Per Anders Fogelström och kampen för fred

De första stegen.

"Den skildring som här ska ges bygger på material som tidigare knappast redovisats", skriver Per Anders Fogelström (bild) i förordet till sin bok Kampen för fred, "åtminstone sällan i annan form än i jubileumsskrifter och liknande publikationer som vänt sig till en begränsad, föreningsansluten publik."

I sin bok går han inledningsvis in på de svårigheter fredsrörelsen i Sverige haft att brottas med under årens gång. Ett problem har varit att man ofta kommit i konflikt med nationella intressen, vilket är en naturlig följd av fredsarbetet. Respekten för andra länders "Fredskämpar", menade man, har stått i skarp kontrast till den missaktning landets egna fredsaktivister rönt från myndigheter och politiker, som istället värnat om försvarsviljan och vapenindustrin.

Martin Luther King kunde vi hylla på bekvämt avstånd, men hade han varit verksam i Sverige, skriver Fogelström, hade han kanske fängslats som totalvägrare och kastats i fängelse som en farlig uppviglare. 

Han var också övertygad om att om Sverige delat ut Nobels fredspris, skulle vår förste fredspristagare K.P. Arnoldsson utan tvekan blivit förbigången, då han propagerade för fred med och rättvisa åt Norge. Arnoldsson var med och grundade Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFSF) 1883 och föreningen är idag Sveriges största och världens äldsta fredsförening. Fogelström framhåller i sin bok, som framför allt handlar om "Svenska Freds" historia, att det samtidigt är den svenska fredsrörelsens historia han skrivit om. Föreningen beskrivs som stammen och de övriga fredsorganisationerna som grenarna på samma träd. 

När "Kampen för fred" gavs ut 1971 skrev Fogelström att fredsrörelsens strävanden kunde ses som ett misslyckande. Vi levde ju trots allt fortfarande i en militariserad värld. Att den kallats "en okänd svensk folkrörelse" är inte märkligt skriver han, då den är mycket sparsamt omnämnd i våra historieböcker. Hundratusentals människor har ändå varit engagerade i den och kämpat framgångsrikt för neutraliteten, rätten att vägra bära vapen, fredsforskning och kampen mot svenska kärnvapen, bland mycket annat. Frågor som man en gång måst kämpa hårt för, men som idag är en självklarhet.

Betydelsen av en stark fredsrörelse har inte minskat med åren, snarare tvärtom, då hoten mot freden ständigt tar sig nya uttryck. Ingen visste detta bättre än Fogelström själv och den kunskapen blev den drivkraft som gjorde honom till en av det svenska 1900-talets främsta fredsarbetare. Den teknologiska utvecklingen inom vapenframställning och krigföring har med åren blivit alltmer avancerad och ställer därför andra krav på fredsarbetet idag än tidigare. Kampen för fred är samtidigt viktigare än någonsin och möts nu av nya utmaningar, då vapnen blivit mer destruktiva och krigen mer miljöförstörande och hotfulla mot mänskligheten och jordens överlevnad.

Den första fredsföreningen i världen, som den troligen var, bildades av kväkare i New York 1815. Det var människor som av religiösa skäl vägrade krigstjänst och av den anledningen blev förföljda i många länder. Nästan samtidigt bildade kväkare en fredsorganisation i London 1816, men det skulle dröja ända till 1830 då en förening i Genève kom till.

Peace society var Englands äldsta fredsorganisation och 1843 anordnade man i London den första världsfredskongressen. Därefter hölls en rad möten på den europeiska kontinenten som ledde fram till flera internationella fredskongresser - Brüssel 1848, Paris 1849, Frankfurt 1850 och London 1851.

Victor Hugo (bild) deltog vid kongressen i Paris och där talade han för bildandet av ett "Europas Förenta Stater". Man kan säga att han i sitt tänkande var före sin tid. Där antogs också det man idag kallar den internationella fredsrörelsens första program vari det bland annat sägs:

 "Fredens vänner tillrådas att påverka den allmänna opinionen 

för bildande av en allfolklig representation, som skall ha till uppgift

att ordna folkrätten, samt av en högsta domstol, under vilka alla mål 

skola höra, som angå nationernas ömsesidiga rättigheter och plikter".

I sin berättelse om fredsrörelsen lyfter Fogelström fram dess vision om en värld utan gränser, fri från förtryck och trångsynthet, men också dess naivitet. Fredsentusiasterna ägde inte de medel som krävdes för att motstå nationalismen och det militaristiska tänkandet. Dessa krafter representerade en annan värld än deras och framkallade två förödande världskrig, ABC-vapen och mäktiga militärallianser. I Sverige motarbetades fredsrörelsen aktivt i början av 1900-talet och fredsdemonstrationer attackerades av polis som slet sönder deras standar. Då elever i skolor bildade fredsföreningar kunde de upplösas av rektorn med argument som att fredsfrågan "skulle åstadkomma en förslappning i tänkesättet". När K.P. Arnoldson 1908 fick fredspriset kallades han i vissa tidningar för fosterlandsförrädare. Det kostade på att vara fredsvän.

Världsfredskongressen 1910 och fredsmonumentet.

Man hade också otur. Då svenska fredsrörelsen bjudit in till världsfredskongress 1909 kom storstrejken emellan och man fick flytta fram den ett år. Det gjorde att Leo Tolstoy inte kunde komma och hålla tal, eftersom han var för sjuk året därpå. SFSF fick manuset och tryckte det i sin tidning och det hela var en anklagelseakt mot "regeringarna". Hans önskan var att man inte skulle se kriget som "fosterlandskärlek, hjältemod, krigarära", utan för vad det i själva verket var : "den nakna, brottsliga mordgärningen".

  

Att fredsrörelsen inte bestod av "nihilister" och "fantaster" stod klart då Sverige var värd för världsfredskongressen 1910. Till att börja med skulle kongressen hållas i Riddarhuset 31 juli - 6 augusti och en rad prominenta och allmänt kända personer satt i organisationskommittén och dess hederskommitté: Statsminister Arvid Lindman, utrikesminister A. Taube, överståthållare Dickson, Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt, men också K.P. Arnoldson (bild) och Hjalmar Branting. Ordförande var baron Carl Carlsson Bonde, som även ledde riksdagens fredsgrupp. Därmed växte respekten för fredsrörelsen och publiciteten i landets tidningar ökade.

Till fredsmötet kom 590 deltagare från 24 stater och det hela blev den mest uppmärksammade manifestationen för fred som genomförts i vårt land. Runt omkring i Sverige arrangerades en rad fredsmöten i samband med kongressen och sällan har väl fredsarbetet lovordats i så högstämda ordalag av samhällets mest etablerade personer som då. Under tiden som talarna lovsjöng freden och samtidigt som man formulerade resolutioner i fredens  namn, närmade sig obevekligt det man kom att kalla första världskriget. "När motsättningarna hårdnade skulle många kärnfulla tal och stolt klingande diktrader förvandlas till solkiga pappersgirlanger och krimskrams", konstaterade Fogelström sakligt.

De kommande åren skulle nationalismen eskalera i en sällan tidigare sedd omfattning och militarismen skörda nya lagrar. Sven Hedin blev frontfigur för insamlingen till en ny pansarbåt och den 6 februari 1914 tågade 31 000 bönder till huvudstaden för att hylla kungen. Man var redo att offra allt för hären och flottan. Världskriget bröt ut den 28 juli samma år och skulle dra fram som en världsomspännande fasansfull farsot. Man beräknade strax efter kriget militära dödsfall till omkring 10 miljoner och döda civila till mellan 6,5 och 7 miljoner.

Men fredsvännerna gav inte upp, vare sig i Sverige eller Norge. Den 16 augusti samma år reste de ett fredsmonument vid Eda på gränsen mellan Norge och Sverige "i protest mot det pågående kriget". På monumentets sockel högg man in inskriptioner. Ett uttalande av Oscar I: "Hädanefter är krig mellan skandinaviska bröder omöjligt" och "Norske og Svenske fredsvenner reiste dette monument aar 1914 med tak for hundre-aarig fred." Detta retade upp många "fosterlandsvänner" och man gjorde försök att stoppa det hela. Sven Hedin kallade fredsmonumentet "ett skammärke över hundraårig dådlöshet".

De hårda orden var inte menat som ett skämt. Engagerade man sig i fredsfrågan den här tiden kunde man få betala ett högt pris. Vapenvägrare dömdes t.ex. till sju månaders fängelse. Arkitekten bakom monumentet, Lars Johan Lehming, råkade illa ut och avskedades från sin anställning som Kasernbyggnadsnämndens arkitekt, sedan man fått reda på att han ritat ett fredsmonument. SFSF höll sin kongress i Charlottenberg i anslutning till invigningen av monumentet, då också Carl Lindhagen valdes in i styrelsen. Denne kom under krigsåren att spela en viktig roll i svensk fredsrörelse. Han var sekreterare i Nobelkommittén och utarbetade 1899 grundstadgarna till Nobelstiftelsen. Han vinglade något i partitillhörighet men var i grunden socialdemokrat och tillhörde andra kammaren i riksdagen 1897 - 1917 och första kammaren 1919 - 1940. Lindhagen hade sällsamma krafter och skrev och försvarade 987 motioner och höll 3 584 anföranden under sin tid i riksdagen och verkade i Svenska Freds styrelse 1914 - 1943. Dessutom var han borgmästare i Stockholm under många år. Hans syster Anna Lindhagen var också hon en aktiv fredsvän.

Efter kriget 1918 hade Svenska Freds 20 077 medlemmar, men i depressionens tider sjönk antalet medlemmar raskt och 1922 var man nere i 3 816 stycken. Trots att siffrorna såg dystra ut fanns det annat att glädja sig åt. Socialdemokraterna och LO ville ställa in alla värnpliktsövningar tillsvidare och begärt "tillsättande av en kommission för att utarbeta förslag till det nuvarande militärväsendets avveckling". Detta var 1918. Två år senare förklarade Per Albin Hansson, som då var krigsminister, att han inte var militarist. "Jag tänker förbliva avrustningsman och jag betraktar avrustningarna icke som ett fjärran drömmål utan som något för vars realiserande vi skola arbeta, ärligt, energiskt, oavlåtligt." Även om de här ståndpunkterna länge varit fredsrörelsens, var de nya tankegångar inom politiken. 1921 fick Hjalmar Branting fredspriset, som han delade med norrmannen Christian Lange, vilka båda var internationellt kända statsmän som verkat för fred. 

Svenska Freds arbetade enträget vidare mot kemiska vapen och gaskriget och i mitten av 20-talet uppmärksammades Gandhi (bild) inom fredsrörelsen som ett bevis för att "det våldsfria försvaret ingalunda är någon utopi".

Kongresser och möten - kriget kommer.

Under senare delen av 20-talet var optimismen stor om en fredligare värld, men då 30-talet kom gjorde upprustningar och förberedelser för kriget entré. I Sverige hade man tillsatt en försvarsutredning som 1935 kom ut i fem delar om 2 000 sidor. Där tog man upp frågan om en isolerad nationell avrustning och då hade man också Ådalshändelserna i minne och militärens roll i det demokratiska samhället. Samtidigt som man i riksdagen 1936 diskuterade utredningen, blev Rhen-zonen ockuperat av Hitler och Mussolini erövrade Abessinien, i Spanien var det inbördeskrig.

Inom Svenska Freds hade man under början av 30-talet upprepade gånger diskuterat avrustning, vapenvägrarnas villkor och förbud mot rustningsindustri och vapenexport. Redan innan Hitler kommit till makten 1933 varnade fredsrörelsen för den kommande diktaturen i Tyskland. När det hela var ett faktum häktades många ur den tyska fredsrörelsen. Bland det första nazisterna gjorde var att förstöra det antikrigsmuseum  Ernst Friedrich grundat. Han lyckades senare fly, men muséet blev ett "hem för SA-soldater". 1935, då många i Sverige ännu inte insåg faran med Hitler, organiserade Anna Lindhagen en flyktinghjälp och på Västerlånggatan öppnade "Internationella Foyern för flyktingar" - en fristad för dem som lyckats fly till vårt land. "Åtgärderna var kanske små", skriver Fogelström, "men tidiga och nödvändiga."

Bland de aktiva i Foyern var Matilda Widegren, som också var en av grundarna av den svenska sektionen av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet 1915. IKFF skulle sedan utvecklas till en av svenskt fredsarbetes viktigaste organisationer med medlemmar som Alva Myrdal (bild), Elin Wägner och Emilia Fogelklou.

1936 uttalade sig Kerstin Hesselgren (bild) angående konflikten mellan Italien och Abessinien vid NF-förhandlingarna i Genève. Av alla talare var det hennes anförande som väckte störst uppmärksamhet.

  

"Femtio nationer ger vika för en angripare. Femtio nationer låta ett litet land - en av NF:s egna medlemmar - erövras och utplånas. Hur kan vi efter detta våga hoppas att någon liten  nation skall kunna känna sig trygg för framtiden? Det är inte många år sedan NF bad om kvinnornas medverkan i förbundets arbete - och vi svarade med att genom miljoner namnunderskrifter begära avrustning. Men vad har skett? Vi har icke fått nedrustning men ökade rustningar över hela världen. -- Att förebygga kriget är nu enda utvägen och fostran av nationer och enskilda till insikt om samförståndets makt."

Det var inte en kvinna som detta år skulle kallas för "Europas röst" utan en man, nämligen Sven Hedin - Adolf Hitlers favorit. Inom fredsrörelsen växte motståndet mot kriget och nazismen, som också i hög grad fanns inom det egna landets gränser. Svensk-tyska föreningen med Sven Hedin i spetsen välkomnade Franz von Papen, som hjälpt Hitler komma till makten 1933, då han 1938 höll tal i Stockholm. Året därpå reste svenska nazister och höga officerare till Tyskland och uppvaktade Hitler på hans femtioårsdag med en Karl XII - byst.

Fredsrörelsen hade det inte lätt under krigsåren, men man fortsatte oförtrutet att arbeta för hur en värld i fred vore möjlig att bygga upp då kriget en dag tog slut. Den dagen kom i maj 1945 och världen över firade man freden, men några månader senare, då atombomberna fälldes över Japan, förändrades allting på nytt.

Bomben

Då Alfred Nobel 1895 gav en intervju i den danska tidningen Avisen, fick läsaren ta del av den vånda han kände inför allmänhetens tvivel på hans fredsvilja. Man menade att det inte var trovärdigt att tillverka kanoner och sprängmedel till vapen, samtidigt som man sa sig arbeta för fred. Snarare låg det då i ens intresse att det blev fler krig än färre.

"Mitt liv är paradoxer", sa Nobel. "Jag har nu på mina äldre dagar anlagt en kanonfabrik i Sverige. Det är den största vi har och då är jag ändå medlem av Fredsföreningen", fortsatte han. "Varför? För att jag har sett den endaste möjligheten till fred i att vapnen utvecklas till en sådan höjd att det är omöjligt att föra krig mera. Den dagen kommer då den som får lov att skjuta först är segerherren. Det är Asien vi skall vakta oss för, där ligger en så stor fara, att vi inte törs avväpna. Men inbördes må vi utrota krigen." 

Argumentet att bevara freden genom att hota med allt farligare vapen, har blivit en vedertagen sanning då man diskuterar maktbalansen världen över. Inte bara när det gäller supermakterna utan även då små nationer säger sig vilja värna sitt oberoende. Efter att mänskligheten bevittnat 114 krig i världen under 1800-talet förefaller argumenten inte välbetänkta, i synnerhet som man nu kan konstatera ytterligare 71 krig under 1900-talet. Nobels förutsägelse om förstaslagsförmåga beskriver rustningsvansinnets balansgång mellan att ha förmågan att slå ut fiendens vapenarsenal i en första attack och att själv löpa risken att bli tillintetgjord. 

Att vapenutvecklingen alltid stått på forskningens och vetenskapens grund har varit ett sorgligt faktum, ända sedan den antike matematikern och vetenskapsmannen Arkimedes´ dagar. Vetenskapens roll inom vapenforskningen är också en fråga av etisk natur för den enskilde vetenskapsmannen.

1939 krävde Albert Einstein och den ungerske kärnfysikern Léo Szilárd, i ett brev till president Roosevelt, att man från USA:s sida snarast skulle tillverka en atombomb om man inte ville att Tysklands nazister skulle hinna före. Eftersom man efter Tysklands kapitulation inte längre var hotade från det hållet, vädjade vetenskapsmännen till USA att inte använda sig av atombomben mot Japan, det skulle räcka med en varning om att man innehade detta vapen. Det nya brevet med denna vädjan stoppades och tystades ned och atombomberna över två civila städer, Hiroshima och Nagasaki, var ett faktum.

Paret Einstein och Szilárd tog nu till orda på nytt inför hotet av kapprustningens galenskap och risken för ännu ett världskrig och tillsammans med Bertrand Russel startade de en vetenskapsmännens globala fredsrörelse mot kärnvapen - Pugwashrörelsen. 

Den österikiske kärnfysikern Lise Meitners tidiga ställningstagande i frågan är belysande. Sedan hon flytt till Sverige 1938 undan den tyska nazismen, kom hon till insikt om att hon och hennes forskarkollega Otto Hahn i sitt gemensamma forskningsprojekt lyckats klyva uranatomer (bild). Inom loppet av några månader hade man förstått att man kunde utnyttja kärnklyvningen för en väldig energiutvinning, vilket gjorde det möjligt att framställa ett nytt kraftfullt vapen. Meitner avböjde att medverka till konstruktionen av den första atombomben i Manhattanprojektet med motiveringen:  "Jag vill inte ha något att göra med en bomb!” och efter kriget kritiserade hon sin forne samarbetspartner Hahn för att ha samarbetat med nazisterna. 

Som professor vid KTH i Stockholm deltog hon däremot i arbetet med att konstruera Sveriges första kärnreaktor. Att Hahn ensam fick Nobelpriset för deras gemensamma arbete upprörde stora delar av forskarkåren, i synnerhet som varken han eller Vetenskapsakademien erkände Meitners stora betydelse för upptäckten av kärnklyvningen.

Efter andra världskriget ansåg man från svenskt håll att man borde skaffa egna atomvapen. Sverige hade flera fördelar framför andra länder vilka drabbats under kriget, såsom rikligt med egna urantillgångar, den tekniska kompetens som krävdes och dessutom en intakt infrastruktur. I USA var man inte intresserade av att dela med sig av sin kärnvapenteknologi och man förväntade sig inte heller att det lilla Sverige var kapabelt att framställa egna kärnvapen. Den svenska politiska vision som växte fram var att man skulle använda sig av urantillgångarna och utveckla en egen inhemsk kärnteknologi för energi och vapenproduktion.

Den socialdemokratiska regeringen med statsminister Erlander i spetsen, började i mitten av 50- talet att argumentera för en svensk atombombssatsning och något år senare klubbades det som kom att kallas för "Den svenska linjen" igenom i riksdagen. Sverige skulle bygga upp ett eget atombombsprogram där man hade full kontroll på hela processen, från uranbrytning till en färdig bomb. Helt oväntat hade man fått hjälp av kärnvapenmotståndaren Lise Meitner.

Med tanke på att Sverige hade långtgående planer på export av kärnteknologi och kärnkraftens samband med kärnvapen, ligger det onekligen en ironi i att Sverige så småningom skulle göra sig ett respekterat namn inom de internationella nedrustningsförhandlingarna. Sverige tog första steget in i atomåldern den 13 juli 1954 då tungt vatten pumpades upp mellan de 126 uranstavarna i KTH:s kärnreaktor R1 och därmed startade en kärnreaktion 25 meter ned i urberget, mitt i det centrala Stockholm. 

Under de kommande åren byggde enligt utländska bedömare Sverige upp en mycket hög kärnvapenkompetens. Det ansågs att man i slutet av kärnvapenprogrammet hade möjlighet att på kort tid framställa kärnvapen, vilket också höll på att ske. Hemlighetsmakeriet som omgärdade denna fråga under åren 1950 - 1972 var häpnadsväckande och enligt obekräftade uppgifter i tidningen Ny Teknik var Sverige endast 6 månader ifrån att påbörja byggandet av en egen atombomb. Av allt att döma var endast en handfull medlemmar av regeringen till fullo medvetna om vad som pågick i forskningslaboratorierna och det mesta förefaller ha skett bakom ryggen på både riskdag och allmänhet. 

Fogelströms fredsarbete.

På en bild av Fogelström i skrivarateljén på Fjällgatan i Stockholm, skymtar en byst av Strindberg uppställd på en av hyllorna i bakgrunden. Det är ingen slump, den står där av en alldeles speciell orsak. Strindberg hade skrivit in sig som medlem i Svenska Freds redan 1885 och kvarstod som sådan ända till sin död 1912. Han hade skrivit om fred och skiljedom i novellen Samvetskval 1884. Där berättar han om att två stormakter för första gången löser en konflikt genom förhandlingar och skiljedom i den så kallade Alabamaaffären 1872. Han skänkte novellen till Svenska Freds och två månader innan han dog föreslog han att fredsföreningen skulle hedra honom genom att trycka novellen igen. Den var viktig för Strindberg. 1977 tryckte Svenska Freds upp den igen och då tillägnades den deras avgående ordförande Fogelström. Där skriver han själv om Strindberg i förordet till novellen:

"Under Strindbergs sista år 1910 - 1912, återkommer han gång på gång till fredsidéerna. Han angriper värnplikten och kasernlivet och för fram kritik mot kungens rätt att sluta förbund och förklara krig (där följer han direkt SFSF:s program). Han varnar för att verklig krigsfara kan uppstå om rustningar och i-gevärs-rop under fredstid bliva alltför ivriga och önskar en liten lag mot olaglig militaristisk propaganda."

Säkert såg Fogelström Strindberg inte enbart som en författare utan kanske i lika mån som en inspirationskälla i sitt eget fredsarbete. Kampen mot fascismen och arbetet för fred går som en röd tråd genom Fogelströms liv. Liksom Strindberg trodde han på samtal och försoning mellan stater i konflikt med varandra. Med åren blev Fogelström en övertygad pacifist och som redaktör för tidskriften Folket i bild skrev han artiklar där han vände sig mot planerna på svenska kärnvapen. 1958 gav han ut boken I stället för atombomb tillsammans med Roland Morell, som sedan skulle inspirera och ligga till grund för den fortsatta kampen i opinionsarbetet. I juni samma år, då han och journalisten Barbro Alving hade författat programmet till Aktionsgruppen mot svenskt atomvapen (AMSA), tog han steget fullt ut i rollen som fredsaktivist och utnämndes också till AMSA:s ordförande. 

Programmet bestod av två punkter:

1. Vi motsätter oss under alla förhållanden att kärnvapen införlivas med svenskt försvar.

2. Vi vill fortsatt debatt angående möjligheterna, att använda de resurser, som nu går till militära ändamål, 

    för uppbyggande syften.

Medlemmarna i AMSA reste runt i Sverige, men även i Norge och Danmark, och debatterade sitt ställningstagande mot svensk atombomb. Fogelström beskrev det hela som en "brandkårsutryckning", som krävde oerhört mycket och som inte kunde pågå alltför länge. Några av de mest framträdande journalisterna i projektet, Barbro Alving (Bang) och Bertil Svahnström sa upp sig från sina anställningar på tidningarna. Alving arbetade på DN med Herbert Tingsten som chefredaktör. 

Denne hade tagit ställning för svensk atombomb och den intressekonflikt det innebar för Alving att ha honom som chef vägde säkert in då hon sa upp sig. Fritiden räckte helt enkelt inte till; man skulle skriva debattinlägg och artiklar och dessutom svara på de stämplingar som riktades mot gruppens medlemmar. Så snart man uttalade sig kom det ett angrepp där man kallade dem för fosterlandsförrädare, kommunister, osvenska och ansvarslösa. Pressen på dem blev fruktansvärd, skriver Fogelström, men man arbetade ändå målmedvetet vidare.

  

Fogelström dokumenterade sina egna debattresor och under en tvåårsperiod deltog han i ett femtiotal debatter i radio och fredsföreningar, arbetarkommuner, verkstadsklubbar och studentmöten. Samma period arbetade han intensivt med sin genombrottsroman "Mina drömmars stad" som publicerades 1960. Hösten 1958 talade han på möten över hela landet och ofta kom det hundratals åhörare och ibland upp till ett tusental. Han debatterade i Gävle med försvarsminister Sven Andersson och  med framstående militärer som major Stig Synnergren i Västertorp (senare överbefälhavare) och på ABF Stockholm med kapten Nils Sköld (senare arméchef).

Enligt de SIFO-undersökningar som gjordes 1957 - 61 angående hur befolkningen ställde sig till svensk atombomb såg det ut på följande sätt:

		Ja	Nej	Vet ej
juni	1957	40%	36%	24%
okt	1959	29%	51%	20%
mars	1961	21%	56%	23%
höst	1969	17%	69%	14%

Att den lilla aktionsgruppen på ca trettio personer fick en så stor inverkan i debatten om svenska kärnvapen berodde på att medlemmarna, som till exempel Alving (bild), Sara Lidman, ärkebiskop Brilioth och andra, var så övertygade själva om sin sak och så självuppoffrande och övertygande i sin argumentation. Det spelade också stor roll att flera kända socialdemokrater som Östen Undén, Ernst Wigforss, Inga Thorsson och socialdemokratiska kvinnoförbundet tog klar ställning mot svenskt atomvapen och framför allt var Fogelström  en av de mest lysande aktörerna i debatten och kom när kampen om opinionen var vunnen att ägna många år åt ett tålmodigt och hängivet fredsarbete. Inte minst under de fjorton år som han var ordförande i Svenska Freds.

Det hölls också internationella antikärnvapenkongresser den här tiden, framför allt i London med deltagare som Bertrand Russel, Linus Pauling, Erich Fromm och Robert Jungk. AMSA deltog med bland annat Barbro Alving och då man bildade den europeiska federationen mot kärnvapen 1961, anslöt sig också AMSA.

Idag är kampen för fred kanske viktigare än någonsin och tillsammans med den globala uppvärmningen en av de stora  överlevnadsfrågorna för mänskligheten. Varje tid och varje generation har sin kamp att utkämpa, men det är från personer som Per Anders Fogelström och hans vänner som vi trots allt kan hämta inspiration i arbetet för en tryggare och ljusare framtid.

Se videon Gässen flyger - fredsvisa av Ulf Bagge Norsk TV

Svenskt kärnvapenkalendarium.

1945 sprängs den första atombomben och atombomberna släpps sedan över Hiroshima och Nagasaki och i Sverige startar man FOA, Försvarets forskningsanstalt.

1947 för att utveckla civil kärnkraft bildas AB Atomenergi.

1951 de civila och militära verksamheterna inom kärnenergiområdet samordnas mellan FOA och AB Atomenergi.

1953 presenterar FOA en plan om en produktion av tio kärnladdningar. 

1954 börjar man utvinna uran i Kvarntorp och produktionen av plutonium i R1 under KTH startar.

1955 vill atomenergiutredningen att vi skapar ett svenskt kärnenergiprogram.

1956 tar man beslut om Den svenska linjen i riksdagen. I den ingår reaktorer som producerar energi ur svenskt uran och plutonium till atombomber. Man tar ett beslut om att bygga Ågestareaktorn.

1957 vill ÖB att tillverkningen av atombomber ska börja. Regeringen ger FOA tillstånd att köpa engelskt vapenplutonium. Kärnvapenforskning förbjuds av riksdagen.

1958 i Ursvik bygger FOA plutoniumlaboratorier som planeras vara klara 1962.

1959 byggs FOA:s anläggning i Grindsjön ut för att kärnvapendelar ska kunna tillverkas. Sverige har drygt fem kilo plutonium i sin ägo. ÖB kräver åter att tillverkningen av bomber ska börja, men riksdagen säger återigen nej.

1963 planerar man för provsprängning av atombomb i Nausta och bombkomponenter börjar tillverkas. 

1965 är man beredda att tillverka sin första atombomb inom ett halvår och efter det två stycken till.

1966 börjar kostnaderna bli avsevärda och svensk militär börjar nu tvivla på värdet av kärnvapen.

1968 beslutar riksdagen sig för att kärnvapen inte mer är aktuella.

1969 avvecklar man kärnvapenförberedelserna och Ågestas plutonium lämnar landet.

1972 avslutar man kärnvapenprogrammet.

2011 håller fortfarande ett tjugotal personer på med teoretisk kärnvapenforskning vid FOA och forskningen på kärnkemi vid Chalmers i Göteborg pågår.

Ref.

Per Anders Fogelström - Kampen för fred 1971

Anders Wallerius - Tidskriften Ny Teknik 2011-07-19

Per Anders Fogelström 100 år. Vävarnas barn - frihetstidens och vår tids trälar

"Romanen Vävarnas barn bygger i hög grad på faktiskt material", skriver Fogelström i sin sextio sidor långa bok med kommentarer och noter till själva romanen. Där redovisar han de källor han använt sig av i sin forskning i arkiv och bibliotek. Det rör sig om fängelsearkiv, Riddarhusets och Vetenskapsakademiens arkiv, tidigare forskning och litteratur, texter ur lagar, dagböcker och visor av Bellman.

En industriplan tar form.

På 1660-talet startade Daniel Young, adlad Leijonancker, ett vantmakeri vid Nytorget i den fabrik som vi idag kallar Malongen. Ett trettiotal år senare, 1691, började Jacob Gavelius med ett väveri i Barnängsfabriken på en tomt vid Hammarby sjö som upplåtits av staden för manufakturer. Dessa två fabriker är exempel på hur textilindustrin tidigt bedrev sin verksamhet på Södermalm. Tanken var att de skulle leverera varor till armén, men då produktionen gick långt utöver arméns behov producerade man också för civil efterfrågan och även till export. Det fanns fler textilmanufakturer i trakten. Vid Fatburssjön, vid dagens Medborgarplatsen, låg Pauliska manufakturerna med verksamhet mellan 1673 och 1776 och var vid sidan av Barnängsfabriken, som Fogelström skriver om, den näst största och viktigaste manufakturen i huvudstaden under frihetstiden.  

Då Riddarhuset gick in som huvudägare 1724 var 20 vävstolar igång vid Barnängsfabriken, som bestod av väveribyggnad med överskäreri och pressrum, ett färgeri och en färgarbostad med stall, lagerbyggnader och en trädgård med ett murat åttkantigt luxuöst inrett lusthus. Vid infarten fanns bostäder för portvakt och trädgårdsmästare, samt ett timrat bostadshus med tio rum i två våningar. På gården stod torkramar och lagerhus och vid stranden färgerihus, ett svavelhus och en flottbro för sköljning. På områdets norra sida låg arbetarnas bostäder och på en ängsmark simmade rudor omkring i en damm. Ett alldeles eget rike på östra Södermalm, där fabrikörerna styrde.

I och med Riddarhusets inträde som huvudintressent slog man samman Barnängsfabriken med Malongen under namnet Barnängsmanufaktoriet. Man valde att ge ledningen för företaget till Hans Ekman, »såsom den där nogsamma prov av en särdeles erfarenhet uti alle de stycken, som till ett slikt verks drift höra, redan all övertygelse givit». Lönen var väl tilltagen och beräknades till 12 000 daler k:mt (kopparmynt var en valutaenhet i Sverige åren 1624 - 1776), därtill fri bostad med ängar och trädgårdar till ett värde av 2 000 daler. Efter hand minskade beställningarna från armén under hans ledning och vinsten i företaget uteblev. Därmed fick Ekman avsked från manufaktoriet.

Erik Salander 1699-1764.

I stället anställdes Erik Salander 1731 som chef för verksamheten.

Med manufaktur menade man inte renodlat hantverk, utan industriproduktion i större skala med hantverksmässig tillverkning, där man förädlade bearbetade råvaror.

Under frihetstiden, 1718 – 1772, växte målsättningen fram att utveckla Sverige till en industrination. Med hjälp av bidrag, privilegier, lån och skyddstullar försökte man locka driftiga personer att starta och utveckla industrier, vilket gjorde att även lycksökare och orealistiska drömmare gjorde sig avsevärda förtjänster på statens bekostnad. Man brukar nämna Jonas Alströmer ”de svenska slöjdernas fader” som ett bra exempel på framgångsrika industriinnovatörer från den tiden, men han misslyckades i själva verket med de flesta av sina företag och idéer. Dessutom grundlade han sitt manufakturarbete på utsmugglade verktyg och skickliga yrkesmän från sin studietid i England och på kontinenten.

Under de årtionden som Salander arbetade med Barnängsmanufaktoriet stod han i nära samarbete med Alströmer, allt sedan sin anställning vid dennes industrier i Alingsås. Alströmer var en högt ansedd industriman, ett anseende som Salander i mångt och mycket åkte snålskjuts på tack vare deras gamla förbindelse. Salander är intressant av flera skäl. Genom ett ekonomiskt skriftställarskap under flera decennier satte han manufakturindustrin i centrum för debatten, mer än någon annan under frihetstiden. Inte minst viktigt för oss är att vi får vi ta del av hans tankar om textilarbetet och dess fattiga arbetare.Han var en av de främsta representanterna för en auktoritär och ålderdomlig syn på industrinäringen och dess anställda. Lagstiftningen för manufakturer och fabriker skrevs av Salander och kallades hallordningen. Hallrätten var en myndighet som utövade tillsyn och domsrätt enligt hallordningen gällande fabriker. Man handlade också tvister mellan fabrikörer och arbetare.

1742 invaldes han i Vetenskapsakademien bland ledamöter som Carl von Linné, Anders Celsius, Anders Johan von Höpken och Christopher Polhem. Han blev Manufakturkontorets överkommissare och föreslog en faktorirätt som godkändes av Sveriges riksdag och antogs av K M:t 1739 såsom Hallordning och allmän factorie-rätt. Därmed blev han arkitekten bakom manufakturpolitiken.

Hans idéer om hur manufakturarbete skulle bedrivas mötte på motstånd i hans eget parti Hattarna, men detta faktum hindrade inte att hans inflytande på dessa frågor ändå blev stort.

Fogelströms roman Vävarnas barn utspelar sig under åren 1749 till 1779. Mycket av den faktainsamling om framför allt Barnängsfabriken, som ligger till grund för berättelsen, är troligen till stor del hämtat från Holger Rosmans arbete "Textilfabrikerna vid Barnängen" från 1929. Tack vare Världsbiblioteket i Stockholm finns sedan 2015 en elektronisk version av dokumentet utlagd på nätet.

Under den tid Salander styrde verksamheten på Barnängsfabriken utökade han produktionen betydligt. När sedan bröderna Hans Reinhold och Carl Apiarie övertog verksamheten 1761 förbättrades organisationen ytterligare och man nådde upp till 40 vävstolar och 808 arbetare. Under deras ledning fick anläggningen det utseende den har ännu idag.

Apiaries styre.

1770 började en ny hallordning för manufakturerna att gälla. Som förut fick den fabrikör som höjde arbetarnas löner böta och arbetare som gick samman och krävde högre lön bestraffades. Nytt var att en arbetare som enskilt begärde högre lön fick böta och den som begärde avsked på grund av låg lön fick hållas kvar den dubbla tiden som angavs i kontraktet. Arbetet var hårt på fabrikerna i allmänhet, med ofta sexton timmars arbetsdagar sex dagar i veckan. Ändå fick arbetarna ge sig ned till staden och tigga för sitt uppehälle.

Fogelströms skildring av Carl Apiarie som person är förhållandevis positiv, jämfört med hur han skildrar många andra personer ur överheten. Som fabrikör var han tvingad att rätta sig efter hallordningen, men i romanen störs han av svälten och misären vid Barnängsfabriken, något som Fogelström lyfter fram vid bygget av den nya herrgården på fabriksområdet. Det var ett präktigt skrytbygge och kring herrgårdens bägge trädgårdar reste man höga staket som avskilde fabrikören, familjen och vännerna från de trötta, hungriga och tärda arbetarna. Man ville slippa se eländet när man lustvandrade i trädgården.

Arbetskraften.

Vilka var det då som arbetade i textilfabrikerna på Södermalm? I Stockholms textilindustri fanns det 1762 2 200 vävstolar och 8 343 arbetare. 1768 var siffrorna 992 vävstolar och 3 547 arbetare. Samma tid minskade antalet vävstolar på Barnängsfabriken från 40 till 25 och arbetare från 808 till 302 st. De kom ur den underklass som befolkade slummen i Stockholm och Fogelström kallar fabriksarbetarna för frihetstidens trälar. Det var spinnerskor, plyserskor, vävare, överskäraregesäller och diversearbetare. Vid sidan av Barnängsfabriken var Paulis manufaktur den största under frihetstiden, där 88 procent av de anställda var kvinnor. Mellan 20-23 procent av Stockholms vuxna kvinnor eller 3 000-7 000 kvinnor var under 1700-talet anställda inom textilindustrin. Det var inte på Barnängsfabriken som man behandlade dessa arbetare sämst, det fanns fabriker där arbetarna levde under långt värre omständigheter.

Under utbyggnaden av den svenska textilindustrin stod det klart att man saknade arbetskraft, i synnerhet en kompetent sådan. En stor del av de anställda var invandrade tyskar och holländare. Manufakturkontoret lät värva långt mer än 3 000 utländska textilarbetare med familjer till Stockholm, med löfte om goda arbetsförhållanden, bra löner och understöd på ålderdomen. Löften som aldrig uppfylldes. Att de flesta var katoliker gjorde inte livet lättare för dessa människor, då de utsattes för diskriminering av arbetsgivare och trakasserier från arbetare med annan tro.

Mot slutet av 1760-talet var väveriernas nästan trettioåriga storhetstid förbi och många utländska arbetare lämnade Sverige, men för dem som stannade kvar stod svälten för dörren. Fabriksägarna kallade dem lättingar och fyllhundar och menade att nöden orsakats av dem själva. Arbetarfamiljernas lidande gick inte spårlöst förbi. Läkare, präster och humanistiskt sinnade människor som av olika anledningar kom i kontakt med de fabriksanställda, reagerade med förfäran på svälten och armodet.

Läget blev med tiden alltmer förtvivlat för dessa arbetare och den franske diplomaten Guignard de Saint Priest skrev angående deras bostads- och arbetsförhållanden i en inlaga till kommerskollegium:

”Slavarna på Amerikas plantager har åtminstone kläder och föda, slavarna i klädesfabriken har icke denna fördel. Den som hemfaller åt detta yrke i Stockholm, har därmed underkastat sig det grymmaste öde, med beständig utsikt att dö av hunger.”

Han menade att de levde som kreatur i de eländiga kyffen som tilldelats dem och bristen på kläder gjorde att de inte ens kunde besöka sin kyrka.

I dag är de en namnlös och bortglömd del av vår frihetstida textilindustri. På samma plats där biskopsämbetet för Stockholms katolska stift, dess centrum och domkyrka i dag ligger, låg Paulis manufaktur på 1700-talet där det arbetade katoliker från Aachen.

I samma trakt kring Fatburssjön, som tidigare varit en sjö med rent vatten och en tillgång för de kringboende, etablerade sig vid sidan av Paulis manufaktur alltfler textilfabriker, slakterier och bryggerier. I sjöns omedelbara närhet tippade man stinkande sopor i orenlighetsreservoarer och allsköns bråte, industriavfall och kemikalier själptes direkt ned i vattnet. Att just denna del av staden hade höga dödlighetstal var det egentligen ingen som förvånade sig över. Trots att man planerade både upprensning och rening av vattnet, som igendikning, förvandlades sjön mot slutet av 1700-talet till ett farligt osande träsk och alla planer rann ut i sanden.   

En nationalekonomisk kalkyl.

Lönerna spelade en stor roll vid prissättningen. Därför anställdes de allra fattigaste för att kunna hålla lönerna och därmed priserna på produkterna nere. Detta förhållande gällde i hela Europa. Själva fattigdomen och hungern, menade man, blev en sporre till att arbeta mer och effektivare, men de fick inte bli sjuka och avlida av svält, man behövde sin arbetskraft. Någon föda måste man ändå ge dem, men det krävdes hårdhet och offervilja om Sverige skulle bli en rik industrination och det var genom de fattiga arbetarna som man skulle fylla rikets kassakista. Sveriges förste professor i nationalekonomi, Anders Berch, slog fast att ”fattigt folk är landets rikedom”. De skulle få Sverige att blomstra.

Salander skrev att ”magan och behoven äro starkaste pådrivare” och talade om modersmjölken som ett gift. Man skulle tidigt vänja småttingarna vid det armod som väntade dem och det var därför olämpligt, ansåg han, att skola de fattigas barn eller ge dem ett drägligt liv. De var ”med modersmjölken uppfödda till arbete och elände”, menade han och fortsatte:

”Ett barn, av vilket kön det vara må, kan på sjätte eller sjunde året begynna att arbeta och förtjäna sitt bröd, det är obestridligt. Den behändighet i arbetet som med åren tillväxer ger vid mogen ålder otroliga förmåner: att arbeta dubbelt mer och mycket bättre än andra.” 

Prästen J. Aurinder i Maria församling i Stockholm vittnade i brev till Tabellverket och läkaren Abraham Bäck om vad denna cyniska människosyn ledde till i praktiken:

”Det sämre folkets barn, i synnerhet fabriksarbetares, dö här i proportion mest, och detta folket är mest fattigt, oordentligt, sjukligt och svagt, som nödvändigt framföder uslingar.”

Och vidare om bostäderna:

”På fabriker äro många hushåll hoppackade uti låga och osunda rum, som uppfyllde med orenlighet, hysa en så vedervärdig luft och lukt, att en frisk och stark människa, som är ovan därvid, icke många minuter kan bärga sig där inne.

Och i desse sumpige, fuktige och osunde rum bliva barnen födde och uppfödde, här bliva de vanskötte, här få de frysa och svälta. Kan här annat bliva än hjärtsprång, slag, trånsjuka? Sannerligen är icke underligare, att något enda barn här kan bliva vid liv, än att de fleste snart dö.”

Stockholm var överhuvud taget en farlig stad att leva i under 1700-talet. Nedsmutsningen på land och vatten i staden var en omtalad plåga som spred sjukdomar och farsoter, vilket ledde till förtidig död. Abraham Bäck var en av Vetenskapsakademiens ledamöter och blev 1749 Fredrik I:s livmedikus och senare även Adolf Fredriks. Som den vanligaste orsaken till den stora dödligheten bland befolkningen nämner han ”Fattigdom, elände, brist på brödfödan, ängslan och misströstan”. Den 12 februari 1771 drabbades Adolf Fredrik efter en riklig måltid av magkramp och yrsel och avled därpå efter ett slaganfall. I den bullentin som gavs efter kungens död står det: "Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion (matsmältningsproblem) av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin."

Samtidigt fanns det många fattiga i staden och sjuka och invalider bars ut på gatorna för att tigga. Andra knackade på husens fönster och dörrar, skrek och sträckte fram sina händer. Tiggarbarnen var svartbleka, skriver Fogelström, klädda i trasor och tärda av svält och hunger. De kom i flockar och överföll folk med tiggande och skrik.

Man inrättade tre fattigläkartjänster i staden 1759. När läkarfrågan diskuterades i Hallrätten 1764 visste flera av fabrikörerna inte att fattigläkare existerade. Apiarie hade däremot inrättat en sjukstuga med sex sängar.

Rödsoten eller fältsjukan som den kallades i det militära, var en vanlig sjukdom. Den smittade genom bakterier i avföring, livsmedel och dricksvatten och gav koleraliknande symptom med diarré och kräkningar.

Korrektionsmetoder.

I den tjänstehjonsförordning som gällde för den här tiden, och som också gällde för fabriksarbetare, hade husbönder och arbetsgivare rätt att prygla vuxna anställda. I Missgärningsbalkens trettiosjätte kapitel, andra paragrafen, stod det att man inte fick göra dem lama eller lytta, då kunde man åtalas, men att näpsa dem skäligt var tillåtet. Rätten att misshandla koltbarn, påpekar Fogelström, var helt lagenligt. Först 1856 avskaffades husagan efter att Lars Johan Hierta vid flera tillfällen motionerat om ett förbud i riksdagen. Det var de ofrälse stånden som stod bakom motionen, medan adeln motsatte sig den. Man enades om en kompromiss där man fortsatt fick aga minderåriga. Som första land i världen avskaffades slutligen barnagan i Sverige 1979, med ett totalförbud mot allt våld mot barn, alltså även i hemmen.

Man behövde garn till fabrikerna och Stockholms första spinneri bedrevs under en före detta tukthusmästares ledning. Fogelström menade att gränsen mellan industriarbete och tvångsarbete ofta var flytande, då spinneriarbetet lika gärna utfördes på fattighus, barnhus och fängelser, som på textilfabrikerna. Barnängsfabriken importerade också 800 tyska tukthusfångar för sin produktion och han kallar fabriksarbetarna för frihetstidens trälar.

Spinnhuset.

Hanna Hansdotter 55 år gammal, var 1756 den sista personen i landet som dömdes till döden genom halshuggning och därefter bränning på bål för häxeri. Domen omvandlades till livstids straffarbete på Långholmens spinnhus. Kvinnor som togs in på spinnhuset kunde vara prostituerade eller som gjort sig av med nyfödda barn på olika sätt. Lösdrivare var en annan kategori. De var så kallade ”försvarslösa” och saknade arbetsgivare och egendom och speciellt ”lösa kvinnor vilka löpa med korgen kring gator och torg” var skyldiga och straffades enligt 1723 års tjänstehjonsstadga. Småtjuvar och tiggare, däribland barn, togs också in. Då Spinnhuset förverkligades och togs över av det statliga Kommerskollegium 1734, berodde det på landets usla finanser och satsningen på manufakturerna. Behovet av arbetskraft var stort och gamla och sjuka var man inte intresserade av på Spinnhuset

Arbetsdagarna var långa. Man väcktes klockan 4 och började arbeta kl. 5 och slutade ofta så sent som kl. 9 på kvällen. Efter utbyggnaden 1772 fanns det plats för 250 kvinnor, men också barn togs in där. Bellmans gode vän Hans Hansson Björkman var spinnhusinspektor samtidigt som han var förste aktör och sångare vid Operan. Spinnhusdirektionen rådfrågade ofta Erik Sallander som expert i manufakturfrågor och han rekommenderade att man införde en svältstuga för de intagna som inte arbetade tillräckligt bra. De kunde gott få bekosta sin egen mat också, framhöll han, då skulle man få se på duktiga arbetare. Barnängen och andra klädesfabriker levererade ull till Spinnhuset och fick spunnet garn tillbaka, så man var angelägna om att fliten hade högsta prioritet.

Vakterna hade rätt att hålla fångarna ”i en skälig aga”, och få dem att arbeta ”med varjehanda tuktan”. Man fick inte tillfoga dem ”lamhet eller lyte”.

1738 slog en vakt en kvinna så att hon avled. Han fick sona detta med 14 dagars fängelse på vatten och bröd.

Salpetersjuderiet.

Johan Eberhard Ehrenreich var egentligen tandläkare åt Fredrik I, men hade fler strängar på sin lyra. Han startade Mariebergs Fajansfabrik 1758 och var också ägare till Kungsholmens Salpetersjuderiverk. Salpeter användes som en ingrediens i kruttillverkningen. Ehrenreich tog emot medel för uppehället för de kvinnliga tukthusfångar han tilldelades att arbeta på sjuderiet. Hovsekreterare Lars Samuel Lalin och hans fru skötte verksamheten då Ehrenreich var bortrest utomlands. Detta måste ha varit Stockholms i särklass värsta arbetsplats och straffanstalt.

Lars Lalin 1729 – 1785

Hovsångare 1764 och ansågs äga en av landets vackraste sångröster, kammarmusikus 1762, skådespelare vid Operan och agerade som Jupiter i Thetis och Pelée mot Elisabeth Olin, Sveriges främsta operasångerska, och Carl Stenborg, hennes manlige motsvarighet. Thetis och Pelée invigde Sveriges nationalscen Operan 18 januari 1773 och blev därmed historisk. Lalin skrev också pjäser vid operateatern i Stora Bollhuset på Slottsbacken och var ledamot av Musikaliska Akademien. Han ledde också de öppna offentliga kavaljerskonserterna på Riddarhuset i Gamla stan.

Bristen på mat, kläder och läkarvård gjorde att förhållandena på sjuderiet mynnade ut i en skrivelse. I september 1772 inkom följande klagomål till Krigskollegium:

»Vi fattiga arrestanter på Tukthuset här i staden, vi lida en sådan förskräcklig nöd och undergång, som ej står att beskrifva; varandes äfven högst beklagligt, att sedan Allhelgonatiden förlidet år äro af hunger, svält och elände på det ynkligaste omkomna 23 personer, hafvandes en del af dessa uslingar haft tuggat grus i munnen, andra åter tuggat ben och sina fingrar uti dödsångesten, somliga af vanmäktighet stupat vid deras spinnrockar å golfvet.

Denna svåra och ynkliga medfart har föranlåtit vaktmästaren härstädes Petter Bergqvist att å våra vägnar göra ansökningar så väl hos norra förstadens kämnärsrätt som ock hos herr justitiekanslern ock k. krigskollegium; men han har intet hörd blifvit. En sådan svår medfart föranlåter oss arma uslingar, som hvarken hafva att skyla oss med utan äro nakna, blott- och bara som kreatur, icke heller att ligga på annat än bräder samt utaf de oss borttagna rättigheter dagligen måste krevera af hunger och elände, hvartill ingen annan än hofsekreteraren Lalin är vållande,

som på det sjette året icke den ringaste beklädning oss givit, som höga kronan består, utan hafva vi äfven för stor hungersnöds skull måst äta grus, hopblandadt med salt eller falaska, hvaraf största delen af oss äro igenom detta stora elände så utaf sig komna, att de aldeles blifva förlorade, helst vi mesta delen äro med sjukdomar besvärade.«

Efter upprepade vädjanden och framställningar till myndigheter om de förfärliga förhållandena på sjuderiet och även till regeringen och Gustaf III, gav kungen order om

att fångarna skulle föras till Långholmen. Denna ordern verkställdes först sju år senare. Då var endast 16 kvinnor kvar i livet.

Bellman planerade att skriva ett verk om spinnhuset som han tänkt kalla Fröjas tempel, ett projekt som dock inte blev av. 1764 - 1766 var han anställd som extraordinarie tjänsteman vid Manufakturkontoret och sedan som extraordinarie kanslist på Generaltulldirektionen.

I Fredmans epistel nr. 65, Om styrmansdotter Gretgens död på fabriken, låter han Movitz berätta om hur han stått vakt vid den unga kvinnans bår i Gravölsgåln på Söder. 

Movitz med flor om armen, hålt!

I en mörkblå kolt,

Kommer han så stolt. 

Svart väst, gröna byxor, nå!

Gult gehäng, hå hå!

Och Stöfletter på!

Hvarfrån kommer du nu Movitz? ditt öga det blöder.

Gevär! -  Ifrån Grafölsgåln på Söder. 

Jag stått i fyra timar jämt,

Skuffat mot och klämt,

Korsgeväret skämt, 

Krögarn i Grafölsgåln, den hund,

Far på Gröna Lund,

Slog en tand ur mund.

Se på när jag talar tändren de skallra i truten.

Gapa! Oxeltanden är utbruten. 

Hvad harm! mit öga går i gråt;

Uppå denna stråt,

Såg jag Charons båt. 

En Nymph uti Fröjas gård

Döden, grym och hård,

Lämnat i hans vård.

Gretgen ned på Kläds-fabriken; du Hänne ju kände,

Gutår! är en ängel nu, min frände. 

Gretgen, ach! hon til svepning har

Fina Bolster-var;

Täckt sin slöja drar. 

Dess hand för en frisk Tulpan;

Skada at dess blan

Lukta litet tran.

Nattyg, Klippingshandskar, Fransar dess vålnad utsira;

Kärlek bryter vid dess ben sin spira. 

Min Nymph, hon skull' förlofvad bli;

Fästman står, lät si,

Vid Artilleri. 

Capten heter, vänta, hör;

Det oss lika gör,

Gretgen ändå dör.

En Nymph, vacker, hur jag Hänne för ögat nu vänder,

Högt bröst, kullrig länd, och hvita händer. 

Den eld som utaf Himlens hand

Gör naturens band

I båd våg och land, 

Brann här; se i vår clenod,

Se i detta blod

Fröjas ärestod.

Hon kall! lät oss alla varma i hjertat nu vara;

Vid glas vi vår sorgesång förklara. 

Dagens textilindustri.

Textilindustrin är i dag en av världens största industribranscher, med 146 000 företag bara inom EU, där 1,8 miljoner människor är sysselsatta. När man tar del av den ideella och obundna research-organisationen Swedwatchs rapporter om den internationella textilindustrin utanför EU, framgår det att svenska företag har starka kopplingar till utnyttjandet av fattiga arbetare och miljöförstöring i samband med produktionen. När miljön kring textilfabriken i Barnängen har analyserats, har Länstyrelsen konstaterat att området där varit förorenat av kemikalier. Trots att många år har gått sedan fabriken lades ned. I marken där Barnängsfabriken låg finns det fortfarande kvar kemikalier i marken och i sedimenten. Då svenska textilindustrin flyttade till Indien, Kina och Bangladesh följde miljöföroreningarna med. För femtio år sedan var textilexporten från u-länderna 15 procent av den totala textilexporten i världen. År 2000 var den mer än femtio procent.

Det är naturligtvis den billiga arbetskraften som lockat svenska företag dit. EU är till exempel Myanmars (Burma) största exportmarknad och därifrån importerades kläder för ca 4 miljarder kronor, en ökning på 80 procent inom loppet av ett år då handelssanktionerna upphörde. H&M:s kläder produceras där för mycket låga löner i en industri där långa arbetsdagar och barnarbete hör till vardagen. Sluminvånare sliter i fabrikerna ofta under tvångsarbete för 23 kronor om dagen, med obetald övertid. Förhållandena i 1700-talets Barnängsfabrik har idag sin motsvarighet i u-ländernas textilfabriker.

Liksom då påverkar verksamheten idag många människor, inte minst när det gäller miljön. De farliga kemikalierna, bristen på avloppsrening med förgiftning av grundvatten, luftföroreningar från fabrikseldning och därmed avskogning, är faktorer som måste vägas in när man diskuterar textilindustrin.

Man hade varnat för att den nio våningar höga textilfabriken Rana Plaza, i en av Dhakas förorter i Bangladesh, skulle rasa samman. Trots alla varningar tvingades arbetarna fortsätta jobba och på morgonen den 24 april 2013 föll byggnaden ihop som ett korthus. 1 100 personer dog och minst 2 500 skadades.

Att vara textilarbetare i Asien innebär ofta att ens hälsa och liv utsätts för stora faror. Sammantaget kan man konstatera att utländska företag och regeringar har ett stort ansvar att skydda miljön, arbetarna och de mänskliga rättigheterna där. Det finns också ett personligt ansvar från industriledare, företagare och aktieägare som måste vägas in. 

Genom sin romansvit på åtta böcker om arbetarna på Södermalm gör Per Anders Fogelström en alldeles egen historieskrivning, baserad på fakta, forskning och skapande fantasi. Vi får följa stadens utveckling, arbetarnas strävan för sin dagliga överlevnad och deras kamp för social och politisk rättvisa under drygt 200 år. En enastående insats som bidragit till förståelsen av vår historia och gett oss perspektiv på vår egen tid.

Källor:

Handlingar ang. manufakturverket under åren 1724—1761.

Förvaras i Riddarhusarkivet, serien »Barnängs- och Leijonanckerska manufacturiets arkiv».

Innehållande protokoll, inkomna handlingar, räkenskaper och affärskorrespondens.

Omfattar ett 20-tal volymer.

Ekonomisk debatt 1994 årgång 22 nr 3.

Ekonomiporträttet: Anders Berch.

Sven-Eric Liedman och Mats Persson 1992

Affärsvärlden nr. 9

Dina pengar.se 3/2 2017

Textilfabrikerna vid Barnängen

Holger Rosman

Bokutgåva: Centraltryckeriet, Stockholm, 1929

Bilder 
Vävarnas uppror av Käthe Kollwitz.