Lasse Lucidor - Lucidors död

Det fanns gott om vinkällare och krogar i Stockholm på Lucidors tid. Och Lucidor tog sig gärna ett och annat glas i glada vänners lag på dessa ställen. Ett av dem var källaren Fimmelstången som låg på Kindstugatan 14, alldeles vid Tyska kyrkan, som ansågs vara stadens vackraste kyrka. Vinskänken Petter Grill var källarmästare på Fimmelstången och en framgångsrik sådan. Gick man genom porten från Kindstugatan, kom man först in i en förstuga med stengolv. Från förstugan ledde en dörr till vänster in i ett stort rum som var den egentliga källarsalen med tre fönster i rad åt gatan. Salen hade stengolv och paneltak och värmdes upp av en grön kakelugn bredvid en öppen spis med "postamenter av huggen sten". Därifrån kom man in i en mindre kammare, också den med paneltak och stengolv, men med endast ett fönster. En stentrappa ledde ned till förrådskällare. Via en välvd trappa  kunde man därifrån gå direkt upp i förstugan. Slutna sällskap fick disponera ett par rum två trappor upp i huset där det också fanns logimöjligheter för resande eller gäster.

Här låg källaren Fimmelstången

Vid sjutiden på onsdagskvällen den 12 augusti 1674 kom Lucidor in på källaren Fimmelstången tillsammans med ett sällskap. Det var respektabla medborgare ur den högre medelklassen, två adelsmän - Bengt Bohm och löjtnant Arvid Storm - samt häradshövding Samuel Furubom.
Detta framgår av Stockholms kämnersrätts protokoll för den 13 och 15 augusti, där man nu mer än 300 år senare kan få en detaljerad bild av vad som skedde. Endast några få timmar efter Lucidors dramatiska död skrevs förhören med de inblandade ned. De olika vittnesmålen ger en god bild av av vad som verkligen hände.
(Här återges utdrag ur protokollen i moderniserad språkdräkt.) "Vinskänken på Fimmelstången, Petter Grill, inkom och angav ett dråp, som en löjtnant Storm skall ha begått på en annan vid namn Lars Johansson i dag klockan 5 uti hans hus på Kindstugatan. Grill sade vidare, att han låtit vakten få veta detta så snart skadan skett, på det att banemannen måtte bliva fasttagen, och sänt efter barberaren att låta förbinda den andre. Då skadan var så stor att han strax dog, har Grill ej mindre kunnat än att notificera och uppteckna inför rätten. Så förnam dessutom rätten strax, att löjtnanten som hade gjort skadan, allaredan var fasttagen och förd inpå slottet. Icke dessmindre lät rätten inkalla Johan Ritter, barberaregesällen hos mäster Hans Schiltz, som berättade att han fick bud efter sig i dag klockan 5, av värden på Fimmelstången. Då låg Lars Johansson upplagd på en bänk, men han kunde inte tala. Han hade ej heller något förstånd utan vart strax döder, och han hade tvenne stygn-det ena i högra armen snett åt bröstet, det andra litet över naveln, också det snett ingånget. Detta skall också ha skett med en värja, som är inbragter här i rätten."
    Efter att ha fått tillstånd av överståthållaren lät man kalla löjtnant Storm till rätten. Han började med att beklaga sig över värden. Om denne hade slutat servera dem vin på ett tidigare stadium hade ingen olycka skett. Storm berättade att kapten Bohm lämnat sällskapet redan klockan nio, medan de andra satt kvar och drack. Vid midnatt ville också Furubom lämna Fimmelstången, men Storm bad honom stanna då det var sent.
    Sedan började Lucidor bråka med värden för att han inte ville skänka i mer åt dem. Så fick man upp mer vin och då Furubom drack Lucidor till, vägrade denne att besvara skålen. I stället fattade han ett ölglas, drack ur det och kastade det i väggen. Då utbröt ett gräl som avstyrdes av Storm. Efter en stund drack Storm Lucidor till, men även nu vägrade Lucidor att besvara skålen. Då frågade Storm varför han inte ville skåla eller inte kunde. "Jag kan fuller, men jag vill inte", ska svaret ha blivit. Då sade Storm: "Om du inte vill göra mig besked, så måste du veta något med mig." "Vad jag vet", svarade Lucidor, "skall jag strax visa dig." "Det du vill säga mig, har jag för länge sedan sett", replikerade Storm och menade att de kunde gå ut på gatan där det fanns gott om plats. Då han ville gå höll Furubom honom kvar, varvid Lucidor utbrast: "Halt, halt, här är plats nog härinne! En hundsvott som icke står i sina skor!" Han drog sedan sin värja och gick mot Storm.
    "Då nödgas Storm salvera sig och tog så ut sin värja. Tillika skall ock Furubom tagit ut sin, men vem som skall ha stuckit honom kan han inte veta, eftersom Storm gick alltundan åt dörren, utan Lars kan till äventyrs ha ränt sig själv på enderas värja. Som Lars omsider rände honom själv under armen med sin värja och därvid litet riste honom i handen, fattar Storm honom i bröstet med vänstra handen och för honom tillbaka i spiseln. Då skall Lars Johansson ha tagit i hans värja och velat böja henne tillbaka i honom, men Storm hade allenast sagt: -Du karl, se, om jag nu ville dig något, kunde jag väl. Lars sade då: -Jag är stucken! Därmed tager Storm sin värja och går så ut.
    Vakten, korpralen Anders Persson, nattbonden Johan Larsson och stadsvakten Abr. Nilsson Lind berättade: "När de kommo att taga Storm vid Holländske Thun (ett värdshus vid Österlånggatan) tager han sin undanflykt i Hans Näfs hus och lade sig uti en säng under dunbädden, men först har han varit i köket och velat upp genom spiseln till att salvera sig."
    "Petter Grill upplyste, att Furubom och Lars Johansson trätte på fransöska. Furubom hade rekvirerat upp ett halvt stop vin, och Grill gick då ned i källaren för att hämta upp vinet. När han kom upp igen låg Storm och Lars Johansson omkull i spisen-Storm ovanpå, då ock tvenne värjor voro ute. Att Furubom skall ha haft ute sin värja har Grill icke sett, men att Furubom tagit dem åtskils uti spisen. När Lars Johansson kom upp och gick åt bordet för att stödja sig, segnade han strax neder. Därmed lopp Grill efter vakt, men tänkte fuller hålla Furubom kvar. Som han tog på värjan, lät han honom gå. Lars Johansson hade skällt Grill för ett och annat för det han icke ville tappa upp mer vin åt dem, knäppt honom åtskilliga gånger på näsan, så ock tagit skrivbrädet att vilja slå honom. Åtta stop mumma och ett halvt stop vin skola de allenast druckit, tillika med fyra öre tobak."
    Så beslöt rätten att doktor Låhrman och stadsbarberaren mäster Hans Schultz skulle göra en besiktning av skadorna på Lucidors kropp. Den 15 augusti fortsatte rannsakningen. Lars Johanssons närmaste måls- och skyldemän, mäster Johan Groop och vaktmästaren på accisen, Jost Stare, var närvarande, liksom häradshövdingen Samuel Furubom.
    Furubom sade, att eftersom Lucidor hade nämnt att en och annan blivit överfallen på gatorna, tänkte de bli kvar på Fimmelstången till nästa dag och Furubom hade begärt en säng för natten. Då de inte hade druckit mycket utan mest suttit och talats vid, hade värden nekat dem mer att dricka. "Då har Lars Johansson blivit mycket onder, sägande åt värden: -Har du intet velat tappa mera, skulle du sagt oss det före klockan nio. Då hade vi kunnat gå bort och inte suttit här så länge!"
    Det finns dock skillnader på avgörande punkter i Furuboms och Storms vittnesmål. Furubom nämner inget om att Lucidor skulle ha slängt ett ölglas i väggen. Han förnekar också att det skulle ha uppstått bråk mellan honom och Lucidor i samband med skålandet. Däremot påstår han att det fälldes skällsord mellan Storm och Lucidor vid detta tillfälle, men vad man sagt kunde Furubom inte minnas. Kort därefter hade de dragit sina värjor och parerat mot varandra så att det inte gick att skilja dem åt.

Stockholms Rådstuga avbildad av Erik Palmstedt 1768

    "Ehuruväl hade han slagit emellan dem med sin värja och balja tillika, som det skall synas av hans doppsko. Furubom svär att han icke hade ut sin värja där i stugan; men när de kommo kull i spiseln, stiger han fram till att skilja dem åt. Som Lars Johansson sade sig vara stucken, tager löjtnanten sin värja och går ut. Furubom fattar i Lars Johansson och förde honom åt bordet, jämväl rev upp jackan på honom, att se till om han hade någon skada, eftersom ingen blod syntes. Och när han omsider förnam honom vara stucken i bröstet och Lars Johansson segnade neder, kunde han fuller märka hur det var. Då går han också ut och hem i sitt kvarter. Bekänner också att Grill ville hålla honom fast sedan han kom neder, men han lät icke hålla sig utan tog litet på värjan. Icke därföre att han skall ha burit något stygn eller hugg på Lars Johansson, utan allenast därför att han oskyldig icke måtte bliva skymfad med arrest.
    Storm kallades in och tillfrågades om han hade något att säga på häradshövdingen Furubom. Han svarade som förr, att Furubom också måste ha haft ut sin värja och att Lars Johansson ränt sig själv på enderas vapen. Eftersom Storm icke skall ha givit ut en stöt efter Lars Johansson, utan all parerat emot honom, skall han icke heller i den trängseln kunnat giva ut någon stöt.
    Furubom nekar ännu och med ed, att han hade blottat sin värja där inne, som väl löjtnanten kan påminna sig. Må han därför icke söka inveckla sig i den gärningen, eftersom han allena med Lars Johansson i aktion och handel haft; påminnandes löjtnanten vidare, huru han strax efter kom hem till honom i hans kvarter och begärde penningar till låns. Fick så tre dukater på vilka han skulle giva sin obligation, men då darrade handen på honom så att han intet kunde skriva.
    Storm tillstod fuller, att han då fått tre dukater till låns, men att han var hos Furubom för att förnimma hur det stod till med Lars Johansson. Än hållandes före att Furubom haft ut sin värja, särdeles efter han hållit sig undan den dagen.
    Furubom nekade till att han hållit sig undan och lovade att skaffa hit vittnen, som han haver talt offentligen med samma dag.
    Attest ingavs av doktor Låhrman över Lars Johanssons fem skador, av vilken den ene i bröstet var dödlig.
    Mäster Hans Schultz förklarade, att slaget i huvudet inte är av någon värja, utan kommer sig av att han har stött det.
    Mäster Johan Groop begärde på Lars Johanssons vägnar, eftersom här är dråp begånget, att Storm därför må vederfaras vad Guds och världslig lag i slika mål innehåller och förmår."
    "Mäster Johan Groop giver ännu vidare mot herr Furubom, att han icke skall ha förhindrat dråpet som han kunde ha gjort. Det var inte så snart beställt, eftersom den döde hade fem sår. Dessutom har Furubom ändå lånt löjtnanten penningar, när han likväl visste vad gärning han gjort. Likaså påstår mäster Groop ännu, att Furubom skall, efter löjtnantens berättelse, haft sin värja ute.
    Furubom nekar alldeles till detta, önskandes att Gud ville göra tecken på honom, om han där i stugan haft ut värjan."
    Därefter förvisades rannsakningen till magistraten och den 22 augusti behandlades målet vid rådstuvurätten. Där yrkade Storm, att Furuboms skriftliga berättelse skulle styrkas med ed, "men som rätten icke anstår att längre uppehålla med denna sak, och löjtnanten Arvid Christian Storm efter föregången inkvistition och egen bekännelse till bemälde dråp övertygad är, ty bliver han, efter privilegierna, till Höglovliga Kongl. Hovrätten härmedelst underdånigst remitterad,"
    Därmed kunde Storms öde sägas vara beseglat. Men händelserna tog en annan vändning.
    I avvaktan på domen från hovrätten sattes Storm i häkte. Vaktmästaren Björn var ansvarig för bevakningen av fången och hade uppmanats att "bedraga behörig aktsamhet", som det hette. Ändå flög fågeln ur buren mitt framför Björns näsa, mellan klockan fyra och fem på eftermiddagen den 7 november. Mycket talar för att han var med bland de sammansvurna, men man slås samtidigt av hur oskuldsfullt han agerade inför rätten. Borgmästaren och rådet uppmärksammade Kämnersrätten om rymningen, stadsfiskal Holmström angav Björn för fångspillning. Den 10 november ställdes Björn inför rätta. Rannsakningen inleddes med att Rådman Sven Törner höll en straffpredikan för Björn, om "vad hans ämbete är och hur honom högt åligger vakande öga och noga uppseende hava med arrestanterna och särdeles löjtnanten Storm". Björn fick sedan redogöra för rymningen, men först beklagade han "med gråtande ögon" sin olycka och bedyrade sin oskuld.
    Elisabeth Möller, Storms mor, och hennes jungfru vistades redan inne hos fången då två adelsmän vid namn Lodhe kom till fängelset vid fyratiden på eftermiddagen. Därefter dök ytterligare fyra män upp för att besöka löjtnanten. Dessa släpptes också in, eftersom Björn förlitade sig på att vakten i cellen höll ögonen på vad som skedde där inne. Trots detta lyckades de som besökte Storm omärkligt få med sig honom ut då de lämnade cellen. När de gått märkte Björn att det var mörkt därinne, varför han tog ett ljus och gick in för att se vad som stod på. Han gick fram till Storms säng, "att se till om löjtnanten låg där kvar efter han tillförne har föregivit sig vara sjuk". I stället för Storm fann han till sin stora förvåning fångens moder liggande där, med täcket draget över huvudet. Björn påstod sig redan ha gjort sitt bästa för att leta reda på fången.
    Sven Törner frågade Björn om han på något sätt hade blivit bestucken, vilket det fanns all anledning att tro. "Med önskan att jag aldrig hos Gud må njuta någon nåd, utan vara i evighet förbannad, om jag där till har muta eller tubba låtit", svarade han.
    Mäster Johan Groop var som målsägare till den döde Lucidor närvarande vid rättegången. Han "ivrade hårt detta förseende mot vaktmästaren, efter löjtnanten i dessa dagar eljest hade fått sin dom". Därefter hördes stadsvakten Johan Jönsson Lilja, som berättade att tre personer var inne i arresten, då han och hans kamrat tog vakten klockan halv fyra. Strax därpå lät vaktmästaren släppa in sex män. Dessa hade placerat sig mellan Johan och fönstret, så att han inte kunnat se vad de företog sig. Det var nämligen helt mörkt i rummet och i spisen låg det bara ett rykande vedträ. Efter ett tag släppte vaktmästaren ut besökarna. Innan detta skedde, upplyste den andre stadsvakten Christen Johansson om, att "jungfrun släckte ut ljuset". Därför kunde han och hans kamrat omöjligt se vilka som gick.
    Så kom turen till fru Möller, som tillfrågades om hur hon burit sig åt för att få ut sonen ur fängelset. Hon kunde väl ha sökt nåd för honom hos överheten, menade Törner, eftersom fritagningen inte var tillåten. Vad vore väl det för föräldrar, invände hon, som inte försökte rädda sitt barn? Hon verkade ha förstått, att detta innebar en ren bekännelse eftersom hon genast formulerade om svaret och tillade, "att hon av ängslan intet kan veta hur han kommit lös, mer än det han med de andra mått ha gått ut". Hon sa sig inte heller veta vilka som varit inne hos sonen. Hon hade bara kommit dit för att trösta honom. Hon hoppades att man i nåder måtte överse med vad som hänt "och henne intet tillräknas som är en kvinnoperson". Hon hade heller inte talat ett ord om flykten med Björn, utan hoppades därför att också han skulle benådas.

Claes Rålamb

Överståthållaren Claes Rålamb hade underrättats om flykten och inledde genast spaningarna efter Storm. På överståthållarens befallning tvingades frun och jungfrun att stanna kvar i Storms cell tills vidare.
    Ordförnden i rätten frågade så fru Möller varför hon hade lagt sig i sängen. Förstod hon inte, att man på grund av hennes beteende skulle begripa att flykten varit planerad? Jo, svarade hon ärligt. Hon hade först tänkt begära att jungfrun skulle lägga sig där, men eftersom hon var främmande ville hon inte dra henne i olycka för sonens skull. Björn tillade då, att när han kommit fram till sängen hade jungfrun sagt: "Låt honom ligga, han sover".


    Enligt rätten förhöll det sig på följande sätt: Först hade man låtit fångens mor och hennes jungfru gå in i arresten. Sedan släppte man in två adelsmän och efter dem ytterligare fyra andra, allt under det att Storm själv låg i sängen och låtsades vara sjuk. Då alla var därinne hos fången hade någon släckt ljuset, så att vakten inte skulle kunna se vad man företog sig. Därpå hade fången och de andra männen avlägsnat sig genom dörren. Den hade öppnats av vaktmästaren, som stått utanför med ljus i handen och givit akt på dem som gått ut. Då han upptäckte att det var mörkt i arresten, hade han gått in med ljuset och avslöjat flykten. Förgäves försökte man sedan få fatt i Storm. På sin själs salighet hade vaktmästaren sedan bedyrat, att flykten skett utan hans vetskap eller vilja. Dessutom hade han litat på att bevakningen inne i arresten givit akt på fången.
    Rätten tog saken under övervägande: Moderns gärning kom sig av hennes känslor för sonen, och var av den arten att den inte kunde bestraffas - hon måste därför förlåtas. Eftersom hon inte heller kunde konfronteras med herrarna Lodhe och de andra, ålades hon borgen för inställelse vid framtida kallelse, varpå hon frigavs. Storms mor betygade å sin sida vid frigivningen att det gjorde henne ont om vaktmästaren, att han skulle råka i olycka för hennes sons skull. Därför bönföll hon rätten att de måtte förskona honom, eftersom han var oskyldig och hade gjort sitt bästa för att bevaka fången.
    Den 14 november behandlades målet på nytt inför Rådhusrätten. Efter omröstning dömde man Björn till samma straff som löjtnant Storm skulle blivit dömd till av Hovrätten. Han remtterades sedan till samma rätt för att dömas där. Detta innebar med all säkerhet en dödsdom för den olycklige vaktmästaren.
    Stadsvakterna Johan Jönsson Lillia och Christen Johansson dömdes av rätten till förlust av sina respektive tjänster, och att dessförinnan i tre dagar, en timme om dagen, "rida uppå trähästen".
    Överstelöjtnant Balzar Storm, Arvids far, skrev den 25 september ifrån Buxtehude en nådeansökan för sin son. Arvid Storm flydde emellertid utomlands, närmare bestämt till Norge, innan faderns ansökan hann nå sitt mål. Så småningom hamnade han i Trondhjem, där han kom att ingå i dansknorska armén. Han steg raskt i graderna och blev kommendant på Bergenshus, för att slutligen befordras till generalmajor. Storm blev också stamfader till den högt ansedda norska släkten Wedel, och barnbarnet Caspar Herman Storm byggde ett förnämt palats i Christiania, där krigsskolan var inrymd ännu in på 1900-talet. Också konstnären Edward Munch har sitt ursprung hos Arvid Storm. "Min stamfar morderen", som Munch själv lite skämtsamt brukade säga.
    Slutomdömet över Arvid Storm överlåter jag till Erik Axel Karlfeldt som på följande sätt målat bilden av den unge löjtnanten:
    "Hans ovärdiga stridsmetod att överhölja en redan störtad vederdeloman med sår, hans lögnaktiga uppträdande inför rätta, hans fega flykt både från dråpplatsen och från fängelset stämpla honom - vad han sedan än må ha blivit - som en missdådare."

Då en person från samhällets övre skikt skulle begravas, ställdes liket ut omgivet av tända ljus i en av de förnämsta kyrkorna. Sedan fördes det till Riddarholmskyrkan för att bisättas, till dess man transporterade det till den dödes hemtrakt, där det slutligen begravdes. Denna process kunde ibland ta upp til tre eller fyra år. På vägen till Riddarholmskyrkan bars den döde på en bår betäckt med en gyllenduk, under en tronhimmel som man bar. Framför båren gick det skolgossar och sjöng två och två i rad, åtföljda av en lärare som höll ordning på sången. Den dödes sköldmärke bars närmast framför båren, tillsammans med uniform och värja om han varit militär. I en galavagn förspänd med sex hästar kom konungen efter kistan, åtföljd av drottningen i en rikt utsmyckad vagn. Därefter, vitklädda och med långa släp, drottningens hovdamer. Hade den som dött varit en mycket mäktig man, brukade konungen gå i stället för att åka i sin vagn. Klädda i sina sorgedräkter kom till sist den dödes släktingar. Dessa tillställningar var publikdragande, och vägen där begravningsprocessionen drog fram kantades av människor.
    Lucidors begravning genomfördes i all enkelhet och kostade endast tjugo daler kopparmynt, enligt Maria församlings räkenskaper: - "Fordom vällärde, och numera sahl. Lars Johansson, philosophiae studiosi, och här i Stockholm berömd poetae, döde lekamen/: som för någon tid sedan, blev uti staden ihjälstucken, och bekom lägerstad denna gången, item bår och päll, därföre betaltes i ett för allt den 1 november 1674 20:".
    Kyrkvärden Sven Persson gav order om att begravningen skulle ske utan högtidligare begravningstal. Ändå      
var det ytterst sällsynt, att man i räkenskaperna på det här sättet fällde några som helst värdeomdömen om den döde. Det verkar som om Stockholm sörjde sin Lucidor. Anledningen till att man fick vänta med begravningen var med all säkerhet den att det inte fanns kontanter att betala med.
    Först måste bouppteckningen genomföras och de efterlämnade ägodelarna säljas. Mäster Groop, som reagerat med djup indignation på mordet, lade ned stor kraft på att komma till klarhet i detaljerna rörande detta under rättegången. Man kan konstatera att han också hade största förtjänsten av att Lucidor fick en anständig begravning. Det gällde att täcka begravningskostnaderna och det var i den andan kvarlåtenskapen värderades.
    Boets behållning blev till slut 99 daler kopparmynt och 28 öre. Bouppteckningen gjordes den 26 september 1674 på den plats där Lucidor bodde vid sin död, nämligen i salig lärftskrämaren Hindrich Anderssons hus på Norra Smedjegatan. Skräddarmästaren Johan Groop och bokbindaren Jakob Hornbein var med vid värderingen. Där fanns bland annat 30 namngivna bokverk och "24 allehanda böcker", som inte specificerats. I dödsboet fanns också andra ägodelar:
Några st. gamla ärmkläden och halsdukar,
utslitna, värderade tillsammans
1 Walmars pajrock                                                2 daler
2 st. söndriga lapphandskar                                    2 daler 16 öre
2 st. renhudar à 8 daler st.                                    16 daler
1 gammal brun peruk                                              3 daler
1 gammal våtsäck                                                   1 daler
1 räffelbössa                                                         12 daler
1 palaas                                                                30 daler
_______________________________________________________
                                                                             66 daler 16 öre



Så fick äntligen Lucidor vila ut i lugn och ro. Hans korta liv hade varit intensivt, fyllt av produktivitet och kunskapstörst. Ofta hade tillvarons nakna brutalitet varit en trogen följeslagare längs en tämligen fattig och mödosam väg. En Storm blåste symboliskt nog ut hans livslåga. Trehundra år efter Lucidors död reste en skara journalister från Stockholms-Tidningen en minnessten över honom på Maria kyrkogård där han ligger begravd.

Lasse Lucidors minnessten

 Här vill jag låta Erik Axel Karlfeldt hedra Lucidors minne med följande äreminne:

Nu lägger marken av sin gråa vadmals pajrock

och isen flottas bort från vill-vall-välvand sjö.

Nu drager skogen på sin lätta gröna majrock,

och Syrinx spelar gällt i strandens brutna rö

sitt gamla herdespel för sven och mö.

Var hälsad, broder Lorens,

där du utgår en av vårens

första lövsprångsdova kvällar,

skämtande bland raska sällar.

Nyss drog ett högsällt lik förnämligt genom staden.

I blossens sorgsne sken brann ståten mörksamt grant.

Den torr-vig-skanklad död gick osedd i paraden,

och efterst följde du, hans klagande drabant,

och bar din krans av tårvätt amarant.

Slapp du fram till grevegriften?

Fick du presentera skriften

som du virvlat fram ur hjärnan

om den släckta Gyllenstiernan?

Sist vid ett bröllopshus jag såg dig stå i hopen

och hålla med en dräng ett hemligt parlament.

Jag vet det gällde ju de yra lyckoropen

som skulle smugglas in, ett snyggt och borgat pränt,

allt vittert, lärt och värdigt en student.

Du är frisk och semper-lustig.

Fick du gåtan god och mustig,

så de kyska frustulammen

rodna lagom djupt av skammen?

Nu från ditt skatbos glugg är arbetsdagen sjunken.

Så tag av snillets lön en klingand karolin

och gå till Frants de Moy, till Duvan eller Munken

och skölj din lögnhals ren och håll din rätta min.

Bort pust, kom lust med must av öl och vin!

Du är stor och grov i truten,

bringan spänd och näven knuten,

krusar ingen man på gatan

men har billig skräck för satan.

Dock, i en källarsal som på ett uselt gårkök

är människan en strunt och allt åt fanders vänt.

Men ett är ganska visst: då Poebus tänt sitt vårkök,

blir ock poetens blod besynnerligen tänt.

Så tag i kväll ditt bästa instrument!

Bröllopslägrets skald och bårens,

öppna ligga alla vårens

gröna riken för de djärva

att bevandra och förvärva.

Du många maskers man, jag ser dig vanka åter

vid Nereus salta vik, där månen skiner in,

där under lönnars tält en blek herdinna gråter

och Liliamello går med Chloris hand i sin.

Beblomstra blomman min, blomstergudinn!

Vem var han som steg av färjan,

mörk som Charon, slog på värjan,

kaxig som en Alexander:

"Ave, Thanatophilander?"

Lasse Lucidor - rättegången om Giljare Kval

Han döptes i Storkyrkan 18 oktober 1638 till Lars Johansson. Som diktare kom han att använda sig av flera pseudonymer, men det är under namnet Lasse Lucidor man känner honom idag. Han har gått till den svenska litteraturhistorien som en av dess mest intressanta gestalter, men i yttranderättens historia har kan gjort sig känd för att ha vunnit den första tryckfrihetsrättegången i Sverige. Det är en historia som är värd att berättas, inte minst för att Lucidor blev stämd för att ha skrivit en vass satir över svenska adelns friarmödor, den första i sitt slag i vårt land. 

Innan jag kommer in på rättegången ska jag uppehålla mig lite vid hans studietid i Europa. Hans morfar Lars Mattsson, adlad Strusshielm, var amirallöjtnant och chef för örlogsvarvet i Kaseburg på ön Usedom i svenska Pommern. Omkring 1643 flyttade Lucidor dit med föräldrar och fyra syskon och det var där Gustav II Adolf landstigit i spetsen för den svenska hären ett tiotal år tidigare. Barnen blev snart föräldralösa och med tiden dog också morfadern. Strusshielms chef Carl Gustaf Wrangel var överbefälhavare för den svenska armén, riksamiral och generalguvernör över Pommern. Han blev nu förmyndare för Lucidor och hans syskon.

Greifswalds Universitet

1655 skrevs Lucidor in vid Greifswalds universitet. Han var då sjutton år gammal. Det verkar som om studierna gick bra, men redan efter ett år vid universitetet dyker han upp i dess konsistorieprotokoll i diciplinmål.  Han hade då deltagit i studentbråk på Stadskällaren vid flera tillfällen och stadsvakten sköt skarpt. Så lämnade han Greifswald 1658 och skrev året därpå in sig vid Leipzigs universitet. I november samma år iscensattes ett stort studentuppror där, och vittnen pekade senare ut den unge svensken som anförare av studenthären. Han skulle ha gått i spetsen för denna med en hillebard och man följde honom i god anfallsording. Upproret krossades efter en tid och Lucidor och de andra ledarna fängslades. Wrangels fru löste ut honom ur fängelset och sedan han relegerats på två år reste han istället till Frankrike för att fortsätta sina studier. Därpå följde en orolig och kringflackande tid i fattigdom där han bla besökte Italien och England och våren 1664 var han tillbaka i Stockholm.

    Under sin vistelse där levde Lucidor i "yttersta fattigdom och torftighet" och under sommaren 1665 blev han sjuk och eländig. Efter ytterligare en utlandsvistelse återvände han till Stockholm sommaren 1668 och senare samma år trycktes de första av skaldens bevarade tillfällesskrifter. Han blev snabbt en eftertraktad poet i huvudstaden. Under sina studieår och resor skaffade sig Lucidor omfattande språkkunskaper och det gjorde att han fick undervisa ett halvår i språk vid Uppsala universitet. Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck fattade tycke för den unge språkbegåvade poeten och i brev till universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardie diskuteras en permanent språkmästartjänst för skalden. Det skulle dröja ända till 1671 innan tjänsten tillsattes och då gick den till italienaren Blasius Teppati. Hösten 1669 återkallade Rudbeck Lucidor till Stockholm för att tolka vid olika stadsbesök.
   

 På det hela taget var de här åren en mycket produktiv period i Lucidors liv och han blev så småningom en av de främsta tillfällesdiktarna i huvudstaden. Den 17 augusti 1669 gifte sig friherre Christoffer Gyllenstierna med Gustava Johanna Oxenstierna. Till detta bröllop författade han "i högsta hast" en femspråkig dikt. Den svenska diktdelen beskrev en friares vedermödor och mot slutet av den beklagade han att tiden varit för knapp till att göra ämnet rättvisa. Han lovade dock att återkomma en annan gång i samma ärende. Av allt att döma var detta den första gången som han uppträdde som yrkespoet i Stockholm. Lucidor var bara en av många på denna lukrativa marknad av tillfällets sångare. Det gräts vid gravarna, vitsades och gycklades vid bröllopen och lyckönskades vid upphöjelser och befordringar. Detta till den gard att Kungl. Maj:t den 19 december 1668 lät lagstadga i saken i ett fåfängt försök att begränsa omfattningen av denna verksamhet.

"Ingen skall fördrista sig - om han icke varder bedin - 

skriva någon gravskrift, vid 10 daler silvermynts böter.

Om brudskrifter, nyårsskrifter, alla andra tiggarskrifter, 

och det bettleri, som sker med stamböcker, 

likaså om tiggeri av varjehanda slags folk,

såsom tromslagare, pipare, sjungare, kuskar, kockar 

och gement folk med majstänger, 

vare samma lag."

Att Lucidor inte varit "bedin" att skriva vid det här tillfället hade inte hindrat honom. Han var i stort behov av pengar för sitt uppehälle. Senare skulle han dryga ut sina knappa inkomster med översättningsarbeten åt ämbetsmän och privatpersoner, men vid det här tillfället var penningbristen akut. "Brudfackla" som han skrev till herr Christoffer togs väl upp och han fick 10 riksdaler i Caroliner för den. Därmed var isen bruten och torsdagen den 18 november var det dags för ännu ett stort bröllop i staden.

Det var herr Christoffers bror, Conrad Gyllenstierna, som skulle gifta sig med den unga Märta Christina Ulfsparre. Man försökte nu övertala Lucidor att skriva till det stundande bröllopet och i sista stund fick herr Conrads kammartjänare Göran skalden att under tisdagskvällen fatta pennan. Tiden var knapp. Nu tog han upp temat från "Brudfackla"  om en friares vedermödor och åstadkom en lysande satir och en slagfärdig analys av friarkonstens alla påfund. Efter ett hektiskt dygn skyndade han till hovtryckare Wankijf och vid sjutiden på torsdagskvällen var "Giljare Kval" tryckt. 

Conrad Gyllenstierna

Den var undertecknad med pseudonymen "Lucidor den olycklige". I sällskap med studenten Johan Bergh begav sig Lucidor till bröllopsgården. Bergh gick in och fick överlämna den 238 rader långa bröllopsdikten  "Giljare Kval" till brudgummens bror herr Christoffer, som sedan delade ut den till brudparet och gästerna. "Skriften var våt, nyss tagen av trycket."

Bröllopet var en av de riktigt stora tilldragelserna inom societeten. Inne på festen i bröllopsgården satt riksråden och gräddan av adeln, den unge konungen och änkedrottningen Hedvig Eleonora. Conrad Gyllenstierna var en person som saknade självironi och humor och Lucidors dikt, som var skriven för att sprida glädje och skratt i det högstämda sällskapet, sågs som en smädeskrift. Det var allmänt känt att den unga bruden inte erövrats utan kamp, något som Lucidor inte visste något om då han befunnit sig på annan ort. Det hade varit nära en duell med greve Douglas, men parterna hade förlikats genom kungligt ingripande. Nu fick herr Conrad för sig att Lucidor var mutad av greven för att ställa till en skandal i det förnäma sällskapet. I texten fanns ju en anspelning på en duell och att friaren blivit rädd och flytt.

Kort efter bröllopet besökte Lucidor sin vän Stiernhielm som sa: "Jag hörer att I är en olyckelig, Lucidor." Efter ett allvarligt samtal med skaldebrodern fick Lucidor onda aningar, varför han skickade ett förklarande brev och två exemplar av dikten till brudgummen. Han undertecknade brevet med Lasse Johanson och inte med pseudonymen, för att visa att han inte hade för avsikt att dölja sig. Gyllentierna lät hälsa att han skulle betala för skaldens omak. Att det inte skulle ske med klingande mynt var uppenbart.

1600-talets lagar var uttryck för en auktoritär statsmaktsom värnade om makthavarna och syftade till att hålla folket i Herrans tukt och förmaning. Man utdömde avskyvärda straff i Guds namn.Makthavarna fruktade det fria ordet, eftersom boktryckarkonsten hade gett självständigt tänkande människor möjlighet att sprida sina idéer. I 1665 års förbudsplakat stadgades i fråga om smädliga skrifter att inte endast författaren, tryckaren och spridaren av en sådan skrift skulle bestraffas utan också innehavaren av den. Det var med andra ord viktigt att beskriva meningsmotsåndare som smädare och baktalare. Det symboliska straffet för en förgriplig skrift var rening genom eld, varvid bödeln skulle bränna skriften. Mycket stränga straff kunde drabba författarna till förgripliga skrifter. Ett av de mest förskräckande straffen i vårt lands censurhistoria -  för gudsförnekelse och hädelse samt smädelse mot statens makt och myndighet - utdömdes så sent som 1706. Då avrättades i Marstrand J H Schönheit för att bl a ha angripit Kungl. Maj:ts styrelse och i sina smädeskrifter och paskiller ha kallat den orättvis. Ett vittne beskriver exekutionen så här:

"Nu blev högra handen avhuggen, därpå tungan med en krok 

utdragen och bortskuren, sedermera huvudet avslaget och jämte 

kroppen å bålet bränt, och slutligen hand och tunga fastspikade 

vid den på torget stående kåken."

    Då Lucidor blev anklagad för att ha skrivit en smädeskrift kan man förstå hans oro. När man sedan ville få det till att han tagit heder och ära av en av rikets mäktigaste män - och detta i närvaro av konungen och hans närmaste befattningshavare - kan man hålla med Stiernhielm om att Lucidor råkat i olycka.

Georg Stiernhielm 1598 - 1672

Lucidor i fängelse

Processen mot Lucidor inför hovrätten förs nästan uteslutande i skriftlig form. Det är parternas personliga inlagor som rätten handlägger och det kan därför vara intressant att följa processen ganska ingående. Här får man en unik möjlighet att lära känna Lucidor utanför hans diktning, bakom fördomar och myter, när han tampas med maktens representanter Gyllenstierna och hans advokat Samuel Croningh.

 

Det hela tar sin början med att Lucidor lördagen den 27 november häktas för lösdriveri, antagligen på tillskyndan av Conrad Gyllenstierna. Den 9 december lämnar Gyllenstierna in en supplikation till Svea hovrätt där han anklagar Lucidor för att, i konungens och drottningens närvaro, ha smädat honom och hans familj med en grov och ohövlig skrift. Som en varning till andra äreförklenare och plakatsförbrytare begär Gyllenstierna att Lucidor "till verkligt exempel avstraffad blir". 

Lucidor hålls ju redan fängslad som "lösker person" men nu vill alltså Gyllenstierna få honom dömd för ett långt allvarligare brott. Med all önskvärd tydlighet understryks Gyllenstiernas begäran i en bifogad skrivelse med instämmande av drottningen och rikets högsta herrar, som alla har undertecknat handlingen på konungens vägnar. Lucidors före detta förmyndare finns också med i skaran.

   

Eftersom landshövding Gyllenstierna är på väg till Viborg och inte får hindras eller uppehållas tas målet upp redan påföljande dag och remitteras till kämnersrätten. Där handläggs det den 11, 13, 15, 17 och 18 december. Gyllenstierna företräds av Croningh, Lucidor är sin egen advokat. Att han kommer att bli dömd plakatsförbrytare står klart redan från början. Lucidor vill visserligen gå ed på att han inte känt till den stadga som nämdes förut, men säger att han ändå är beredd att underkasta sig straffet. Däremot förnekar han att det är en smädeskrift han skrivit. Avsikten har endast varit att sprida glädje på bröllopet och att "skaffa mig övning i det svenska språket, mitt modersmål", som han själv uttrycker saken.

  

Chroningh vill göra gällande att Lucidor utspritt skriften i avsikt att smäda och framhåller att han inte skrivit ut bröllopsparets rätta titlar eller ägandes gårdar, vilket anses vara en skymf. Han antyder också att Lucidor skulle vara mutad av Gyllenstiernas fiende, greve Douglas, och kräver "att Lars Johansson skulle säga ut vem det är, som de skola hava misstänkt att hava honom bestuckit".

Den tredje rättegångsdagen infinner sig Gyllenstierna själv. Han anklagar Lars Johansson för att vara en smädare och äretjuv och för att skymfa både hans och hans hustrus familjer. Speciellt med tanke på anspelningarna om honom och greve Douglas borde Lucidor bli strängt straffad.
   

Kapten Jakob Forbuss vittnar om ett besök i Lucidors cell. Poeten hade då klagat över att de misstänkte honom för att vara mutad. I cellen hade också regementskvartermästaren Erich Klangh befunnit sig. Han hade då yttrat något som han hade hört av många, nämligen att om Lucidor ville tala om vem som hade mutat honom skulle han slippa allt besvär och att man misstänkte greven. Detta yttrande kunde Klangh dock inte påminna sig inför rätten, eftersom han vid tillfället ifråga hade varit drucken.

Lucidor fortsätter att hävda att diktens innehåll inte kan tillämpas på brudparet utan skildrar mänskliga passioner och svagheter i allmänhet. Han försäkrar att han aldrig förut träffat herr Gyllenstierna eller känt till att denne skulle ha varit inblandat i något handgemäng. Det ville han gärna gå ed på. Däremot visste han att greve Douglas hade varit i bråk med någon och att man misstänkte honom själv för att vara mutad. Men varken hög eller låg hade övertalat honom till något sådant. Och greve Douglas "det är den herren jag aldrig en gång kom när". Det slutar med att Croningh slår till reträtt och säger att det faller på Lucidor att Douglas namn blivit inblandat.
    

Kämnersrätten vågar inte fälla någon dom utan skickar målet vidare till magistraten. Domen kommer den 10 januari 1670. Man klandrar Lucidor för att han skadat landshövdingens goda rykte och dömer honom att han förutom fängelsetiden har att "hålla sig från denna stadens societet och gemenskap på år och dag, med förmaning att han emellertid anlägger sina gåvor, ingenium, studier och förfarenhet till Guds ära, sin nästas uppbyggelse och sin egen heders uppkomst och förkovring".

 

Man har alltså inte betraktat dikten som en smädeskrift, vilket är en seger för Lucidor. Han har däremot skrivit  "obedin", i strid med Kungl. Maj:ts stadga. Två dagar efter domen överklagar Gyllenstierna i ett brev till hovrätten där han åter åberopar Kungl. Maj:ts remissorial. Lucidor får sitta kvar i fängelset. Hans elände och fattigdom väcker omgivningens medkänsla. I den kalla jultiden bokförs i Stockholms stadshuvudbok för 1669 en summa om sex och två tredjedels daler silvermynt, ett underhåll som Lucidor beviljats av magistraten  "för sin fattigdoms skull".

Kapten Jacob Forbuss, som Lucidor hjälpt med översättningsarbeten i rättegångsärenden, gör ofta besök i arresten vid slottet. Han söker också upp Gyllenstierna och ber om ett bidrag till Lucidors uppehälle. "Friherren hade talat om tre vita runstycken, men jag lät hälsa att därför betackar han sig", berättar Forbuss efteråt. Lucidor utsätts för stora påfrestningar under fängelsetiden och plågas svårt av köld och svält. Mycket talar för att det på olika sätt är fara för hans liv.

Den 17 januari 1670 skriver Lucidor till hovrätten. Situationens allvar till trots finns det ironiska vändningar i texten som är typiska för honom. Han skriver att han sedan sju veckor sitter i fängelse på grund av Gyllenstiernas anklagelser, "där saken aldrig värt var en domarens ögon att bemöda". Eftersom han utestängs från sitt försvar, ber han om att under dagtid få ombesörja sina skrivbeställningar och sin sak i rättsprocessen. Om han sedan anses vara skyldig tar han på sig det hårdaste straffet man kan utdöma, men "min oskuld skall en gång sol-lik alla tvivelsmål fördriva".

I februari sitter Lucidor fortfarande häktad. En månad har gått sedan Gyllenstierna appellerade till hovrätten. Man gör sig ingen brådska. Gyllenstierna sitter i godan ro i sitt landshövdingadöme i Finland, och det blir allt svårare för Lucidor att uthärda förhållandena i fängelset. Han överlämnar en ny skrivelse, troligtvis vid hovrättens session den 11 februari:
   

 "Men såsom jag nu redan i morgon 11 veckor i hårdaste fängelse och häktelse först olagförd, sen olagvunnen, endlig efter given (å min sida så oförtjänt som neslige) dom över en månad arresterad suttit, förutan något livsuppehälle, i stor köld, större hunger, och störste lekam- och livsspillo, så att min obotliga välfärd och hälsas yttersta ända nu på påbörjade lyktan står."

    Vidare säger sig Lucidor bli hårt behandlad i fängelset och att han lider svårt av två, tre tillstötta sjukdomar. Därför anhåller han om att få vara fri några timmar om dagen för att bota sina plågor. Han vädjar också om att äntligen få sin sak rannsakad och dömd efter lagen. Hovrätten tycks hålla med Lucidor om att han motpart bara vill få tiden att gå. Åtminstone tyder allt på detta, eftersom de ber honom komma in med en cautionsman som kan borga för honom. Då kan han få slippa fängelset till dess att hans vedersakare kommer tillbaka. Det visar sig att rådman Sven Törner är villig att bli hans cautionsman, men eftersom hans hustru dör dagen efter går inte detta att genomföra. I ännu en skrift föreslår Lucidor därör att han vid sitt livs och sin äras högsta förpliktan som enda borgen och löftesman skall försättas på fri fot. Det märkliga inträffar att hovrätten tillstyrker hans förslag.

Cristoffer Gyllenstierna

 Nu träder dock Conrad Gyllenstiernas bror Christoffer in på arenan. Han begär att man åter fängslar Lucidor. Denna begäran avslås av rätten som upprepar skälen till frigivningen, inte utan en viss udd. Detta är i slutet av mars och fortfarande befinner sig den sjuke och fattige skalden på fri fot. Den 11 april inkommer Christoffer Gyllenstierna med en ny skrivelse där han klagar över den stora skymf som helan hans familj fått utstå. Som bilaga medföljer en fullmakt från broder Conrad. 

Han går bl a in på vilken spridning skriften fått "över hela Sverige, Livland, Finland och Tyskland ... oss samtliga till förakt". Han återkommer till att Lucidor måste straffas hårt, andra till varnagel. Detta till trots lyckas man inte få Lucidor fängslad. Själv skriver den nu frie skalden i en supplik till rätten att han håller fast vid sin försäkran och därmed står till rättens förfogande. Då vänder sig Christoffer Gyllenstierna direkt till konungen i en skrivelse och begär ett ingripande -  över huvudet på hovrätten. 

Två av rättens ledamöter uppkallas omedelbart i rådet för att få del av Kungl. Maj:ts beslut samt en erinran för egenmäktigt förfarande då man försatte Lucidor på fri fot. Rådet beslutar att fängsla honom igen, och nu får han dessutom advokatfiskalen emot sig, som enligt Kungl. Maj:t skall föra särskild talan mot honom. Det är en stor seger för de bägge bröderna och plötsligt ser det mycket dystert ut för Lucidor. Han har med ens fått fler och mäktigare fiender på halsen. I de handlingar som finns kan man inte hitta någon talan från fiskalens sida, vilket ger vid handen att hovrätten inte tagit så allvarligt på denna befallning. Däremot fängslas Lucidor igen för lösdriveri. Han skriver en förtvivlad inlaga till hovrätten, där han ber att målet inte ska tillåtas ytterligare förhalning, eftersom det då är risk för att hela saken förskjuts till nästa session först i oktober. "Jag måste eljest dö, hur högt jag också längtar att leva", avslutar han skrivelsen.

De förbindelser Gyllenstierna har med den utövande makten, vilken de själva är en del av, blir en god hjälp i deras strävan att kväsa den uppstudsige visdiktaren. Så sitter han i den iskalla fängelsehålan igen, men den här gången genom ett direkt regeringsingripande. Nog har han skäl att vara olycklig. Men det är nu som han skriver en av sina mest kända sånger. Den ska gå som en löpeld genom landet som en av Sveriges mest älskade visor under en lång tid framöver.

Lyssna: Ulf Bagge framför Skulle jag sörja

Skulle jag sörja då vore jag tokot

fastän det ginge mig aldrig så slätt

lyckan min kan fulla synas gå krokot

vakta på tiden hon lär full gå rätt;

all världen älskar ju vad som är brokot

mången mått leva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan

allt vad begynsel har ändas en gång

druckin man haver ej allstäds hickan

lust följer gråten, gråt ändas i sång;

den som på sanningen pekar med stickan

kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träna nerhugga

men så snart jorden har gett dem nog saft

att de kunn trotsa skyn, vem kan kullhugga

samma när yxan ens har intet skaft

maskstungne kan man med fingrarna gnugga

mången tror vunnit vad ändlyktan taft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida

intill jag ser, ho som vinner för mig

ingen mått skjutshästen alltför hårt rida

tröttar du honom, förtreter han dig;

fast om en måste förföljelse lida

modet blir fritt när som kroppen är ej.

Dy skall mitt blod och mod osörgse vara

Lasse räds varken hat avund ell tvång

ingen törs göra mer än han kan svara

rätt måst (trots orätten) hava sin gång

fly med flit vem som kan slik olyckssnara

fängsel gör längsel när lyckan är vrång.

Tänk min vän att man för den skull mått liva

lustig, fast om det är mot ens behag

lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva

vadan hon kom igår, går hon idag;

dy har jag hoppet I lär en gång skriva

att I olycklig är lustig som jag.

Rättegången

Några dagar efter Lucidors vädjan till  hovrätten uppmanas Christoffer Gyllenstierna att komma in med sina besvär mot domen på rådstugan. Gyllenstiernas taktik är att dra ut på tiden på alla tänkbara sätt för att målet ska förskjutas till höstsessionen. Det går en vecka och den 26 april kommer den första skriften in,  med bilagor. Det är en förskräckande lång och omfattande inlaga i tretton punkter. Där försöker man bevisa att Lucidor är calumniant och att "Giljare Kval" är en smädeskrift. Inledningsvis undrar man varför magistraten beskrivit Lucidors dikt som anspelade endast på det som är gemensamt för alla människors svagheter och passioner. Det kan väl vem som helst se att det är en paskill. Dessutom brukar bröllopsdikter avslutas med beröm och lyckönskningar, vilket inte den här gör. Lucidor har i stället angripit hela äktenskapet och beskrivit det som "apspel och tragedi", samt smädat alla som tänker fria eller redan gjort det. Eftersom dikten är riktad mot en särskild person är den därmed en paskill.

  

Så skulle då detta beläggas. Det är t ex märkligt, menar man, att Lucidor som är så berest och erkänt språkkunnig påstår att han inte har tänkt på vilket ord som kunde rimmas i raderna:

"om han vill ha favör, min sköna, gås och gris

är inte mer i bruk och aktas ej en ..."

Skulle det oerdet vara is eller glis? Nej, det är vanhedrande, menar Gyllenstierna, eftersom Lucidor haft ett grovt ord i tannkarna. Han tar också upp titelfrågan i diktens inledning, där Lucidor i stället för titlar skrivit etc. etc. Då det hade varit lätt för honom att ta reda på vilka titlar som gällde, har avsikten med att utelämna dessa varit att väcka löje och nesligt förakt. I titelsidans "continuerad av Lucidor den olycklige" bildar första stavelsen i det första ordet "con" tillsammans med ordets sista stavelse "rad" broderns namn. Namnet Lucidor blir i latinet "lux" och "or", alltså Gyllenstierna. Det står alltså klart och tydligt Conrad Gyllenstierna den olycklige! Därtill kommer att duellen i dikten anspelar på Gyllenstiernas bråk med greve Douglas.

Avslutningsvis kräver man: 1) att Lucidor pekar ut sin anstiftare, dvs greve Douglas, 2) att bröllopsdikten ska brännas av bödeln och 3)  att "calumnianten" får undergå ett exemplart straff.

 

Samma dag får Lucidor ta del av Gyllenstiernas långa skrivelse. Dagen därpå anhåller han om muntligt förfarande inför hovrätten, så att tiden inte ska kunna förhalas genom motpartens mångordiga skrivelser. Ett problem för Lucidor om han ska försvara sig skriftligen är också att kylan hela tiden är så svår att "fingrarna vid pennan fastnade av köld och ens penna mer istappar än som bokstäver skulle ha skrivit". Denna skrivelse registreras inte förrän den 2 maj. På adressidan är den då försedd med följande tillägg av Lucidor:

"För Guds och rättvisans skull behagade Högstprisl. Kongl. Hovrätten meddela mig svar: Dy jag stänges från min egen saks försvar och Rätten av dem som vakta mig, fast jag aldrig något unddragit".

Till alla andra svåra förhållanden i fängelset kan man alltså lägga att vakterna trakasserar honom. Tisdagen den 3 maj är Lucidor klar med sitt genmäle. Tonen är stolt och rättfram och han trasar metodiskt sönder anklagelserna punkt för punkt.

Fyra dagar senare vädjar han om en snabb behandling av ärendet, av rädsla för att motparten ska förhala processen. Den 10 maj kommer så Kungl. Maj:ts beslut att ärendet måste vara färdigbehandlat innan hovrätten åtskiljs efter pågående sessions slut. Samma dag kommer Gyllenstierna in med en replik på Lucidors svaromål, ännu en maratonskrift med hela saken i repris. Den avslutas med att Christoffer Gylllenstierna kräver att Lucidor ska halshuggas och att "Giljare Kval" ska brännas av bödeln! Det är inget dåligt straff för en bröllopsdikt, men så är det heller ingen dålig dikt.

    

Det borde nu vara klart för ett avgörande, men i det här läget tar Gyllenstierna upp fiskalens talan, som måste vara avslutad innan allt är klart. Det var ett slugt drag i detta onda spel. Dessutom väcker Gyllenstierna samma dag ett nytt åtal mot skalden - för smädligt skrivsätt i dennes svarsskrift. Det ser ut som om Lucidor nu ska få sitta i fängelse till den 1 oktober i väntan på höstsessionens öppnande.

  

Hovrätten har fått något att fundera över och är tyst en hel månad. Men Lucidor är inte overksam. Han anfaller Gyllenstierna från den sida där han inte har något försvar - den litterära - och han gör det med stor kraft och övertygelse. Han bryter tystnaden med två skrivelser, varav den första är en vädjan om befrielse ur fängelset

"var mig ingen föder, mindre göder, olyckan öder,

att jag fruktar ynklig bliva döder, så skall jag

som skyldigst leva medan jag lever"

Den andra skrivelsen innehåller Lucidors svaromål på Gyllenstiernas inlaga den 10 maj. Det är en mycket märklig skrivelse, där han tar hjälp av antikens och samtidens stora och kända författare som alla skrivit om samma ämne som han själv, och Lucidor lovar att han om så fordras kan bevisa detta vers för vers och ord för ord.

    Av naturliga skäl svarar Gyllenstierna inte alls på denna inlaga. Däremot lämnar man den 17 juni in ett vittnesintyg från ombudet Croningh, där han med ed intygar vissa påstådda yttranden av Lucidor. Det gäller greve Douglas samt vissa rader i Giljarekvalet. Det går fyra dagar innan hovrätten tar till orda för sista gången i målet.

Den 22 juni 1670 kommer domen:

"Rätten finner skäligt, att sedan Lasse Johansson med själv sin ed haver betygat, attt denna skrift icke animo calumniandi, eller av någon annan uppstudsat, författat, bliver han ifrån allt vidare åtal befriat, var med bägge parterna skola varda alldeles åtskilda. Men att Lasse Johansson emot Kongl. Maj:ts stadga, och utan någons begäran, gjort en bröllopsskrift, och där uti brukat något större licens än som sig bort, hade den Kongl. Rätten väl fog honom därför att plikta låta; Dock i anseende till det han allredan utstått haver, bliver han därmed förskont, med åtvarning att han här efter försiktigare förer sin penna. Och sådant allt med rätta."

Stockholm från öster Suecia antiqua

Så vann det fria ordet en seger, försvarat av en fattig men genial poet, under omständigheter som borde ha gjort det hela till en omöjlighet. Och Lucidor gick ut som en fri man i midsommartidens Stockholm.

Lasse Lucidor - ordlista och ordförklaringar

Minnessten över Lucidor

Adonis   underskön yngling

asteld   kärleksglöd
Astrild   kärleksgud (Amor)
Astrilds skäkta   kärleksgudens pil
Astrilds vidjor   band med vilka Astrild snärjde älskande
a vous   skål!
avplana   utplåna


bedin   ombedd, uppmanad
bespänter   försedd
bierfilare   krogspeleman
bija   bida
bindbrev   gratulationsband

bolkar   pokaler, krus
brynjan   svärdet
bräd´   spelbräde
båda   sända bud
bälg   buk  


calumniant   smädare
Cambrays duk   batist, dyrbar linnevävnad
conturberad   förvirrad
couleur de feu   eldfärgad


dalkarls skålar   träskålar
Diana   jaktens och naturlivets gudinna
droppögon   sura, rinnande ögon
dröve   dystra
dubblade drickar   drycker med dubbel styrka
dull   galen
dunnerkil   åskvigg
dy   därför
dämpa skott   förta skottens verkan genom magiska medel
därhos   därtill 


enfålt   en och en i sänder


Febus   skaldekonstens gud 
fiker   skyndar rastlöst
flåkot   dåraktig
fnaskar   smågnager, pillar
fort och fort   alltjämt, utan uppehåll
fransoser   syfilis, franska sjukan
Frigga   nordisk kärleksgudinna
få kalvskinn   få korgen
förmordar   mördar
förtänker   misstänker


gilja   fria
giljare kval   en friares vedermödor
glaset haver kysst   dryckessed, först kysste man glaset, sedan tömde man det 
                             till det övriga sällskapets sång
glister   glans
gröde   växt, växtkraft
gårkök   enkelt matställe

haga   behaga
hanrej   bedragen äkta man
haremod   rädsla
hauptman   uppsyningsman
hija   locka
humeur   sätt
huxa   betänka
hyffslik   hövisk
hårluva   peruk
håvera   göra sin kur


itimera   undervisa 
item   likaså


judicera   döma


kas   veta hut
kattost   malva
klinter   klippor
kringa   snabba
krusat hår   naturligt hår eller peruk med korkskruvslockar
kränker   förleder
kupp   bägare
kväljer   plågar


Lethe   glömskans flod
ljugarärmar   lösärmar på adelns högtidsdräkter
lommar   ljuder
luftfä   fågel
lydsäll   artig, förekommande
låven   löfte
lägedräng   betjänt
längsel   längtan
länker   vänder
löja sig   bada i öppet vatten


margalunda   på många sätt
Mars   krigsguden
mas   lat
med löje  med glädje
Mercenarius   hyrd eller köpt skribent
mon   hänsyn, hjälp
Morfeus   sömnens gud
mälte   skildrade

Neptunus   havsguden
Nereus   havsgud
N.B. (Nota bene)   märk väl
nämst   närmaste

obedin   ej ombedd
oknowen   okänd 
om sunst   förgäves
osörgse   utan sorg


par discretion   taktfullt
paskill   smädeskrift
peregrinera   resa
pipa   blåsa, spela
planas   utplånas
ponseau   purpurrött
prunkord   smeknamn


ragaln   spritt galen
ras   löpande, rännande
Rundadinellula   refräng som bröderna sjöng, medan en i laget tömde sitt glas
rundom   laget runt
ruta   rumla
rynkskjortor   skjortor med veckade bröst och manschetter
röda kinner   sminkade kinder


samvetsormen   samvetskvalet
segelsten   magnet
se naglen   dryckessed; bägaren tömdes och vändes upp och ned, man satte dess rand snett
                 mot vänster tummes nagel, varpå ingen droppe fick falla på densamma (s k nagelprov)
serviteur   er mjuka tjänare
själv-straff-altar   försoningsaltare
skalkeri   kanaljeri
skött   snart
skräppa   skryta över
skrätt   finsiktat mjöl
skuvar   skyr, ryggar för
skäbne   öde
skäkter   pilar
slika   smyga
slätt   dåligt, illa
smöka   röka, bolma
sot   sjukdom, plåga
spela grönt   en vadlek i maj
stambok   minnesalbum
stavkarl   tiggare
sticka pipan in   sticka pipan (på en säckpipa) i säcken, sluta spela
strå, ligga titt på strå   ofta vara pank
stå på breda sten   gifta sig
Svada   vältalighetens gudinna
svanblöt dun   mjukt svandun
svartsot   svartsjuka
söner   vägrar


taft   tappat
tiner   tynar bort
titt   ofta
trinna   trilla, rulla
tri på ra   dryckessed, den som först svarar på gåtan, hans skål ska gå tre gånger runt bordet
trå han som   tvi vale den som
täppa   binda om


vandlar   förändrar sig
vela   sköta om
vigbrev   brev med utmaning på duell
Vulcan(us)   eldens och smideskonstens gud
våla   värdera, akta
vägebrev   pass


ylning   kastby, vindby
ymnog   ymnig


änglabröd   himlabröd, manna


ögnevarv   ögonkast














  

Lasse Lucidor - Giljare Kval

Ordförklaringar se Lasse Lucidor - ordlista

Giljare Kval

uppå

den Högvälb. Herres/Herr

CONRAD GYLLENSTIERNA

etc. etc.

och

Högvälborne Frökens

Fr. MÄRTA CHRISTINA ULFSPARRES

etc. etc.

Högstlycksälle Brudlöfts Dag

Continuerad 

af

LUCIDOR

DEN OLYCKLIGE

Den 18 Novemb. Anno 1669.

Här kommer jag igen, som förr har varit framme

och vill i denna kväll, fullfölja giljeglamme

som jag begynte sist, när som på breda sten;

Herr Gyllenstierna stod, fast jag är något sen;

5 Jag håller likväl ord, tar tiden som han faller              

ordkväde kväder så: Allt bättre sent än aller

ond kommer tidlig nog och alltid alltför brått

men aldrig kom ännu försent det som var gott:
Den mycket lovar ut, han plär full stundom ljuga
10 stor ord och litet verk det tycks mig föga duga;
Jag är en sanningsman, osviklig, utan list
allt vad jag lovar en ock håller, det är visst
dy vill jag nu igen begynna vad jag lykte
beskriva giljekval så mycket jag av rykte
15 förfarit har därom, själv har jag ej försökt
hurleds hon börjar först, och sen blir trappvist ökt
men nogsamt har jag sett vad andra har för plåga
så att jag korsar mig för sådan skärselds låga
jag hisnar än så snart jag tänker där uppå
20 och ropar med gott skäl bevar mig Gud där frå
sist skrev jag huru den som giljar måst förtvina
för´n han får jungfruns tal ell en gång kan få si´na
jag mälte sen hans sorg, suck, ängslan, harm, förtret
gråt, klagan, hans förakt hans usl´ eländighet
25 hur han förutan ro, mått leva uti sorgen
och efter allt förtret dock likväl räds för korgen
hans tvivelhåg och mod, förtvivla och vad mer
hur han rätt stavkarlslik uppvaktar, tigger, ber
svartsjukan följde sist, och huru hon kan kvälja
30 dem som i oträngd mål, sin ädla frihet sälja
hur hon en giljand sven å lyktan så långt för
att han än levendes, väl tusen gånger dör.

Där stanna pennan då, dy vill jag här begynna
att skriva mer därom vad som jag kan besinna
35 vad sådant giljekval, hos den som svartsjuk är
orsakar, och vad mer förtret hon med sig bär.
När nu en svartsjuk sen av kärlek ivrig bliver
då tar han märke på vad jungfrun läser, skriver
på hennes tal och ord, på later ögnevarv
40 tror hennes ljuvste ord skenfagra kärleksskarv
om jungfrun sitter tyst tror han att hon föraktar
hans närvist, och kanske på någon annan vaktar
är jungfrun gladlynt strax blir han så svartsot dull
att tänka sådant sker för annan orsak skull
45 om hon är lydsäll märk så räknas det för annat
då svär han vid sig själv hon haver nu förbannat
hans kärlek ur sin håg han bliver så helt rysk
att han tör stadigt tro hon älskar någon tysk
är någon hövisk dräng i huset tör han tänka
50 att hon sitt löfte vill för samma drängs skull kränka
och att han giljar med, hans vantro är så stor
att han för boleri förtänker jungfruns bror
leksystern själv kan ej väl undfly hans misstankar
stol bänkar, säng och bord allt vad när henne vankar
55 ja hennes kläder med jämt allt vad hon kan nå
där kastar han misslynt sin avundsögon på
om någon unger karl kan råka till att tala
med jungfrun tror han visst den samme tupp vill gala
att locka hönan bort - tror visst - han tvivlar ej
60 fast hönan inte hans, att vara hanerej
då rinner han full ond, begynner till att svärja
sju tunnor tusen full, drar äntligt på sin värja
han sänder vigbrev stad att mana karlen ut
fast om hans haremod sen spelar bancorut
65 han tror sig med gott skäl för jungfrun kunna fäkta
och att ej Odens svärd så skarpt som Astrilds skäkta
vill mörda den som ej har honom gjort emot
är icke han ragaln som plågas av svartsot?
Blir det då sen förlikt så tar han på hovera
70 för jungfrun liksom förr det kallas courtisera.
När solen reser upp, intill hon går i säng
står han med hatt i hand, liksom en lägedräng
och vaktar jungfrun upp, han skattar för stor lycka

Bruden på väg till kyrkan. Magalotti 1674. 

om han kan ha den grace, att hon vill en gång nicka
75 åt honom, vad hon gör, måst haga honom väl.
Han svär sig vara död förutan hennes själ
som livnar honom än: om kärsten nånsin gråter
då måst han hava akt, att han strax värre låter
men om hon gladlynt ler, då mått han skratta högt
80 som vor´ han kittelkåt, fast det går något trögt
allt vad hon talar, gör, allt vad hon snart sagt tänker
måst han rätt grant förstå, att han där efter länker
all åtbörd, och där hos väl veta hennes lag
på det han uti allt må tjäna till behag:
85 Han mått ge dubbelt ja till allt vad hon bejakar
tre dubbelt neka med när hon en ting försakar
att vita svanen svart, och svarta korpen vit
det måst han svärja på, sen med sin största flit
ge akt på hennes håg, om hon har lust till spela
90 så mått han kunna slå på lutan, pipa, fela
och sätta daglig dags sitt segel efter vinn´
men när hon vill, så mått han sticka pipan in.

Brudgummen på väg till kyrkan. Magalotti 1674.

Hur kväljer mången sig, att han må prunkord finna

och rosa jungfrun rätt? Fast hon sågs aldrig spinna
95 så mått han säga lill, att hon är arbetsam
och fast hon är ett våp, hon är så spak som lamm
om hon är något kåt, så måst hon heta vänlig
ifall hon osnygg är, så måst hon kallas renlig
om hon högdragen, stolt, hon är av ädelt mod
100 är hon av ringa ätt, sägs, hon är av stort blod
fast faren slaktar fä, men om han varit bonde
så måst han hålla med, hon är av främsta stånde
en isterbukot lång mått kallas lagom stor
en dvärglik täck och nätt, en den som kattlik glor
105 sne- vind- och blötögd till berömmes för skarpsiktig
den aldrig sade sant, måst nämnas rätt uppriktig
en stammand Svada själv, en halt Vulcans gemål
en girhug sparsam, den givmild som penningsnål
om hon är gloseklok, så mått hon heta Pallas
110 den som Alecto led, hon måste Frigga kallas.
Han måst ock mästerlig med söta smickerohl
upphöja deras dygd som skiner lik en sol
ibland allt kvinnokön, dem kalla jordgudinnor
och säga jungfrun är för alla mör och kvinnor
115 ett skönhetsmönster, jämt en spegel av all dygd
den mest fullkomne kropp som himlen haver byggd
naturens underverk och högsta mästarstycke
en ängel den som har allena mänskotycke
ros, lilja, änglabarn, själ, hjärta, andra jag
120 min håg-, själ-, ögnelust, min sol som gör min dag
min stjärna, min planet, mitt allt måst han´na nämna
än sätta mer därtill, ej något ros bortlämna
om han vill ha´a favör, min höna, gås och gris
är intet mer i bruk, och aktas ej en ...
125 Med slika prunkord mer som kallas complementer
mått den som gilja vill då vara väl bespänter
är ej den ynka värd, har icke den stort kval
som det ej haver lärt och törs ej med slätt tal
och ordros jungfruns dygd och maklös skönhet prisa
130 men nödgas fast han ej är boklärd med en visa
berömma hennes kropp som man fast daglig hör
att den som intet vet vad visor är, dem gör.
All fägrings ros mått han väl kunna på sin nagel
och kalla hennes hår, som strävt lik märretagel
135 gulltrådar, silkeslent, och Astrilds vidjor, sen
mått alla stjärnors ljus och gyllne solens sken
förmörka liksom moln, för hennes ögnestrålar
fast hon droppögon har, liksom två dalkarls skålar
på hennes kinder måst båd ros och liljor gro
140 fast kindbenen se ut, liksom en skållad so.
Måst ej korall, rubin och skarlaksfärgen blekna
mot hennes läppars färg, likt ålskinn? Vem kan räkna
all tokot giljekval? Hans rätt självegne kropp
gör honom en ny sorg: om han vill hava hopp

145 att haga jungfrun väl, mått han ha giljekläder
hårluva, bäverhatt, därpå en brokot fjäder
som han på huvud bär, och ligger titt på strå
sen a la modeband, coleur de feu, ponseau
jämt andra färger mer, rynkskjortor, ljugarärmar
150 av Cambrays duk, cotton, och vad var els med härmar
allt utländskt lapperi, är icke det stor sorg
när som en fattig pilt, ej sådant får på borg
och likväl prunka vill? All´ giljar´ äre rika
den som minst pråla kan han måtte segel stryka
155 skull han ej få grå hår, när som en klänning mer
än karlen gäller själv vem vet ej att så sker?

Vigsel i kyrkan. Magalotti 1674.

Det är så världens lopp, ack, ack, tyvärr så går´e
att jungfrufolket, mest hund skåda efter håre!
Det är ännu ej allt, än hörer mer därtill
160 han måste smörja väl, som rätlig köra vill
els stannar hjulet tvärt, vad kostar marknadsgåvor
vad bindbrev, spela grönt, titt är en giljars håvor
knappt, knappt fem fyrkar värd, lill mått han spela kort
då går mång ärlig slant par discretion och fort
165 han mått av hövlighet ju låta jungfrun vinna?
Vad kostar nyår, jul och slikt? Vem kan väl hinna
att räkna sådant allt? Ett hade jag snart glömt
som till en lärdom bör för ingen vara gömt
(jag spelar fast man ej vill höra sanningsgigan)
170 den jungfruns ynst vill ha, han laga väl med pigan
och muta henne bra, så bär hon breven fram
skull posten ej få lön? Det vore nästan skam
ack tänk man var och en gör sådant ej bekymmer
stort under stort är det att icke mången rymmer
175 för tusen pockor bort men kärlek är så stark!
Att han magnetlik, drar ur pungen mark från mark
när en nu länge nog med sådant kval har giljat
så föregives titt att jungfrun är ej viljat
att gifta sig så brått, slå tusen pockor till
180 en karl som vore galn, han kunde så bli vill.
Jag såg i sistens en som fria till en änka
men när han korgen fick, då ville han sig dränka
men vattnet var för kallt: En fria till en mö
fick kalvskinn, ville sen förtvivlad tröstlös dö
185 han kokade förgift som skull hans asteld stilla
men när han tog´t i mun så smaka det så illa
att han det spotta bort, och åt ej mer därav
slapp så att han ej då i krukan fick sin grav
sen grep han till ett rep - förtvivlan intet skuvar -
190 band fast´et om sin hals men huxa sen att tjuvar
så dö och hov det bort, tog ett trealns långt svärd
och satt´et mot sitt bröst att sticka sig ihjäl.
Men rätt så snart han såg uppå dess blanka klinga
då räddes han att hon i stycker skulle springa
195 sa det vor´ skada d´rom jag har ej slik igen
hängd henne på sin kos, och lever alltså än.

Bröllopsmåltid. Magalotti 1674.

O säll, o trefallt säll, den som sig väl kan skilja
från mödsamt träldomsok, som andra kalla gilja
säll är den som en gång har lagt sitt segel ner
200 och fört i önskad hamn sin båt, densamme ler
åt andras sorglig suck och höver ej mer räddas
för böljor, vågor, vind och klippor, utan bäddas
i Astrilds svanmjuk dun och sover utan sorg
uti sin kärstas famn som Astrilds säkra borg.
205 O outtalig lust, o gamman obeskrivlig
o obegriplig fröjd, o glädje som otvivlig
o fria Hymens band, o ljuva träldoms lag
att skriva mer om dig, är pennan min för svag
den mera veta vill, han må det själver pröva
210 om han ej kan så snart och vill lill inte töva
så vet jag intet råd att han kan bli förnöjd
lill vet jag att han bäst om sådan giftefröjd
kan detta ädla par som brinner med en låga
och himlen samman fäst, när året kring går, fråga
215 så lär han utan tvik få höra och få se
 att de som äre två då lärer vara tre
men dygdfullkomna fruar, I himmelsköna fröken
I ljuvste jungfrufolk, som dygd och skönhet öken
jag lägger denna skrift som eder ringste träl
220 till edra fötter ner, och bjuder så farväl.

Enigme
Pour les Dames


L´Amour m´à engendre´, les sujetsde la terre
Les plus beauxenfanté dans une douce guerre,
225 On ne me peut pas voir, ny sentir ny toucher,
Mais bien ouir, encour mieux l´on me peut gouster,
Je suis tout merveilleux car mon Pere est ma Mere,
Et ce qu´est encor plus, ma Mere aussi mon Pere,
e ne vi qu´un moment car en naissant je meure
230 Et n´ayant point de coeur, j´ay pour tombau le coeur
Mais en mourant moi mesme je peu donner la vie
A ceux qvi m´ont produit le monde á grande envie
Pour mon enfantement mon Corp n´est que de l´air,
Je tonne doucement passant comme un esclair.
235 Je ne scaurois jamais estre donné a personne.
Sans que luy qui me prend en mesme temps me donne.
Les Belles qui scauront cet enigme expliquer
Auront á leur plaisir mille & mille Baisers.