De första stegen.
"Den
skildring som här ska ges bygger på material som tidigare knappast
redovisats", skriver Per Anders Fogelström (bild) i förordet till sin bok Kampen för fred, "åtminstone sällan i annan form än i
jubileumsskrifter och liknande publikationer som vänt sig till en begränsad,
föreningsansluten publik."
I
sin bok går han inledningsvis in på de svårigheter
fredsrörelsen i Sverige haft att brottas med under årens gång. Ett problem har
varit att man ofta kommit i konflikt med nationella intressen, vilket är en
naturlig följd av fredsarbetet. Respekten för andra länders
"Fredskämpar", menade man, har stått i skarp kontrast till den
missaktning landets egna fredsaktivister rönt från myndigheter och politiker,
som istället värnat om försvarsviljan och vapenindustrin.
Martin
Luther King kunde vi hylla på bekvämt avstånd, men hade han varit verksam i
Sverige, skriver Fogelström, hade han kanske fängslats som totalvägrare och
kastats i fängelse som en farlig uppviglare.
Han var också övertygad om att om
Sverige delat ut Nobels fredspris, skulle vår förste fredspristagare K.P.
Arnoldsson utan tvekan blivit förbigången, då han propagerade för fred med och
rättvisa åt Norge. Arnoldsson var med och grundade Svenska Freds- och
Skiljedomsföreningen (SFSF) 1883 och föreningen är idag Sveriges största och
världens äldsta fredsförening. Fogelström framhåller i sin bok, som framför allt handlar om
"Svenska Freds" historia, att det samtidigt är den svenska
fredsrörelsens historia han skrivit om. Föreningen beskrivs som stammen och de
övriga fredsorganisationerna som grenarna på samma träd.
När
"Kampen för fred" gavs ut 1971 skrev Fogelström att fredsrörelsens
strävanden kunde ses som ett misslyckande. Vi levde ju trots allt fortfarande i
en militariserad värld. Att den kallats "en okänd svensk folkrörelse"
är inte märkligt skriver han, då den är mycket sparsamt omnämnd i våra
historieböcker. Hundratusentals människor har ändå varit engagerade i den och
kämpat framgångsrikt för neutraliteten, rätten att vägra bära vapen,
fredsforskning och kampen mot svenska kärnvapen, bland mycket annat. Frågor som man en
gång måst kämpa hårt för, men som idag är en självklarhet.
Betydelsen
av en stark fredsrörelse har inte minskat med åren, snarare tvärtom, då hoten
mot freden ständigt tar sig nya uttryck. Ingen visste detta bättre än
Fogelström själv och den kunskapen blev den drivkraft som gjorde honom till en
av det svenska 1900-talets främsta fredsarbetare. Den teknologiska utvecklingen
inom vapenframställning och krigföring har med åren blivit alltmer avancerad
och ställer därför andra krav på fredsarbetet idag än tidigare. Kampen för fred
är samtidigt viktigare än någonsin och möts nu av nya utmaningar, då
vapnen blivit mer destruktiva och krigen mer miljöförstörande och hotfulla mot
mänskligheten och jordens överlevnad.
Den
första fredsföreningen i världen, som den troligen var, bildades av kväkare i
New York 1815. Det var människor som av religiösa skäl vägrade krigstjänst och
av den anledningen blev förföljda i många länder. Nästan samtidigt bildade
kväkare en fredsorganisation i London 1816, men det skulle dröja ända till 1830
då en förening i Genève kom till.
Peace
society var Englands äldsta fredsorganisation och 1843 anordnade man i London
den första världsfredskongressen. Därefter hölls en rad möten på den europeiska
kontinenten som ledde fram till flera internationella fredskongresser - Brüssel
1848, Paris 1849, Frankfurt 1850 och London 1851.
"Fredens
vänner tillrådas att påverka den allmänna opinionen
för
bildande av en allfolklig representation, som skall ha till uppgift
att
ordna folkrätten, samt av en högsta domstol, under vilka alla mål
skola
höra, som angå nationernas ömsesidiga rättigheter och plikter".
I
sin berättelse om fredsrörelsen lyfter Fogelström fram dess vision om en värld
utan gränser, fri från förtryck och trångsynthet, men också dess naivitet.
Fredsentusiasterna ägde inte de medel som krävdes för att motstå nationalismen
och det militaristiska tänkandet. Dessa krafter representerade en annan värld
än deras och framkallade två förödande världskrig, ABC-vapen och mäktiga
militärallianser. I Sverige motarbetades fredsrörelsen aktivt i början av
1900-talet och fredsdemonstrationer attackerades av polis som slet sönder deras
standar. Då elever i skolor bildade fredsföreningar kunde de upplösas av
rektorn med argument som att fredsfrågan "skulle åstadkomma en
förslappning i tänkesättet". När K.P. Arnoldson 1908 fick fredspriset
kallades han i vissa tidningar för fosterlandsförrädare. Det kostade på att
vara fredsvän.
Världsfredskongressen 1910 och fredsmonumentet.
Man
hade också otur. Då svenska fredsrörelsen bjudit in till världsfredskongress
1909 kom storstrejken emellan och man fick flytta fram den ett år. Det gjorde
att Leo Tolstoy inte kunde komma och hålla tal, eftersom han var för sjuk året
därpå. SFSF fick manuset och tryckte det i sin tidning och det hela var en
anklagelseakt mot "regeringarna". Hans önskan var att man inte skulle
se kriget som "fosterlandskärlek, hjältemod, krigarära", utan för vad
det i själva verket var : "den nakna, brottsliga mordgärningen".
Att
fredsrörelsen inte bestod av "nihilister" och "fantaster"
stod klart då Sverige var värd för världsfredskongressen 1910. Till att börja
med skulle kongressen hållas i Riddarhuset 31 juli - 6 augusti och en rad
prominenta och allmänt kända personer satt i organisationskommittén och dess
hederskommitté: Statsminister Arvid Lindman, utrikesminister A. Taube,
överståthållare Dickson, Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt, men
också K.P. Arnoldson (bild) och Hjalmar Branting. Ordförande var baron Carl Carlsson
Bonde, som även ledde riksdagens fredsgrupp. Därmed växte respekten för
fredsrörelsen och publiciteten i landets tidningar ökade.
Till
fredsmötet kom 590 deltagare från 24 stater och det hela blev den mest
uppmärksammade manifestationen för fred som genomförts i vårt land. Runt
omkring i Sverige arrangerades en rad fredsmöten i samband med kongressen och
sällan har väl fredsarbetet lovordats i så högstämda ordalag av samhällets mest
etablerade personer som då. Under tiden som talarna lovsjöng freden och
samtidigt som man formulerade resolutioner i fredens namn, närmade sig
obevekligt det man kom att kalla första världskriget. "När motsättningarna
hårdnade skulle många kärnfulla tal och stolt klingande diktrader förvandlas
till solkiga pappersgirlanger och krimskrams", konstaterade Fogelström
sakligt.
De
kommande åren skulle nationalismen eskalera i en sällan tidigare sedd
omfattning och militarismen skörda nya lagrar. Sven Hedin blev frontfigur för
insamlingen till en ny pansarbåt och den 6 februari 1914 tågade 31 000 bönder
till huvudstaden för att hylla kungen. Man var redo att offra allt för hären
och flottan. Världskriget bröt ut den 28 juli samma år och skulle dra fram som
en världsomspännande fasansfull farsot. Man beräknade strax efter kriget
militära dödsfall till omkring 10 miljoner och döda civila till mellan 6,5 och
7 miljoner.
Men
fredsvännerna gav inte upp, vare sig i Sverige eller Norge. Den 16 augusti
samma år reste de ett fredsmonument vid Eda på gränsen mellan Norge och Sverige
"i protest mot det pågående kriget". På monumentets sockel högg man
in inskriptioner. Ett uttalande av Oscar I: "Hädanefter är krig mellan
skandinaviska bröder omöjligt" och "Norske og Svenske fredsvenner
reiste dette monument aar 1914 med tak for hundre-aarig fred." Detta
retade upp många "fosterlandsvänner" och man gjorde försök att stoppa
det hela. Sven Hedin kallade fredsmonumentet "ett skammärke över
hundraårig dådlöshet".
De
hårda orden var inte menat som ett skämt. Engagerade man sig i fredsfrågan den
här tiden kunde man få betala ett högt pris. Vapenvägrare dömdes t.ex. till sju
månaders fängelse. Arkitekten bakom monumentet, Lars Johan Lehming, råkade illa
ut och avskedades från sin anställning som Kasernbyggnadsnämndens arkitekt,
sedan man fått reda på att han ritat ett fredsmonument. SFSF höll sin kongress
i Charlottenberg i anslutning till invigningen av monumentet, då också Carl
Lindhagen valdes in i styrelsen. Denne kom under krigsåren att spela en viktig
roll i svensk fredsrörelse. Han var sekreterare i Nobelkommittén och utarbetade
1899 grundstadgarna till Nobelstiftelsen. Han vinglade något i
partitillhörighet men var i grunden socialdemokrat och tillhörde andra kammaren
i riksdagen 1897 - 1917 och första kammaren 1919 - 1940. Lindhagen hade
sällsamma krafter och skrev och försvarade 987 motioner och höll 3 584
anföranden under sin tid i riksdagen och verkade i Svenska Freds styrelse 1914
- 1943. Dessutom var han borgmästare i Stockholm under många år. Hans syster
Anna Lindhagen var också hon en aktiv fredsvän.
Efter
kriget 1918 hade Svenska Freds 20 077 medlemmar, men i depressionens tider
sjönk antalet medlemmar raskt och 1922 var man nere i 3 816 stycken. Trots att
siffrorna såg dystra ut fanns det annat att glädja sig åt. Socialdemokraterna
och LO ville ställa in alla värnpliktsövningar tillsvidare och begärt
"tillsättande av en kommission för att utarbeta förslag till det nuvarande
militärväsendets avveckling". Detta var 1918. Två år senare förklarade Per
Albin Hansson, som då var krigsminister, att han inte var militarist. "Jag
tänker förbliva avrustningsman och jag betraktar avrustningarna icke som ett
fjärran drömmål utan som något för vars realiserande vi skola arbeta, ärligt,
energiskt, oavlåtligt." Även om de här ståndpunkterna länge varit
fredsrörelsens, var de nya tankegångar inom politiken. 1921 fick Hjalmar
Branting fredspriset, som han delade med norrmannen Christian Lange, vilka båda
var internationellt kända statsmän som verkat för fred.
Svenska Freds arbetade
enträget vidare mot kemiska vapen och gaskriget och i mitten av 20-talet
uppmärksammades Gandhi (bild) inom fredsrörelsen som ett bevis för att "det
våldsfria försvaret ingalunda är någon utopi".
Kongresser och möten - kriget kommer.
Under
senare delen av 20-talet var optimismen stor om en fredligare värld, men då
30-talet kom gjorde upprustningar och förberedelser för kriget entré. I Sverige
hade man tillsatt en försvarsutredning som 1935 kom ut i fem delar om 2 000
sidor. Där tog man upp frågan om en isolerad nationell avrustning och då hade
man också Ådalshändelserna i minne och militärens roll i det demokratiska
samhället. Samtidigt som man i riksdagen 1936 diskuterade utredningen, blev
Rhen-zonen ockuperat av Hitler och Mussolini erövrade Abessinien, i Spanien var
det inbördeskrig.
Inom
Svenska Freds hade man under början av 30-talet upprepade gånger diskuterat
avrustning, vapenvägrarnas villkor och förbud mot rustningsindustri och
vapenexport. Redan innan Hitler kommit till makten 1933 varnade fredsrörelsen
för den kommande diktaturen i Tyskland. När det hela var ett faktum häktades
många ur den tyska fredsrörelsen. Bland det första nazisterna gjorde var att
förstöra det antikrigsmuseum Ernst Friedrich grundat. Han lyckades senare
fly, men muséet blev ett "hem för SA-soldater". 1935, då många i
Sverige ännu inte insåg faran med Hitler, organiserade Anna Lindhagen en
flyktinghjälp och på Västerlånggatan öppnade "Internationella Foyern för
flyktingar" - en fristad för dem som lyckats fly till vårt land. "Åtgärderna
var kanske små", skriver Fogelström, "men tidiga och
nödvändiga."
Bland
de aktiva i Foyern var Matilda Widegren, som också var en av grundarna av den
svenska sektionen av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet 1915.
IKFF skulle sedan utvecklas till en av svenskt fredsarbetes viktigaste
organisationer med medlemmar som Alva Myrdal (bild), Elin Wägner och Emilia Fogelklou.
1936 uttalade sig Kerstin Hesselgren (bild) angående konflikten mellan Italien och Abessinien vid NF-förhandlingarna i Genève. Av alla talare var det hennes anförande som väckte störst uppmärksamhet.
"Femtio
nationer ger vika för en angripare.
Femtio nationer låta ett litet land - en av NF:s egna medlemmar - erövras och
utplånas. Hur kan vi efter detta våga hoppas att någon liten nation skall
kunna känna sig trygg för framtiden? Det är inte många år sedan NF bad om
kvinnornas medverkan i förbundets arbete - och vi svarade med att genom
miljoner namnunderskrifter begära avrustning. Men vad har skett? Vi har icke
fått nedrustning men ökade rustningar över hela världen. -- Att förebygga
kriget är nu enda utvägen och fostran av nationer och enskilda till insikt om
samförståndets makt."
Det
var inte en kvinna som detta år skulle kallas för "Europas röst" utan
en man, nämligen Sven Hedin - Adolf Hitlers favorit. Inom fredsrörelsen växte
motståndet mot kriget och nazismen, som också i hög grad fanns inom det egna
landets gränser. Svensk-tyska föreningen med Sven Hedin i spetsen välkomnade
Franz von Papen, som hjälpt Hitler komma till makten 1933, då han 1938 höll tal
i Stockholm. Året därpå reste svenska nazister och höga officerare till
Tyskland och uppvaktade Hitler på hans femtioårsdag med en Karl XII - byst.
Fredsrörelsen
hade det inte lätt under krigsåren, men man fortsatte oförtrutet att arbeta för
hur en värld i fred vore möjlig att bygga upp då kriget en dag tog slut. Den
dagen kom i maj 1945 och världen över firade man freden, men några månader
senare, då atombomberna fälldes över Japan, förändrades allting på nytt.
Bomben
Då
Alfred Nobel 1895 gav en intervju i den danska tidningen Avisen, fick läsaren
ta del av den vånda han kände inför allmänhetens tvivel på hans fredsvilja. Man
menade att det inte var trovärdigt att tillverka kanoner och sprängmedel till
vapen, samtidigt som man sa sig arbeta för fred. Snarare låg det då i ens
intresse att det blev fler krig än färre.
"Mitt
liv är paradoxer", sa Nobel. "Jag har nu på mina äldre dagar anlagt
en kanonfabrik i Sverige. Det är den största vi har och då är jag ändå medlem
av Fredsföreningen", fortsatte han. "Varför? För att jag har sett den
endaste möjligheten till fred i att vapnen utvecklas till en sådan höjd att det
är omöjligt att föra krig mera. Den dagen kommer då den som får lov att skjuta
först är segerherren. Det är Asien vi skall vakta oss för, där ligger en så
stor fara, att vi inte törs avväpna. Men inbördes må vi utrota
krigen."
Argumentet
att bevara freden genom att hota med allt farligare vapen, har blivit en
vedertagen sanning då man diskuterar maktbalansen världen över. Inte bara när
det gäller supermakterna utan även då små nationer säger sig vilja värna sitt
oberoende. Efter att mänskligheten bevittnat 114 krig i världen under
1800-talet förefaller argumenten inte välbetänkta, i synnerhet som man nu kan
konstatera ytterligare 71 krig under 1900-talet. Nobels förutsägelse om
förstaslagsförmåga beskriver rustningsvansinnets balansgång mellan att ha
förmågan att slå ut fiendens vapenarsenal i en första attack och att själv löpa
risken att bli tillintetgjord.
Att
vapenutvecklingen alltid stått på forskningens och vetenskapens grund har varit
ett sorgligt faktum, ända sedan den antike matematikern och vetenskapsmannen
Arkimedes´ dagar. Vetenskapens roll inom vapenforskningen är också en fråga av
etisk natur för den enskilde vetenskapsmannen.
1939
krävde Albert Einstein och den ungerske kärnfysikern Léo Szilárd, i ett brev
till president Roosevelt, att man från USA:s sida snarast skulle tillverka en
atombomb om man inte ville att Tysklands nazister skulle hinna före. Eftersom
man efter Tysklands kapitulation inte längre var hotade från det hållet,
vädjade vetenskapsmännen till USA att inte använda sig av atombomben mot Japan,
det skulle räcka med en varning om att man innehade detta vapen. Det
nya brevet med denna vädjan stoppades och tystades ned och atombomberna över
två civila städer, Hiroshima och Nagasaki, var ett faktum.
Paret
Einstein och Szilárd tog nu till orda på nytt inför hotet av kapprustningens
galenskap och risken för ännu ett världskrig och tillsammans med Bertrand
Russel startade de en vetenskapsmännens globala fredsrörelse mot kärnvapen -
Pugwashrörelsen.
Den österikiske kärnfysikern Lise Meitners tidiga
ställningstagande i frågan är belysande. Sedan hon flytt till Sverige 1938
undan den tyska nazismen, kom hon till insikt om att hon och hennes
forskarkollega Otto Hahn i sitt gemensamma forskningsprojekt lyckats klyva
uranatomer (bild). Inom loppet av några månader hade man förstått att man kunde
utnyttja kärnklyvningen för en väldig energiutvinning, vilket gjorde det
möjligt att framställa ett nytt kraftfullt vapen. Meitner avböjde att medverka
till konstruktionen av den första atombomben i Manhattanprojektet med
motiveringen: "Jag vill inte ha något att göra med en bomb!” och
efter kriget kritiserade hon sin forne samarbetspartner Hahn för att ha
samarbetat med nazisterna.
Som professor vid KTH i Stockholm deltog hon däremot
i arbetet med att konstruera Sveriges första kärnreaktor. Att Hahn ensam fick
Nobelpriset för deras gemensamma arbete upprörde stora delar av forskarkåren, i
synnerhet som varken han eller Vetenskapsakademien erkände Meitners stora
betydelse för upptäckten av kärnklyvningen.
Efter
andra världskriget ansåg man från svenskt håll att man borde skaffa egna
atomvapen. Sverige hade flera fördelar framför andra länder vilka drabbats
under kriget, såsom rikligt med egna urantillgångar, den tekniska kompetens som
krävdes och dessutom en intakt infrastruktur. I USA var man inte intresserade
av att dela med sig av sin kärnvapenteknologi och man förväntade sig inte
heller att det lilla Sverige var kapabelt att framställa egna kärnvapen. Den
svenska politiska vision som växte fram var att man skulle använda sig av
urantillgångarna och utveckla en egen inhemsk kärnteknologi för energi och
vapenproduktion.
Den
socialdemokratiska regeringen med statsminister Erlander i spetsen, började i
mitten av 50- talet att argumentera för en svensk atombombssatsning och något
år senare klubbades det som kom att kallas för "Den svenska linjen"
igenom i riksdagen. Sverige skulle bygga upp ett eget atombombsprogram där man
hade full kontroll på hela processen, från uranbrytning till en färdig bomb.
Helt oväntat hade man fått hjälp av kärnvapenmotståndaren Lise Meitner.
Med
tanke på att Sverige hade långtgående planer på export av kärnteknologi och
kärnkraftens samband med kärnvapen, ligger det onekligen en ironi i att Sverige
så småningom skulle göra sig ett respekterat namn inom de internationella
nedrustningsförhandlingarna. Sverige tog första steget in i atomåldern den 13
juli 1954 då tungt vatten pumpades upp mellan de 126 uranstavarna i KTH:s
kärnreaktor R1 och därmed startade en kärnreaktion 25 meter ned i urberget, mitt
i det centrala Stockholm.
Under de kommande åren byggde enligt utländska
bedömare Sverige upp en mycket hög kärnvapenkompetens. Det ansågs att man i
slutet av kärnvapenprogrammet hade möjlighet att på kort tid framställa
kärnvapen, vilket också höll på att ske. Hemlighetsmakeriet som omgärdade denna
fråga under åren 1950 - 1972 var häpnadsväckande och enligt obekräftade
uppgifter i tidningen Ny Teknik var Sverige endast 6 månader ifrån att påbörja
byggandet av en egen atombomb. Av allt att döma var endast en handfull medlemmar av regeringen till fullo medvetna om vad som pågick i forskningslaboratorierna och det mesta förefaller ha skett bakom ryggen på både riskdag och allmänhet.
Fogelströms fredsarbete.
På
en bild av Fogelström i skrivarateljén på Fjällgatan i Stockholm, skymtar en
byst av Strindberg uppställd på en av hyllorna i bakgrunden. Det är ingen
slump, den står där av en alldeles speciell orsak. Strindberg hade skrivit in
sig som medlem i Svenska Freds redan 1885 och kvarstod som sådan ända till sin
död 1912. Han hade skrivit om fred och skiljedom i novellen
Samvetskval 1884. Där berättar han om att två stormakter för första
gången löser en konflikt genom förhandlingar och skiljedom i den så kallade
Alabamaaffären 1872. Han skänkte novellen till Svenska Freds och två månader
innan han dog föreslog han att fredsföreningen skulle hedra honom genom att
trycka novellen igen. Den var viktig för Strindberg. 1977 tryckte Svenska Freds upp
den igen och då tillägnades den deras avgående ordförande Fogelström. Där
skriver han själv om Strindberg i förordet till novellen:
"Under
Strindbergs sista år 1910 - 1912, återkommer han gång på gång till
fredsidéerna. Han angriper värnplikten och kasernlivet och för fram kritik mot
kungens rätt att sluta förbund och förklara krig (där följer han direkt SFSF:s
program). Han varnar för att verklig krigsfara kan uppstå om rustningar och
i-gevärs-rop under fredstid bliva alltför ivriga och önskar en liten lag mot
olaglig militaristisk propaganda."
Säkert
såg Fogelström Strindberg inte enbart som en författare utan kanske i lika mån
som en inspirationskälla i sitt eget fredsarbete. Kampen mot fascismen och
arbetet för fred går som en röd tråd genom Fogelströms liv. Liksom Strindberg
trodde han på samtal och försoning mellan stater i konflikt med varandra. Med
åren blev Fogelström en övertygad pacifist och som redaktör för tidskriften Folket i bild skrev han artiklar där han vände sig mot planerna på svenska kärnvapen. 1958 gav han ut boken I stället för atombomb tillsammans med Roland Morell, som sedan skulle inspirera och ligga till grund för den fortsatta kampen i opinionsarbetet. I juni samma år, då
han och journalisten Barbro Alving hade författat programmet till
Aktionsgruppen mot svenskt atomvapen (AMSA), tog han steget fullt ut i rollen som
fredsaktivist och utnämndes också till AMSA:s ordförande.
Programmet bestod av två punkter:
2. Vi vill fortsatt debatt angående möjligheterna, att använda de resurser,
som nu går till militära ändamål,
för uppbyggande syften.
Medlemmarna
i AMSA reste runt i Sverige, men även i Norge och Danmark, och debatterade sitt
ställningstagande mot svensk atombomb. Fogelström beskrev det hela som en
"brandkårsutryckning", som krävde oerhört mycket och som inte kunde
pågå alltför länge. Några av de mest framträdande journalisterna i projektet,
Barbro Alving (Bang) och Bertil Svahnström sa upp sig från sina anställningar
på tidningarna. Alving arbetade på DN med Herbert Tingsten som chefredaktör.
Denne hade tagit ställning för svensk atombomb och den intressekonflikt det
innebar för Alving att ha honom som chef vägde säkert in då hon sa upp sig.
Fritiden räckte helt enkelt inte till; man skulle skriva debattinlägg och
artiklar och dessutom svara på de stämplingar som riktades mot gruppens
medlemmar. Så snart man uttalade sig kom det ett angrepp där man kallade dem
för fosterlandsförrädare, kommunister, osvenska och ansvarslösa. Pressen på dem
blev fruktansvärd, skriver Fogelström, men man arbetade ändå målmedvetet
vidare.
Fogelström
dokumenterade sina egna debattresor och under en tvåårsperiod deltog han i ett
femtiotal debatter i radio och fredsföreningar, arbetarkommuner,
verkstadsklubbar och studentmöten. Samma period arbetade han intensivt med sin
genombrottsroman "Mina drömmars stad" som publicerades 1960. Hösten
1958 talade han på möten över hela landet och ofta kom det hundratals åhörare
och ibland upp till ett tusental. Han debatterade i Gävle med försvarsminister
Sven Andersson och med framstående
militärer som major Stig Synnergren i Västertorp (senare överbefälhavare) och
på ABF Stockholm med kapten Nils Sköld (senare arméchef).
Enligt
de SIFO-undersökningar som gjordes 1957 - 61 angående hur befolkningen ställde
sig till svensk atombomb såg det ut på följande sätt:
Ja
|
Nej
|
Vet ej
|
||
juni
|
1957
|
40%
|
36%
|
24%
|
okt
|
1959
|
29%
|
51%
|
20%
|
mars
|
1961
|
21%
|
56%
|
23%
|
höst
|
1969
|
17%
|
69%
|
14%
|
Att
den lilla aktionsgruppen på ca trettio personer fick en så stor inverkan i
debatten om svenska kärnvapen berodde på att medlemmarna, som till exempel
Alving (bild), Sara Lidman, ärkebiskop Brilioth och andra, var så övertygade själva om
sin sak och så självuppoffrande och övertygande i sin argumentation. Det
spelade också stor roll att flera kända socialdemokrater som Östen Undén, Ernst Wigforss, Inga Thorsson och socialdemokratiska kvinnoförbundet tog klar ställning mot
svenskt atomvapen och framför allt var Fogelström en av de mest lysande
aktörerna i debatten och kom när kampen om opinionen var vunnen att ägna många
år åt ett tålmodigt och hängivet fredsarbete. Inte minst under de fjorton år som han var ordförande i Svenska Freds.
Det
hölls också internationella antikärnvapenkongresser den här tiden, framför allt
i London med deltagare som Bertrand Russel, Linus Pauling, Erich Fromm och
Robert Jungk. AMSA deltog med bland annat Barbro Alving och då man bildade den
europeiska federationen mot kärnvapen 1961, anslöt sig också AMSA.
Idag
är kampen för fred kanske viktigare än någonsin och tillsammans med den globala
uppvärmningen en av de stora
överlevnadsfrågorna för mänskligheten. Varje tid och varje generation
har sin kamp att utkämpa, men det är från personer som Per Anders Fogelström
och hans vänner som vi trots allt kan hämta inspiration i arbetet för en
tryggare och ljusare framtid.
Svenskt kärnvapenkalendarium.
1945 sprängs den första atombomben och atombomberna släpps sedan över Hiroshima och Nagasaki och i Sverige startar man FOA, Försvarets forskningsanstalt.
1947 för att utveckla civil kärnkraft bildas AB Atomenergi.
1951 de civila och militära verksamheterna inom kärnenergiområdet samordnas mellan FOA och AB Atomenergi.
1953 presenterar FOA en plan om en produktion av tio kärnladdningar.
1954 börjar man utvinna uran i Kvarntorp och produktionen av plutonium i R1 under KTH startar.
1955 vill atomenergiutredningen att vi skapar ett svenskt kärnenergiprogram.
1956 tar man beslut om Den svenska linjen i riksdagen. I den ingår reaktorer som producerar energi ur svenskt uran och plutonium till atombomber. Man tar ett beslut om att bygga Ågestareaktorn.
1957 vill ÖB att tillverkningen av atombomber ska börja. Regeringen ger FOA tillstånd att köpa engelskt vapenplutonium. Kärnvapenforskning förbjuds av riksdagen.
1958 i Ursvik bygger FOA plutoniumlaboratorier som planeras vara klara 1962.
1959 byggs FOA:s anläggning i Grindsjön ut för att kärnvapendelar ska kunna tillverkas. Sverige har drygt fem kilo plutonium i sin ägo. ÖB kräver åter att tillverkningen av bomber ska börja, men riksdagen säger återigen nej.
1963 planerar man för provsprängning av atombomb i Nausta och bombkomponenter börjar tillverkas.
1965 är man beredda att tillverka sin första atombomb inom ett halvår och efter det två stycken till.
1966 börjar kostnaderna bli avsevärda och svensk militär börjar nu tvivla på värdet av kärnvapen.
1968 beslutar riksdagen sig för att kärnvapen inte mer är aktuella.
1969 avvecklar man kärnvapenförberedelserna och Ågestas plutonium lämnar landet.
1972 avslutar man kärnvapenprogrammet.
2011 håller fortfarande ett tjugotal personer på med teoretisk kärnvapenforskning vid FOA och forskningen på kärnkemi vid Chalmers i Göteborg pågår.
Ref.
Per Anders Fogelström - Kampen för fred 1971
Anders Wallerius - Tidskriften Ny Teknik 2011-07-19
