tisdag 20 februari 2018

Per Anders Fogelström och kampen för fred




De första stegen.

"Den skildring som här ska ges bygger på material som tidigare knappast redovisats", skriver Per Anders Fogelström (bild) i förordet till sin bok Kampen för fred, "åtminstone sällan i annan form än i jubileumsskrifter och liknande publikationer som vänt sig till en begränsad, föreningsansluten publik."

I sin bok går han inledningsvis in på de svårigheter fredsrörelsen i Sverige haft att brottas med under årens gång. Ett problem har varit att man ofta kommit i konflikt med nationella intressen, vilket är en naturlig följd av fredsarbetet. Respekten för andra länders "Fredskämpar", menade man, har stått i skarp kontrast till den missaktning landets egna fredsaktivister rönt från myndigheter och politiker, som istället värnat om försvarsviljan och vapenindustrin.

Martin Luther King kunde vi hylla på bekvämt avstånd, men hade han varit verksam i Sverige, skriver Fogelström, hade han kanske fängslats som totalvägrare och kastats i fängelse som en farlig uppviglare. 

Han var också övertygad om att om Sverige delat ut Nobels fredspris, skulle vår förste fredspristagare K.P. Arnoldsson utan tvekan blivit förbigången, då han propagerade för fred med och rättvisa åt Norge. Arnoldsson var med och grundade Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFSF) 1883 och föreningen är idag Sveriges största och världens äldsta fredsförening. Fogelström framhåller i sin bok, som framför allt handlar om "Svenska Freds" historia, att det samtidigt är den svenska fredsrörelsens historia han skrivit om. Föreningen beskrivs som stammen och de övriga fredsorganisationerna som grenarna på samma träd. 

När "Kampen för fred" gavs ut 1971 skrev Fogelström att fredsrörelsens strävanden kunde ses som ett misslyckande. Vi levde ju trots allt fortfarande i en militariserad värld. Att den kallats "en okänd svensk folkrörelse" är inte märkligt skriver han, då den är mycket sparsamt omnämnd i våra historieböcker. Hundratusentals människor har ändå varit engagerade i den och kämpat framgångsrikt för neutraliteten, rätten att vägra bära vapen, fredsforskning och kampen mot svenska kärnvapen, bland mycket annat. Frågor som man en gång måst kämpa hårt för, men som idag är en självklarhet.

Betydelsen av en stark fredsrörelse har inte minskat med åren, snarare tvärtom, då hoten mot freden ständigt tar sig nya uttryck. Ingen visste detta bättre än Fogelström själv och den kunskapen blev den drivkraft som gjorde honom till en av det svenska 1900-talets främsta fredsarbetare. Den teknologiska utvecklingen inom vapenframställning och krigföring har med åren blivit alltmer avancerad och ställer därför andra krav på fredsarbetet idag än tidigare. Kampen för fred är samtidigt viktigare än någonsin och möts nu av nya utmaningar, då vapnen blivit mer destruktiva och krigen mer miljöförstörande och hotfulla mot mänskligheten och jordens överlevnad.

Den första fredsföreningen i världen, som den troligen var, bildades av kväkare i New York 1815. Det var människor som av religiösa skäl vägrade krigstjänst och av den anledningen blev förföljda i många länder. Nästan samtidigt bildade kväkare en fredsorganisation i London 1816, men det skulle dröja ända till 1830 då en förening i Genève kom till.
Peace society var Englands äldsta fredsorganisation och 1843 anordnade man i London den första världsfredskongressen. Därefter hölls en rad möten på den europeiska kontinenten som ledde fram till flera internationella fredskongresser - Brüssel 1848, Paris 1849, Frankfurt 1850 och London 1851.


Victor Hugo (bild) deltog vid kongressen i Paris och där talade han för bildandet av ett "Europas Förenta Stater". Man kan säga att han i sitt tänkande var före sin tid. Där antogs också det man idag kallar den internationella fredsrörelsens första program vari det bland annat sägs:

 "Fredens vänner tillrådas att påverka den allmänna opinionen 
för bildande av en allfolklig representation, som skall ha till uppgift
att ordna folkrätten, samt av en högsta domstol, under vilka alla mål 
skola höra, som angå nationernas ömsesidiga rättigheter och plikter".

I sin berättelse om fredsrörelsen lyfter Fogelström fram dess vision om en värld utan gränser, fri från förtryck och trångsynthet, men också dess naivitet. Fredsentusiasterna ägde inte de medel som krävdes för att motstå nationalismen och det militaristiska tänkandet. Dessa krafter representerade en annan värld än deras och framkallade två förödande världskrig, ABC-vapen och mäktiga militärallianser. I Sverige motarbetades fredsrörelsen aktivt i början av 1900-talet och fredsdemonstrationer attackerades av polis som slet sönder deras standar. Då elever i skolor bildade fredsföreningar kunde de upplösas av rektorn med argument som att fredsfrågan "skulle åstadkomma en förslappning i tänkesättet". När K.P. Arnoldson 1908 fick fredspriset kallades han i vissa tidningar för fosterlandsförrädare. Det kostade på att vara fredsvän.

Världsfredskongressen 1910 och fredsmonumentet.

Man hade också otur. Då svenska fredsrörelsen bjudit in till världsfredskongress 1909 kom storstrejken emellan och man fick flytta fram den ett år. Det gjorde att Leo Tolstoy inte kunde komma och hålla tal, eftersom han var för sjuk året därpå. SFSF fick manuset och tryckte det i sin tidning och det hela var en anklagelseakt mot "regeringarna". Hans önskan var att man inte skulle se kriget som "fosterlandskärlek, hjältemod, krigarära", utan för vad det i själva verket var : "den nakna, brottsliga mordgärningen".
  
Att fredsrörelsen inte bestod av "nihilister" och "fantaster" stod klart då Sverige var värd för världsfredskongressen 1910. Till att börja med skulle kongressen hållas i Riddarhuset 31 juli - 6 augusti och en rad prominenta och allmänt kända personer satt i organisationskommittén och dess hederskommitté: Statsminister Arvid Lindman, utrikesminister A. Taube, överståthållare Dickson, Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt, men också K.P. Arnoldson (bild) och Hjalmar Branting. Ordförande var baron Carl Carlsson Bonde, som även ledde riksdagens fredsgrupp. Därmed växte respekten för fredsrörelsen och publiciteten i landets tidningar ökade.

Till fredsmötet kom 590 deltagare från 24 stater och det hela blev den mest uppmärksammade manifestationen för fred som genomförts i vårt land. Runt omkring i Sverige arrangerades en rad fredsmöten i samband med kongressen och sällan har väl fredsarbetet lovordats i så högstämda ordalag av samhällets mest etablerade personer som då. Under tiden som talarna lovsjöng freden och samtidigt som man formulerade resolutioner i fredens  namn, närmade sig obevekligt det man kom att kalla första världskriget. "När motsättningarna hårdnade skulle många kärnfulla tal och stolt klingande diktrader förvandlas till solkiga pappersgirlanger och krimskrams", konstaterade Fogelström sakligt.

De kommande åren skulle nationalismen eskalera i en sällan tidigare sedd omfattning och militarismen skörda nya lagrar. Sven Hedin blev frontfigur för insamlingen till en ny pansarbåt och den 6 februari 1914 tågade 31 000 bönder till huvudstaden för att hylla kungen. Man var redo att offra allt för hären och flottan. Världskriget bröt ut den 28 juli samma år och skulle dra fram som en världsomspännande fasansfull farsot. Man beräknade strax efter kriget militära dödsfall till omkring 10 miljoner och döda civila till mellan 6,5 och 7 miljoner.

Men fredsvännerna gav inte upp, vare sig i Sverige eller Norge. Den 16 augusti samma år reste de ett fredsmonument vid Eda på gränsen mellan Norge och Sverige "i protest mot det pågående kriget". På monumentets sockel högg man in inskriptioner. Ett uttalande av Oscar I: "Hädanefter är krig mellan skandinaviska bröder omöjligt" och "Norske og Svenske fredsvenner reiste dette monument aar 1914 med tak for hundre-aarig fred." Detta retade upp många "fosterlandsvänner" och man gjorde försök att stoppa det hela. Sven Hedin kallade fredsmonumentet "ett skammärke över hundraårig dådlöshet".

De hårda orden var inte menat som ett skämt. Engagerade man sig i fredsfrågan den här tiden kunde man få betala ett högt pris. Vapenvägrare dömdes t.ex. till sju månaders fängelse. Arkitekten bakom monumentet, Lars Johan Lehming, råkade illa ut och avskedades från sin anställning som Kasernbyggnadsnämndens arkitekt, sedan man fått reda på att han ritat ett fredsmonument. SFSF höll sin kongress i Charlottenberg i anslutning till invigningen av monumentet, då också Carl Lindhagen valdes in i styrelsen. Denne kom under krigsåren att spela en viktig roll i svensk fredsrörelse. Han var sekreterare i Nobelkommittén och utarbetade 1899 grundstadgarna till Nobelstiftelsen. Han vinglade något i partitillhörighet men var i grunden socialdemokrat och tillhörde andra kammaren i riksdagen 1897 - 1917 och första kammaren 1919 - 1940. Lindhagen hade sällsamma krafter och skrev och försvarade 987 motioner och höll 3 584 anföranden under sin tid i riksdagen och verkade i Svenska Freds styrelse 1914 - 1943. Dessutom var han borgmästare i Stockholm under många år. Hans syster Anna Lindhagen var också hon en aktiv fredsvän.

Efter kriget 1918 hade Svenska Freds 20 077 medlemmar, men i depressionens tider sjönk antalet medlemmar raskt och 1922 var man nere i 3 816 stycken. Trots att siffrorna såg dystra ut fanns det annat att glädja sig åt. Socialdemokraterna och LO ville ställa in alla värnpliktsövningar tillsvidare och begärt "tillsättande av en kommission för att utarbeta förslag till det nuvarande militärväsendets avveckling". Detta var 1918. Två år senare förklarade Per Albin Hansson, som då var krigsminister, att han inte var militarist. "Jag tänker förbliva avrustningsman och jag betraktar avrustningarna icke som ett fjärran drömmål utan som något för vars realiserande vi skola arbeta, ärligt, energiskt, oavlåtligt." Även om de här ståndpunkterna länge varit fredsrörelsens, var de nya tankegångar inom politiken. 1921 fick Hjalmar Branting fredspriset, som han delade med norrmannen Christian Lange, vilka båda var internationellt kända statsmän som verkat för fred. 

Svenska Freds arbetade enträget vidare mot kemiska vapen och gaskriget och i mitten av 20-talet uppmärksammades Gandhi (bild) inom fredsrörelsen som ett bevis för att "det våldsfria försvaret ingalunda är någon utopi".



Kongresser och möten - kriget kommer.

Under senare delen av 20-talet var optimismen stor om en fredligare värld, men då 30-talet kom gjorde upprustningar och förberedelser för kriget entré. I Sverige hade man tillsatt en försvarsutredning som 1935 kom ut i fem delar om 2 000 sidor. Där tog man upp frågan om en isolerad nationell avrustning och då hade man också Ådalshändelserna i minne och militärens roll i det demokratiska samhället. Samtidigt som man i riksdagen 1936 diskuterade utredningen, blev Rhen-zonen ockuperat av Hitler och Mussolini erövrade Abessinien, i Spanien var det inbördeskrig.

Inom Svenska Freds hade man under början av 30-talet upprepade gånger diskuterat avrustning, vapenvägrarnas villkor och förbud mot rustningsindustri och vapenexport. Redan innan Hitler kommit till makten 1933 varnade fredsrörelsen för den kommande diktaturen i Tyskland. När det hela var ett faktum häktades många ur den tyska fredsrörelsen. Bland det första nazisterna gjorde var att förstöra det antikrigsmuseum  Ernst Friedrich grundat. Han lyckades senare fly, men muséet blev ett "hem för SA-soldater". 1935, då många i Sverige ännu inte insåg faran med Hitler, organiserade Anna Lindhagen en flyktinghjälp och på Västerlånggatan öppnade "Internationella Foyern för flyktingar" - en fristad för dem som lyckats fly till vårt land. "Åtgärderna var kanske små", skriver Fogelström, "men tidiga och nödvändiga."

Bland de aktiva i Foyern var Matilda Widegren, som också var en av grundarna av den svenska sektionen av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet 1915. IKFF skulle sedan utvecklas till en av svenskt fredsarbetes viktigaste organisationer med medlemmar som Alva Myrdal (bild), Elin Wägner och Emilia Fogelklou.

1936 uttalade sig Kerstin Hesselgren (bild) angående konflikten mellan Italien och Abessinien vid NF-förhandlingarna i Genève. Av alla talare var det hennes anförande som väckte störst uppmärksamhet.
  
"Femtio nationer ger vika för en angripare. Femtio nationer låta ett litet land - en av NF:s egna medlemmar - erövras och utplånas. Hur kan vi efter detta våga hoppas att någon liten  nation skall kunna känna sig trygg för framtiden? Det är inte många år sedan NF bad om kvinnornas medverkan i förbundets arbete - och vi svarade med att genom miljoner namnunderskrifter begära avrustning. Men vad har skett? Vi har icke fått nedrustning men ökade rustningar över hela världen. -- Att förebygga kriget är nu enda utvägen och fostran av nationer och enskilda till insikt om samförståndets makt."

Det var inte en kvinna som detta år skulle kallas för "Europas röst" utan en man, nämligen Sven Hedin - Adolf Hitlers favorit. Inom fredsrörelsen växte motståndet mot kriget och nazismen, som också i hög grad fanns inom det egna landets gränser. Svensk-tyska föreningen med Sven Hedin i spetsen välkomnade Franz von Papen, som hjälpt Hitler komma till makten 1933, då han 1938 höll tal i Stockholm. Året därpå reste svenska nazister och höga officerare till Tyskland och uppvaktade Hitler på hans femtioårsdag med en Karl XII - byst.

Fredsrörelsen hade det inte lätt under krigsåren, men man fortsatte oförtrutet att arbeta för hur en värld i fred vore möjlig att bygga upp då kriget en dag tog slut. Den dagen kom i maj 1945 och världen över firade man freden, men några månader senare, då atombomberna fälldes över Japan, förändrades allting på nytt.

Bomben

Då Alfred Nobel 1895 gav en intervju i den danska tidningen Avisen, fick läsaren ta del av den vånda han kände inför allmänhetens tvivel på hans fredsvilja. Man menade att det inte var trovärdigt att tillverka kanoner och sprängmedel till vapen, samtidigt som man sa sig arbeta för fred. Snarare låg det då i ens intresse att det blev fler krig än färre.

"Mitt liv är paradoxer", sa Nobel. "Jag har nu på mina äldre dagar anlagt en kanonfabrik i Sverige. Det är den största vi har och då är jag ändå medlem av Fredsföreningen", fortsatte han. "Varför? För att jag har sett den endaste möjligheten till fred i att vapnen utvecklas till en sådan höjd att det är omöjligt att föra krig mera. Den dagen kommer då den som får lov att skjuta först är segerherren. Det är Asien vi skall vakta oss för, där ligger en så stor fara, att vi inte törs avväpna. Men inbördes må vi utrota krigen." 

Argumentet att bevara freden genom att hota med allt farligare vapen, har blivit en vedertagen sanning då man diskuterar maktbalansen världen över. Inte bara när det gäller supermakterna utan även då små nationer säger sig vilja värna sitt oberoende. Efter att mänskligheten bevittnat 114 krig i världen under 1800-talet förefaller argumenten inte välbetänkta, i synnerhet som man nu kan konstatera ytterligare 71 krig under 1900-talet. Nobels förutsägelse om förstaslagsförmåga beskriver rustningsvansinnets balansgång mellan att ha förmågan att slå ut fiendens vapenarsenal i en första attack och att själv löpa risken att bli tillintetgjord. 

Att vapenutvecklingen alltid stått på forskningens och vetenskapens grund har varit ett sorgligt faktum, ända sedan den antike matematikern och vetenskapsmannen Arkimedes´ dagar. Vetenskapens roll inom vapenforskningen är också en fråga av etisk natur för den enskilde vetenskapsmannen.


1939 krävde Albert Einstein och den ungerske kärnfysikern Léo Szilárd, i ett brev till president Roosevelt, att man från USA:s sida snarast skulle tillverka en atombomb om man inte ville att Tysklands nazister skulle hinna före. Eftersom man efter Tysklands kapitulation inte längre var hotade från det hållet, vädjade vetenskapsmännen till USA att inte använda sig av atombomben mot Japan, det skulle räcka med en varning om att man innehade detta vapen. Det nya brevet med denna vädjan stoppades och tystades ned och atombomberna över två civila städer, Hiroshima och Nagasaki, var ett faktum.

Paret Einstein och Szilárd tog nu till orda på nytt inför hotet av kapprustningens galenskap och risken för ännu ett världskrig och tillsammans med Bertrand Russel startade de en vetenskapsmännens globala fredsrörelse mot kärnvapen - Pugwashrörelsen. 

Den österikiske kärnfysikern Lise Meitners tidiga ställningstagande i frågan är belysande. Sedan hon flytt till Sverige 1938 undan den tyska nazismen, kom hon till insikt om att hon och hennes forskarkollega Otto Hahn i sitt gemensamma forskningsprojekt lyckats klyva uranatomer (bild). Inom loppet av några månader hade man förstått att man kunde utnyttja kärnklyvningen för en väldig energiutvinning, vilket gjorde det möjligt att framställa ett nytt kraftfullt vapen. Meitner avböjde att medverka till konstruktionen av den första atombomben i Manhattanprojektet med motiveringen:  "Jag vill inte ha något att göra med en bomb!” och efter kriget kritiserade hon sin forne samarbetspartner Hahn för att ha samarbetat med nazisterna. 

Som professor vid KTH i Stockholm deltog hon däremot i arbetet med att konstruera Sveriges första kärnreaktor. Att Hahn ensam fick Nobelpriset för deras gemensamma arbete upprörde stora delar av forskarkåren, i synnerhet som varken han eller Vetenskapsakademien erkände Meitners stora betydelse för upptäckten av kärnklyvningen.

Efter andra världskriget ansåg man från svenskt håll att man borde skaffa egna atomvapen. Sverige hade flera fördelar framför andra länder vilka drabbats under kriget, såsom rikligt med egna urantillgångar, den tekniska kompetens som krävdes och dessutom en intakt infrastruktur. I USA var man inte intresserade av att dela med sig av sin kärnvapenteknologi och man förväntade sig inte heller att det lilla Sverige var kapabelt att framställa egna kärnvapen. Den svenska politiska vision som växte fram var att man skulle använda sig av urantillgångarna och utveckla en egen inhemsk kärnteknologi för energi och vapenproduktion.

Den socialdemokratiska regeringen med statsminister Erlander i spetsen, började i mitten av 50- talet att argumentera för en svensk atombombssatsning och något år senare klubbades det som kom att kallas för "Den svenska linjen" igenom i riksdagen. Sverige skulle bygga upp ett eget atombombsprogram där man hade full kontroll på hela processen, från uranbrytning till en färdig bomb. Helt oväntat hade man fått hjälp av kärnvapenmotståndaren Lise Meitner.

Med tanke på att Sverige hade långtgående planer på export av kärnteknologi och kärnkraftens samband med kärnvapen, ligger det onekligen en ironi i att Sverige så småningom skulle göra sig ett respekterat namn inom de internationella nedrustningsförhandlingarna. Sverige tog första steget in i atomåldern den 13 juli 1954 då tungt vatten pumpades upp mellan de 126 uranstavarna i KTH:s kärnreaktor R1 och därmed startade en kärnreaktion 25 meter ned i urberget, mitt i det centrala Stockholm. 

Under de kommande åren byggde enligt utländska bedömare Sverige upp en mycket hög kärnvapenkompetens. Det ansågs att man i slutet av kärnvapenprogrammet hade möjlighet att på kort tid framställa kärnvapen, vilket också höll på att ske. Hemlighetsmakeriet som omgärdade denna fråga under åren 1950 - 1972 var häpnadsväckande och enligt obekräftade uppgifter i tidningen Ny Teknik var Sverige endast 6 månader ifrån att påbörja byggandet av en egen atombomb. Av allt att döma var endast en handfull medlemmar av regeringen till fullo medvetna om vad som pågick i forskningslaboratorierna och det mesta förefaller ha skett bakom ryggen på både riskdag och allmänhet. 

Fogelströms fredsarbete.

På en bild av Fogelström i skrivarateljén på Fjällgatan i Stockholm, skymtar en byst av Strindberg uppställd på en av hyllorna i bakgrunden. Det är ingen slump, den står där av en alldeles speciell orsak. Strindberg hade skrivit in sig som medlem i Svenska Freds redan 1885 och kvarstod som sådan ända till sin död 1912. Han hade skrivit om fred och skiljedom i novellen Samvetskval 1884. Där berättar han om att två stormakter för första gången löser en konflikt genom förhandlingar och skiljedom i den så kallade Alabamaaffären 1872. Han skänkte novellen till Svenska Freds och två månader innan han dog föreslog han att fredsföreningen skulle hedra honom genom att trycka novellen igen. Den var viktig för Strindberg. 1977 tryckte Svenska Freds upp den igen och då tillägnades den deras avgående ordförande Fogelström. Där skriver han själv om Strindberg i förordet till novellen:

"Under Strindbergs sista år 1910 - 1912, återkommer han gång på gång till fredsidéerna. Han angriper värnplikten och kasernlivet och för fram kritik mot kungens rätt att sluta förbund och förklara krig (där följer han direkt SFSF:s program). Han varnar för att verklig krigsfara kan uppstå om rustningar och i-gevärs-rop under fredstid bliva alltför ivriga och önskar en liten lag mot olaglig militaristisk propaganda."

Säkert såg Fogelström Strindberg inte enbart som en författare utan kanske i lika mån som en inspirationskälla i sitt eget fredsarbete. Kampen mot fascismen och arbetet för fred går som en röd tråd genom Fogelströms liv. Liksom Strindberg trodde han på samtal och försoning mellan stater i konflikt med varandra. Med åren blev Fogelström en övertygad pacifist och som redaktör för tidskriften Folket i bild skrev han artiklar där han vände sig mot planerna på svenska kärnvapen. 1958 gav han ut boken I stället för atombomb tillsammans med Roland Morell, som sedan skulle inspirera och ligga till grund för den fortsatta kampen i opinionsarbetet. I juni samma år, då han och journalisten Barbro Alving hade författat programmet till Aktionsgruppen mot svenskt atomvapen (AMSA), tog han steget fullt ut i rollen som fredsaktivist och utnämndes också till AMSA:s ordförande. 
Programmet bestod av två punkter:

1. Vi motsätter oss under alla förhållanden att kärnvapen införlivas med svenskt försvar.

2. Vi vill fortsatt debatt angående möjligheterna, att använda de resurser, som nu går till militära ändamål, 
    för uppbyggande syften.

Medlemmarna i AMSA reste runt i Sverige, men även i Norge och Danmark, och debatterade sitt ställningstagande mot svensk atombomb. Fogelström beskrev det hela som en "brandkårsutryckning", som krävde oerhört mycket och som inte kunde pågå alltför länge. Några av de mest framträdande journalisterna i projektet, Barbro Alving (Bang) och Bertil Svahnström sa upp sig från sina anställningar på tidningarna. Alving arbetade på DN med Herbert Tingsten som chefredaktör. 

Denne hade tagit ställning för svensk atombomb och den intressekonflikt det innebar för Alving att ha honom som chef vägde säkert in då hon sa upp sig. Fritiden räckte helt enkelt inte till; man skulle skriva debattinlägg och artiklar och dessutom svara på de stämplingar som riktades mot gruppens medlemmar. Så snart man uttalade sig kom det ett angrepp där man kallade dem för fosterlandsförrädare, kommunister, osvenska och ansvarslösa. Pressen på dem blev fruktansvärd, skriver Fogelström, men man arbetade ändå målmedvetet vidare.
  
Fogelström dokumenterade sina egna debattresor och under en tvåårsperiod deltog han i ett femtiotal debatter i radio och fredsföreningar, arbetarkommuner, verkstadsklubbar och studentmöten. Samma period arbetade han intensivt med sin genombrottsroman "Mina drömmars stad" som publicerades 1960. Hösten 1958 talade han på möten över hela landet och ofta kom det hundratals åhörare och ibland upp till ett tusental. Han debatterade i Gävle med försvarsminister Sven Andersson och  med framstående militärer som major Stig Synnergren i Västertorp (senare överbefälhavare) och på ABF Stockholm med kapten Nils Sköld (senare arméchef).

Enligt de SIFO-undersökningar som gjordes 1957 - 61 angående hur befolkningen ställde sig till svensk atombomb såg det ut på följande sätt:




Ja
Nej
Vet ej
juni
1957
40%
36%
24%
okt
1959
29%
51%
20%
mars
1961
21%
56%
23%
höst
1969
17%
69%
14%

Att den lilla aktionsgruppen på ca trettio personer fick en så stor inverkan i debatten om svenska kärnvapen berodde på att medlemmarna, som till exempel Alving (bild), Sara Lidman, ärkebiskop Brilioth och andra, var så övertygade själva om sin sak och så självuppoffrande och övertygande i sin argumentation. Det spelade också stor roll att flera kända socialdemokrater som Östen Undén, Ernst Wigforss, Inga Thorsson och socialdemokratiska kvinnoförbundet tog klar ställning mot svenskt atomvapen och framför allt var Fogelström  en av de mest lysande aktörerna i debatten och kom när kampen om opinionen var vunnen att ägna många år åt ett tålmodigt och hängivet fredsarbete. Inte minst under de fjorton år som han var ordförande i Svenska Freds.


Det hölls också internationella antikärnvapenkongresser den här tiden, framför allt i London med deltagare som Bertrand Russel, Linus Pauling, Erich Fromm och Robert Jungk. AMSA deltog med bland annat Barbro Alving och då man bildade den europeiska federationen mot kärnvapen 1961, anslöt sig också AMSA.

Idag är kampen för fred kanske viktigare än någonsin och tillsammans med den globala uppvärmningen en av de stora  överlevnadsfrågorna för mänskligheten. Varje tid och varje generation har sin kamp att utkämpa, men det är från personer som Per Anders Fogelström och hans vänner som vi trots allt kan hämta inspiration i arbetet för en tryggare och ljusare framtid.

Svenskt kärnvapenkalendarium.

1945 sprängs den första atombomben och atombomberna släpps sedan över Hiroshima och Nagasaki och i Sverige startar man FOA, Försvarets forskningsanstalt.

1947 för att utveckla civil kärnkraft bildas AB Atomenergi.

1951 de civila och militära verksamheterna inom kärnenergiområdet samordnas mellan FOA och AB Atomenergi.

1953 presenterar FOA en plan om en produktion av tio kärnladdningar. 

1954 börjar man utvinna uran i Kvarntorp och produktionen av plutonium i R1 under KTH startar.

1955 vill atomenergiutredningen att vi skapar ett svenskt kärnenergiprogram.

1956 tar man beslut om Den svenska linjen i riksdagen. I den ingår reaktorer som producerar energi ur svenskt uran och plutonium till atombomber. Man tar ett beslut om att bygga Ågestareaktorn.

1957 vill ÖB att tillverkningen av atombomber ska börja. Regeringen ger FOA tillstånd att köpa engelskt vapenplutonium. Kärnvapenforskning förbjuds av riksdagen.

1958 i Ursvik bygger FOA plutoniumlaboratorier som planeras vara klara 1962.

1959 byggs FOA:s anläggning i Grindsjön ut för att kärnvapendelar ska kunna tillverkas. Sverige har drygt fem kilo plutonium i sin ägo. ÖB kräver åter att tillverkningen av bomber ska börja, men riksdagen säger återigen nej.

1963 planerar man för provsprängning av atombomb i Nausta och bombkomponenter börjar tillverkas. 

1965 är man beredda att tillverka sin första atombomb inom ett halvår och efter det två stycken till.

1966 börjar kostnaderna bli avsevärda och svensk militär börjar nu tvivla på värdet av kärnvapen.

1968 beslutar riksdagen sig för att kärnvapen inte mer är aktuella.

1969 avvecklar man kärnvapenförberedelserna och Ågestas plutonium lämnar landet.

1972 avslutar man kärnvapenprogrammet.

2011 håller fortfarande ett tjugotal personer på med teoretisk kärnvapenforskning vid FOA och forskningen på kärnkemi vid Chalmers i Göteborg pågår.

Ref.
Per Anders Fogelström - Kampen för fred 1971

Anders Wallerius - Tidskriften Ny Teknik 2011-07-19

söndag 21 januari 2018

Carl Michael Bellman - Del 2 (2) Den mytomspunne vismästaren.

Visdiktaren

Fredmans sånger och epistlar.

Våren 1770 skrev Bellman sin första epistel och inom ett halvår hade han fullbordat 25 stycken. Det här året flyttade han in i huset på Urvädersgränd 3 på Södermalm. Där uppe på berget skulle han bo kvar till 1774 och det blev en mycket produktiv period i hans liv. Här föddes idén att ge ut 100 epistlar med musik och i mitten av februari 1772 låg ytterligare 25 visor i projektet klara. Skalden arbetade med epistlarna under en tjugoårsperiod och Jean Fredman gjordes till visornas huvudperson. Jean eller Johan Fredrik Fredman föddes 1712 eller 1713 i Stockholm och avled 9 maj 1767 i samma stad. Han hade varit en ansedd hovurmakare en gång i tiden, men när han dog var han allmänt känd som en av huvudstadens mest nedsupna medborgare. Bellman var då 27 år och kunde inte motstå frestelsen att skriva en visa om denne människospillra. Han kallade visan för Fredmans begravning och den skulle senare namnges som Fredmans Sång N:o 26. I tredje versen karaktäriseras den bortgångne i några få penndrag:



Fredman levde och dog!
Jean Fredman -  Pehr Hilleström
Bröder alla 
Vi kunna kalla 
Hans själ ett urverk, hans kropp en krog.
Vår levnad är kort, 
Bäst vi rusta 
Och oss förlusta 
Så kommer döden och tar oss bort. 
Stå stilla vid en sida, 
Och lät processen skrida. 
Här i världen är mycken harm, 
Trompeterna blåsa.
 Min granne styrk ditt mod, 
Värm din blod.

Då ingen källa till melodin har hittats kan den mycket väl vara en egen komposition. Efter att ha ägnat sig åt att parodiera Gamla Testamentet övergick Bellman till att använda samma teknik gällande Nya Testamentet. Där helgonförklaras den försupne urmakaren och i Epistel n:o 2 slås två heliga ting fast: Flickan och flaskan!

Supa, dricka,
Och ha sin flicka,
Är vad Sankte Fredman lär.

Fredman hade haft sin urmakarverkstad i Bergstrahlska huset i flygeln mot Stora Gråmunkegränd, ett stenkast från Riddarhuset. Efter att ha genomlidit ett dramatiskt och omtalat äktenskap med den ärbara och välbeställda änkan Katarina Lindberg, började Fredmans stjärna sitt fall mot katastrofen. När Bellman på allvar började dikta om honom var Fredman redan död, men hade länge dessförinnan varit "namnkunnig urmakare i Stockholm, utan ur, verkstad och förlag".


Bergstrahlska huset

Det blev till slut 82 epistlar som efter många svårigheter äntligen kom ut 1790 och året därpå 65 sånger genom förläggaren och musikern Olof Åhlströms försorg. I redigeringsarbetet av den litterära delen ingick ett team av ansedda skalder, däribland Johan Henric Kellgren. I redigeringen tog man bort satiriska delar av visor som kunde stöta sig med den  kyrkliga censuren. Bellman kunde vara mycket vass i sina formuleringar om kyrkans fäder när han ville och ett bra exempel på det är en vers ur Epistel N:o 63, "Fader Bergström stäm upp och klinga."

  1. Joseph Martin Kraus



Stöt i hornet, vänd det åt gatan,

Vinka in den förklädda Satan,

Den bemantlade Leviatan

Med en herdes namn!

In i gränden står han och lurar

Efter valthorn och jungfruburar,

Breder kappan mot plank och murar,
Söker Pafos hamn.
Paulus himlar och ler och drömmer;
Nästa Söndag han mig fördömer,
Som min Iris så ömt berömmer
Och vill dö i hennes famn.
Lät oss vara glada,
Movitz, gör som påven, kör dem ut!
De gör mera skada
Än som eld och krut.
Basfioler bullra,
Tagom alla nu i ring i ring.
Lät Magistern kullra,
Det gör ingenting!
Lät oss rusta tills solen glimmar,
Prisa värdar och glada timmar,
Fröja dansar och Backus stimmar
Hela världen kring.

Sommaren 1773 hade en präst anmält Bellman för en dikt till Stockholms konsistorium. Det resulterade i att han kallades upp till Justitiekanslerämbetet, men justitiekanslern uppmanade honom blott att undvika att reta upp prästerskapet med sina visor i fortsättningen. Några månader senare skrev han ändå versen till Fader Bergström, vilken senare i redigeringen bedömdes som alltför riskabel för utgivningen. Martin Kraus deltog troligtvis i den musikaliska granskningen. Kraus var hovkapellmästare vid Kungliga Operan, musiker och tonsättare och nära vän till Bellman. Epistlarna och sångerna anses vara skaldens huvudverk och räknas som något av det mest omistliga i Sveriges litterära/musikaliska kulturarv. 

För att kunna förstå Bellmans genialitet och genomslagskraft bör man se honom  i det sammanhang där han hade sina rötter. Sedd i ljuset av det genetiska arvet hade han ett påbrå med litterärt och musikaliskt begåvade förfäder som säkert spelade en viktig roll i hans konstnärliga utveckling. Undervisningen han fick som ung återkom han själv till i vuxen ålder, där han i tacksamhet framhäver sin lärares kvaliteter: " waldes till Informator Ett genie wid namn Clas Ludvig Ennes; hwilken genom mig befordrades hos Salig Kungen". Av Ennes fick Bellman också lära sig spela på cister, ett stränginstrument i lutafamiljen, som han med tiden blev mycket skicklig på att hantera. 


 M. P. Krafts cister
(”Bellmans lut
a”)
Ser man Bellman ur ett internationellt perspektiv måste man leta sig tillbaka till fransk medeltid och 1430-talets Paris för att kunna få en uppfattning om den litterära tradition han verkade i. Då föddes nämligen den franske poeten François Villon (ca 1431 - och försvann  1463), som vi idag betraktar som en av världslitteraturens mest geniale och märkligaste gestalter. I hans diktning får man möta prostituerade och sutenörer, tjuvar och mördare som levde sina liv i samhällets utkant på bordeller och ljusskygga tavernor.

 Går man sedan till tidigt svenskt 1600-tal hittar vi skalden Lars Wivallius (1605 - 1669) vars livshistoria i mångt och mycket påminner om Villons. De var båda kriminella, satt upprepade gånger i fängelse och dömdes till döden, straff som de lyckades undkomma med blotta förskräckelsen. De hade vassa och vågade diktarpennor som de brukade väl, inte minst då nöden var som störst. Likheterna är slående, men medan Wivallius slutade som auditör i Kungliga Hovregementet, en domarebefattning, förvisades Villon från Paris utan att lämna ett spår efter sig. Lasse Lucidor (1638 - 1674) var samtida med Wivallius, men inte alls kriminell. Trots detta hamnade han i fängelse för satirdikten Giljare Kval och höll på att mista huvudet, men vann en långdragen rättegångsprocess mot Conrad Gyllenstierna, en av Sveriges mäktigaste män.


François Villon

När frihetstidens Bellman kommer in i bilden är det en poet av delvis
annat slag vi får möta. Det är som om Villons sånger och ballader, Wivallius klagovisor, frihetssånger och naturlyrik och inte minst Lucidors dryckesvisor, satirer och psalmer föds på nytt i en och samma diktare. Men Bellman var inte bara en genial diktare, han var också en omvittnat skicklig musiker. Till sina visor använde han sig av musik av olika slag, som han sedan improviserade kring och gjorde till sin egen. I epistel N:o 12, Elegi över slagsmålet på Gröna Lund, har han t.ex. använt sig av musiken till Acis and Galathea, en pastoralopera av Händel. Också J.S. Bach tycks ha hört till hans favoritkompositörer och i epistel N:o 67, Till mutter på Tuppen, har han tydligt varit inspirerad av Brandenburgkonsert N:o 3 - Allegro. Dansvisor och folkvisor, opera och klassisk musik blev ett stilgrepp i hans visor, men troligen komponerade han också en hel del musik själv. 

Om en mästare ska koras inom den litterära visan faller  ljuset naturligtvis på Bellman, men han är samtidigt en länk bland många stora diktare i den litterära vistraditionen. I dag lever Fredman, Ulla Winblad, Eric Norström, Mollberg och Movitz förvillande nog som litterära  gestalter, men en gång levde de i sinnevärlden i Stockholms 1700-tal vid sidan av sin skapare poeten Bellman.

Bellman röker - Tobias Sergel

1771 utnämndes han till notarie i bondeståndet och 1775 gav Gustaf III honom i sin nåder 100 speciedaler i årligt underhåll. Ytterligare några år senare fick han   slutligen 1776 en tjänst som sekreterare i Kungliga Nummerlotteriet, en anställning som gav honom 1 000 daler silvermynt i årslön, en befattning som han behöll livet ut. Senare samma år utnämndes han till kunglig hovsekreterare. I sin karriär nådde han höjderna, men som konstnär brottades han med ständiga bekymmer. Hans fru Lovisa och de fyra barnen delade både hans sorger och framgångar och naturligtvis hans ekonomiska avgrund. Slutet på hans levnad var svår med tio veckor i slottshäktet, tuberkulos,skörbjugg och belånade instrument. Under sin tid tillhörde han den yppersta kultureliten i Stockholm, med nära vänner som Tobias Sergel, Elias Martin, Martin Kraus och Erik Palmstedt, bland många andra. Bellmantolkarna har genom tiderna  varit många, både i Sverige och utomlands och många generationer ännu ska sjunga hans sånger och epistlar. Kanske är just detta faktum ändå, att vi fortfarande sjunger hans visor, samtidigt det främsta erkännandet vi kan ge Bellman. 


1719 – 1776 var 1 riksdaler = 3 daler silvermynt = 9 daler kopparmynt.
1776 - 1 riksdaler = 6 daler silvermynt.
En tunna guld var 100 000 daler silvermynt.

Mynt 1590 - 1776
1 daler = 4 mark eller 32 öre

1 öre = 24 penningar









Carl Michael Bellman - Del 1 (2). Den mytomspunne vismästaren.

Carl Michael Bellman

Utan tvivel är Carl Michael Bellman den ojämförligt störste visdiktaren vi haft i vårt land. Intresset för honom och hans visor har alltid varit betydande, men så stort som under de senaste tjugofem åren har det aldrig varit förut. Delvis beror detta på att forskningen kring hans liv och verk bedrivits med kunnighet och engagemang, vilket gjort att visböcker och biografier lättare kunnat publiceras. Bellmantolkningen har i mitt tycke därtill fördjupats och blivit mer musikalisk, vilket ökat intresset för hans visor också utanför vårt lands gränser. Hans epistlar och sånger finns idag utgivna på över tjugo språk och han uppfattas alltmer som en av Europas riktigt stora litterära visdiktare genom tiderna. Bellmans inflytande på det litterära och musikaliska livet i Sverige går svårligen att överskatta. Hans unika språkkänsla och musikalitet får geniala uttryck i visans form där Fredman och Ulla, Mollberg och Movitz och deras vänner, räknas till den svenska litteraturens mest kända gestalter.


Olja av Per Krafft 1779
Man kan fråga sig vad det är för egenskaper hos denne gamle visdiktare som gör att han väcker vårt intresse och fascinerar oss än idag. Att visorna är vackra och underhållande räcker inte som förklaring, det finns det många andra begåvade visdiktare som har lyckats åstadkomma under årens gång, men som inte tillnärmelsevis uppnått samma popularitet som Bellman.

 När man studerar hans texter slås man av förmågan att gestalta olika karaktärer, fånga miljöer och dramatisera människoöden och vardagshändelser så att det upplevs som äkta och trovärdigt. Förmågan att leva sig in i de olika karaktärernas känsloliv är så särpräglad och full av spiritualitet att den bara kan tillhöra en diktare med stor konstnärlig integritet. En del av melodierna är hans egna kompositioner, men ofta nog har han lånat ett känt musikstycke som han improviserat kring, omformat och gjort till sitt eget. Visorna leder oss in i 1700-talets Stockholm till en verklighet långt ifrån vår, men där vi osannolikt nog ändå kan känna igen oss. Det är en mästare som bjuder in oss till sin egen diktarvärld.

Släkten

Trots att det bedrivits mycket forskning kring Bellman och hans visdiktning är det förvånansvärt lite av detta som blivit känt av en större allmänhet. Myterna kring hans person har vuxit sig starka och med tiden förväxlats med den verkliga människan, men bakom myten finns ett spännande och oväntat konstnärsöde. Som så många andra tillhörde Bellman en invandrarsläkt. Hans farfars far, skräddaren Martin Casten Bellman, lämnade Schwanerow i trakten av Bremen omkring 1660 för att etablera sig i Stockholm, och några år senare gifte han sig med Barbara Klein. Johan Arendt Bellman, som föddes 1664 först i raden av nio barn, visade sig vara synnerligen begåvad. Redan som ung skolgosse utmärkte han sig som sångare och virtuos på flera instrument och anställdes vid hovkapellet. Hans anseende som sångare växte snabbt och vid Karl XI:s kröning i Uppsala kallades han in för att sjunga solo. 

Karl XI:s kröning. Rikssalen, Stockholms slott. Erik Dahlberg.

Han var då tolv år gammal och diktade redan på både svenska och latin. Efter att ha tagit studenten och blivit fil.mag. vid Uppsala universitet utnämndes han trettiosex år gammal till professor i romersk vältalighet och poesi och fem år senare blev han 1704 universitetets rektor. Han gifte sig med Catharina Elisabeth Daurer, som dog i oktober 1709 endast tjugoett år gammal, och det dröjde inte länge förrän han själv avled någon månad senare. Paret lämnade tre föräldralösa barn efter sig, flickan Catharina och två små pojkar. En av pojkarna hette Jacob Martin och den andre Johan Arndt och det var han som så småningom skulle bli pappa till Carl Michael. Mycket tyder på att barnen skickades till sina morföräldrar Catharina och Jacob Daurer.

Catharina Daurer blev änka redan 1713 efter sin man Jakob, assessorn i kommerskollegium, och var mycket förmögen. Även hon var av invandrad släkt och dotter till vinhandlaren och krögaren Hero von Santen, som kommit till Sverige från Holland i mitten av 1600-talet. Arvet efter fadern bestod bland annat av en fastighet på Skeppsbron och Daurerska malmgården vid Hornsgatan intill Maria kyrka.
Huvudbyggnaden bestod av ett trevånings stenhus med säteritak, en flygelbyggnad med stall, två svarta hästar, en täckt vagn och en släde som det anstår en ståndsperson och ytterligare ett mindre stenhus, Lilla Daurerska. Till malmgården hörde också en barockträdgård som sträckte sig från Maria kyrka till nuvarande Mariatorget. Här fanns ett stort orangeri och innanför de arton glasdörrarna växte ett antal pomeransträd, tretton fikonträd och nio mullbärsträd, förutom exotiska växter av alla de slag, Den prestigefyllda trädgården odlades efter tidens alla konster och indelades i parterrer kantade av träd och buxbomshäckar under överinseende av en trädgårdsmästare och hans drängar.
Stora och lilla Daurerska husen  med trädgårdsanläggning.
Modell. 

Malmgårdens inredning uppfyllde högreståndsmiljöns alla krav. I biblioteket fanns över tvåtusen volymer och salarnas väggar var klädda i gyllenlädertapeter och inredda med ståtliga möbler i mörkt ädelträ och konsthanverk. Porträtt av kungligheter prydde väggarna där även målningar av familjemedlemmarna hängde i konstfulla silverramar. Assessorskan hade egen betjänt och hushållet sköttes av husjungfrun och pigorna. Man vill gärna tro att de tre föräldralösa barnen växte upp hos sin mormor på malmgården, för Johan Arndt, en av pojkarna, förälskade sig nämligen i Catharina Hermonia, dottern till kyrkoherdern i Maria församling på andra sidan gatan. 

Stora Daurerska huset vid Hornsgatan
och brunnen.
Som nygifta 1738 bosatte sig paret i malgårdens bottenvåning och den 4 februari 1740 kom deras första barn Carl Michael till världen.Vid det laget arbetade Johan Arndt framgångsrikt på sin karriär som lagman i slottskansliet och 1747 erhöll han titeln kungl. sekreterare. Modern Catharina Hermonia skulle med åren få utstå moderskapets alla prövningar och kom att ligga i tjugoen barnsängar, men blott femton av barnen överlevde någon längre tid och endast åtta till vuxen ålder. 

I sin levernesbeskrivning antecknade Bellman långt senare:

”Huru mina föräldrar krånglade blef jag som sagt, född den 4 feb 1740 - min mor wacker som en dag,.
oändligen god, charmant i sin klädnad, god mot alla meniskor, delicat i omgänge – hade En förträffelig röst
ock hade wänt sig att ligga i 21 Barnsängar – honij qvi mal y pense*, men detta lekwärcket gjorde husets Ruin."
                 *Honi soit qui mal y pense är gammalfranska för "Skam den, som tänker illa därom".
Uttrycket fungerar som valspråk för Strumpebandsorden, som är Englands förnämnsta statsorden


Carl Michael togs redan dagen efter födseln till kyrkan för att döpas, vilket inte var vanligt. Man brukade döpa barnet påföljande söndag efter födseln, men den kalla vintern och den väldiga barnadödligheten gjorde att man beslutade sig för att inte ta några risker i det avseendet. En av faddrarna på dopet var rikets högste ämbetsman, riksrådet och kanslipresidenten greve Carl Gyllenborg.

Allt tyder på att Carl Michaels barndom var lycklig och till skillnad från många andra barn slapp han den osunda stadsmiljön. Den stora trädgården gjorde att han kunde växa upp i en hälsosam och trygg miljö, fjärran från de överbefolkade och stinkande gränderna nere i staden. Steget var också långt till den djupa fattigdom som barnen i arbetarkvarteren på östra Södermalm levde i, med barnarbete under slavliknande förhållanden. På Daurerska malmgården levde man gott och trots överflödsförordningen från 1731, hände det att man vid bjudningar hade en meny på upp till tjugo rätter. När Catharina Daurer dog 1743 begravdes hon ståndsmässigt vid altaret i Maria kyrka. Därefter förändrades tillvaron en del för familjen Bellman, men det goda livet skulle fortsätta ännu under många år.

Carl Michaels far var inte ensam om att ärva assessorskan, men han fick möjlighet att köpa Lilla Daurerska gården för sin andel och dit flyttade nu familjen Bellman. Namnet till trots var den nya bostaden om elva rum och kammare både rymlig och aktningsvärd. Hela 280 kvadratmeter. Man hade kök, skafferier och bagarstuga och till sin hjälp i hushållet hade fru Bellman både pigor och dräng. Barnaskaran var redan fem till antalet då man flyttade in, men man höll sig med både barnpiga och amma. På den stenlagda gården fanns det flyglar med stall, vagnshus, mangelbod och avträde och till fastigheten hörde också en trädgård om 1300 kvadratmeter med fruktträd, grönsaksland och lusthus. 

Studier

Carl Michaels morfar, Michael Hermonius, var kyrkoherde i Maria församling och till kyrkan hörde också en skola där man bland annat fick lära sig läsa och skriva. Det föll sig naturligt att han först sattes i kyrkoskolan, men redan från åtta års ålder fick han privatundervisning av informator i hemmet. Av de informatorer som undervisade honom under årens gång talade han i efterhand särskilt uppskattande om Claes Ludvig Ennes. Denne förstod att han fått en elev med stora musikaliska och litterära gåvor och tog som sin uppgift att inte bara träna honom i språk och poetik, han lärde honom också att spela luta. Den litterära debuten kom 1757, vid sjutton års ålder, med en översättning från tyskan av Evangeliska dödstankar, skriven av David von Schweinitz. Samma år kom en översättning från franskan ut av Du Fours Undervisning, lämnad af en fader åt sin son. Därpå skrev han den moraliserande dikten Konsten att upptäcka en obekant mask, för att året efter anonymt ge sig in i debatten om kvinnans emancipation som pågick som bäst. Inlägget, som väckte stor uppmärksamhet,  kallade han Tankar om flickors ostadighet och diskuterades flitigt. Dikten kan ses som en satir över de unga damernas manér och ytliga tidsfördriv och utlöste en strid ström av dikter där frågan diskuterades. En jämlikhetsdebatt tog fart och pseudonymen Eva Palmberg skrev:

Derför bör man häldre undra 
hwar wår kjön fått alt sit wett,
som så litet lärdt och sedt,
än på deras dårskap dundra?
liksom ?Varemot på gossen kostas
allt vad nånsin kostas kan
han blir hållen att studera
 sig i allt evertuera, 
blir dock ofta måttlig man?

Vilka de anonyma kvinnorna som deltog i debatten var har aldrig utretts och de fick i sin tur inte heller veta att det var den unge Bellmans dikt som var orsaken till den.

1760 gav den tjugoårige Bellman ut den samhällssatiriska dikten Månan, som beskrivs som en dröm där författaren somnat in i skuggan en het sommardag. Handlingen förlägger Bellman till ett uppdiktat samhälle på månen, och kan i Jonathan Swifts anda på så sätt undgå censuren. I ett samtal med Olof von Dalin, som givit ut den satiriska veckotidningen Then Swänska Argus, får han rådet att i strof 22 byta ut ordet "predikstol" mot "lärostol" för att inte stöta sig med prästerskapet. Den frispråkige von Dalin, som kunde konsten att formulera sig förbi censuren, talade av egen erfarenhet och visste att den som gav ut misshagliga skrifter kunde bötfällas eller till och med hamna i fängelse.

Ennes undervisade sin elev i franska, tyska, engelska, italienska och latin och i de sena tonåren hade Bellman hunnit bli grundligt insatt i såväl Horatius diktning som i den franske 1600-talspoeten och litteräre estetikern Nicolas Boileaus verk. Ennes mest betydelsefulla insats som informator var att han förstått sig ha att göra med en exceptionell litterär begåvning och som han sedan lärde att "hantera Apollos lyra". Man måste också tillskriva honom förtjänsten av att Bellman av sin samtid ansågs äga en god bildning. "Mig valdes til informator Ett genie vid namn Clas Ludvic Ennes", mindes Bellman. Efter väl förrättat värv avslutade han sin tjänst på Daurerska gården och började sitt arbete som pagehovmästare vid hovet.

Riksens Ständers Bank

1757 hade den då 17-årige Carl Michael, enligt samtida utsagor, ett påtagligt allvarligt utseende. Han var lång och mager, ansiktet var blekt och ögonen melankoliska. På väg in i vuxenlivet försökte han skaffa sig erfarenhet och meriter inför en kommande ämbetskarriär, men också familjens allt sämre ekonomi tvingade honom ut i arbetslivet. De ekonomiska kriserna duggade allt tätare under frihetstiden och för att försörja den växande familjen tog fadern lån med huset som säkerhet. Det var en vansklig väg att gå i tider då en banksedel över en natt kunde förlora tredjedelen av sitt värde. Återbetalningen av lån som man tagit då kursen var låg gjordes därför med långt högre belopp än man räknat med från början. Med tanke på Bellmans klena sinne för matematik kan man se en viss ironi i att han i sin första kontakt med arbetsmarknaden sökte sig till Riksbanken eller Riksens Ständers Bank, som den egentligen hette. I bankens styrelse satt Edvard Carleson, en vän till familjen och bankens ordförande var hans gudfars bror Gustaf Fredrik Gyllenborg. Dessutom framgår det av Bellmans platsansökan att hans morfar varit representant för prästerståndet i bankofullmäktige. Dessa kontakter förklarar varför han sökte sig dit.


"Som jag med flit och sorgfällighet sökt förskaffa mig insikt uti de stycken,
som kunna göra mig värdig att blifva brukad uti riket tjänst i Riksens Höglofl.
Ständers Banco och till den ändan vinnlagt mig om att erhålla kunskap i
humanioribus och språken jemte god öfning uti skrifande och räknande samt
bokhålleriet; så fördristar jag mig hos Riksens Högl. Ständers Högförnäma
Herrar Banco Fullmägtige anhålla om den förmånen att till extra oridnarius
därstädes blifva antagen till att genom flit och arbetsamhet blifva till nådig
befordran med tiden förtjent. Skattandes jag den förmånen att tjena i detta Werket
så mycket större som min salig morfader herr kyrkoherden Hermonius haft den
äran i flere år dervid vara en Riksens Höglofl. Ständers Fullmägtig.

Allerödmjukaste tjenare
Carl Michael Bellman"


Riksens Ständers Bank vid Järntorget.

I december samma år började han sin provanställning utan lön på växlingskontoret och varje morgon promenerade han från Lilla Daurerska vid Maria kyrka ned till Tessinska bankpalatset på Järntorget, där han klev in genom porten på slaget nio. De flesta stockholmare var i farten redan klockan fyra om morgnarna och det var liv och rörelse på torg och i gränder och vid stadens kajer där segelfartygen låg tätt. Redan följande höst tog han tjänstledigt och skrev in sig vid Stockholms nation på Uppsala universitet, men sejouren vid lärosätet varade blott en termin. Vid jultid var han tillbaka i hemmet på Södermalm. 1759 var det oroliga tider med sjuårskriget ute i Europa och bankkrasch i Stockholm, vilket också drabbade familjen Bellman och deras vänkrets. Som om inte det var nog utbröt den 19 juli den stora Mariabranden i en bagarstuga på nuvarande Brännkyrkagatan. I den svåra torkan saknade man vatten att släcka med och elden fick ett våldsamt förlopp. Hela 300 gårdar i 20 kvarter brann ner och Daurerska malmgårdens manbyggnad skadades, men Lilla Daurerska klarade sig undan elden. Maria kyrka drabbades svårt och då tornet rasade genom taket förstördes kyrkans hela inredning. Den nuvarande tornhuven fick kyrkan först 1825.

Bellman återupptog sitt arbete på Riksbanken, nu som extra ordinarie efter ett enklare prov i matematik och bokföring och troligen oavlönad. Protokollet från provet finns bevarat i bankarkivet och motsäger på inget vis Gjörwells omdöme om honom: "icke tjenlig till zifferkarl". Troligen var examinatorn god vän med Bellmans far, vilket i så fall är förklaringen till att provet blev godkänt.

"Om Mathematiken discourerades och frågad utaf hur många delar then består, hwaruppå Bellman icke kunde gifwa swar, widare än at den wäl delas i 2:ne delar, hwilkas namn han ej hade sig bekant, så at Hr Commissarien förstod det han ej bliwit uti then underwisad, frågandes honom, om han wiste hwarifrå wetenskapen om Räkenskapen först kommit? Men som han icke kunde denna fråga beswara, så trodde Hr Coms: det han således ej el. lärer weta ursprunget till räkenkonsten? hwartil Bellman suckade och svarte neij.
Sedan blef den
2:dra frågan, om Han wiste den allmänna grunden till Räknekonsten? therpå swartes efter någon öfwerwägning Quatvor Species. Tå
3) honom frågades, om de hafwa någon likhet med hwarandra? swarades ja, neml. Additio med Multiplicatio och Subtractio med Divisio.
Som han ock sade sig kunna Tab. Multipl., så
4) frågades honom, hwad 7 gg 7, och 9 gg 9 är? swarades 49 och 81.
(---)
8) frågades, hwilken Nämnaren är? swarades then öfwerste. (!)
9) Än Täljaren? sw: then understa. (!)"

Bellmans kunskaper i matematik var mycket fragmentariska och han svarade gång efter annan helt fel eller så kryptiskt att svaret kunde tolkas hur som helst. På nyåret 1760 lämnade han in en hyllningsdikt till fullmäktiges herrar som ansåg att han hade "en god disposition til poesi" och arvoderade skalden med 150 daler kopparmynt. en av verserna lyder:

Du ädla Rikets Värck, dess heder, gagn och pris,
För Foster-landets wäl ett frucktbart Paradis,
Till lif och krafter du det gamla Swerje lyftar
Och all din ähro-lust på hennes bästa syftar.
Din styrcka och din magt blif som ett ymnigt arf,
Hwars ränta dubbel öks till dubbla tide-hwarf,
Blif lik ett blomster-fält, som syn och hierta gläder
Där skiörden samlas in i lugn och stilla väder.

Bellman tillhörde nu den skara av unga män i statens tjänst som klädde sig i röda långrockar och fördrev sin tid på kaffehusen. Där diskuterade man litteratur och det senaste inom politiken, spelade kort och tärning och drack kaffe och té, vin och brännvin. Man kallade dem för sprätthökar och de var ständigt på jakt efter medel att finansiera det dyrbara och högt skruvade umgänget i stadens nöjesliv. De var eleganta och modemedvetna och odlade omsorgsfullt sina kontakter i ordenssällskapen och i festliga sammanhang i hemmen hos ansedda och respekterade familjer. Det vidlyftiga levernet parat med bristen på inkomster gjorde att många levde på kredit. Procentarna gjorde goda affärer med höga ockerräntor på lånen och sprätthökarna skrev på växlar och gick i borgen för varandra, men de utkämpade en ojämn kamp mot de växande skulderna. Indrivarna med slottsvaktmästarexecutionsbetjänt Blomberg i spetsen satte skräck i folk och fä med sina tunga knölpåkar och i augusti 1763 fann till slut Bellman och hans skuldtyngda vänner bland de unga tjänstemännen det för gott att lämna landet och bege sig över gränsen till Fredrikshald i Norge. Under fyra år hade han dragit på sig skulder, som till slut skulle uppgå till hela 18 000 daler. Svårt skuldtyngda personer kunde med passet i hand resa utomlands och därifrån skriva till Kunglig Majt eller rådet och ansöka om lejd. Efter en tid kunde Bellman återvända till Stockholm och i skydd av sitt lejdebrev försöka att ordna upp sina affärer. Väl hemma igen lämnade han in sin konkursansökan till Svartlösa vinterting söder om Stockholm.

Carl Gyllenborgs komedi Swenska Sprätthöken (1737)
Ämbetskarriären kunde fått en bättre början och den befordran han ansåg sig ha förtjänat uteblev helt. Han måste ha anat att direktionen inte såg med blida ögon på hans ekonomiska lättsinne och den 26 november 1763 sa han för säkerhets skull upp sig från sin tjänst på banken. Bellman och hans unga kollegor hade ställt till med en sådan skandal att en utredning var oundviklig och resultatet av den talade inte till skaldens fördel. Tvärtom kom man fram till att han lockat de övriga att fördriva sin tid på "spel, maskerader, picknicker och mera dylikt". Man såg också allvarligt på att han utan tillåtelse uteblivit från sin tjänst. Inte nog med att han tidigare på egen begäran slutat sitt arbete på banken, den 4 april 1764 fick han till yttermera visso också sparken med motiveringen:

" att den för gäld rymde och på lejd återkomne extra ordinarien Bellman, hvilken, såvida han varit den, som i detta vingleri inledt åtskilliga andra betjente, som kunna intagas af deras för honom på större och mindre summor tecknade borgen, hvarföre de flesta äro lidande, och ej heller alltsedan han på lejd hemkom, låtit det minsta höra av sig, har förtjent att alldeles förvisas banken helst han, som ännu ej är i ordinarie tjenst, kan anses såsom antagen på prof."

Bellmans far hade tvingats inteckna lilla Daurerska och på grund av sin vacklande hälsa såg han ingen annan möjlighet än att i förtid sluta sitt arbete som sekreterare i Kungliga slottskansliet. Penningvärdet hade under de dåliga tider som rådde sjunkit kraftigt och man måste till sist sälja huset och för en kortare period flytta ut till Årsta sätesgård i Brännkyrka socken söder om Staden. Utanför Gnesta tio mil från Stockholm låg säteriet Visbohammar och där slog sig slutligen föräldrarna ner. Efter konkursen flyttade också Bellman dit för en tid, men genom familjens vän Anders Lissander som var kommissarie vid Manufakturkontoret, fick han en tjänst där och bosatte sig åter i Stockholm. 1765 avled hans bägge skuldsatta föräldrar på det förfallna säteriet och framför allt moderns död tog honom mycket hårt. Bellman och Lissander blev goda vänner och skalden besökte ofta sin arbetsgivares hem där han underhöll sällskapet med sina visor. Lissanders dotter Ingrid Margareta blev Bellmans fästmö, vilket fick en gynnsam effekt på visdiktningen som nu tog fart på allvar. Året därpå kom "Gubben Noak" ut som skillingtryck och bellmansvisorna skulle därefter få en dominerande ställning inom skillingtrycksutgivningen. Tjänsten på Manufakturkontoret blev inte det han hoppats på och det dröjde inte länge förrän verket drogs in, men 1767 fick han anställning på Generaltulldirektionen där han efter några år avancerade till ordinarie kopist. Visserligen drogs även direktionen in och Bellman blev åter arbetslös, men han fick till tröst behålla den lilla lönen. Allt fler besökte Lissanders hem för att lyssna på Bellmans framträdanden och han mognade snabbt till en första klassens estradör. Hans visor fick en alltmer framträdande plats i tidens visböcker och med tiden utvecklade han idéer och konstnärliga uttryck som så småningom ledde fram till episteldiktningen. (fortsättning följer)