Efter att ha avslutat sin korta studietid vid Uppsala universitet reste Wivallius till Trondheim. Därifrån tog han sig till Hamburg och tog värvning som soldat åt holländarna i kriget mot Spanien. Redan efter åtta dagar föll staden Breda i spanjorernas händer och Wivallius fick avsked. Det är inte omöjligt att han träffade Erik Gyllenstierna i Holland, eftersom denne studerade vid universitetet i Leiden vid den här tiden.
I England började han umgås med adelsmän och tillsammans med en av sina nyförvärvade engelska vänner reste han till Danzig där han lärde känna poeten Johannes Plavius. Här rörde han sig i kretsen kring Sigismund och vistades bland Jesuiter. Troligen gick han över till katolisismen, för när de svenska trupperna närmade sig Danzig i juni 1626 flydde han förklädd från sina egna landsmän på en gödselkärra. Han befann sig i Nürnberg 1627, men dessförinnan hade han besökt Frankrike, Italien och Österrike. Förbittrade fordringsägare, som Wivallius lämnat efter sig på sin väg, hörde av sig och därför lät man kasta honom i gäldtornet. Rådet i Nürnberg gjorde efterforskningar om friherren som bl a hänvisat till fältmarskalken Herman Wrangel och dennes gemål Katarina Gyllenstierna. I maj 1628 erkände Wivallius vem han var och sattes i ett sämre fängelse, "in das loch" - "hålet". Fängelset låg i källarvalven under stadens gamla rådhus och bestod av femton medeltida celler. I dag är das loch ett museum.
Emellertid fortsatte han att skicka sina skrivelser till rådsherrarna och försökte också beveka dessa med sina teckningar och dikter. Senare skrev han: "... jag haver ritat ett stycke i Nürnberg, vilket ännu där hänger i Rådkunstkammer, för vilket stycke många grevar
och friherrar av kejsarens armada bådo för mig, att mig tillgavs allt vad jag var skyldig bliven och blev demitterat av min arrest".
Den 26 september benådades han, "ehuru han ett skamligt livsstraff förtjänade", på villkor att han erkände allt inför sittande rådhusrätt. Vid frisläppandet var han svårt sjuk och rådet beslöt att en läkare skulle vårda honom.
Efter drygt en månad gav han sig åter ut på vandring, bara för att gripas igen i Bamberg, ett par mil därifrån. I Bamberg hade han förfört en gift borgarfru, och i fångtornet där han satt hade han haft "collition" med en annan kvinna från staden. Det är oklart hur han lyckades bli fri, men i början av 1629 tillfångatogs han av Wallensteins trupper i Magdeburg.
Han spärrades in i klostret i Jerichow och efter åtminstone sju månader lyckades han fly. Sjövägen försökte han ta sig till Sverige, men fartyget prejades av Tillys trupper. Han misstänktes för spioneri och Tilly själv lär ha förhört honom, men på något sätt lyckades Wivallius tala sig fri och fick dessutom ett äkta pass på sitt falska namn. När han sedan reste genom Danmark, eskorterad av svenska officerare, hyllades han av de danska adelsmännen.
Norr om Hässleholm, i Björkeberga, lärde han känna den danske adelsmannen Ulf Grip. Det dröjde inte länge förrän den unge friherren var förlovad med Grips dotter Gertrud. Kort därefter skickades dottern till släktingar i Småland och i Visseltofta, alldeles vid svenska gränsen, stannade hon till vid prästgården. Snart dök också Wivallius upp och tillsamans övertalade de prästen att viga dem samman. Därefter skickades prästfrun till Björkeberga med ett brev för att få Grip att acceptera giftermålet.
Brudparet planerade att fly till Holland där Wivallius skulle söka nåd hos den svenske kungen, genom dennes hovmarskalk som vistades där, men först reste de hem till Grip. Genom att påstå att ett krig skulle utbryta mellan Sverige och Danmark lyckades Wivallius förmå "svärfadern" att vidta drastiska åtgärder. Denne packade ned familjens dyrbaraste ägodelar i tolv kistor och bad Wivallius ta med sig dessa till sitt släktgods i Sverige till dess kriget var över.
Komna till Hälsingborg lastades godset på en båt med destination Holland, men de fick snart vända om eftersom Gertrud drabbades av svår sjösjuka i det hårda vädret. Efter att ha fört henne tillbaka till hennes far drog Wivallius så småningom ensam sin färde till Holland, men först sålde han innehållet i sju av kistorna i Göteborg. Hovmarskalk von Falkenberg hjälpte honom emellertid inte utan befallde honom att "draga genast hem" . Han återvände därför till Göteborg där han fick veta att han var avslöjad och efterlyst i hela riket. Meningen var nu att han skulle ta sig till Stockholm för att söka nåd hos Gustav Adolf, men vägen var lång och farofylld och genom att han blev varnad av en vän undvek han med nöd att bli gripen redan i Mariestad.
I Uppsala lyckades han utverka ett rekommendationsbrev av sin professor Laurentius Wallius till dennes betydande vän Adler Salvius i Stockholm. Skalden förklädde sig i svartbrun peruk och lösskägg och väl framme i huvudstaden uppvaktade han Salvius med en supplik, dvs en böneskrift, på tyska, i vilken han förklarade sin situation samtidigt som han erbjöd sig att som gottgörelse bli konungens spion i det förestående kriget i Tyskland. Den som skulle utforska fienden, menade Wivallius, behövde speciella kunskaper:
I England började han umgås med adelsmän och tillsammans med en av sina nyförvärvade engelska vänner reste han till Danzig där han lärde känna poeten Johannes Plavius. Här rörde han sig i kretsen kring Sigismund och vistades bland Jesuiter. Troligen gick han över till katolisismen, för när de svenska trupperna närmade sig Danzig i juni 1626 flydde han förklädd från sina egna landsmän på en gödselkärra. Han befann sig i Nürnberg 1627, men dessförinnan hade han besökt Frankrike, Italien och Österrike. Förbittrade fordringsägare, som Wivallius lämnat efter sig på sin väg, hörde av sig och därför lät man kasta honom i gäldtornet. Rådet i Nürnberg gjorde efterforskningar om friherren som bl a hänvisat till fältmarskalken Herman Wrangel och dennes gemål Katarina Gyllenstierna. I maj 1628 erkände Wivallius vem han var och sattes i ett sämre fängelse, "in das loch" - "hålet". Fängelset låg i källarvalven under stadens gamla rådhus och bestod av femton medeltida celler. I dag är das loch ett museum.
 |
| Cell i Nürnbergs medeltida fängelse |
och friherrar av kejsarens armada bådo för mig, att mig tillgavs allt vad jag var skyldig bliven och blev demitterat av min arrest".
Den 26 september benådades han, "ehuru han ett skamligt livsstraff förtjänade", på villkor att han erkände allt inför sittande rådhusrätt. Vid frisläppandet var han svårt sjuk och rådet beslöt att en läkare skulle vårda honom.
Efter drygt en månad gav han sig åter ut på vandring, bara för att gripas igen i Bamberg, ett par mil därifrån. I Bamberg hade han förfört en gift borgarfru, och i fångtornet där han satt hade han haft "collition" med en annan kvinna från staden. Det är oklart hur han lyckades bli fri, men i början av 1629 tillfångatogs han av Wallensteins trupper i Magdeburg.
Han spärrades in i klostret i Jerichow och efter åtminstone sju månader lyckades han fly. Sjövägen försökte han ta sig till Sverige, men fartyget prejades av Tillys trupper. Han misstänktes för spioneri och Tilly själv lär ha förhört honom, men på något sätt lyckades Wivallius tala sig fri och fick dessutom ett äkta pass på sitt falska namn. När han sedan reste genom Danmark, eskorterad av svenska officerare, hyllades han av de danska adelsmännen.
Norr om Hässleholm, i Björkeberga, lärde han känna den danske adelsmannen Ulf Grip. Det dröjde inte länge förrän den unge friherren var förlovad med Grips dotter Gertrud. Kort därefter skickades dottern till släktingar i Småland och i Visseltofta, alldeles vid svenska gränsen, stannade hon till vid prästgården. Snart dök också Wivallius upp och tillsamans övertalade de prästen att viga dem samman. Därefter skickades prästfrun till Björkeberga med ett brev för att få Grip att acceptera giftermålet.
Brudparet planerade att fly till Holland där Wivallius skulle söka nåd hos den svenske kungen, genom dennes hovmarskalk som vistades där, men först reste de hem till Grip. Genom att påstå att ett krig skulle utbryta mellan Sverige och Danmark lyckades Wivallius förmå "svärfadern" att vidta drastiska åtgärder. Denne packade ned familjens dyrbaraste ägodelar i tolv kistor och bad Wivallius ta med sig dessa till sitt släktgods i Sverige till dess kriget var över.
Komna till Hälsingborg lastades godset på en båt med destination Holland, men de fick snart vända om eftersom Gertrud drabbades av svår sjösjuka i det hårda vädret. Efter att ha fört henne tillbaka till hennes far drog Wivallius så småningom ensam sin färde till Holland, men först sålde han innehållet i sju av kistorna i Göteborg. Hovmarskalk von Falkenberg hjälpte honom emellertid inte utan befallde honom att "draga genast hem" . Han återvände därför till Göteborg där han fick veta att han var avslöjad och efterlyst i hela riket. Meningen var nu att han skulle ta sig till Stockholm för att söka nåd hos Gustav Adolf, men vägen var lång och farofylld och genom att han blev varnad av en vän undvek han med nöd att bli gripen redan i Mariestad.
I Uppsala lyckades han utverka ett rekommendationsbrev av sin professor Laurentius Wallius till dennes betydande vän Adler Salvius i Stockholm. Skalden förklädde sig i svartbrun peruk och lösskägg och väl framme i huvudstaden uppvaktade han Salvius med en supplik, dvs en böneskrift, på tyska, i vilken han förklarade sin situation samtidigt som han erbjöd sig att som gottgörelse bli konungens spion i det förestående kriget i Tyskland. Den som skulle utforska fienden, menade Wivallius, behövde speciella kunskaper:
Han måste kunna bedraga italienarne med arglistighet,
fransosen med komplimenter och prat, tyskarne med
skryt, engelsmännen med sockersöta mandlar,
holländarne med girighet och - att jag inte må glömma
danskarne - dem måste man med deras egen falskhet
kunna artigt vexera, att icke säga bedraga. En sådan sälle
har något att lära av mig: att ibland kunna spela adelsman,
ibland bonde och ibland en fattig fan.
 |
| Johan Adler Salvius (1590-1652) |
Kungen lät hälsa genom Salvius att han inte tog illa vid sig av skaldens framfart och att han inte hade någon onåd till honom, men genom Per Banér befallde han Wivallius att inställa sig i kansliet för att tala mer om saken.
Kung Kristians dom
Strax därpå fick Ulf Grips bror Anders, som var jurist, företräde hos konungen där han lyckades utverka att Wivallius skulle straffas om man kunde gripa honom. När skalden fick höra detta, och att man redan gripit hans betjäntgosse, beslöt han sig för att, med ståthållare Lars Skyttes mannar tätt i hälarna, omedelbart fly till Tyskland.
Med sin betjäntgosse, som sluppit lös efter förhör, flydde han söderut till Bråviken vid Berga för att om möjligt presentera sig för konungen som skulle passera där på sin väg mot Tyskland. Eftersom konungen redan rest förbi, beslöt han sig för att söka audiens på tysk mark där han var utom räckhåll för sina fiender.
Betjäntpojken lämnade han hos prästen vid Bråviken och av honom lånade han också en vadmalsrock i vilken han förklädde sig under den fortsatta resan. Efter hand lade han av rocken och brukade ett pass utställt på ädlingen Nils Posse. Denne skulle rest före Maria Eleonora och anordnat hennes överfart till Preussen men resan ställdes in. Wivallius, som kommit över passet, utgav sig för att vara Posse och kunde därmed bruka fria skjutshästar ned till Kalmarsund. Där var emellertid motvinden så svår att han, trots den livsfara detta medförde, beslöt att färdas till Tyskland genom Danmark.
I Växjö domkapitel behandlades just då frågan om skilsmässa mellan honom och Gertrud, något som med säkerhet nådde hans öron. Mycket talar för att det var kärleken till henne som förmådde honom att bege sig mot Björkeberga för att försöka övertala Grip att acceptera honom. Detta var ett högt spel och han greps, trots sin förklädnad, den 13 juli 1630 av danske konungens fogde en halvmil från godset.
Samma natt skrev han ett brev till Grip där han hoppades få komma i hans gunst:
Oansett jag icke densamma är som den, jag mig för
Eder utgav med namnet, så är jag dock en sådan
person, som kan förvärva det, jag icke haver ärvt. Och
om jag än skulle dö, så dör jag dock för den trohets
skull, som jag till Eder dotter drager och henne skyldig
är, ty för Gud är hon min äkta maka, som med min
person (och icke, med namnet) ärligen vigd är.
Hans "Käre svärfader" Grip for dit i fullt raseri och transporterade fången till sin gård där han hårt skruvad i bojor låstes in i en källare. Hanklovarna skruvades så hårt att " köttet svullnade över järnet och blodet bulnade under naglarna". Grip reste sedan till Köpenhamn och begärde inför Kristian IV att Wivallius skulle avrättas för sina brott.
Skalden hävdar att han i sin källare lyckades få till stånd ett hemlig samtal med Gertrud. Hon bad honom då att inte avslöja att hon själv vetat om hans rätta namn redan före giftermålet. Hon ville att Wivallius skulle hävda inför rätten att de gift sig med hennes föräldrars vilja vilket de inte skulle kunna förneka. På så sätt skulle han kunna vinna henne tillbaka med rätten på sin sida. Huruvida detta påstående stämmer överens med faktiska händelser är svårt att veta, men vissa omständigheter talar för att det kan vara sant.
Han fördes till Kristianstad och spärrades in på den nybyggda fästningen för att sedan ställas inför rätta i staden. Wivallius lyckades verkligen bevisa att Grip frivilligt givit honom sin dotter och att kistorna varit hennes hemgift. I brist på bevis måste man frikänna honom, men Grip lyckades slutligen få honom fälld för det falska passet. Efter att först ha dömts till döden frikändes Wivallius efter ett överklagande, men den danske kungen ingrep och dömde honom åter till döden. Han sländes i en spjälad träkista som placerades på torget och hånades av allmogen: "jag kunde där varken gå eller stå, utan låg bunden till händer och fötter i runda tio veckor, som jag aldrig stod på min fot, utan låg där i sådan illaluktande stank som hade jag varit en hund".
När han nu väntade på att föras till sin avrättning i Köpenhamn, lyckades han med hjälp av vänner övertala vakten att fly med honom till Stockholm. Den 13 juli 1631 anlände han till huvudstaden och blev omedelbart gripen och ställd inför Svea hovrätt för att förhöras.
En fängslad djäkne i trettioårsåldern, Ericus Petri, hade angivit skalden för att vara katolik vilket var en allvarlig anklagelse som kunde leda till dödsstraff. Visserligen hade han under sina resor ibland rört sig i jesuitkretsar, men orsaken till att han blev angiven vilade troligen på andra grunder. Wivallius var en omtalad person och hans äventyr var kända av den svenska allmänheten. Detta kunde i sig vara tillräckligt för att få sitt namn inblandat i en rättssak.
Ericus Petri hade brutit sig in i Ornö kyrka i Stockholms skärgård. Där hade han stulit mässhaken, guldfransarna som omslöt altaret, Nya testamentet och en psalmbok samt druckit ur tre stop av kommunionsvinet. Vid altaret hade han lämnat efter sig hädiska dikter och förespått katolicismens återkomst till Sverige.
Ericus dryckenskap var långt gången och hans fattigdom hade gjort honom halvt vansinnig, men papistskräcken var så stor i landet att man var övertygad om att man kommit en stor sammansvärjning på spåren. Han greps snart och under förhören angav han en Andreas Anundi som övertalat honom att bli katolik. Denne mystiske person hade sagt sig ha åtskilliga stallbröder och av dessa stod hans "svurne broder" Wivallius honom närmast.
Den förvirrade Ericus underkastades sedan tortyr, då han namngav ett flertal misstänkta jesuiter som medbrottslingar. Den 5 oktober befalldes slottsfogden Samuel Påfvelsson "att han skulle säga honom döden till och att han på nästkommande måndag skulle ledas ut på rättarplatsen och läggas på fem stegel". Kyrkoherden mäster Jacob lät efter avrättningen meddela att Ericus när han dog inte längre "i någon trosartikel var ense med papisterna".
Kajaneborgs fästning
Eftersom Wivallius angivits innan Ericus lagts på pinobänken var detta särskilt graverande, men skalden kunde framgångsrikt hävda sin oskuld inför hovrätten. Han hade säkert blivit frigiven i brist på bevis om inte en oväntad händelse hade inträffat. När han tidigare flydde från fängelset i Kristianstad, lämnade han ett brev efter sig där bjöd in sin åklagare, den "ogudaktige fogden" Henrik Jensen, att inom tre veckor möta honom i Stockholm för att fortsätta processen i svensk domstol.
Fästningsmuren på Kajaneborg var av sten och tre och en halv meter tjock. Inne i själva muren fanns en liten trekantig, fönsterlös håla utan toalett eller rökgång. Efter att först ha vistats ett år i fängelse på Uleåborg tvingades Wivallius under mer än fem års tid kämpa mot hunger och köld i denna lilla cell. För att inte bli galen tilläts han använda ljus och skrivdon och fängelsetiden blev därför trots allt fylld av livgivande skaparkraft.
Midsommardagen 1637 antecknar han i förtvivlan att han är - "allaredo så fördärvad, att jag icke förmår sitta och bocka mig över bordet. Jag är över mitt bröst helt uppsvullen och så styv i mina lemmar, att jag knappt orkar till sängen." Vid ett annat tillfälle klagar han över sina svullna händer och den olidliga stank som kom av att han "måst göra mitt livs nödtorft inne i fängelset hos mig". Han författade många skrifter och dikter, av vilket det mesta har gått förlorat, samt ett större diktverk kallat Svea rikes ringmur. Allt detta lät han rådsherrarna i stockholm ta del av i hopp om att få nåd, men det var först i mars 1641 som landshövding Wernstedt, som engagerat sig för hans sak, lyckades få honom frigiven. Då gav rådsherrarna order om att Wivallius "som en sådan lång och rum tid uti fängelset haver pliktat" skulle friges och föras till Stockholm.
Vid tiden för frigivandet, då Wivallius var 36 år gammal, skrev han sin kanske mest älskade visa: Klagovisa över denna torra och kalla vår. (Lyssna: Ulf Bagge sjunger sin tonsättning av visan http://www.youtube.com/user/wivallius05#p/u/24/iqwZouSVCl8 )
Efter den hårda behandling han blivit utsatt för, kunde man förvänta sig att han blivit bitter och bruten, men klagovisan tillhör det vackraste som skrivits i svensk litteratur.
När han nu väntade på att föras till sin avrättning i Köpenhamn, lyckades han med hjälp av vänner övertala vakten att fly med honom till Stockholm. Den 13 juli 1631 anlände han till huvudstaden och blev omedelbart gripen och ställd inför Svea hovrätt för att förhöras.
En fängslad djäkne i trettioårsåldern, Ericus Petri, hade angivit skalden för att vara katolik vilket var en allvarlig anklagelse som kunde leda till dödsstraff. Visserligen hade han under sina resor ibland rört sig i jesuitkretsar, men orsaken till att han blev angiven vilade troligen på andra grunder. Wivallius var en omtalad person och hans äventyr var kända av den svenska allmänheten. Detta kunde i sig vara tillräckligt för att få sitt namn inblandat i en rättssak.
Ericus Petri hade brutit sig in i Ornö kyrka i Stockholms skärgård. Där hade han stulit mässhaken, guldfransarna som omslöt altaret, Nya testamentet och en psalmbok samt druckit ur tre stop av kommunionsvinet. Vid altaret hade han lämnat efter sig hädiska dikter och förespått katolicismens återkomst till Sverige.
Ericus dryckenskap var långt gången och hans fattigdom hade gjort honom halvt vansinnig, men papistskräcken var så stor i landet att man var övertygad om att man kommit en stor sammansvärjning på spåren. Han greps snart och under förhören angav han en Andreas Anundi som övertalat honom att bli katolik. Denne mystiske person hade sagt sig ha åtskilliga stallbröder och av dessa stod hans "svurne broder" Wivallius honom närmast.
Den förvirrade Ericus underkastades sedan tortyr, då han namngav ett flertal misstänkta jesuiter som medbrottslingar. Den 5 oktober befalldes slottsfogden Samuel Påfvelsson "att han skulle säga honom döden till och att han på nästkommande måndag skulle ledas ut på rättarplatsen och läggas på fem stegel". Kyrkoherden mäster Jacob lät efter avrättningen meddela att Ericus när han dog inte längre "i någon trosartikel var ense med papisterna".
Kajaneborgs fästning
Eftersom Wivallius angivits innan Ericus lagts på pinobänken var detta särskilt graverande, men skalden kunde framgångsrikt hävda sin oskuld inför hovrätten. Han hade säkert blivit frigiven i brist på bevis om inte en oväntad händelse hade inträffat. När han tidigare flydde från fängelset i Kristianstad, lämnade han ett brev efter sig där bjöd in sin åklagare, den "ogudaktige fogden" Henrik Jensen, att inom tre veckor möta honom i Stockholm för att fortsätta processen i svensk domstol.
Här är Gud ske lov mitt fädernesland och här är så
god kristen rätt som i Danmark. Men det lider man
icke hos oss, att man står så och brukar mun och
okvädar folk inför rätten och inte att man är så lätt-
färdig, att man som Henrik Jensen gjort i Danmark
ger sig fan inför domstolen.
En förvånad Wivallius kunde konstatera att hans plågoande följt hans inbjudan och efter det att denne informerat riksrådet om skaldens bedrifter i Danmark hölls han kvar i fängelset i avvaktan på den danske kungens besked. Kung Kristian hade ju dömt honom till döden, men Gabriel Oxenstierna lovade honom att "den sak, som Danmark vidkommer, går oss icke så högt an".
Efter det att Ulf Grips rättegångsombud anlänt från Kristianstad rullades hela Björkebergaaffären därmed upp på nytt. Wivallius försvarade sig väl och Svea hovrätt samlade på sig rättegångshandlingar av imponerande mått, där brev, vittnesinlagor och dikter på svenska och latin vittnade om skaldens oskuld. Den 5 februari 1633 konstaterade hovrätten att saken inte kunde tas upp på nytt, eftersom dom var fälld i Danmark. Ändå ville man ge Wivallius en rejäl uppsträckning, eftersom han uppträtt under falskt namn men kunde inte hitta någon paragraf för detta. Däremot fanns det i den romerska rätten en punkt som gjorde deportation och indragning av den dömdes ägodelar möjlig. Innan verkställighet kunde ske prövades saken inför riksrådet. Greve Per Banér yttrade: "Det är intet tvivel att han är en skälm, men till livet kan han fördenskull intet dömas, utan till stupone eller att honom brännas märke i pannan."
Wivallius hade blivit släppt mot borgen, och då han blev varse hur tongångarna gick flydde han hals över huvud. Han infångades den 1 juni 1634 och i oktober samma år deporterades han till Kajaneborgs fästning. När han skulle föras bort till sitt förfärliga fängelse i den finska ödemarken, skrev han en av sina mest älskade visor Varer nu glad mina fiender all.
Vid samma tid som Wivallius dömdes benådades Johannes Messenius, dramatiker, författare och historiker, från det fängelse Wivallius skulle spärras in i. Messenius fängelsetid varade i 18 år.
 |
| Johannes Messenius 1579-1636 |
Midsommardagen 1637 antecknar han i förtvivlan att han är - "allaredo så fördärvad, att jag icke förmår sitta och bocka mig över bordet. Jag är över mitt bröst helt uppsvullen och så styv i mina lemmar, att jag knappt orkar till sängen." Vid ett annat tillfälle klagar han över sina svullna händer och den olidliga stank som kom av att han "måst göra mitt livs nödtorft inne i fängelset hos mig". Han författade många skrifter och dikter, av vilket det mesta har gått förlorat, samt ett större diktverk kallat Svea rikes ringmur. Allt detta lät han rådsherrarna i stockholm ta del av i hopp om att få nåd, men det var först i mars 1641 som landshövding Wernstedt, som engagerat sig för hans sak, lyckades få honom frigiven. Då gav rådsherrarna order om att Wivallius "som en sådan lång och rum tid uti fängelset haver pliktat" skulle friges och föras till Stockholm.
Vid tiden för frigivandet, då Wivallius var 36 år gammal, skrev han sin kanske mest älskade visa: Klagovisa över denna torra och kalla vår. (Lyssna: Ulf Bagge sjunger sin tonsättning av visan http://www.youtube.com/user/wivallius05#p/u/24/iqwZouSVCl8 )
Efter den hårda behandling han blivit utsatt för, kunde man förvänta sig att han blivit bitter och bruten, men klagovisan tillhör det vackraste som skrivits i svensk litteratur.
Ulf Grip dog först 1644 och fick därför uppleva att hans "käre son" blivit benådad, och Gertrud åldrades på Björkeberga där hon kom att leva hela sitt liv. Hon gifte sig med en dansk adelsman, men efter sju års barnlöst äktenskap avled hon 1656 på fädernesgården.
Ärlig och manhaftig
Under de år som följde på frigivandet skrev Wivallius först och främst tillfällesdikter till bröllop, begravningar och andra högtider. Under åren som gick tillägnade han sig goda kunskaper i juridik, och de processer han personligen genomlidit hade skaffat honom praktisk erfarenhet i advokatyrket.
Efter det danska krigets slut blev den unge Magnus Gabriel De la Gardie chef för det nybildade hovregementet. De la Gardie insåg Wivallius stora begåvning och utnämnde honom 1646 till auditör vid regementet, alltså en juridiskt rådgivande ämbetsmannabefattning jämförbar med en krigsdomares. Lönen var inte mindre än 1 404 daler silvermynt per år vilket var en betydande summa.
I hörnet av Köpmangatan och Kindstugatan ägde Thomas Albrechtson Ellertz ett hus. Han var köpman och krögare och i huset fanns också källaren Noaks ark som han själv drev. Han sålde huset 1652 för 2 400 riksdaler specier, vilket var en avsevärd summa. Han ägde också ett annat hus vid Tyska kyrkan.
Thomas Ellertz och Wivallius var vänner sedan några år och så småningom gifte sig skalden med krögarens sextonåriga dotter Mahlin. Tillsammans fick de fyra barn. I maj 1645 flyttade Wivallius hem till fädernegården tillsammans med sin hustru och svärfar och en kort tid därefter lät han friköpa hemmanet. Han fortsatte att driva sina processer i Stockholm och var därför ofta på resande fot mellan gården och huvudstaden.
Grannsämjan vid Wivalla var inte god och i synnerhet var det grannen Per Månsson som ställde till besvär. Ett år stämde auditören sin granne i fem mål för att bl.a. ha kört över hans ägor, för att ha skadat ett sto och för "en befängd ko". Vid ett annat tillfälle försökte Wivallius hindra några drängar från att stjäla hö, men då fick han "11 blånader och blodsår i huvudet och annorstädes". En annan granne fick böta tre mark därför att hans hund bitit ihjäl två grisar för Wivallius och dömdes också till att återställa förlusten med två fullgoda grisar "dem auditören sade sig vilja giva till de fattige".
Det var inte alldeles ofarligt att vara advokat i Stockholm. Av sin motpart i rätten blev han en gång "slagen tre mordiska sår med kniv". Annars levde han tämligen gott på att driva processer för olika klienters räkning. Några advokater i egentlig mening fanns det inte i Sverige på den här tiden. De kom ju först under senare delen av 1800-talet, men det fanns ett slags rättsliga ombud utan juridisk skolning och ofta med tvivelaktig moral. Wivallius var däremot väl förtrogen med rättsproceduren genom de processer vari han agerat i egen sak. Hans stora begåvning och överlägsenhet i talekonsten ställde honom i det närmaste utan all jämförelse bland dessa juridiska prokuratorer.
Redan innan det första året gått tillända sedan han avtjänat sitt straff på Kajaneborg, slöt han ett synnerligen gott kontrakt med änkan Malin Mattsdotter i Brunnsgränd. Hennes döde far hade utestående fordringar hos handlare i Norrland när han avled, vilket tillsammans med det övriga arvet uppgick till hela 25 000 daler. Eftersom utredningsmannen inte lämnat någon redovisning engagerade änkan Wivallius för att om möjligt få del av arvet.
Kontraktet gick ut på att denne skulle få en åttondel av allt han lyckades vinna åt sin klient samt fri kost och logi på värdshuset för sig och sin dräng och en betjäntpojke så länge processen varade. Kontraktet skrevs på sommaren 1642 och målet avslutades i hovrätten sommaren 1648.
Utredningsmannen frikändes och två av hovrättens ledamöter yrkade på att "Wivallius, som denna aktion genom så många illistiga ränker och illfundiga praktiker drivit haver", borde bli dömd till 100 daler i böter, men detta beviljades inte. Wivallius hade lyckats utpressa 2 000 daler år sin klient och änkan tillerkändes ytterligare 184 daler kopparmynt, men då ska man komma ihåg att hon redan betalat över 1 000 daler kontant till sitt biträde. Wivallius hade haft det bra på värdshuset, blivit skyldig "200 daler i vinkällaren", samt även tagit kläde "ur köpmansboden", allt på änkans bekostnad.
Wivallius vistades mestadels i Stockholm tilsammans med de fyra kompanier "som vid hovet komparera", men ibland reste han ut i landet för att närvara vid olika mönstringar och rättegångar. Han återvände 1650 från vistelser i Östergötland och Södermanland tillsamman med de kompanier som han varit inkvarterad med där för att tjänstgöra vid drottning Kristinas kröning. För detta betalades han 24 daler och 24 öre extra i lön. Året därpå tog han avsked från auditörstjänsten och fick ett mycket fördelaktigt tjänstgöringsbetyg. Regeringen kungjorde redan 1648 i ett öppet brev sin belåtenhet med hans tjänster och beviljade honom skattefrihet för gården i Wivalla som då blivit hans.
Han fortsatte att dikta, men i huvudsak var det som advokat han verkade till sin död. Som sådan var han förslagen och en del fick betala dyrt för hans hjälp. Det hände att man i domstolarna varnade hans klienter och uppmanade dem att söka sig ett annat ombud. Samtidigt som Wivallius dömdes till fästning 1633 och förklarats som "en skälm och bedragare", hade hans namn spikats upp på Stortorgets skampåle. Denna åtgärd tog heder och ära av skalden för många år framåt. Nu hade han av drottningen förklarats vara en "tro tjänare, ärlig och manhaftig", ett mycket viktigt nådebevis från högsta ort och därmed var den förra domen upphävd. Trots detta förbjöd rådsturätten honom att närvara där som juridiskt biträde för sina klienter. Man hänvisade då till att namnet varit uppspikat på kåken. Wivallius kringgick helt sonika detta genom att anlita en ställföreträdare som presenterade hans i förväg skrivna inlagor.
Hovrätten ansåg däremot att Wivallius var fullt respektabel och hänvisade, när någon satte skaldens ära i tvivelsmål, till att han var hovauditör och dessutom tilläts sitta vid samma bord som De la Gardie.
Sedan Wivallius tagit avsked från auditörstjänsten 1651 fortsatte han troligen som frilansande advokat i Stockholm, där han bosatte sig med sin familj till 1657. Då flyttade de tillbaka till Wivalla, men han själv pendlade mellan gården och huvudstaden för att kunna fortsätta driva sina processer. Den sista gången han besökte Stockholm hade han Mahlin med sig. Trots många vådliga äventyr, dödshot och fängelsevistelser hade hans järnfysik och enastående vitalitet stått honom bi, men nu vid 64 års ålder sviktade hans hälsa. Han dog i Stockholm den 6 april 1669 "efter en långsam, utstånden sjukdom" och efterlämnade "4 stycken omyndige och mestadels små faderlöse barn".
Mahlin skrev till regeringen och anhöll om bistånd till begravningen. Hon förklarade att det inte fanns några pengar i dödsboet, eftersom Wivallius blivit utblottad "förmedels sjukdom, långa och mödosamma rättegångsprocesser och andra olägenheter".
Efter fyra månaders väntan kom skalden i jorden. Regeringen bidrog med 500 daler silvermynt och De la Gardie ökade summan med 4 riksdaler ur egen kassa. Den 29 augusti begravdes Wivallius på Katarina kyrkogård och änkan fick betala det avsevärda beloppet 35 daler "för jorden, alla klockor, päll och bår".
Mahlin Ellertz hade varit gift i 24 år med den store skalden och tillsammans hade satt fyra barn till världen. Hon överlevde sin man med många år och togs 1690 in på S. Johannis Hospital eller fattighus, där hon slutligen avled.
Ärlig och manhaftig
Under de år som följde på frigivandet skrev Wivallius först och främst tillfällesdikter till bröllop, begravningar och andra högtider. Under åren som gick tillägnade han sig goda kunskaper i juridik, och de processer han personligen genomlidit hade skaffat honom praktisk erfarenhet i advokatyrket.
Efter det danska krigets slut blev den unge Magnus Gabriel De la Gardie chef för det nybildade hovregementet. De la Gardie insåg Wivallius stora begåvning och utnämnde honom 1646 till auditör vid regementet, alltså en juridiskt rådgivande ämbetsmannabefattning jämförbar med en krigsdomares. Lönen var inte mindre än 1 404 daler silvermynt per år vilket var en betydande summa.
I hörnet av Köpmangatan och Kindstugatan ägde Thomas Albrechtson Ellertz ett hus. Han var köpman och krögare och i huset fanns också källaren Noaks ark som han själv drev. Han sålde huset 1652 för 2 400 riksdaler specier, vilket var en avsevärd summa. Han ägde också ett annat hus vid Tyska kyrkan.
Thomas Ellertz och Wivallius var vänner sedan några år och så småningom gifte sig skalden med krögarens sextonåriga dotter Mahlin. Tillsammans fick de fyra barn. I maj 1645 flyttade Wivallius hem till fädernegården tillsammans med sin hustru och svärfar och en kort tid därefter lät han friköpa hemmanet. Han fortsatte att driva sina processer i Stockholm och var därför ofta på resande fot mellan gården och huvudstaden.
Grannsämjan vid Wivalla var inte god och i synnerhet var det grannen Per Månsson som ställde till besvär. Ett år stämde auditören sin granne i fem mål för att bl.a. ha kört över hans ägor, för att ha skadat ett sto och för "en befängd ko". Vid ett annat tillfälle försökte Wivallius hindra några drängar från att stjäla hö, men då fick han "11 blånader och blodsår i huvudet och annorstädes". En annan granne fick böta tre mark därför att hans hund bitit ihjäl två grisar för Wivallius och dömdes också till att återställa förlusten med två fullgoda grisar "dem auditören sade sig vilja giva till de fattige".
Det var inte alldeles ofarligt att vara advokat i Stockholm. Av sin motpart i rätten blev han en gång "slagen tre mordiska sår med kniv". Annars levde han tämligen gott på att driva processer för olika klienters räkning. Några advokater i egentlig mening fanns det inte i Sverige på den här tiden. De kom ju först under senare delen av 1800-talet, men det fanns ett slags rättsliga ombud utan juridisk skolning och ofta med tvivelaktig moral. Wivallius var däremot väl förtrogen med rättsproceduren genom de processer vari han agerat i egen sak. Hans stora begåvning och överlägsenhet i talekonsten ställde honom i det närmaste utan all jämförelse bland dessa juridiska prokuratorer.
Redan innan det första året gått tillända sedan han avtjänat sitt straff på Kajaneborg, slöt han ett synnerligen gott kontrakt med änkan Malin Mattsdotter i Brunnsgränd. Hennes döde far hade utestående fordringar hos handlare i Norrland när han avled, vilket tillsammans med det övriga arvet uppgick till hela 25 000 daler. Eftersom utredningsmannen inte lämnat någon redovisning engagerade änkan Wivallius för att om möjligt få del av arvet.
Kontraktet gick ut på att denne skulle få en åttondel av allt han lyckades vinna åt sin klient samt fri kost och logi på värdshuset för sig och sin dräng och en betjäntpojke så länge processen varade. Kontraktet skrevs på sommaren 1642 och målet avslutades i hovrätten sommaren 1648.
Utredningsmannen frikändes och två av hovrättens ledamöter yrkade på att "Wivallius, som denna aktion genom så många illistiga ränker och illfundiga praktiker drivit haver", borde bli dömd till 100 daler i böter, men detta beviljades inte. Wivallius hade lyckats utpressa 2 000 daler år sin klient och änkan tillerkändes ytterligare 184 daler kopparmynt, men då ska man komma ihåg att hon redan betalat över 1 000 daler kontant till sitt biträde. Wivallius hade haft det bra på värdshuset, blivit skyldig "200 daler i vinkällaren", samt även tagit kläde "ur köpmansboden", allt på änkans bekostnad.
Wivallius vistades mestadels i Stockholm tilsammans med de fyra kompanier "som vid hovet komparera", men ibland reste han ut i landet för att närvara vid olika mönstringar och rättegångar. Han återvände 1650 från vistelser i Östergötland och Södermanland tillsamman med de kompanier som han varit inkvarterad med där för att tjänstgöra vid drottning Kristinas kröning. För detta betalades han 24 daler och 24 öre extra i lön. Året därpå tog han avsked från auditörstjänsten och fick ett mycket fördelaktigt tjänstgöringsbetyg. Regeringen kungjorde redan 1648 i ett öppet brev sin belåtenhet med hans tjänster och beviljade honom skattefrihet för gården i Wivalla som då blivit hans.
Han fortsatte att dikta, men i huvudsak var det som advokat han verkade till sin död. Som sådan var han förslagen och en del fick betala dyrt för hans hjälp. Det hände att man i domstolarna varnade hans klienter och uppmanade dem att söka sig ett annat ombud. Samtidigt som Wivallius dömdes till fästning 1633 och förklarats som "en skälm och bedragare", hade hans namn spikats upp på Stortorgets skampåle. Denna åtgärd tog heder och ära av skalden för många år framåt. Nu hade han av drottningen förklarats vara en "tro tjänare, ärlig och manhaftig", ett mycket viktigt nådebevis från högsta ort och därmed var den förra domen upphävd. Trots detta förbjöd rådsturätten honom att närvara där som juridiskt biträde för sina klienter. Man hänvisade då till att namnet varit uppspikat på kåken. Wivallius kringgick helt sonika detta genom att anlita en ställföreträdare som presenterade hans i förväg skrivna inlagor.
 |
| Magnus Gabriel De la Gardie |
Mahlin skrev till regeringen och anhöll om bistånd till begravningen. Hon förklarade att det inte fanns några pengar i dödsboet, eftersom Wivallius blivit utblottad "förmedels sjukdom, långa och mödosamma rättegångsprocesser och andra olägenheter".
Efter fyra månaders väntan kom skalden i jorden. Regeringen bidrog med 500 daler silvermynt och De la Gardie ökade summan med 4 riksdaler ur egen kassa. Den 29 augusti begravdes Wivallius på Katarina kyrkogård och änkan fick betala det avsevärda beloppet 35 daler "för jorden, alla klockor, päll och bår".
Mahlin Ellertz hade varit gift i 24 år med den store skalden och tillsammans hade satt fyra barn till världen. Hon överlevde sin man med många år och togs 1690 in på S. Johannis Hospital eller fattighus, där hon slutligen avled.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar