Lars Wivallius - Äventyrare och drottningens hovauditör

Efter att ha avslutat sin korta studietid vid Uppsala universitet reste Wivallius till Trondheim. Därifrån tog han sig till Hamburg och tog värvning som soldat åt holländarna i kriget mot Spanien. Redan efter åtta dagar föll staden Breda i spanjorernas händer och Wivallius fick avsked. Det är inte omöjligt att han träffade Erik Gyllenstierna i Holland, eftersom denne studerade vid universitetet i Leiden vid den här tiden.
     I England började han umgås med adelsmän och tillsammans med en av sina nyförvärvade engelska vänner reste han till Danzig där han lärde känna poeten Johannes Plavius. Här rörde han sig i kretsen kring Sigismund och vistades bland Jesuiter. Troligen gick han över till katolisismen, för när de svenska trupperna närmade sig Danzig i juni 1626 flydde han förklädd från sina egna landsmän på en gödselkärra. Han befann sig i Nürnberg     1627, men dessförinnan hade han besökt Frankrike, Italien och Österrike. Förbittrade fordringsägare, som Wivallius lämnat efter sig på sin väg, hörde av sig och därför lät man kasta honom i gäldtornet. Rådet i Nürnberg gjorde efterforskningar om friherren som bl a hänvisat till fältmarskalken Herman Wrangel och dennes gemål Katarina Gyllenstierna. I maj 1628 erkände Wivallius vem han var och sattes i ett sämre fängelse, "in das loch" - "hålet". Fängelset låg i källarvalven under stadens gamla rådhus och bestod av femton medeltida celler. I dag är das loch ett museum. 

Cell i Nürnbergs medeltida fängelse

    Emellertid fortsatte han att skicka sina skrivelser till rådsherrarna och försökte också beveka dessa med sina teckningar och dikter. Senare skrev han:  "... jag haver  ritat ett stycke i Nürnberg, vilket ännu där hänger i Rådkunstkammer, för vilket stycke många grevar 
och friherrar av kejsarens armada bådo för mig, att mig tillgavs allt vad jag var skyldig bliven och blev demitterat av min arrest".
    Den 26 september benådades han, "ehuru han ett skamligt livsstraff förtjänade", på villkor att han erkände allt inför sittande rådhusrätt. Vid frisläppandet var han svårt sjuk och rådet beslöt att en läkare skulle vårda honom. 
    Efter drygt en månad gav han sig åter ut på vandring, bara för att gripas igen i Bamberg, ett par mil därifrån. I Bamberg hade han förfört en gift borgarfru, och i fångtornet där han satt hade han haft "collition" med en annan kvinna från staden. Det är oklart hur han lyckades bli fri, men i början av 1629 tillfångatogs han av Wallensteins trupper i Magdeburg.


Han spärrades in i klostret i Jerichow och efter åtminstone sju månader lyckades han fly. Sjövägen försökte han ta sig till Sverige, men fartyget prejades av Tillys trupper.  Han misstänktes för  spioneri och Tilly själv lär ha förhört honom, men på något sätt lyckades Wivallius tala sig fri och fick dessutom ett äkta pass på sitt falska namn. När han sedan reste genom Danmark, eskorterad av svenska officerare, hyllades han av de danska adelsmännen. 

    Norr om Hässleholm, i Björkeberga, lärde han känna den danske adelsmannen Ulf Grip. Det dröjde inte länge förrän den unge friherren var förlovad med Grips dotter Gertrud. Kort därefter skickades dottern till släktingar i Småland och i Visseltofta, alldeles vid svenska gränsen, stannade hon till vid prästgården. Snart dök också Wivallius upp och tillsamans övertalade de prästen att viga dem samman. Därefter skickades prästfrun till Björkeberga med ett brev för att få Grip att acceptera giftermålet. 

    Brudparet planerade att fly till Holland där Wivallius skulle söka nåd hos den svenske kungen, genom dennes hovmarskalk som vistades där, men först reste de hem till Grip. Genom att påstå att ett krig skulle utbryta mellan Sverige och Danmark lyckades Wivallius förmå "svärfadern" att vidta drastiska åtgärder. Denne packade ned familjens dyrbaraste ägodelar i tolv kistor och bad Wivallius ta med sig dessa till sitt släktgods i Sverige till dess kriget var över.

    Komna till Hälsingborg lastades godset på en båt med destination Holland, men de fick snart vända om eftersom Gertrud drabbades av svår sjösjuka i det hårda vädret. Efter att ha fört henne tillbaka till hennes far drog Wivallius så småningom ensam sin färde till Holland, men först sålde han innehållet i sju av kistorna i Göteborg. Hovmarskalk von Falkenberg hjälpte honom emellertid inte utan befallde honom att "draga genast hem" . Han återvände därför till Göteborg där han fick veta att han var avslöjad och efterlyst i hela riket. Meningen var nu att han skulle ta sig till Stockholm för att söka nåd hos Gustav Adolf, men vägen var lång och farofylld och genom att han blev varnad av en vän undvek han med nöd att bli gripen redan i Mariestad.

    I Uppsala lyckades han utverka ett rekommendationsbrev av sin professor Laurentius Wallius till dennes betydande vän Adler Salvius i Stockholm. Skalden förklädde sig i svartbrun peruk och lösskägg och väl framme i huvudstaden uppvaktade han Salvius med en supplik, dvs en böneskrift, på tyska, i vilken han förklarade sin situation samtidigt som han erbjöd sig att som gottgörelse bli konungens spion i det förestående kriget i Tyskland. Den som skulle utforska fienden, menade Wivallius, behövde speciella kunskaper:

Han måste kunna bedraga italienarne med arglistighet,

fransosen med komplimenter och prat, tyskarne med

skryt, engelsmännen med sockersöta mandlar,

holländarne med girighet och - att jag inte må glömma

danskarne - dem måste man med deras egen falskhet

kunna artigt vexera, att icke säga bedraga. En sådan sälle

har något att lära av mig: att ibland kunna spela adelsman,

ibland bonde och ibland en fattig fan.

Johan Adler Salvius (1590-1652)

Kungen lät hälsa genom Salvius att han inte tog illa vid sig av skaldens framfart och att han inte hade någon onåd till honom, men genom Per Banér befallde han Wivallius att inställa sig i kansliet för att tala mer om saken.

Kung Kristians dom

Strax därpå fick Ulf Grips bror Anders, som var jurist, företräde hos konungen där han lyckades utverka att Wivallius skulle straffas om man kunde gripa honom. När skalden fick höra detta, och att man redan gripit hans betjäntgosse, beslöt han sig för att, med ståthållare Lars Skyttes mannar tätt i hälarna, omedelbart fly till Tyskland.

    Med sin betjäntgosse, som sluppit lös efter förhör, flydde han söderut till Bråviken vid Berga för att om möjligt presentera sig för konungen som skulle passera där på sin väg mot Tyskland. Eftersom konungen redan rest förbi, beslöt han sig för att söka audiens på tysk mark där han var utom räckhåll för sina fiender.

    Betjäntpojken lämnade han hos prästen vid Bråviken och av honom lånade han också en vadmalsrock i vilken han förklädde sig under den fortsatta resan. Efter hand lade han av rocken och brukade ett pass utställt på ädlingen Nils Posse. Denne skulle rest före Maria Eleonora och anordnat hennes överfart till Preussen men resan ställdes in. Wivallius, som kommit över passet, utgav sig för att vara Posse och kunde därmed bruka fria skjutshästar ned till Kalmarsund. Där var emellertid motvinden så svår att han, trots den livsfara detta medförde, beslöt att färdas till Tyskland genom Danmark.

    I Växjö domkapitel behandlades just då frågan om skilsmässa mellan honom och Gertrud, något som med säkerhet nådde hans öron. Mycket talar för att det var kärleken till henne som förmådde honom att bege sig mot Björkeberga för att försöka övertala Grip att acceptera honom. Detta var ett högt spel och han greps, trots sin förklädnad, den 13 juli 1630 av danske konungens fogde en halvmil från godset.

    Samma natt skrev han ett brev till Grip där han hoppades få komma i hans gunst:

Oansett jag icke densamma är som den, jag mig för

Eder utgav med namnet, så är jag dock en sådan

person, som kan förvärva det, jag icke haver ärvt. Och

om jag än skulle dö, så dör jag dock för den trohets

skull, som jag till Eder dotter drager och henne skyldig

är, ty för Gud är hon min äkta maka, som med min

person (och icke, med namnet) ärligen vigd är.

Hans "Käre svärfader" Grip for dit i fullt raseri och transporterade fången till sin gård där han hårt skruvad i bojor låstes in i en källare. Hanklovarna skruvades så hårt att " köttet svullnade över järnet och blodet bulnade under naglarna". Grip reste sedan till Köpenhamn och begärde inför Kristian IV att Wivallius skulle avrättas för sina brott.

    Skalden hävdar att han i sin källare lyckades få till stånd ett hemlig samtal med Gertrud. Hon bad honom då att inte avslöja att hon själv vetat om hans rätta namn redan före giftermålet. Hon ville att Wivallius skulle hävda inför rätten att de gift sig med hennes föräldrars vilja vilket de inte skulle kunna förneka. På så sätt skulle han kunna vinna henne tillbaka med rätten på sin sida. Huruvida detta påstående stämmer överens med faktiska händelser är svårt att veta, men vissa omständigheter talar för att det kan vara sant.

    Han fördes till Kristianstad och spärrades in på den nybyggda fästningen för att sedan ställas inför rätta i staden. Wivallius lyckades verkligen bevisa att Grip frivilligt givit honom sin dotter och att kistorna varit hennes hemgift. I brist på bevis måste man frikänna honom, men Grip lyckades slutligen få honom fälld för det falska passet. Efter att först ha dömts till döden frikändes Wivallius efter ett överklagande, men den danske kungen ingrep och dömde honom åter till döden. Han sländes i en spjälad träkista som placerades på torget och hånades av allmogen: "jag kunde där varken gå eller stå, utan låg bunden till händer och fötter i runda tio veckor, som jag aldrig stod på min fot, utan låg där i sådan illaluktande stank som hade jag varit en hund".
    När han nu väntade på att föras till sin avrättning i Köpenhamn, lyckades han med hjälp av vänner övertala vakten att fly med honom till Stockholm. Den 13 juli 1631 anlände han till huvudstaden och blev omedelbart gripen och ställd inför Svea hovrätt för att förhöras.
    En fängslad djäkne i trettioårsåldern, Ericus Petri, hade angivit skalden för att vara katolik vilket var en allvarlig anklagelse som kunde leda till dödsstraff. Visserligen hade han under sina resor ibland rört sig i jesuitkretsar, men orsaken till att han blev angiven vilade troligen på andra grunder. Wivallius var en omtalad person och hans äventyr var kända av den svenska allmänheten. Detta kunde i sig vara tillräckligt för att få sitt namn inblandat i en rättssak.
    Ericus Petri hade brutit sig in i Ornö kyrka i Stockholms skärgård. Där hade han stulit mässhaken, guldfransarna som omslöt altaret, Nya testamentet och en psalmbok samt druckit ur tre stop av kommunionsvinet. Vid altaret hade han lämnat efter sig hädiska dikter och förespått katolicismens återkomst till Sverige.
    Ericus dryckenskap var långt gången och hans fattigdom hade gjort honom halvt vansinnig, men papistskräcken var så stor i landet att man var övertygad om att man kommit en stor sammansvärjning på spåren. Han greps snart och under förhören angav han en Andreas Anundi som övertalat honom att bli katolik. Denne mystiske person hade sagt sig ha åtskilliga stallbröder och av dessa stod hans "svurne broder" Wivallius honom närmast.
    Den förvirrade Ericus underkastades sedan tortyr, då han namngav ett flertal misstänkta jesuiter som medbrottslingar.  Den 5 oktober befalldes slottsfogden Samuel Påfvelsson "att han skulle säga honom döden till och att han på nästkommande måndag skulle ledas ut på rättarplatsen och läggas på fem stegel". Kyrkoherden mäster Jacob lät efter avrättningen meddela att Ericus när han dog inte längre "i någon trosartikel var ense med papisterna".


Kajaneborgs fästning


Eftersom Wivallius angivits innan Ericus lagts på pinobänken var detta särskilt graverande, men skalden kunde framgångsrikt hävda sin oskuld inför hovrätten. Han hade säkert blivit frigiven i brist på bevis om inte en oväntad händelse hade inträffat. När han tidigare flydde från fängelset i Kristianstad, lämnade han ett brev efter sig där bjöd in sin åklagare, den "ogudaktige fogden" Henrik Jensen, att inom tre veckor möta honom i Stockholm för att fortsätta processen i svensk domstol.

Här är Gud ske lov mitt fädernesland och här är så

god kristen rätt som i Danmark. Men det lider man

icke hos oss, att man står så och brukar mun och

okvädar folk inför rätten och inte att man är så lätt-

  färdig, att man som Henrik Jensen gjort i Danmark

                                             ger sig fan inför domstolen. 

En förvånad Wivallius kunde konstatera att hans plågoande följt hans inbjudan och efter det att denne informerat riksrådet om skaldens bedrifter i Danmark hölls han kvar i fängelset i avvaktan på den danske kungens besked. Kung Kristian hade ju dömt honom till döden, men Gabriel Oxenstierna lovade honom att "den sak, som Danmark vidkommer, går oss icke så högt an".

    Efter det att Ulf Grips rättegångsombud anlänt från Kristianstad rullades hela Björkebergaaffären därmed upp på nytt. Wivallius försvarade sig väl och Svea hovrätt samlade på sig rättegångshandlingar av imponerande mått, där brev, vittnesinlagor och dikter på svenska och latin vittnade om skaldens oskuld. Den 5 februari 1633 konstaterade hovrätten att saken inte kunde tas upp på nytt, eftersom dom var fälld i Danmark. Ändå ville man ge Wivallius en rejäl uppsträckning, eftersom han uppträtt under falskt namn men kunde inte hitta någon paragraf för detta. Däremot fanns det i den romerska rätten en punkt som gjorde deportation och indragning av den dömdes ägodelar möjlig. Innan verkställighet kunde ske prövades saken inför riksrådet. Greve Per Banér yttrade: "Det är intet tvivel att han är en skälm, men till livet kan han fördenskull intet dömas, utan till stupone eller att honom brännas märke i pannan."

    Wivallius hade blivit släppt mot borgen, och då han blev varse hur tongångarna gick flydde han hals över huvud. Han infångades den 1 juni 1634 och i oktober samma år deporterades han till Kajaneborgs fästning. När han skulle föras bort till sitt förfärliga fängelse i den finska ödemarken, skrev han en av sina mest älskade visor Varer nu glad mina fiender all.

    Vid samma tid som Wivallius dömdes benådades Johannes Messenius, dramatiker, författare och historiker, från det fängelse Wivallius skulle spärras in i. Messenius fängelsetid varade i 18 år.

    Fästningsmuren på Kajaneborg var av sten och tre och en halv meter tjock. Inne i själva muren fanns en liten trekantig, fönsterlös håla utan toalett eller rökgång. Efter att först ha vistats ett år i fängelse på Uleåborg tvingades Wivallius under mer än fem års tid kämpa mot hunger och köld i denna lilla cell. För att inte bli galen tilläts han använda ljus och skrivdon och fängelsetiden blev därför trots allt fylld av livgivande skaparkraft.

Johannes Messenius 1579-1636

Midsommardagen 1637 antecknar han i förtvivlan att han är - "allaredo så fördärvad, att jag icke förmår sitta och bocka mig över bordet. Jag är över mitt bröst helt uppsvullen och så styv i mina lemmar, att jag knappt orkar till sängen." Vid ett annat tillfälle klagar han över sina svullna händer och den olidliga stank som kom av att han "måst göra mitt livs nödtorft inne i fängelset hos mig". Han författade många skrifter och dikter, av vilket det mesta har gått förlorat, samt ett större diktverk kallat  Svea rikes ringmur. Allt detta lät han rådsherrarna i stockholm ta del av i hopp om att få nåd, men det var först i mars 1641 som landshövding Wernstedt, som engagerat sig för hans sak, lyckades få honom frigiven. Då gav rådsherrarna order om att Wivallius "som en sådan lång och rum tid uti fängelset haver pliktat" skulle friges och föras till Stockholm. 

Vid tiden för frigivandet, då Wivallius var 36 år gammal, skrev han sin kanske mest älskade visa: Klagovisa över denna torra och kalla vår.  (Lyssna: Ulf Bagge sjunger sin tonsättning av visan http://www.youtube.com/user/wivallius05#p/u/24/iqwZouSVCl8 )

Efter den hårda behandling han blivit utsatt för, kunde man förvänta sig att han blivit bitter och bruten, men klagovisan tillhör det vackraste som skrivits i svensk litteratur.

    Ulf Grip dog först 1644 och fick därför uppleva att hans "käre son" blivit benådad, och Gertrud åldrades på Björkeberga där hon kom att leva hela sitt liv. Hon gifte sig med en dansk adelsman, men efter sju års barnlöst äktenskap avled hon 1656 på fädernesgården. 


Ärlig och manhaftig


Under de år som följde på frigivandet skrev Wivallius först och främst tillfällesdikter till bröllop, begravningar och andra högtider. Under åren som gick tillägnade han sig goda kunskaper i juridik, och de processer han personligen genomlidit hade skaffat honom praktisk erfarenhet i advokatyrket.
    Efter det danska krigets slut blev den unge Magnus Gabriel De la Gardie chef för det nybildade hovregementet. De la Gardie insåg Wivallius stora begåvning och utnämnde honom 1646 till auditör vid regementet, alltså en juridiskt rådgivande ämbetsmannabefattning jämförbar med en krigsdomares. Lönen var inte mindre än 1 404 daler silvermynt per år vilket var en betydande summa. 
    I hörnet av Köpmangatan och Kindstugatan ägde Thomas Albrechtson Ellertz ett hus. Han var köpman och krögare och i huset fanns också källaren Noaks ark som han själv drev. Han sålde huset 1652 för 2 400 riksdaler specier, vilket var en avsevärd summa. Han ägde också ett annat hus vid Tyska kyrkan.
    Thomas Ellertz och Wivallius var vänner sedan några år och så småningom gifte sig skalden med krögarens sextonåriga dotter Mahlin. Tillsammans fick de fyra barn. I maj 1645 flyttade Wivallius hem till fädernegården tillsammans med sin hustru och svärfar och en kort tid därefter lät han friköpa hemmanet. Han fortsatte att driva sina processer i Stockholm och var därför ofta på resande fot mellan gården och huvudstaden.
    Grannsämjan vid Wivalla var inte god och i synnerhet var det grannen Per Månsson som ställde till besvär. Ett år stämde auditören sin granne i fem mål för att bl.a. ha kört över hans ägor, för att ha skadat ett sto och för "en befängd ko". Vid ett annat tillfälle försökte Wivallius hindra några drängar från att stjäla hö, men då fick han "11 blånader och blodsår i huvudet och annorstädes". En annan granne fick böta tre mark därför att hans hund bitit ihjäl två grisar för Wivallius och dömdes också till att återställa förlusten med två fullgoda grisar "dem auditören sade sig vilja giva till de fattige".
    Det var inte alldeles ofarligt att vara advokat i Stockholm. Av sin motpart i rätten blev han en gång "slagen tre mordiska sår med kniv". Annars levde han tämligen gott på att driva processer för olika klienters räkning. Några advokater i egentlig mening fanns det inte i Sverige på den här tiden. De kom ju först under senare delen av 1800-talet, men det fanns ett slags rättsliga ombud utan juridisk skolning och ofta med tvivelaktig moral. Wivallius var däremot väl förtrogen med rättsproceduren genom de processer vari han agerat i egen sak. Hans stora begåvning och överlägsenhet i talekonsten ställde honom i det närmaste utan all jämförelse bland dessa juridiska prokuratorer.
   Redan innan det första året gått tillända sedan han avtjänat sitt straff på Kajaneborg, slöt han ett synnerligen gott kontrakt med änkan Malin Mattsdotter i Brunnsgränd. Hennes döde far hade utestående fordringar hos handlare i Norrland när han avled, vilket tillsammans med det övriga arvet uppgick till hela 25 000 daler. Eftersom utredningsmannen inte lämnat någon redovisning engagerade änkan Wivallius för att om möjligt få del av arvet.
    Kontraktet gick ut på att denne skulle få en åttondel av allt han lyckades vinna åt sin klient samt fri kost och logi på värdshuset för sig och sin dräng och en betjäntpojke så länge processen varade. Kontraktet skrevs på sommaren 1642 och målet avslutades i hovrätten sommaren 1648.
    Utredningsmannen frikändes och två av hovrättens ledamöter yrkade på att "Wivallius, som denna aktion genom så många illistiga ränker och illfundiga praktiker drivit haver", borde bli dömd till 100 daler i böter, men detta beviljades inte. Wivallius hade lyckats utpressa 2 000 daler år sin klient och änkan tillerkändes ytterligare 184 daler kopparmynt, men då ska man komma ihåg att hon redan betalat över 1 000 daler kontant till sitt biträde. Wivallius hade haft det bra på värdshuset, blivit skyldig "200 daler i vinkällaren", samt även tagit kläde "ur köpmansboden", allt på änkans bekostnad.    
    Wivallius vistades mestadels i Stockholm tilsammans med de fyra kompanier "som vid hovet komparera", men ibland reste han ut i landet för att närvara vid olika mönstringar och rättegångar. Han återvände 1650 från vistelser i Östergötland och Södermanland tillsamman med de kompanier som han varit inkvarterad med där för att tjänstgöra vid drottning Kristinas kröning. För detta betalades han 24 daler och 24 öre extra i lön. Året därpå tog han avsked från auditörstjänsten och fick ett mycket fördelaktigt tjänstgöringsbetyg. Regeringen kungjorde redan 1648 i ett öppet brev sin belåtenhet med hans tjänster och beviljade honom skattefrihet för gården i Wivalla som då blivit hans.
    Han fortsatte att dikta, men i huvudsak var det som advokat han verkade till sin död. Som sådan var han förslagen och en del fick betala dyrt för hans hjälp. Det hände att man i domstolarna varnade hans klienter och uppmanade dem att söka sig ett annat ombud. Samtidigt som Wivallius dömdes till fästning 1633 och förklarats som "en skälm och bedragare", hade hans namn spikats upp på Stortorgets skampåle. Denna åtgärd tog heder och ära av skalden för många år framåt. Nu hade han av drottningen förklarats vara en "tro tjänare, ärlig och manhaftig", ett mycket viktigt nådebevis från högsta ort och därmed var den förra domen upphävd. Trots detta förbjöd rådsturätten honom att närvara där som juridiskt biträde för sina klienter. Man hänvisade då till att namnet varit uppspikat på kåken. Wivallius kringgick helt sonika detta genom att anlita en ställföreträdare som presenterade hans i förväg skrivna inlagor. 

    Hovrätten ansåg däremot att Wivallius var fullt respektabel och hänvisade, när någon satte skaldens ära i tvivelsmål, till att han var hovauditör och dessutom tilläts sitta vid samma bord som De la Gardie.

Magnus Gabriel De la Gardie

    Sedan Wivallius tagit avsked från auditörstjänsten 1651 fortsatte han troligen som frilansande advokat i Stockholm, där han bosatte sig med sin familj till 1657. Då flyttade de tillbaka till Wivalla, men han själv pendlade mellan gården och huvudstaden för att kunna fortsätta driva sina processer. Den sista gången han besökte Stockholm hade han Mahlin med sig. Trots många vådliga äventyr, dödshot och fängelsevistelser hade hans järnfysik och enastående vitalitet stått honom bi, men nu vid 64 års ålder sviktade hans hälsa. Han dog i Stockholm den 6 april 1669 "efter en långsam, utstånden sjukdom" och efterlämnade "4 stycken omyndige och mestadels små faderlöse barn".
    Mahlin skrev till regeringen och anhöll om bistånd till begravningen. Hon förklarade att det inte fanns några pengar i dödsboet, eftersom Wivallius blivit utblottad "förmedels sjukdom, långa och mödosamma rättegångsprocesser och andra olägenheter".
    Efter fyra månaders väntan kom skalden i jorden. Regeringen bidrog med 500 daler silvermynt och De la Gardie ökade summan med 4 riksdaler ur egen kassa. Den 29 augusti begravdes Wivallius på Katarina kyrkogård och änkan fick betala det avsevärda beloppet 35 daler "för jorden, alla klockor, päll och bår".
Mahlin Ellertz hade varit gift i 24 år med den store skalden och tillsammans hade satt fyra barn till världen. Hon överlevde sin man med många år och togs 1690 in på S. Johannis Hospital eller fattighus, där hon slutligen avled.

Lasse Lucidor - rättegången om Giljare Kval

Han döptes i Storkyrkan 18 oktober 1638 till Lars Johansson. Som diktare kom han att använda sig av flera pseudonymer, men det är under namnet Lasse Lucidor man känner honom idag. Han har gått till den svenska litteraturhistorien som en av dess mest intressanta gestalter, men i yttranderättens historia har kan gjort sig känd för att ha vunnit den första tryckfrihetsrättegången i Sverige. Det är en historia som är värd att berättas, inte minst för att Lucidor blev stämd för att ha skrivit en vass satir över svenska adelns friarmödor, den första i sitt slag i vårt land. 

Innan jag kommer in på rättegången ska jag uppehålla mig lite vid hans studietid i Europa. Hans morfar Lars Mattsson, adlad Strusshielm, var amirallöjtnant och chef för örlogsvarvet i Kaseburg på ön Usedom i svenska Pommern. Omkring 1643 flyttade Lucidor dit med föräldrar och fyra syskon och det var där Gustav II Adolf landstigit i spetsen för den svenska hären ett tiotal år tidigare. Barnen blev snart föräldralösa och med tiden dog också morfadern. Strusshielms chef Carl Gustaf Wrangel var överbefälhavare för den svenska armén, riksamiral och generalguvernör över Pommern. Han blev nu förmyndare för Lucidor och hans syskon.

Greifswalds Universitet

1655 skrevs Lucidor in vid Greifswalds universitet. Han var då sjutton år gammal. Det verkar som om studierna gick bra, men redan efter ett år vid universitetet dyker han upp i dess konsistorieprotokoll i diciplinmål.  Han hade då deltagit i studentbråk på Stadskällaren vid flera tillfällen och stadsvakten sköt skarpt. Så lämnade han Greifswald 1658 och skrev året därpå in sig vid Leipzigs universitet. I november samma år iscensattes ett stort studentuppror där, och vittnen pekade senare ut den unge svensken som anförare av studenthären. Han skulle ha gått i spetsen för denna med en hillebard och man följde honom i god anfallsording. Upproret krossades efter en tid och Lucidor och de andra ledarna fängslades. Wrangels fru löste ut honom ur fängelset och sedan han relegerats på två år reste han istället till Frankrike för att fortsätta sina studier. Därpå följde en orolig och kringflackande tid i fattigdom där han bla besökte Italien och England och våren 1664 var han tillbaka i Stockholm.

    Under sin vistelse där levde Lucidor i "yttersta fattigdom och torftighet" och under sommaren 1665 blev han sjuk och eländig. Efter ytterligare en utlandsvistelse återvände han till Stockholm sommaren 1668 och senare samma år trycktes de första av skaldens bevarade tillfällesskrifter. Han blev snabbt en eftertraktad poet i huvudstaden. Under sina studieår och resor skaffade sig Lucidor omfattande språkkunskaper och det gjorde att han fick undervisa ett halvår i språk vid Uppsala universitet. Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck fattade tycke för den unge språkbegåvade poeten och i brev till universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardie diskuteras en permanent språkmästartjänst för skalden. Det skulle dröja ända till 1671 innan tjänsten tillsattes och då gick den till italienaren Blasius Teppati. Hösten 1669 återkallade Rudbeck Lucidor till Stockholm för att tolka vid olika stadsbesök.
   

 På det hela taget var de här åren en mycket produktiv period i Lucidors liv och han blev så småningom en av de främsta tillfällesdiktarna i huvudstaden. Den 17 augusti 1669 gifte sig friherre Christoffer Gyllenstierna med Gustava Johanna Oxenstierna. Till detta bröllop författade han "i högsta hast" en femspråkig dikt. Den svenska diktdelen beskrev en friares vedermödor och mot slutet av den beklagade han att tiden varit för knapp till att göra ämnet rättvisa. Han lovade dock att återkomma en annan gång i samma ärende. Av allt att döma var detta den första gången som han uppträdde som yrkespoet i Stockholm. Lucidor var bara en av många på denna lukrativa marknad av tillfällets sångare. Det gräts vid gravarna, vitsades och gycklades vid bröllopen och lyckönskades vid upphöjelser och befordringar. Detta till den gard att Kungl. Maj:t den 19 december 1668 lät lagstadga i saken i ett fåfängt försök att begränsa omfattningen av denna verksamhet.

"Ingen skall fördrista sig - om han icke varder bedin - 

skriva någon gravskrift, vid 10 daler silvermynts böter.

Om brudskrifter, nyårsskrifter, alla andra tiggarskrifter, 

och det bettleri, som sker med stamböcker, 

likaså om tiggeri av varjehanda slags folk,

såsom tromslagare, pipare, sjungare, kuskar, kockar 

och gement folk med majstänger, 

vare samma lag."

Att Lucidor inte varit "bedin" att skriva vid det här tillfället hade inte hindrat honom. Han var i stort behov av pengar för sitt uppehälle. Senare skulle han dryga ut sina knappa inkomster med översättningsarbeten åt ämbetsmän och privatpersoner, men vid det här tillfället var penningbristen akut. "Brudfackla" som han skrev till herr Christoffer togs väl upp och han fick 10 riksdaler i Caroliner för den. Därmed var isen bruten och torsdagen den 18 november var det dags för ännu ett stort bröllop i staden.

Det var herr Christoffers bror, Conrad Gyllenstierna, som skulle gifta sig med den unga Märta Christina Ulfsparre. Man försökte nu övertala Lucidor att skriva till det stundande bröllopet och i sista stund fick herr Conrads kammartjänare Göran skalden att under tisdagskvällen fatta pennan. Tiden var knapp. Nu tog han upp temat från "Brudfackla"  om en friares vedermödor och åstadkom en lysande satir och en slagfärdig analys av friarkonstens alla påfund. Efter ett hektiskt dygn skyndade han till hovtryckare Wankijf och vid sjutiden på torsdagskvällen var "Giljare Kval" tryckt. 

Conrad Gyllenstierna

Den var undertecknad med pseudonymen "Lucidor den olycklige". I sällskap med studenten Johan Bergh begav sig Lucidor till bröllopsgården. Bergh gick in och fick överlämna den 238 rader långa bröllopsdikten  "Giljare Kval" till brudgummens bror herr Christoffer, som sedan delade ut den till brudparet och gästerna. "Skriften var våt, nyss tagen av trycket."

Bröllopet var en av de riktigt stora tilldragelserna inom societeten. Inne på festen i bröllopsgården satt riksråden och gräddan av adeln, den unge konungen och änkedrottningen Hedvig Eleonora. Conrad Gyllenstierna var en person som saknade självironi och humor och Lucidors dikt, som var skriven för att sprida glädje och skratt i det högstämda sällskapet, sågs som en smädeskrift. Det var allmänt känt att den unga bruden inte erövrats utan kamp, något som Lucidor inte visste något om då han befunnit sig på annan ort. Det hade varit nära en duell med greve Douglas, men parterna hade förlikats genom kungligt ingripande. Nu fick herr Conrad för sig att Lucidor var mutad av greven för att ställa till en skandal i det förnäma sällskapet. I texten fanns ju en anspelning på en duell och att friaren blivit rädd och flytt.

Kort efter bröllopet besökte Lucidor sin vän Stiernhielm som sa: "Jag hörer att I är en olyckelig, Lucidor." Efter ett allvarligt samtal med skaldebrodern fick Lucidor onda aningar, varför han skickade ett förklarande brev och två exemplar av dikten till brudgummen. Han undertecknade brevet med Lasse Johanson och inte med pseudonymen, för att visa att han inte hade för avsikt att dölja sig. Gyllentierna lät hälsa att han skulle betala för skaldens omak. Att det inte skulle ske med klingande mynt var uppenbart.

1600-talets lagar var uttryck för en auktoritär statsmaktsom värnade om makthavarna och syftade till att hålla folket i Herrans tukt och förmaning. Man utdömde avskyvärda straff i Guds namn.Makthavarna fruktade det fria ordet, eftersom boktryckarkonsten hade gett självständigt tänkande människor möjlighet att sprida sina idéer. I 1665 års förbudsplakat stadgades i fråga om smädliga skrifter att inte endast författaren, tryckaren och spridaren av en sådan skrift skulle bestraffas utan också innehavaren av den. Det var med andra ord viktigt att beskriva meningsmotsåndare som smädare och baktalare. Det symboliska straffet för en förgriplig skrift var rening genom eld, varvid bödeln skulle bränna skriften. Mycket stränga straff kunde drabba författarna till förgripliga skrifter. Ett av de mest förskräckande straffen i vårt lands censurhistoria -  för gudsförnekelse och hädelse samt smädelse mot statens makt och myndighet - utdömdes så sent som 1706. Då avrättades i Marstrand J H Schönheit för att bl a ha angripit Kungl. Maj:ts styrelse och i sina smädeskrifter och paskiller ha kallat den orättvis. Ett vittne beskriver exekutionen så här:

"Nu blev högra handen avhuggen, därpå tungan med en krok 

utdragen och bortskuren, sedermera huvudet avslaget och jämte 

kroppen å bålet bränt, och slutligen hand och tunga fastspikade 

vid den på torget stående kåken."

    Då Lucidor blev anklagad för att ha skrivit en smädeskrift kan man förstå hans oro. När man sedan ville få det till att han tagit heder och ära av en av rikets mäktigaste män - och detta i närvaro av konungen och hans närmaste befattningshavare - kan man hålla med Stiernhielm om att Lucidor råkat i olycka.

Georg Stiernhielm 1598 - 1672

Lucidor i fängelse

Processen mot Lucidor inför hovrätten förs nästan uteslutande i skriftlig form. Det är parternas personliga inlagor som rätten handlägger och det kan därför vara intressant att följa processen ganska ingående. Här får man en unik möjlighet att lära känna Lucidor utanför hans diktning, bakom fördomar och myter, när han tampas med maktens representanter Gyllenstierna och hans advokat Samuel Croningh.

 

Det hela tar sin början med att Lucidor lördagen den 27 november häktas för lösdriveri, antagligen på tillskyndan av Conrad Gyllenstierna. Den 9 december lämnar Gyllenstierna in en supplikation till Svea hovrätt där han anklagar Lucidor för att, i konungens och drottningens närvaro, ha smädat honom och hans familj med en grov och ohövlig skrift. Som en varning till andra äreförklenare och plakatsförbrytare begär Gyllenstierna att Lucidor "till verkligt exempel avstraffad blir". 

Lucidor hålls ju redan fängslad som "lösker person" men nu vill alltså Gyllenstierna få honom dömd för ett långt allvarligare brott. Med all önskvärd tydlighet understryks Gyllenstiernas begäran i en bifogad skrivelse med instämmande av drottningen och rikets högsta herrar, som alla har undertecknat handlingen på konungens vägnar. Lucidors före detta förmyndare finns också med i skaran.

   

Eftersom landshövding Gyllenstierna är på väg till Viborg och inte får hindras eller uppehållas tas målet upp redan påföljande dag och remitteras till kämnersrätten. Där handläggs det den 11, 13, 15, 17 och 18 december. Gyllenstierna företräds av Croningh, Lucidor är sin egen advokat. Att han kommer att bli dömd plakatsförbrytare står klart redan från början. Lucidor vill visserligen gå ed på att han inte känt till den stadga som nämdes förut, men säger att han ändå är beredd att underkasta sig straffet. Däremot förnekar han att det är en smädeskrift han skrivit. Avsikten har endast varit att sprida glädje på bröllopet och att "skaffa mig övning i det svenska språket, mitt modersmål", som han själv uttrycker saken.

  

Chroningh vill göra gällande att Lucidor utspritt skriften i avsikt att smäda och framhåller att han inte skrivit ut bröllopsparets rätta titlar eller ägandes gårdar, vilket anses vara en skymf. Han antyder också att Lucidor skulle vara mutad av Gyllenstiernas fiende, greve Douglas, och kräver "att Lars Johansson skulle säga ut vem det är, som de skola hava misstänkt att hava honom bestuckit".

Den tredje rättegångsdagen infinner sig Gyllenstierna själv. Han anklagar Lars Johansson för att vara en smädare och äretjuv och för att skymfa både hans och hans hustrus familjer. Speciellt med tanke på anspelningarna om honom och greve Douglas borde Lucidor bli strängt straffad.
   

Kapten Jakob Forbuss vittnar om ett besök i Lucidors cell. Poeten hade då klagat över att de misstänkte honom för att vara mutad. I cellen hade också regementskvartermästaren Erich Klangh befunnit sig. Han hade då yttrat något som han hade hört av många, nämligen att om Lucidor ville tala om vem som hade mutat honom skulle han slippa allt besvär och att man misstänkte greven. Detta yttrande kunde Klangh dock inte påminna sig inför rätten, eftersom han vid tillfället ifråga hade varit drucken.

Lucidor fortsätter att hävda att diktens innehåll inte kan tillämpas på brudparet utan skildrar mänskliga passioner och svagheter i allmänhet. Han försäkrar att han aldrig förut träffat herr Gyllenstierna eller känt till att denne skulle ha varit inblandat i något handgemäng. Det ville han gärna gå ed på. Däremot visste han att greve Douglas hade varit i bråk med någon och att man misstänkte honom själv för att vara mutad. Men varken hög eller låg hade övertalat honom till något sådant. Och greve Douglas "det är den herren jag aldrig en gång kom när". Det slutar med att Croningh slår till reträtt och säger att det faller på Lucidor att Douglas namn blivit inblandat.
    

Kämnersrätten vågar inte fälla någon dom utan skickar målet vidare till magistraten. Domen kommer den 10 januari 1670. Man klandrar Lucidor för att han skadat landshövdingens goda rykte och dömer honom att han förutom fängelsetiden har att "hålla sig från denna stadens societet och gemenskap på år och dag, med förmaning att han emellertid anlägger sina gåvor, ingenium, studier och förfarenhet till Guds ära, sin nästas uppbyggelse och sin egen heders uppkomst och förkovring".

 

Man har alltså inte betraktat dikten som en smädeskrift, vilket är en seger för Lucidor. Han har däremot skrivit  "obedin", i strid med Kungl. Maj:ts stadga. Två dagar efter domen överklagar Gyllenstierna i ett brev till hovrätten där han åter åberopar Kungl. Maj:ts remissorial. Lucidor får sitta kvar i fängelset. Hans elände och fattigdom väcker omgivningens medkänsla. I den kalla jultiden bokförs i Stockholms stadshuvudbok för 1669 en summa om sex och två tredjedels daler silvermynt, ett underhåll som Lucidor beviljats av magistraten  "för sin fattigdoms skull".

Kapten Jacob Forbuss, som Lucidor hjälpt med översättningsarbeten i rättegångsärenden, gör ofta besök i arresten vid slottet. Han söker också upp Gyllenstierna och ber om ett bidrag till Lucidors uppehälle. "Friherren hade talat om tre vita runstycken, men jag lät hälsa att därför betackar han sig", berättar Forbuss efteråt. Lucidor utsätts för stora påfrestningar under fängelsetiden och plågas svårt av köld och svält. Mycket talar för att det på olika sätt är fara för hans liv.

Den 17 januari 1670 skriver Lucidor till hovrätten. Situationens allvar till trots finns det ironiska vändningar i texten som är typiska för honom. Han skriver att han sedan sju veckor sitter i fängelse på grund av Gyllenstiernas anklagelser, "där saken aldrig värt var en domarens ögon att bemöda". Eftersom han utestängs från sitt försvar, ber han om att under dagtid få ombesörja sina skrivbeställningar och sin sak i rättsprocessen. Om han sedan anses vara skyldig tar han på sig det hårdaste straffet man kan utdöma, men "min oskuld skall en gång sol-lik alla tvivelsmål fördriva".

I februari sitter Lucidor fortfarande häktad. En månad har gått sedan Gyllenstierna appellerade till hovrätten. Man gör sig ingen brådska. Gyllenstierna sitter i godan ro i sitt landshövdingadöme i Finland, och det blir allt svårare för Lucidor att uthärda förhållandena i fängelset. Han överlämnar en ny skrivelse, troligtvis vid hovrättens session den 11 februari:
   

 "Men såsom jag nu redan i morgon 11 veckor i hårdaste fängelse och häktelse först olagförd, sen olagvunnen, endlig efter given (å min sida så oförtjänt som neslige) dom över en månad arresterad suttit, förutan något livsuppehälle, i stor köld, större hunger, och störste lekam- och livsspillo, så att min obotliga välfärd och hälsas yttersta ända nu på påbörjade lyktan står."

    Vidare säger sig Lucidor bli hårt behandlad i fängelset och att han lider svårt av två, tre tillstötta sjukdomar. Därför anhåller han om att få vara fri några timmar om dagen för att bota sina plågor. Han vädjar också om att äntligen få sin sak rannsakad och dömd efter lagen. Hovrätten tycks hålla med Lucidor om att han motpart bara vill få tiden att gå. Åtminstone tyder allt på detta, eftersom de ber honom komma in med en cautionsman som kan borga för honom. Då kan han få slippa fängelset till dess att hans vedersakare kommer tillbaka. Det visar sig att rådman Sven Törner är villig att bli hans cautionsman, men eftersom hans hustru dör dagen efter går inte detta att genomföra. I ännu en skrift föreslår Lucidor därör att han vid sitt livs och sin äras högsta förpliktan som enda borgen och löftesman skall försättas på fri fot. Det märkliga inträffar att hovrätten tillstyrker hans förslag.

Cristoffer Gyllenstierna

 Nu träder dock Conrad Gyllenstiernas bror Christoffer in på arenan. Han begär att man åter fängslar Lucidor. Denna begäran avslås av rätten som upprepar skälen till frigivningen, inte utan en viss udd. Detta är i slutet av mars och fortfarande befinner sig den sjuke och fattige skalden på fri fot. Den 11 april inkommer Christoffer Gyllenstierna med en ny skrivelse där han klagar över den stora skymf som helan hans familj fått utstå. Som bilaga medföljer en fullmakt från broder Conrad. 

Han går bl a in på vilken spridning skriften fått "över hela Sverige, Livland, Finland och Tyskland ... oss samtliga till förakt". Han återkommer till att Lucidor måste straffas hårt, andra till varnagel. Detta till trots lyckas man inte få Lucidor fängslad. Själv skriver den nu frie skalden i en supplik till rätten att han håller fast vid sin försäkran och därmed står till rättens förfogande. Då vänder sig Christoffer Gyllenstierna direkt till konungen i en skrivelse och begär ett ingripande -  över huvudet på hovrätten. 

Två av rättens ledamöter uppkallas omedelbart i rådet för att få del av Kungl. Maj:ts beslut samt en erinran för egenmäktigt förfarande då man försatte Lucidor på fri fot. Rådet beslutar att fängsla honom igen, och nu får han dessutom advokatfiskalen emot sig, som enligt Kungl. Maj:t skall föra särskild talan mot honom. Det är en stor seger för de bägge bröderna och plötsligt ser det mycket dystert ut för Lucidor. Han har med ens fått fler och mäktigare fiender på halsen. I de handlingar som finns kan man inte hitta någon talan från fiskalens sida, vilket ger vid handen att hovrätten inte tagit så allvarligt på denna befallning. Däremot fängslas Lucidor igen för lösdriveri. Han skriver en förtvivlad inlaga till hovrätten, där han ber att målet inte ska tillåtas ytterligare förhalning, eftersom det då är risk för att hela saken förskjuts till nästa session först i oktober. "Jag måste eljest dö, hur högt jag också längtar att leva", avslutar han skrivelsen.

De förbindelser Gyllenstierna har med den utövande makten, vilken de själva är en del av, blir en god hjälp i deras strävan att kväsa den uppstudsige visdiktaren. Så sitter han i den iskalla fängelsehålan igen, men den här gången genom ett direkt regeringsingripande. Nog har han skäl att vara olycklig. Men det är nu som han skriver en av sina mest kända sånger. Den ska gå som en löpeld genom landet som en av Sveriges mest älskade visor under en lång tid framöver.

Lyssna: Ulf Bagge framför Skulle jag sörja

Skulle jag sörja då vore jag tokot

fastän det ginge mig aldrig så slätt

lyckan min kan fulla synas gå krokot

vakta på tiden hon lär full gå rätt;

all världen älskar ju vad som är brokot

mången mått leva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan

allt vad begynsel har ändas en gång

druckin man haver ej allstäds hickan

lust följer gråten, gråt ändas i sång;

den som på sanningen pekar med stickan

kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träna nerhugga

men så snart jorden har gett dem nog saft

att de kunn trotsa skyn, vem kan kullhugga

samma när yxan ens har intet skaft

maskstungne kan man med fingrarna gnugga

mången tror vunnit vad ändlyktan taft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida

intill jag ser, ho som vinner för mig

ingen mått skjutshästen alltför hårt rida

tröttar du honom, förtreter han dig;

fast om en måste förföljelse lida

modet blir fritt när som kroppen är ej.

Dy skall mitt blod och mod osörgse vara

Lasse räds varken hat avund ell tvång

ingen törs göra mer än han kan svara

rätt måst (trots orätten) hava sin gång

fly med flit vem som kan slik olyckssnara

fängsel gör längsel när lyckan är vrång.

Tänk min vän att man för den skull mått liva

lustig, fast om det är mot ens behag

lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva

vadan hon kom igår, går hon idag;

dy har jag hoppet I lär en gång skriva

att I olycklig är lustig som jag.

Rättegången

Några dagar efter Lucidors vädjan till  hovrätten uppmanas Christoffer Gyllenstierna att komma in med sina besvär mot domen på rådstugan. Gyllenstiernas taktik är att dra ut på tiden på alla tänkbara sätt för att målet ska förskjutas till höstsessionen. Det går en vecka och den 26 april kommer den första skriften in,  med bilagor. Det är en förskräckande lång och omfattande inlaga i tretton punkter. Där försöker man bevisa att Lucidor är calumniant och att "Giljare Kval" är en smädeskrift. Inledningsvis undrar man varför magistraten beskrivit Lucidors dikt som anspelade endast på det som är gemensamt för alla människors svagheter och passioner. Det kan väl vem som helst se att det är en paskill. Dessutom brukar bröllopsdikter avslutas med beröm och lyckönskningar, vilket inte den här gör. Lucidor har i stället angripit hela äktenskapet och beskrivit det som "apspel och tragedi", samt smädat alla som tänker fria eller redan gjort det. Eftersom dikten är riktad mot en särskild person är den därmed en paskill.

  

Så skulle då detta beläggas. Det är t ex märkligt, menar man, att Lucidor som är så berest och erkänt språkkunnig påstår att han inte har tänkt på vilket ord som kunde rimmas i raderna:

"om han vill ha favör, min sköna, gås och gris

är inte mer i bruk och aktas ej en ..."

Skulle det oerdet vara is eller glis? Nej, det är vanhedrande, menar Gyllenstierna, eftersom Lucidor haft ett grovt ord i tannkarna. Han tar också upp titelfrågan i diktens inledning, där Lucidor i stället för titlar skrivit etc. etc. Då det hade varit lätt för honom att ta reda på vilka titlar som gällde, har avsikten med att utelämna dessa varit att väcka löje och nesligt förakt. I titelsidans "continuerad av Lucidor den olycklige" bildar första stavelsen i det första ordet "con" tillsammans med ordets sista stavelse "rad" broderns namn. Namnet Lucidor blir i latinet "lux" och "or", alltså Gyllenstierna. Det står alltså klart och tydligt Conrad Gyllenstierna den olycklige! Därtill kommer att duellen i dikten anspelar på Gyllenstiernas bråk med greve Douglas.

Avslutningsvis kräver man: 1) att Lucidor pekar ut sin anstiftare, dvs greve Douglas, 2) att bröllopsdikten ska brännas av bödeln och 3)  att "calumnianten" får undergå ett exemplart straff.

 

Samma dag får Lucidor ta del av Gyllenstiernas långa skrivelse. Dagen därpå anhåller han om muntligt förfarande inför hovrätten, så att tiden inte ska kunna förhalas genom motpartens mångordiga skrivelser. Ett problem för Lucidor om han ska försvara sig skriftligen är också att kylan hela tiden är så svår att "fingrarna vid pennan fastnade av köld och ens penna mer istappar än som bokstäver skulle ha skrivit". Denna skrivelse registreras inte förrän den 2 maj. På adressidan är den då försedd med följande tillägg av Lucidor:

"För Guds och rättvisans skull behagade Högstprisl. Kongl. Hovrätten meddela mig svar: Dy jag stänges från min egen saks försvar och Rätten av dem som vakta mig, fast jag aldrig något unddragit".

Till alla andra svåra förhållanden i fängelset kan man alltså lägga att vakterna trakasserar honom. Tisdagen den 3 maj är Lucidor klar med sitt genmäle. Tonen är stolt och rättfram och han trasar metodiskt sönder anklagelserna punkt för punkt.

Fyra dagar senare vädjar han om en snabb behandling av ärendet, av rädsla för att motparten ska förhala processen. Den 10 maj kommer så Kungl. Maj:ts beslut att ärendet måste vara färdigbehandlat innan hovrätten åtskiljs efter pågående sessions slut. Samma dag kommer Gyllenstierna in med en replik på Lucidors svaromål, ännu en maratonskrift med hela saken i repris. Den avslutas med att Christoffer Gylllenstierna kräver att Lucidor ska halshuggas och att "Giljare Kval" ska brännas av bödeln! Det är inget dåligt straff för en bröllopsdikt, men så är det heller ingen dålig dikt.

    

Det borde nu vara klart för ett avgörande, men i det här läget tar Gyllenstierna upp fiskalens talan, som måste vara avslutad innan allt är klart. Det var ett slugt drag i detta onda spel. Dessutom väcker Gyllenstierna samma dag ett nytt åtal mot skalden - för smädligt skrivsätt i dennes svarsskrift. Det ser ut som om Lucidor nu ska få sitta i fängelse till den 1 oktober i väntan på höstsessionens öppnande.

  

Hovrätten har fått något att fundera över och är tyst en hel månad. Men Lucidor är inte overksam. Han anfaller Gyllenstierna från den sida där han inte har något försvar - den litterära - och han gör det med stor kraft och övertygelse. Han bryter tystnaden med två skrivelser, varav den första är en vädjan om befrielse ur fängelset

"var mig ingen föder, mindre göder, olyckan öder,

att jag fruktar ynklig bliva döder, så skall jag

som skyldigst leva medan jag lever"

Den andra skrivelsen innehåller Lucidors svaromål på Gyllenstiernas inlaga den 10 maj. Det är en mycket märklig skrivelse, där han tar hjälp av antikens och samtidens stora och kända författare som alla skrivit om samma ämne som han själv, och Lucidor lovar att han om så fordras kan bevisa detta vers för vers och ord för ord.

    Av naturliga skäl svarar Gyllenstierna inte alls på denna inlaga. Däremot lämnar man den 17 juni in ett vittnesintyg från ombudet Croningh, där han med ed intygar vissa påstådda yttranden av Lucidor. Det gäller greve Douglas samt vissa rader i Giljarekvalet. Det går fyra dagar innan hovrätten tar till orda för sista gången i målet.

Den 22 juni 1670 kommer domen:

"Rätten finner skäligt, att sedan Lasse Johansson med själv sin ed haver betygat, attt denna skrift icke animo calumniandi, eller av någon annan uppstudsat, författat, bliver han ifrån allt vidare åtal befriat, var med bägge parterna skola varda alldeles åtskilda. Men att Lasse Johansson emot Kongl. Maj:ts stadga, och utan någons begäran, gjort en bröllopsskrift, och där uti brukat något större licens än som sig bort, hade den Kongl. Rätten väl fog honom därför att plikta låta; Dock i anseende till det han allredan utstått haver, bliver han därmed förskont, med åtvarning att han här efter försiktigare förer sin penna. Och sådant allt med rätta."

Stockholm från öster Suecia antiqua

Så vann det fria ordet en seger, försvarat av en fattig men genial poet, under omständigheter som borde ha gjort det hela till en omöjlighet. Och Lucidor gick ut som en fri man i midsommartidens Stockholm.

Stockholm - 1600-talets seder och bruk

Suecia antiqua Stockholm från väster

1600-talets Sverige var en tid av måttlöshet i fråga om mat och dryck i de kretsar där man hade möjlighet att njuta av livet. Men på många håll var nöden och fattigdomen stor. Hos både fattig och rik var det dock illa beställt med nykterheten. Också vid hovet räknades det som god etikett att supa sig full, och det var ingen skam att lyfta på duken och spy under bordet. Den franske diplomaten Chanut fick till sin förfäran mer än en gång bevittna hur rikets högsta herrar bars bort från bordets fröjder mitt under måltiden - medvetslösa av allt skålande. Under en kunglig bankett 1693 på Uppsala slott försökte universitetslektorn Jesper Svedberg undkomma det myckna supandet genom att smussla undan en del av glasen till sin betjänt.  Karl XI avslöjade honom och tvingade därpå Svedberg att både dricka och svälja vad han tålde. Kungen brukade själv dricka sig berusad, varpå han "skrattade och knuffades", som den italienske diplomaten Lorenzo Magalotti beskrev saken, och "då ropar han högt, förivrar sig, okvädar lakejer, pager och alla andra som är i närheten".

1674 var invånarantalet i Stockholm 43 000. Gustav Adolfs torg var den största öppna platsen i staden och där ägde den vanliga torghandeln rum. Där bytte varor och pengar ägare i en i högsta grad internationell atmosfär och man kunde höra ett flertal språk talas. Här såldes också smuggelgods, bl a silkesstrumpor som var en populär "svartabörsvara". När ett fartyg med sådan last anlände bjöd man i vänner till en fest ombord. Besökarna lämnade sedan fartyget med så mycket smuggelgods som de förmådde dölja. 1674 klagade riksskattemästaren över att det under föregående år hade införts endast åtta par silkesstrumpor i tullens böcker. Samma år talades det om hungersnöd i landet. Döda människor hittades längs landsvägarna och somliga hade gnagt köttet av sina egna fingrar.
Samtidigt växte krogarna i Stockholm upp som svampar ur jorden och man tvingades till slut upprätta en förteckning över vinskänkar, gårkockar och krögare. Staden hade 51 vinkällare, bland dem Lilla Druvan, Halvmånen, Pelikan och Rostock.

Den Gyldene Freden

Vinskänkarnas skyltar hade en krans försedd med druvklasar som omgav symbolen för källarens namn, vilken skulle vara förgylld. Krogarnas antal uppgick till 82. Krogtätheten var störst på Väster- och Österlånggatan. Endast två av krogarna var brännvinskrogar. Ordet krog kommer av tyskans "krug" som betyder krus. Från början ingick också ett krus i krögarnas skyltar. Det fanns 21 gårkök, dvs ställen som sålde färdiglagad mat men också var en typ av enklare krogar som serverade mat och dryck. Lucidor brukade inta sina måltider på mäster Sven Olofssons gårkök i Gamla stan, som också utskänkte vin, öl och mumma. Det fanns ockå gott om lönnkrogar i Stockholm - vid en razzia avslöjades ett åttiotal "svarta" krogar, men det verkliga antalet var säkert betydligt större. 

Många av dem låg på rad vid Munkbron. Det äldsta av alla näringsställen i Stockholm hade medeltida anor och hette Storkällaren. Den låg vid Stortorget, intill den plats där Börshuset nu ligger. Brännvinet dracks ur supkoppar av tenn eller förtennat bleckplåt - s k bleckor eller tumlare - som man bar med sig i fickan eller i bältet. Man lade stor vikt vid skålandet. Den som inte besvarade en skål utsatte sin dryckesbroder för en sådan skymf att det inte sällan gav upphov till en duell. 

Dåtidens stockholmare föredrog söta viner framför torra och man sötade ofta sitt vin själv. Till tio kannor rhenvin satte man en kanna honung. Man kryddade också det söta vinet. Ett sådant kryddat vin kallades jungfruvin. Det bestod av en kanna (2 3/4 liter) rehnskt vin kryddat med 4 1/2 hg ingefära. Förutom vin och brännvin drack man mängder av öl, vilket berodde på att maten vanligen var tungt saltad. Den genomsnittliga konsumtionen per person och dag översteg fem liter, men då ska man hålla i minnet att vardagsölet inte var så starkt. Kraftigare öl dracks bara vid högtidliga tillfällen och hade en alkoholhalt på tre till fyra procent.

Sjukvården i Sverige var vid den här tiden mycket primtiv, och de mediciner som föreskrevs var ofta farligare än de sjukdomar man drabbades av. Ett och annat framsteg gjordes för all del inom läkarvetenskapen. Bl a experimenterade man i Stockholm med en sårbalsam som just hade tagits fram i Frankrike och som snabbt kunde hämma blodflöde. Vid de otäcka försöken användes hundar samt en dödsdömd fånge och man konstaterade att blödningen genast upphörde och att såren läkte mycket fort. 

Läkarna ställde diagnos genom att avläsa puls och kroppstemperatur men också med hjälp av "vattenskådande". Medicinerna var ofta avkok på örter, men man ordinerade också avföring eller urin. Åderlåtningar och lavemang var mycket vanliga behandlingsmetoder. Sårbehandling och kirurgiska ingrepp sköttes av sårläkare, barberare och fältskärer. De opererade bråck och blåsor, stack starr, skar bölder och amputerade. Inför epidemier stod man i stort sätt maktlös. Man isolerade dem som drabbats av spetälska, man rökte hus och man rekommenderade renlighet. Men man förlitade sig också på astral påverkan, handpåläggning och besvärjelser.

Det fanns också en folklig läkekonst som främst behärskades av kvinnor. De använde sig av naturmediciner, gjorda på ämnen ur växt- och djurriket.
Många i dag lätt botade sjukdomar var dödliga på 1600-talet och begravningar var ett ofta förekommande inslag i vardagslivet. När det gällde gemene man var begravningsprocedurerna enkla, men när det handlade om folk av börd var de både högtidliga och omständliga. Till en förnäm persons begravning skulle det författas gravskrifter. Lucidor skrev ett antal sådana och han levde som nämnts bl a på inkomsterna från dessa tillfällesdikter.

 Från år 1670 finns det bara en gravskrift av Lucidor bevarad. Den är daterad den 14 december. Det var hans tidigare förmyndares son, Carl Philip Wrangel, som skulle gravsättas i Skokloster kyrka. Mycket har sagts om Lucidors börd, bl a att han skulle ha varit en hemlig bror till Carl Philip, vilket med all säkerhet var rent nonsens. Däremot undervisade han  den unge fältherresonen under hans studier vid universitetet i Uppsala. Carl Philip dog den 13 april 1668 i London och bisattes i Stockholm i väntan på begravningen två år senare. Han blev endast nitton år gammal, men Lorenzo Magalotti påpekade att det ändå borde ha varit en tröst i olyckan för Carl Gustav Wrangel, eftersom sonen ändå bara varit intresserad av dryckenskap, bordeller, spel och svordomar. I rättvisans namn ska ändå sägas att Carl Philip ofta hade plågats av sjukdomar.

Dödens ängel Ivar Johnsson

Lucidors klagodikt vid Carl Philips begravning var en hyllning till den döde, men den var förmodligen också en påminnelse till Wrangel själv om att hans förre skyddsling nu var en fullvärdig poet. 

I den gravskrift som Lucidor därnäst diktade gav han prov på sin vidsynthet. Den var skriven till den unga Märta Christina Ulfsparre som Conrad Gyllenstierna hade gift sig med. Efter bröllopet, till vilket Lucidor hade diktat den olycksaliga "Giljare kval", reste brudparet till landshövdingesätet i Viborg. Fredagen den 10 februari 1670 insjuknade Märta Christina och låg sjuk till söndag middag då hon födde ett dött gossebarn. Den 12 februari 1671, precis ett år senare, avled hon själv, 16 år och sex månader gammal. Hon begravdes tillsammans med pojken i samma "liljekista".

Lasse Lucidor - ordlista och ordförklaringar

Minnessten över Lucidor

Adonis   underskön yngling

asteld   kärleksglöd
Astrild   kärleksgud (Amor)
Astrilds skäkta   kärleksgudens pil
Astrilds vidjor   band med vilka Astrild snärjde älskande
a vous   skål!
avplana   utplåna


bedin   ombedd, uppmanad
bespänter   försedd
bierfilare   krogspeleman
bija   bida
bindbrev   gratulationsband

bolkar   pokaler, krus
brynjan   svärdet
bräd´   spelbräde
båda   sända bud
bälg   buk  


calumniant   smädare
Cambrays duk   batist, dyrbar linnevävnad
conturberad   förvirrad
couleur de feu   eldfärgad


dalkarls skålar   träskålar
Diana   jaktens och naturlivets gudinna
droppögon   sura, rinnande ögon
dröve   dystra
dubblade drickar   drycker med dubbel styrka
dull   galen
dunnerkil   åskvigg
dy   därför
dämpa skott   förta skottens verkan genom magiska medel
därhos   därtill 


enfålt   en och en i sänder


Febus   skaldekonstens gud 
fiker   skyndar rastlöst
flåkot   dåraktig
fnaskar   smågnager, pillar
fort och fort   alltjämt, utan uppehåll
fransoser   syfilis, franska sjukan
Frigga   nordisk kärleksgudinna
få kalvskinn   få korgen
förmordar   mördar
förtänker   misstänker


gilja   fria
giljare kval   en friares vedermödor
glaset haver kysst   dryckessed, först kysste man glaset, sedan tömde man det 
                             till det övriga sällskapets sång
glister   glans
gröde   växt, växtkraft
gårkök   enkelt matställe

haga   behaga
hanrej   bedragen äkta man
haremod   rädsla
hauptman   uppsyningsman
hija   locka
humeur   sätt
huxa   betänka
hyffslik   hövisk
hårluva   peruk
håvera   göra sin kur


itimera   undervisa 
item   likaså


judicera   döma


kas   veta hut
kattost   malva
klinter   klippor
kringa   snabba
krusat hår   naturligt hår eller peruk med korkskruvslockar
kränker   förleder
kupp   bägare
kväljer   plågar


Lethe   glömskans flod
ljugarärmar   lösärmar på adelns högtidsdräkter
lommar   ljuder
luftfä   fågel
lydsäll   artig, förekommande
låven   löfte
lägedräng   betjänt
längsel   längtan
länker   vänder
löja sig   bada i öppet vatten


margalunda   på många sätt
Mars   krigsguden
mas   lat
med löje  med glädje
Mercenarius   hyrd eller köpt skribent
mon   hänsyn, hjälp
Morfeus   sömnens gud
mälte   skildrade

Neptunus   havsguden
Nereus   havsgud
N.B. (Nota bene)   märk väl
nämst   närmaste

obedin   ej ombedd
oknowen   okänd 
om sunst   förgäves
osörgse   utan sorg


par discretion   taktfullt
paskill   smädeskrift
peregrinera   resa
pipa   blåsa, spela
planas   utplånas
ponseau   purpurrött
prunkord   smeknamn


ragaln   spritt galen
ras   löpande, rännande
Rundadinellula   refräng som bröderna sjöng, medan en i laget tömde sitt glas
rundom   laget runt
ruta   rumla
rynkskjortor   skjortor med veckade bröst och manschetter
röda kinner   sminkade kinder


samvetsormen   samvetskvalet
segelsten   magnet
se naglen   dryckessed; bägaren tömdes och vändes upp och ned, man satte dess rand snett
                 mot vänster tummes nagel, varpå ingen droppe fick falla på densamma (s k nagelprov)
serviteur   er mjuka tjänare
själv-straff-altar   försoningsaltare
skalkeri   kanaljeri
skött   snart
skräppa   skryta över
skrätt   finsiktat mjöl
skuvar   skyr, ryggar för
skäbne   öde
skäkter   pilar
slika   smyga
slätt   dåligt, illa
smöka   röka, bolma
sot   sjukdom, plåga
spela grönt   en vadlek i maj
stambok   minnesalbum
stavkarl   tiggare
sticka pipan in   sticka pipan (på en säckpipa) i säcken, sluta spela
strå, ligga titt på strå   ofta vara pank
stå på breda sten   gifta sig
Svada   vältalighetens gudinna
svanblöt dun   mjukt svandun
svartsot   svartsjuka
söner   vägrar


taft   tappat
tiner   tynar bort
titt   ofta
trinna   trilla, rulla
tri på ra   dryckessed, den som först svarar på gåtan, hans skål ska gå tre gånger runt bordet
trå han som   tvi vale den som
täppa   binda om


vandlar   förändrar sig
vela   sköta om
vigbrev   brev med utmaning på duell
Vulcan(us)   eldens och smideskonstens gud
våla   värdera, akta
vägebrev   pass


ylning   kastby, vindby
ymnog   ymnig


änglabröd   himlabröd, manna


ögnevarv   ögonkast














  

Lasse Lucidor - Giljare Kval

Ordförklaringar se Lasse Lucidor - ordlista

Giljare Kval

uppå

den Högvälb. Herres/Herr

CONRAD GYLLENSTIERNA

etc. etc.

och

Högvälborne Frökens

Fr. MÄRTA CHRISTINA ULFSPARRES

etc. etc.

Högstlycksälle Brudlöfts Dag

Continuerad 

af

LUCIDOR

DEN OLYCKLIGE

Den 18 Novemb. Anno 1669.

Här kommer jag igen, som förr har varit framme

och vill i denna kväll, fullfölja giljeglamme

som jag begynte sist, när som på breda sten;

Herr Gyllenstierna stod, fast jag är något sen;

5 Jag håller likväl ord, tar tiden som han faller              

ordkväde kväder så: Allt bättre sent än aller

ond kommer tidlig nog och alltid alltför brått

men aldrig kom ännu försent det som var gott:
Den mycket lovar ut, han plär full stundom ljuga
10 stor ord och litet verk det tycks mig föga duga;
Jag är en sanningsman, osviklig, utan list
allt vad jag lovar en ock håller, det är visst
dy vill jag nu igen begynna vad jag lykte
beskriva giljekval så mycket jag av rykte
15 förfarit har därom, själv har jag ej försökt
hurleds hon börjar först, och sen blir trappvist ökt
men nogsamt har jag sett vad andra har för plåga
så att jag korsar mig för sådan skärselds låga
jag hisnar än så snart jag tänker där uppå
20 och ropar med gott skäl bevar mig Gud där frå
sist skrev jag huru den som giljar måst förtvina
för´n han får jungfruns tal ell en gång kan få si´na
jag mälte sen hans sorg, suck, ängslan, harm, förtret
gråt, klagan, hans förakt hans usl´ eländighet
25 hur han förutan ro, mått leva uti sorgen
och efter allt förtret dock likväl räds för korgen
hans tvivelhåg och mod, förtvivla och vad mer
hur han rätt stavkarlslik uppvaktar, tigger, ber
svartsjukan följde sist, och huru hon kan kvälja
30 dem som i oträngd mål, sin ädla frihet sälja
hur hon en giljand sven å lyktan så långt för
att han än levendes, väl tusen gånger dör.

Där stanna pennan då, dy vill jag här begynna
att skriva mer därom vad som jag kan besinna
35 vad sådant giljekval, hos den som svartsjuk är
orsakar, och vad mer förtret hon med sig bär.
När nu en svartsjuk sen av kärlek ivrig bliver
då tar han märke på vad jungfrun läser, skriver
på hennes tal och ord, på later ögnevarv
40 tror hennes ljuvste ord skenfagra kärleksskarv
om jungfrun sitter tyst tror han att hon föraktar
hans närvist, och kanske på någon annan vaktar
är jungfrun gladlynt strax blir han så svartsot dull
att tänka sådant sker för annan orsak skull
45 om hon är lydsäll märk så räknas det för annat
då svär han vid sig själv hon haver nu förbannat
hans kärlek ur sin håg han bliver så helt rysk
att han tör stadigt tro hon älskar någon tysk
är någon hövisk dräng i huset tör han tänka
50 att hon sitt löfte vill för samma drängs skull kränka
och att han giljar med, hans vantro är så stor
att han för boleri förtänker jungfruns bror
leksystern själv kan ej väl undfly hans misstankar
stol bänkar, säng och bord allt vad när henne vankar
55 ja hennes kläder med jämt allt vad hon kan nå
där kastar han misslynt sin avundsögon på
om någon unger karl kan råka till att tala
med jungfrun tror han visst den samme tupp vill gala
att locka hönan bort - tror visst - han tvivlar ej
60 fast hönan inte hans, att vara hanerej
då rinner han full ond, begynner till att svärja
sju tunnor tusen full, drar äntligt på sin värja
han sänder vigbrev stad att mana karlen ut
fast om hans haremod sen spelar bancorut
65 han tror sig med gott skäl för jungfrun kunna fäkta
och att ej Odens svärd så skarpt som Astrilds skäkta
vill mörda den som ej har honom gjort emot
är icke han ragaln som plågas av svartsot?
Blir det då sen förlikt så tar han på hovera
70 för jungfrun liksom förr det kallas courtisera.
När solen reser upp, intill hon går i säng
står han med hatt i hand, liksom en lägedräng
och vaktar jungfrun upp, han skattar för stor lycka

Bruden på väg till kyrkan. Magalotti 1674. 

om han kan ha den grace, att hon vill en gång nicka
75 åt honom, vad hon gör, måst haga honom väl.
Han svär sig vara död förutan hennes själ
som livnar honom än: om kärsten nånsin gråter
då måst han hava akt, att han strax värre låter
men om hon gladlynt ler, då mått han skratta högt
80 som vor´ han kittelkåt, fast det går något trögt
allt vad hon talar, gör, allt vad hon snart sagt tänker
måst han rätt grant förstå, att han där efter länker
all åtbörd, och där hos väl veta hennes lag
på det han uti allt må tjäna till behag:
85 Han mått ge dubbelt ja till allt vad hon bejakar
tre dubbelt neka med när hon en ting försakar
att vita svanen svart, och svarta korpen vit
det måst han svärja på, sen med sin största flit
ge akt på hennes håg, om hon har lust till spela
90 så mått han kunna slå på lutan, pipa, fela
och sätta daglig dags sitt segel efter vinn´
men när hon vill, så mått han sticka pipan in.

Brudgummen på väg till kyrkan. Magalotti 1674.

Hur kväljer mången sig, att han må prunkord finna

och rosa jungfrun rätt? Fast hon sågs aldrig spinna
95 så mått han säga lill, att hon är arbetsam
och fast hon är ett våp, hon är så spak som lamm
om hon är något kåt, så måst hon heta vänlig
ifall hon osnygg är, så måst hon kallas renlig
om hon högdragen, stolt, hon är av ädelt mod
100 är hon av ringa ätt, sägs, hon är av stort blod
fast faren slaktar fä, men om han varit bonde
så måst han hålla med, hon är av främsta stånde
en isterbukot lång mått kallas lagom stor
en dvärglik täck och nätt, en den som kattlik glor
105 sne- vind- och blötögd till berömmes för skarpsiktig
den aldrig sade sant, måst nämnas rätt uppriktig
en stammand Svada själv, en halt Vulcans gemål
en girhug sparsam, den givmild som penningsnål
om hon är gloseklok, så mått hon heta Pallas
110 den som Alecto led, hon måste Frigga kallas.
Han måst ock mästerlig med söta smickerohl
upphöja deras dygd som skiner lik en sol
ibland allt kvinnokön, dem kalla jordgudinnor
och säga jungfrun är för alla mör och kvinnor
115 ett skönhetsmönster, jämt en spegel av all dygd
den mest fullkomne kropp som himlen haver byggd
naturens underverk och högsta mästarstycke
en ängel den som har allena mänskotycke
ros, lilja, änglabarn, själ, hjärta, andra jag
120 min håg-, själ-, ögnelust, min sol som gör min dag
min stjärna, min planet, mitt allt måst han´na nämna
än sätta mer därtill, ej något ros bortlämna
om han vill ha´a favör, min höna, gås och gris
är intet mer i bruk, och aktas ej en ...
125 Med slika prunkord mer som kallas complementer
mått den som gilja vill då vara väl bespänter
är ej den ynka värd, har icke den stort kval
som det ej haver lärt och törs ej med slätt tal
och ordros jungfruns dygd och maklös skönhet prisa
130 men nödgas fast han ej är boklärd med en visa
berömma hennes kropp som man fast daglig hör
att den som intet vet vad visor är, dem gör.
All fägrings ros mått han väl kunna på sin nagel
och kalla hennes hår, som strävt lik märretagel
135 gulltrådar, silkeslent, och Astrilds vidjor, sen
mått alla stjärnors ljus och gyllne solens sken
förmörka liksom moln, för hennes ögnestrålar
fast hon droppögon har, liksom två dalkarls skålar
på hennes kinder måst båd ros och liljor gro
140 fast kindbenen se ut, liksom en skållad so.
Måst ej korall, rubin och skarlaksfärgen blekna
mot hennes läppars färg, likt ålskinn? Vem kan räkna
all tokot giljekval? Hans rätt självegne kropp
gör honom en ny sorg: om han vill hava hopp

145 att haga jungfrun väl, mått han ha giljekläder
hårluva, bäverhatt, därpå en brokot fjäder
som han på huvud bär, och ligger titt på strå
sen a la modeband, coleur de feu, ponseau
jämt andra färger mer, rynkskjortor, ljugarärmar
150 av Cambrays duk, cotton, och vad var els med härmar
allt utländskt lapperi, är icke det stor sorg
när som en fattig pilt, ej sådant får på borg
och likväl prunka vill? All´ giljar´ äre rika
den som minst pråla kan han måtte segel stryka
155 skull han ej få grå hår, när som en klänning mer
än karlen gäller själv vem vet ej att så sker?

Vigsel i kyrkan. Magalotti 1674.

Det är så världens lopp, ack, ack, tyvärr så går´e
att jungfrufolket, mest hund skåda efter håre!
Det är ännu ej allt, än hörer mer därtill
160 han måste smörja väl, som rätlig köra vill
els stannar hjulet tvärt, vad kostar marknadsgåvor
vad bindbrev, spela grönt, titt är en giljars håvor
knappt, knappt fem fyrkar värd, lill mått han spela kort
då går mång ärlig slant par discretion och fort
165 han mått av hövlighet ju låta jungfrun vinna?
Vad kostar nyår, jul och slikt? Vem kan väl hinna
att räkna sådant allt? Ett hade jag snart glömt
som till en lärdom bör för ingen vara gömt
(jag spelar fast man ej vill höra sanningsgigan)
170 den jungfruns ynst vill ha, han laga väl med pigan
och muta henne bra, så bär hon breven fram
skull posten ej få lön? Det vore nästan skam
ack tänk man var och en gör sådant ej bekymmer
stort under stort är det att icke mången rymmer
175 för tusen pockor bort men kärlek är så stark!
Att han magnetlik, drar ur pungen mark från mark
när en nu länge nog med sådant kval har giljat
så föregives titt att jungfrun är ej viljat
att gifta sig så brått, slå tusen pockor till
180 en karl som vore galn, han kunde så bli vill.
Jag såg i sistens en som fria till en änka
men när han korgen fick, då ville han sig dränka
men vattnet var för kallt: En fria till en mö
fick kalvskinn, ville sen förtvivlad tröstlös dö
185 han kokade förgift som skull hans asteld stilla
men när han tog´t i mun så smaka det så illa
att han det spotta bort, och åt ej mer därav
slapp så att han ej då i krukan fick sin grav
sen grep han till ett rep - förtvivlan intet skuvar -
190 band fast´et om sin hals men huxa sen att tjuvar
så dö och hov det bort, tog ett trealns långt svärd
och satt´et mot sitt bröst att sticka sig ihjäl.
Men rätt så snart han såg uppå dess blanka klinga
då räddes han att hon i stycker skulle springa
195 sa det vor´ skada d´rom jag har ej slik igen
hängd henne på sin kos, och lever alltså än.

Bröllopsmåltid. Magalotti 1674.

O säll, o trefallt säll, den som sig väl kan skilja
från mödsamt träldomsok, som andra kalla gilja
säll är den som en gång har lagt sitt segel ner
200 och fört i önskad hamn sin båt, densamme ler
åt andras sorglig suck och höver ej mer räddas
för böljor, vågor, vind och klippor, utan bäddas
i Astrilds svanmjuk dun och sover utan sorg
uti sin kärstas famn som Astrilds säkra borg.
205 O outtalig lust, o gamman obeskrivlig
o obegriplig fröjd, o glädje som otvivlig
o fria Hymens band, o ljuva träldoms lag
att skriva mer om dig, är pennan min för svag
den mera veta vill, han må det själver pröva
210 om han ej kan så snart och vill lill inte töva
så vet jag intet råd att han kan bli förnöjd
lill vet jag att han bäst om sådan giftefröjd
kan detta ädla par som brinner med en låga
och himlen samman fäst, när året kring går, fråga
215 så lär han utan tvik få höra och få se
 att de som äre två då lärer vara tre
men dygdfullkomna fruar, I himmelsköna fröken
I ljuvste jungfrufolk, som dygd och skönhet öken
jag lägger denna skrift som eder ringste träl
220 till edra fötter ner, och bjuder så farväl.

Enigme
Pour les Dames


L´Amour m´à engendre´, les sujetsde la terre
Les plus beauxenfanté dans une douce guerre,
225 On ne me peut pas voir, ny sentir ny toucher,
Mais bien ouir, encour mieux l´on me peut gouster,
Je suis tout merveilleux car mon Pere est ma Mere,
Et ce qu´est encor plus, ma Mere aussi mon Pere,
e ne vi qu´un moment car en naissant je meure
230 Et n´ayant point de coeur, j´ay pour tombau le coeur
Mais en mourant moi mesme je peu donner la vie
A ceux qvi m´ont produit le monde á grande envie
Pour mon enfantement mon Corp n´est que de l´air,
Je tonne doucement passant comme un esclair.
235 Je ne scaurois jamais estre donné a personne.
Sans que luy qui me prend en mesme temps me donne.
Les Belles qui scauront cet enigme expliquer
Auront á leur plaisir mille & mille Baisers.