för ett uppdrag som detta. Men när en envåldshärskare önskar främja sin fattige hovpoet, då böjer sig undersåtarna i ödmjukhet. Vid sitt sammanträde i januari 1776 tillmötesgick lotteridirektionen kungens önskemål och anställde Bellman. Han fick en årslön på tusen daler silvermynt, men vad han uträttade där är svårt att säga. Tjänstemännen på lotteriet fick 1777 en allmän löneförhöjning varifrån man undantog Bellman, eftersom han "merendels av sjukdom eller annars varit hindrad" att utföra sina plikter. Skalden klagade hos kungen som befallde att han skulle komma i åtnjutande av den begärda löneförhöjningen. I början av sin anställningstid uträttade han tydligen en del såsom att föra protokoll och dagbok, renskriva dokument och underteckna utbetalningar. Efter några månader rann det hela ut i sanden och lotteridirektionen nödgades utse en vice sekreterare som utförde de sysslor Bellman skulle ha gjort. Vartefter vice sekreteraren dog eller avgick tillsattes genast en ny av kungen som befallde att: "Bellman hädanefter som hittills böra njuta biträde i tjänsten."


Carl Michael Bellman
porträtterad av Per Krafft d.ä. 1779



    Året 1776 utnämnde kungen honom även till kunglig hovsekreterare. För den kungliga porträttsamlingen gav han Per Krafft d.ä. i uppdrag att porträttera Bellman spelandes på vad som uppges vara luta. Vid skjortbröstet innanför den röda västen sticker ett hoprullat till synes nyskrivet manus fram. Han är klädd efter tidens sista mode och utstrålar energi och tillförsikt - en hovpoet på höjden av sin karriär.
    I huset på Svartmangatan 9, där lotteriet hade sin hemvist, bodde en vaktmästare Wiberg som av skalden ofta skickades ut med brev. När han många år senare tillfrågades om det var ämbetsbrev han burit ut, svarade han småleende: "Nej, de rörde penninglån." Under 1790-talet ingick akademiledamöterna Carl Gustaf af Leopold och Elis Schröderheim i ledningen för lotteriet, men då uträttade Bellman i stort sätt ingenting där förutom att kvittera ut sin lön. Han dedicerade för övrigt epistel 82 Vila vid denna källa till Leopold.
    I det nyinstiftade ordenssällskapet Par Bricole blir Bellman en förgrundsgestalt och själv börjar han ge ut en parodisk tidning som han kallar Hvad behagas. Alla var dock inte lika förtjusta över hans framgångar. Den unge skalden Johan Henric Kellgren gjorde ett beryktat och hånfullt utfall mot Bellman och hans visor i den satiriska dikten Mina löjen, något som måste ha svidit i skinnet.

Anacreon, hvar är ditt lof?
En annan röfvat har din lyra,
Som quick i fylleriets yra,
Förtjusa lärt Priapi hof;
Som lik i otuckt med Chrysipper,
Och lika rik på vittra föl,
Ur Svenska krogars Aganipper
Sin ådra fyllt med dubbelt öl:
Hans muser sig på Spinnhus nära,
Hans Gratier ligga under cur,
Och uti Platskans Jungfrubur
Han Kärleks-Gudens språk fått lära.

Repliken ställde Bellman till sin frispråkiga och tongivande väninna fru Schröderheim, som med all säkerhet ändå lät sprida den då lämpliga tillfällen gavs.

Att mina strängar spänna
Och mer på lutan slå,
Det vågar jag ej på.
En Kellgren hvässt sin penna
Mot mig i stad och hof.
Göm detta för hans öga,
Fastän det rör mig föga
Hans klander eller lof.

Emellertid påverkade Kellgrens satir Bellmans ställning inom det gustavianska hovet, där också den personliga kontakten med Gustaf III blev mindre påtaglig. Samtidigt misslyckades Bellman med att publicera epistlarna och ekonomin var allt annat än god. Kellgren kom att umgås tämligen flitigt i samma kretsar som
Bellman, hos Schröderheims och inte minst i Par Bricole, där Bellman var mycket uppskattad och en försoning kom snart till stånd. Detta var starkt bidragande orsaker till att Kellgren ganska snart ändrade uppfattning och kom att uttala sig berömmande om hovpoetens visor och rent av skriva företalet till epistlarna
då de kom i tryck. Bilden av skalden hade Sergel modellerat och den var förlaga till titelbladets gravyr. Martin Kraus medverkade troligen som fackman rent musikaliskt och Kellgren var litterär rådgivare. Troligen var skalden Leopold också inblandad som litterär rådgivare, eftersom Bellman i 1790 års utgåva av epistlarna hade med dedikationer till de vänner som medverkat till utgivningen. Bland dessa sex dedikationer fanns även Leopold.

    Fredman epistlar och Fredmans sånger är Bellmans viktigaste verk, men långt ifrån det enda han skrivit. Precis som sin föregångare Lucidor skrev han många tillfällesdikter till bröllop, begravningar och andra högtider och hade dessutom en rikhaltig andlig diktning på sitt samvete. Han gav också ut ett digert verk med ordensparodier 1783 som han kallade Bacchi Tempel och som var illustrerat av Elias Martin.
    På den tiden fanns det ett mycket stort intresse för hemliga ordnar och sällskap och Bellman var själv med i åtminstone nio stycken. I dessa sällskap florerade titlar, ordnar och utmärkelser och verksamheten bestämdes av komplicerade ceremonier och högtidliga ritualer.

Allt detta fanns med i Bellmans ordensparodier, men personerna som figurerade där var välkända original, ofta hämtade direkt från rännstenen.
    Bellman gifte sig 1777 med Lovisa Fredrika Grönlund. Paret Bellman fick fyra barn och alla var pojkar. Sonen Gustav föddes 1791 och när han döptes antecknades kungaparet som faddrar. Gustav skulle senare ta värvning i Napoleons armé och stupa i Spanien. Elis föddes 1785, men han dog i kopporna endast två år gammal, samma år som sonen Carl föddes. Det var till honom Bellman skrev den vackra och vemodiga vaggvisan Lilla Charles, sov sött i frid ..., i sorg och saknad efter Elis. Carl blev senare sjöman i handelsflottan och vid tjugo års ålder rymde han från sitt skepp i England. Man vet inget mer om honom.
     Fredmans epistlar publicerades 1790 och samma år föddes sonen Adolf. Under 1820-talet rådde ett intensivt intresse för Bellman i Stockholm och där spelade naturligt nog Adolf en central roll.
     Den 26 juli 1829, i närvaro av 25 000 personer, avtäckte Karl XIV Johan Bellmans byst på Djurgården och skaldens cittra, omsluten av en lagerkrans, låg vid fundamentet. Adolf och Lovisa Bellman fick möta kungen och kronprinsen när dessa anlände till högtiden och fick sedan ta plats på hedersläktaren. Samma afton utbröt en sinnessjukdom hos Adolf som varade till hans död i en badolycka 1834. Hans sjukdom hade föregåtts av några år av förvirring, där han ibland trodde sig vara rik och ibland ruinerad.
    Bellmans mest populära visor utanför epistlarna publicerades 1791 i samlingen Fredmans sånger och samma år tilldelades han Lundbladska priset av Svenska Akademien. Det var Kellgren som rekommenderade honom för priset. Man kan utgå ifrån att alla ledamöter i akademien inte var tillfreds med valet av pristagare. Tidigare hade Fersen kallat Bellman "poet och gyckelmakare bland det lägsta folket" och akademiens direktör Leopold var frånvarande vid utdelningen. Däremot fanns kungafamiljen på plats för att hedra pristagaren och akademiens motivering är i högsta grad uppskattande:

De skäl, hvaruppå de stödde sig,voro herr Bellmans sällsynta och originale snille, den förtienst, dess arbeten ägde i anseende til lyckliga och rika målningar, qvicka infall, et eget och til ämnena afpassadt rimsätt, den lyckligaste förening med musiken, det bruk, han vetat göra af språkets egenskaper, hvilka helt visst förvärfva
dessa arbeten et lika bifall hos efterverlden som hos samtiden. Om de ämnen, han sungit, ej lika med sielfva sången kunde af academien gillas, så trodde hon sig likväl ej derigenom böra afskräckas, då herr Bellmans quäden vunnit en slags autorisation äfven af de alfvarsammare i nationen och dessutom ej målade passionerne på en retande, men afskräckande sida. I hvilket afseende herr Adlerbeth liknade dem
vid den bekante Hogarths taflor. Härtill kom, jemte et verkeligt behof, den långa tid herr Bellman användt i sånggudinnornas tienst, som ej allenast satte honom öfver jemförelse med andre medtäflare, utan ock borde för academien göra til et stort nöje at vid slutet af dess bana kunna gifva denne skald et vedermäle af sin
tilgifvenhet. 
    
    Året därpå mördades Gustaf III och många sörjde kungen, inte minst alla de som gynnats av hans brinnande intresse för kultur, däribland Bellman och hans vänner. Som en sista bekräftelse på vad han åstadkommit valdes Bellman in som ledamot av Musikaliska akademien.

Den sjuke och fattige hovpoeten i slottshäktet

Man kan fråga sig om det som sedan hände Bellman hade varit möjlig om kungen fortfarande varit i livet. Skalden hade dragits med en usel ekonomi ända sedan ungdomstiden och vid tiden för kungens död förvärrades situationen ytterligare. Under flera år hade olika långivare försökt sätta Bellman på gäldstugan, men han hade alltid i sista stund lyckats klara sig undan. Samma år som epistlarna kom ut var ekonomin nere i bottenläge och han pantsatte sin luta hos en krögare Fischer för en skuld på 6 riksdaler 43 s.k. (skilling) och 9 rst. (rundstycken). Familjen tvingades leva under allt enklare förhållanden och man skaffade sig också billigare bostad.
    Längst ned på Slottsbacken, på själva kajen, står Sergels vackra staty av Gustaf III med olivkvisten i handen. Ironiskt nog var det på grund av kungens välvilja som Bellman hamnade just i slottshäktet, eftersom
Gustaf III. Staty av Sergel.
denne redan 1776 genom monarkens försorg blivit utnämnd till kunglig hovsekreterare. Personer med kunglig titel hade den tvivelaktiga förmånen att få sitta av sin tid här, medan vanliga dödliga fick hålla till godo med bysättningshäktet på Hornsgatan.
   Bellmans usla ekonomi förföljde honom genom livets alla skiften och han tvingades ofta låna pengar för att överleva men också för att betala gamla skulder. Under sina sista tio år hemsöktes skalden 24 gånger för skulder han inte lyckats betala igen.Till slut brast den sköra tråden och våren 1794 spärrades den redan lungsjuke och giktbrutne Bellman brutalt in på slottets bysättningshäkte av krigsfiskalen Enoch Nobelius.
    Går man från Slottsbacken över Borggården till den mörka gränden vid norra högvaktsflygelns baksida ser man ett gallerfönster en trappa upp. Cellen har beskrivits som "kall, mörk och ohygglig". Här satt Bellman i tio veckor. Den två och en halv månad långa bysättningen var en svår prövning för skalden, som blev sjuk och deprimerad i cellen. Då och då fick han besök av sin vän skådespelaren Lars Hjortsberg som ibland lyckades muntra upp honom till den grad att han började sjunga.
    Marianne Pollet var hovdam hos änkedrottningen och hade från sitt fönster i slottsflygeln god utsikt över högvakten där Bellman satt. Hon kunde både se och höra de båda vännerna sjunga:

Många gånger lockades officeren och gardessoldaterna 
på vakt att lyssna på sångerna,  och man glömde att ropa 
"i gevär", då någon minister eller annan hög person
 nalkades slottet. Men härvidlag glömdes all etikett, och
 det hände, att också de höga dignitärerna blandade sig
 med åhörarskaran, som applåderade framför bysättnings-
häktets fönster. Bellman kunde få en att gråta och
 skratta på en gång med sina sånger, och Hjortsberg 
uppfattade så utmärkt skaldens intentioner.

Det sägs att bysättningen var en hämdeakt från Nobelius sida. Han var nämligen förälskad i Bellmans hustru Lovisa, men hon besvarade inte krigsfiskalens heta känslor. Mycket talar för att detta låg bakom Nobelius agerande, eftersom en skuldsedel på 102 riksdaler annars inte varit mycket att bråka om. Han blev mycket riktigt allmänt avskydd för sitt agerande. Skalden å sin sida kände sig sviken av sin vän och efter en månad i häktet skrev han följande dikt tillägnad sin vedersakare:

Är mödan värt att vara till?
Nej, jag den satsen nekar
ty om du blott betrakta vill
vartut som handen pekar
så ligger där en huvudskål
förr prydd med skönhets rika prål
och där med tomma ögonhål
procentarns vridna käkar.

Är mödan värt att vara till?
Procentare, dig buga
som ständigt löpa måst April
att dubbla räntor suga;
Jämt glo åt geldenär´ns kvarter
jämt i Instantier upp och ner
med muskig blick, när som du ler
och skuggrädd som en fluga.

Därför så nyttjom livets lag
till lian oss föröder
och, granne, du som med behag
se huru druvan blöder
vid slevens skvalp och ljuva sus
bjud alla mänskor hvar sitt rus
men bjuder du Nobelius
så skäms bland Bacchi Bröder.

Ordförklaringar 
Löpa April: efterhängset besöka.
I Instantier: i rättsinstanser - för att få utslag.

Många upprördes över den hårdhänta behandling Bellman utsattes för och när han den 17 juni till slut löstes ut av goda vänner, var han svårt sjuk av både skörbjugg och lungsot. Därtill led han sedan flera år av gikt och podager.


Bellmans sista framträdande.   

Några månader efter frisläppandet från häktet uppträdde han för sista gången och det var på hösten 1794, då svårt sjuk, hemma hos baron Rålambs. Baronen var förste direktör för "Kungl. Maj: ts hovkapell och spektakler". Evert von Saltza, som var en av gästerna, beskriver Bellmans entré i de rålambska salongerna:

Baron Rålambs voro de mest gästfria och sågo mycket folk 
på en supé för att se Bellman, den vidunderlige mannen. Han
var besynnerligt klädd: fracken var av svart och grönt randiga
 kläder, en röd scharlakans väst, svarta något barslitna sammets-
byxor, gamla svarta silkesstrumpor, skor med små silverspännen, 
skjortkragen var nedviken och knuten med en halsduk av svart
 crepon. Han hade stora stärkta manschetter och krås, hög qrucerad 
tupé och lockar cartogang och var starkt pudrad. Grevinnan
gick vänligt emot honom, bad herr hovsekretern vara mycket
välkommen. Han bockade sig mycket tafatt, och hade antagit 
ett blygsamt uppseende - han ville med möda gå ifrån dörren.
Slutligen fick grevinnan honom med sig, satte sig bredvid honom,
komplimenterade honom igen att han gjort sig den mödan att gå
den långa vägen; han bodde på Söder. Dessa artigheter besvarade
han med knappast hörbar röst.

Mycket folk hade kommit till supén för att höra honom, men det dröjde innan han kom igång med sången och efter att man ätit några rätter började överste Gyllengranat dricka flitigt med honom.

Bellman i Sergels atelje´, gammal och trött.
Tidigt en morgon med smörgås i handen.
Pennteckning av konstnären.


Slutligen sköt Bellman undan buteljerna och började spela med tummarna på bordet. Ett vittne berättar:

Nu var det gamle klockaren i Solna; man hörde hur
blåsbälgarna knarrade och huru de ostämda orgel-
piporna skreko en dundrande tremulad - och med en
gäll diskant stämma sjöng han "Som fåglar små, när
dundra må" m.m., och nu blev glädjen allmän. Han
drack flitigt och blev allde(les) upprymd. Han sjöng
Balen på Tre Byttor - och blåste Filsens duetter. Han
sjöng om Ulla Winblad och Wingmark och Bröllops -
Bjudningen m,m, galenskaper.Han ackompanjerade sig själv
 med alla blåsinstrumenter, däri han själv var så kännare,
att man trodde sig höra både valthorn, klarinetter, flöjter
och hoboja. Var och en skrattade mer än man orkade.

Den sjuke Bellman kunde fortfarande trollbinda och roa sin publik.
    En kort tid därefter samlades hans kreditorer i Stockholms rådhusrätt och han blir satt under förmyndare. Själv kunde Bellman inte infinna sig i rätten eftersom han var "så sjuk och sängliggande af gikt".
Konkursdomen kommer först efter hans död som inföll i hemmet på Norrmalm den 11 februari 1795 klockan halv ett på natten. Begravningen hölls i S:t Clara kyrka där mycket folk var på plats och Musikaliska akademien hedrade sin ledamot och Par Bricole höll parentation med sång och fanor. Skolgossarnas sånger klingade i kyrksalen och förläggaren Åhlström, som också representerade Musikaliska akademien, spelade några av skaldens sånger på kyrkorgeln mellan styckena i sorgemusiken. Hans hustru Lovisa lämnades i djup fattigdom med de tre sönerna, men hon skulle överleva skalden med 52 år och dog först 1847, 92 år gammal. När fru Bellman efter en lång tids fattigdom på 1810-talet tillsammans med sonen Adolf vände sig till Åhlström för att om möjligt få någon del av inkomsterna från sin makes visor, hävdar den obarmhärtige förläggaren utan medkänsla sin ensamrätt till dessa. Hans ansenliga förmögenhet byggde till en inte ringa del på framgångarna som epistelförläggare.
    Carl Michael Bellmans visor är en av de viktigaste delarna av vårt litterära kulturarv och saknar motstycke inte bara i Sverige, men också långt utanför vårt lands gränser. Hans sånger och epistlar är idag översatta till över tjugo språk och spelas nu in av vistolkare i Norden och ute i Europa. Ändå är det i Gamla stan, bland krogar, medeltida hus och vindlande trånga gränder, som man hittar den svenska litterära visans ursprung. Här fullbordade Bellman det som påbörjades av Wivallius och Lucidor under 1600-talet och här möter man fortfarande de miljöer där Bellman diktade om Ulla Winblad och Fredman, som han odödliggjort i sina visor.