Carl Michael Bellman - Fredman

Bellman använde sig av flera högst verkliga personer i diktens värld, men den främste av dem alla, den som skulle komma att bli en av vår litteraturs mest kända gestalter, var redan död och begravd då han gjorde entré i visans värld. Han var urmakare och hette Jean Fredman.

    Det renässanspalats som amiralen Erik Ryning lät bygga i hörnet av Riddarhustorget och Munkbron stod färdigt 1644. Huvudportalen mot Stora Nygatan 2 är krönt av amiralen Rynings och hans maka M. E. Kurzels vapen. Palatset har haft många ägare, bl.a. Gottfrid Sack som i mitten av 1700-talet öppnade riksdagens "Caffehus" där. Från 1730-talet var huset fullt av hyresgäster då också flera vinskänkar och kaffehusinnehavare, hovtrumpetare, generaler och juvelerare bodde där. Där fanns också en tid, en trappa upp, det berömda Montionis vaxkabinett med ett 40-tal figurer.

  Mot stora Gråmunkegränd i flygeln hade Jean eller Johan Fredman sin urmakarverkstad och där hade han dessutom sin bostad. Det finns en poetisk och en historisk Fredman. Den historiska gestalten var en tidigt utvecklad och högt begåvad person som alltför tidigt brände sitt ljus i botten. Han föddes 1712 eller 1713 och var son till urmakaren Andreas Fredman i dennes första äktenskap. Han följde sin far i urmakaryrket och blev själv mästare före 24 års ålder och då han fyllt 29 år utnämnde man honom inom urmakarskrået till sin ålderman. Snart nog ägde han en egen verkstad och dessutom förvärvade han fastigheter på Norrmalm och i Gamla stan. En av Fröjas mest beryktade "praktiserande prestinnor"  - Platskan eller moster von Platen, som hon själv brukade kalla sig, bodde 1756 i en av Fredmans fastigheter där hon också bedrev sin verksamhet. Efter att ha blivit hovurmakare fick han ansvaret för Storkyrkans och Riddarholmkyrkans tornur, de två förnämsta i staden. Ett golvur som Fredman tillverkade 1737, gråmålat med förgylld dekor, helslag, datum, höjd 260 cm, såldes på Stockholms Auktionsverk år 2006 för 200 000 kr.

    Den redan rike Fredman gifte sig vid 33 års ålder till ytterligare förmögenhet. Det olyckliga äktenskapet med den 12 år äldre Katarina Lindberg, "en vrång och trätgirig" men välbeställd änka till en lärftskramhandlare blev den ödesdigra inledningen till hans förfall. Paret låg ofta i fejd med varandra och ibland slutade grälen i rena handgripligheter. Makarna Fredmans långdragna processande inför rätta gjorde att deras mellanhavanden blev allmänt kända i staden. Fru Fredman anklagade sin man för att han med flit förstörde hennes egendom och att han förskingrat hennes pengar. Därefter började hans stjärna dala, och när han i 40-årsåldern blev änkling vände lyckan till djupaste misär.
Han hade tillhört borgerskapets ledande skikt och hans sociala sammanbrott i mitten av 1750-talet väckte därför stor uppmärksamhet, inte minst bland hans ståndsbröder.

    I urmakarskråets tomma kassaskrin hittade man, när man entledigade honom som ålderman, en revers som Fredman ställt ut på sig själv. Hovurmakarvärdigheten, tornuren och all sin egendom förlorade den alltmer söndersupne urmakaren. De sista åren tillbringade han mer eller mindre i rännstenen som ökänd rumlare och drinkare tills han dog i "bröstfeber" den 9 maj 1767, 56 år gammal. Han ligger begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm. Några veckor efter sin död återuppstår han i det som senare skulle bli Fredmans sång nr 26, där Bellman sjunger om hans begravning:

Golvur av Jean Fredman

Fredman levde och dog!

Bröder alla,

vi kunna kalla

hans själ ett urverk, hans kropp en krog.

Vår levnad är kort,

bäst vi rusta

och oss förlusta,

så kommer döden och tar oss bort.

Stå stilla vid en sida

och lät processen skrida!

Här i världen är mycken harm.

Trumpeterna blåsa larm.

Min granne styrk ditt mod,

värm din blod!

Vid tiden för Fredmans död var den nu föräldralöse Bellman 27 år gammal och försörjde sig, likt många andra skalder, som skrivare i offentlig tjänst. Nu väntade en svår och törnbeströdd väg till att bli erkänd skald och visdiktare, full av umbäranden och ekonomiska bekymmer.

    Musikern Olof Åhlström var den förste i vårt land som höll konserter på det nya instrumentet hammarklaver. Han var en skicklig musiker som bl.a. komponerade operamusik åt Gustaf III, men han var också innehavare av ett nottryckeri och hade exklusivt privilegium på nottryck i landet. På hans initiativ publicerades Fredmans epistlar och sånger. För utgivningsrätten och sin medverkan begärde Bellman 100 riksdaler i betalning - 50 riksdaler kontant för epistlarna och lika mycket för sångerna i friexemplar, vilket beviljades. I ett företal till epistlarna från 1771 presenterar han sin huvudperson Fredman:

Här ser Du en skugga av en Bacchi hjälte, en matt rök

efter en urblåst krogdank. Vem är det menar du? Jo det

är Fredman urmakaren, han, som i sin livstid varit även

så allmänt känd för dess skickelighet, att avdela tidens

lopp uti timmar och minuter, som för dess behändighet,

att göra tiden till intet uti ett litet grönt timglas med finkel ...

Fredman epistlar publicerades slutligen 1790, 82 till antalet. Året därpå kom Fredmans sånger ut med 65 av skaldens mest populära visor utanför episteldelen. Fredman hade därmed odödliggjorts, på ett hår när, då Bellman själv hade knappt fyra år kvar att leva. Genom den försupne hovurmakaren och hans vänner lever det gamla Stockholm upp på nytt och Bellmans sånger och epistlar är idag översatta till över tjugo språk.

Adolf Fredriks kyrkogård. Här ligger Fredman begravd.

Även om skalden naturligtvis kände till Fredmans olyckliga livsöde har han inte låtit biografiska fakta om urmakaren spela någon roll, förutom alkoholens fördärvliga inflytande. Visornas Fredman är helt och hållet Bellmans egen geniala skapelse.
    Trots den stora spridningen av Bellmans visor och svenska visans spridning och popularitet i allmänhet är viskonsten egendomligt nog, på olika sätt, en diskriminerad konstform i vårt land. Att visdiktare behöver stöd och uppmuntran var Bellman bara alltför väl medveten om. När hans beskyddare Gustaf III mördades 1792, slog det hårt mot skalden och ett par år senare slängdes han i fängelse av en fordringsägare. 

Johan Henrik Kellgren. Företal till Fredmans epistlar.

Johan Henric Kellgren 1751-1795 
diktare, kritiker, akademiledamot

FÖRETAL.

Ypperlige Författare (om andre är ingen fråga) gjorde väl för Vitterheten och sin egen heder at, medan de lefva, sjelfve samla och utgifva sine Arbeten. Kanske finnes et sätt at göra ännu bättre: det vore at dela denna försorg med sine Vänner.

En Författares sanna Vänner äro de som, förenade genom smak för samma yrken, äga en Själ at fullkomligen känna och värdera hans Skrifter, mod at tilstyrka uppoffringar, hog at tjena mer än smickra; och som älska Personen, men än mer hans Ära.

Det är ofta icke nog för en Auctors ära at bli känd för hvad han skrifvit; men ock at bli frikänd för hvad han ej skrifvit, eller, det som är detsamma, vad han icke fullt gillar: Ty hvilken är den Författare, som vågar säga med Gud, at alt hvad han gjort var ganska godt? — Men nu är man, i lärd som i allmän mening, icke Far til andra barn än dem man sjelf erkänner.

Man vil med dessa strödda reflexioner hafva sagdt, at det Verk, hvars början nu öfverlemnas i Allmänhetens händer, är icke en obesedt sammanföst massa af alt hvad en Auctors hand författat, och endast bestämd af Förläggarens vinst; men en Uplaga för Snillet, men en af den lefvande Skalden sjelf, i råd med sine Vänner, öfversedd, granskad och urvald Samling af hans odödelige Arbeten.

Om hvarje Auctors skrifter, spridde efterhand, under en lång följd af år, i vansklige, lösa, kringflygande papper, lätt löpa fara at antingen förkomma eller misshandlas, stympas och frånkännas sin Uphofsman; huru mycket mera de Snillefoster, som, sällan alstrade vid Skrifbordets lugn, men i en stormande glädjes hvirfvel, straxt i deras födslostund tagit sin flygt ur Författarens hand utan at dit återvända, spridt sig omkring til Hof och Stugor, at läras af den okunniges som kunniges mun: Skrifter, som således blott förvarades i et otrogit minne, eller ock i någre Samlares afundsame gömmor, hvarur at dem draga, hopsamla, jämföra, fordrats Författarens egen hand och öga.

Men hvad som allenast fortplantades genom minnet, hvad därföre med tiden skulle lättast förloras, växla, förskämmas, var Musiken til dessa Arbeten. Man vet, at de fleste hafva gift sig tilsammans med förut kände Melodier; andre finnas dock, som erkänna samme Skapare med Versen, och nästan alla hafva mer eller mindre emottagit Skaldens ändringar och förbättringar. Til evigt säker hugkomst behöfde de således at af en skickelig hand en gång för alla omedelbarligen flyttas från Auctorns röst på papperet: detta är hvad som ock skett.

Säkert känner man ännu ej mer än til hälften dessa Poemers värde, om man blott känner dem som Poemer. Aldrig ännu voro Skaldekonst och Tonkonst mera systerligt förente. Det är icke Vers, som äro gjorde til denna Musik; icke Musik, som är satt til dessa Vers: de hafva så iklädt sig hvarsandras behag, så sammansmält til En Skönhet, at man föga kan se hvilken mäst skulle sakna den andra för sin fullkomlighet: Verserne, at rätt fattas; eller Musiken, at rätt höras.

Olycklig den, som utan öra och röst vill döma om dessa Arbeten; men brottslig den, som efter vanlige Reglor vågar at granska hvad ej kan jämföras, hvad som varit utan Mönster, och skall blifva utan efterfölgd. Och dessa Skrifter af egit slag, som icke blifvit anlagde på en öfvertänkt plan, icke vers för vers bildade, sammansatte, polerade; men ögnablicksskapelser, men kjusnings utbrott, men foster af sann ingifvelse, som, om jag så får säga, helgutne frambrustit ur en lågande bildnings sköte — har man väl rätt at kalla dem Arbeten? at anse dem som Författade? at pröfva dem efter Verskonstens allmänna lagar? — Säg icke, kalla, Läsande man! detta är fel mot Språket, smaken . . . Äg Skaldens känsla, äg Ynglingens hjerta, älska, drick, sjung: och du skall se dessa fel förvandlas til Snilledrag; eller skall du ej se dem.

Det gifves andra lagar, helige lagar: Anständighetens, Sedernes . . . Man förblande ej dessa termer:

Anständigheten kom; och Sederne försvunno.

Aldrig har man i någon tid mera ropat på Anständighet; och aldrig hafva Sederne . . . varit mera förskämde: skulle Deklamateuren utropa — Det är falskt, öfverdrifvit; det har gifvits de tider, då både Anständighet och Seder försvunnit; och hvad är den förra, om ej et offer åt de senare? — Men medgifvom ock, at de ej äro i tiltagande; under det at deras yta, deras drägt eller larf, deras synbara uttryck i skick, tal och skrifter, korrt sagdt Anständigheten, dag ifrån dag alt strängare yrkas.

Hvad denna Anständighet i Tal och Skrift angår, så synes härvid, som i många andra Moraliska ämnen, vår Allmänhets begrepp ännu föga stadgadt. Sant är ock, at det skall och bör växla från Stånd til Stånd, från class til class, i förhållande af olika seder och uplysning. Men ofta händer bland folk af samma uphöjning i Samhället, at den ena fördömmer som högst oanständigt, hvad den andra gillar som en tillåtelig frihet. Hvad är skillnaden dem emellan? — Jag vill med en berättelse säga min tanka:

”För en tid sedan befann jag mig i en talrik samling af båda Könen, i hvad man kallar Godt Sällskap, til och med af God Ton. En ung Man inträdde; hans blotta utseende ingaf redan en böjelse til glädje. Han talade; man förkjustes. Han berättade vissa äfventyr af nog vansklig natur, han nyttjade uttryck i hög grad frie; men alt skedde med den quickhet, som blott ådrog beundran, de yra språng, den öfverhalkande lätthet, och framför alt den Glädtighet, som ej lemnade tid at rodna förrn man skrattat; då det redan var försent, och då minnet af et skämt redan gifvit sitt rum åt upmärksamhet på et nytt. Sjelfve Sedernes Väktare, vördige Ämbetsmän, ärbara Matronor, Åldern som Ungdomen, alla hörde och logo, alla instämde i denna Mannens beröm, och han böds at stadna quar. — Förförd af exemplet, trodde en annan bland Sällskapet genom samma slags skämt kunna vinna samma framgång. Men de likaste saker äro altid mycket olika. Hvad naturen nekat, söker konsten fåfängt ersätta. Hans ansigte saknade dessa spelande drag, detta eldspråk af själen, som ofta talar mer eller bättre än sjelfva talet; än höjer et uttryck, än fyller dess brist, än skyler den tydlighet det förmycket skulle äga. Hans ton var släpande, hans åtbörder tvungne. Detta gaf åt hans skämt et tycke af öfverläggning, som gör at et infall aldrig roar fast det är roligt, altid sårar när det är fritt. Hans skick tycktes säga vid hvarje infall: hör huru quickt! och sedan han fällt det: skrattar Ni ej?Det tycktes varna en för at rådna; och därför rådnade man åt alt. Det oskyldiga blef tvetydigt, och det tvetydiga plumpt. Snart började nu alla Solfjädrar at flägta, alla pannor at rynkas, alla munnar at gäspa. Fruntimren fingo migraine, och gingo ur rummet den ena efter den andra. Karlarna började andra samtal. Den misslyckade Skämtarn smög flat sin kos, och Värden gaf honom tilkänna med en betydande mine, at man undanbad sig hans återkomst.” — Det är likväl visst, at den senares skämt, vad Saken angick, icke sårade Sederne mer än den förres. Skillnaden låg i Sättet.

————————

Enligt tilkännagifvande i Prenumerations Sedlarne, hade man först ämnat at utgifva dessa arbeten under en allmän Titel af Den Svenske Anacreon; et namn, som redan länge blifvit tildeldt Författaren, men kanhända ej nog ärofullt. Det är sant, desse skalder hafva båda sjungit om samma ämnen, om Vin och Kärlek; båda sjungit förträffligt; men detta är alt hvad de äga gemensamt. De hafva målat på samma duk, varit ingifne af samma Anda; men för öfrigt hvad olikhet i teckning, i färgor, i figurernes former, deras ställningar, Scenens val! Den ena öm, ljuflig, intagande, fin; den andra yr, häftig, förvånande, rik. At jämföra dem båda är at jämföra Cascaden, dess språng, dess brusande svall kring fältet, med Källan som lent genom ängens sköte ormar sig fram utan dån och bölja.

Man skulle kanhända, hvad Stylen beträffar, med mera skäl kunnat nämna vår Skald för den Svenske Pindarus: så djärf är dess flygt, så rik dess bildning. Men förkastom dessa jämförelser. De äro ofta skadelige, altid felaktige. Det är genom dem, som Författare, sedde på en enda förliknad svagare sida, af Granskaren dömts någon gång med en stränghet, som haft sken af orättvisa. Förgätom aldrig, at hvarje sant Snille måste äga sin egen ursprungliga form, vara sig och ingen annan; at den onyttiga frågan om Författares likhet, leder som oftast til den förhatliga frågan om deras inbördes företräde; at denna icke kan afgöras; at Snillen äro at anse som oändliga storheter, således omätlige; och at Allmänheten i synnerhet icke äger deras måttstock. — Vi skola då finna, at det största beröm för hvarje ypperlig Författare, för Bellman som för Anacreon, är at den ena var — Anacreon; den andra — Bellman.

Må mig förlåtas ännu en Sanning!

Om enahanda Artister, ehuruväl til naturen hvarsandras Vänner och sannaste Domare, icke äro det altid; så ligger utan tvifvel et stort skäl härtil i en Allmänhets falska och inskränkta omdömen, dess vana at jämföra, dess högmod at utstaka Snillens rang, och dess alt för njugga förråd af aktning at tildela en, utan at fråntaga en annan.

Stockholm d. 6 Octob.
1790.

J. H. KELLGREN.