Ulf Bagges hemsida

Besök hemsidan med visor och vandringar

tisdag 24 november 2020

Krönikeskrivarna del 1 (3).

Nicolaus Ragvaldi och goterna.

Den senmedeltida och tidigmoderna periodens historiker i Sverige var bildade och ofta högt uppsatta medborgare som tjänstgjorde hos landets maktelit, nämligen i Kungliga Kansliet, Riksarkivet eller liknande institutioner. Inte sällan var det kungen själv som beställde sin egen regeringstids historia och gav detaljerade direktiv för hur den skulle utarbetas. Sanningen satt emellertid inte alltid i högsätet då historia skulle skrivas, istället användes den i olika sammanhang som ett propagandaredskap för kungen själv eller utomlands för landet som sådant. Dessa historiker kallades krönikeskrivare och fastän de som regel gick maktens ärenden, satte en del av dem sanningen om vår historia främst. 
( bild Jordanes )

Att historia inte alltid har varit en vetenskap är något som kan låta som en självklarhet för oss idag. Ändå är det först under 1900-talet som källkritiken får sitt slutgiltiga genomslag och blir ett rättesnöre för historikerna. Man började fästa stor vikt vid att skilja ut myter och propaganda ur historiska dokument och undersökte om uppgifterna på olika sätt gick att verifiera, till exempel genom att kontrollera om de stämde överens med andra oberoende källor, och man värderade också trovärdigheten hos upphovspersonen till källan. Detta fick till följd att frestelsen att ge sig alltför långt ut på tunn is i sin egen tolkning av historiska händelser avtog. 

Ett fenomen som gick i graven då man började tillämpa de nya vetenskapliga metoderna var göticismen. Göticism var framför allt en kulturpatriotisk rörelse med rötter i medeltiden som hävdade att de forntida goterna haft sitt urhem i Sverige. Några av de främsta förespråkarna för uppfattningen var Nicolaus Ragvaldi, Ericus Olai, Johannes och Olaus Magnus och Olof Rudbeck den äldre. Det hela byggde i huvudsak på falsarier, romantisk nationalism och rena lögner, men kom av många att uppfattas som
realistisk historieskrivning, vilken sedan dominerade under flera hundra år. Man baserade göticismen på Jordanes gotiska historia. Denne var en historiker av gotisk släkt och biskop i Kroton (Crotone i Italien) på 500-talet, och var under medeltiden en känd person i den nordiska historieforskningen. Hans första historiska verk kallas "Goternas ursprung och bedrifter".

Historikern Curt Weibull (1886 Lund - 1991 Lund), menade att man måste vara medveten om vissa förhållanden när det gäller de antika historieskrivarnas syn på historia. Ett exempel på det är att historia inte var en vetenskap under antiken. Det var en litterär och retorisk genre som räknades till skönlitteraturen, där det viktiga inte var att ge en sann historisk framställning. Det som betydde något var istället det litterära konstverket och att det till form och innehåll var konstnärligt fulländat. Därtill ställdes politiska och pedagogiska krav. Den sena medeltidens svenska historieforskning saknade förståelse för den antika historieskrivningens metod och tog därför godtroget till sig Jordanes beskrivning av germanernas och goternas liv och historia.

Den svenske biskopen Nicolaus Ragvaldi, göticismens upphovsman, höll 1432 ett beryktat tal vid kyrkomötet i Basel, där han ställde Sverige i centrum av världshistorien som goternas forna rike med sina anmärkningsvärda vapenbragder under 200 - 300-talet. De historiska källor som brukade åberopas för denna historieskrivning ansåg Weibull och dagens historiker ha "noll och intet värde". Ragvaldis tal fick svåra konsekvenser för äldre svensk historieskrivning, mycket beroende på att man då inte kände till något om Sveriges forntid. Därmed inleddes en ny epok i framställningen av svensk historia och blev under kommande århundraden kärnan i historieskrivningen om vår nation. Ragvaldi själv avancerade i karriären och blev ärkebiskop 1438, med andra ord en av landets ledande statsmän. ( Bild: Albertus Pictor:  medeltida biskop 1400-tal )

Johannes Magnus skrev sin svenska historia med bland annat Ragvaldis påståenden som utgångspunkt och så fick Sverige en mer ärorik historia än något annat land. Detta gillades inte minst av Vasakungarna och användes flitigt som propaganda i alla sammanhang och blev Sveriges rikshistoria under långa tider. Först under frihetstiden började man ifrågasätta källmaterialets trovärdighet. Ändå fanns historien om Sverige som goternas hemland kvar hos en av 1700-talets främsta historiker Sven Lagerbring och även hos Erik Gustaf Geijer. Enligt Curt Weibull använde arkeologer och språkforskare sig av denna syn på historien som grund för stora arbeten om Sveriges äldsta historia en bra bit in på 1900-talet, utan att ifrågasätta trovärdigheten.

Rikshistoriograf var ett ämbete i Kanslikollegium, och som sådan var man  i allmänhet rädd om sig och gjorde som man blev ombedd.  Det var rikshistoriografens uppgift att på statens uppdrag skriva Sveriges historia och på det sättet ge tyngd och trovärdighet åt kungamakten. Tjänsten inleddes under början av 1600-talet för att slutligen dras in 1834. En del av äldre tiders historiker var säkert godtrogna, men många var manipulativa och utförde i regel sitt arbete som man från maktens sida förväntade sig av dem. Patriotiska bevekelsegrunder gjorde säkert också att man slog an den göticistiska strängen, men det fanns som sagt undantag.

Historia i maktens tjänst.
Konsten att skriva svensk historia tog på allvar sin början under 1300-talet med Erikskrönikan, som var den första i en svit krönikor vilka ingick i Stora Rimkrönikan. Den sträckte sig från 1230 till 1496. 1400-talet utmärkte sig också för en rad krönikörer med kyrkliga ämbeten, som utbredde sig om Sveriges historia på latin. Under Gustav Vasas regeringstid är det framför allt två krönikor som eftervärlden tagit starka intryck av. Den ena är Gustav Vasas krönika skriven omkring 1560 av Peder Swart och den andra är En svensk krönika skriven under 1530- och 1540-talen av Olaus Petri. 


Peder Swarts krönika kom till på beställning av kungen och historikern Lars Olof Larsson menar att den troligen skrevs efter Gustavs egen diktion. Även historikern Gunnar T Westin menar att det bevisligen är Gustafs eget berättande för Swart, som skapade bilden av hans liv och regeringstid för eftervärlden.
Peder Swart, eller Peder Andrea som han kallades under sin livstid, var biskop och fick uppdraget att skriva Gustav Vasas krönika en tid efter att Olaus Petri avböjt att skriva den. ( Bild Gustav Vasa )

Årsskiftet 1539/40 anklagades Olaus Petri och Laurentius Andreae för förrädiskt beteende och ställdes inför rätta. Gustav hade just läst Olaus Svenska krönika och det var en av orsakerna till de allvarliga anklagelserna. De båda reformatorerna dömdes till döden, men dödsdomarna omvandlades till dryga böter. Olaus fick märkligt nog fortsätta som kyrkoherde i Stockholm och fick också flera förtroendeuppdrag. Det mest anmärkningsvärda var att Gustav gav honom i uppdrag att skriva en krönika rörande sin egen historia efter rättegången. Han skickade till och med detaljerade anvisningar om vad den skulle handla om. Olaus accepterade inte kungens uppdrag utan forsatte istället att skriva vidare på sin Svenska krönika. 

Kungen nåddes av informationen om den slutgiltiga versionen av krönikan efter Olaus Petris död 1552 och att han där framstod i en mindre lyckad dager. Att han var mån om sitt eftermäle och oroade sig över att Olaus lyckats svärta ned detta i sin krönika, framgår tydligt när han själv yttrade sig om saken:
" Är ock fast förtretligt att vi oss intet annat skola förmoda
  efter vår död för all omsorg vi för meniga rikets gagn 
  och bästa skuld haft hava än sådant otillbörligt eftertal."  
Olaus Petri vägrade att medverka till en falsk historieskrivning och hans krönika förbjöds av Gustav, som gav order om att varje skrivet exemplar skulle samlas in och förstöras. Helt och hållet lyckades han inte tysta Olaus, men krönikan kom inte i tryck förrän på 1800-talet. 

Krönikeskrivarnas betydelse för vår historia är avsevärd och deras personliga livsöden är värda att uppmärksammas. En del av dem fängslades, dömdes till döden eller levde som politiska flyktingar utomlands, medan andra blev spelpjäser för den yttersta makten. Det skulle dröja innan en mer verklighetstrogen svensk historia kom att sättas på pränt, frigjord från enväldiga makthavare, och ännu längre skulle det arbetande folket få vänta på sitt inträde i histrorieböckerna. ( Bild medeltida bok ) 

Det litterära värdet av de gamla krönikorna anses vara stort, även om man där ofta tagit sig många friheter gällande de historiska skildringarna. På den punkten bättrade man sig något efterhand, men det var först då historieskrivningen stod på vetenskaplig grund som den blev riktigt trovärdig.
Det förhåller sig annorlunda då det gäller Olaus Petris syn på historia. Inte minst har han i sin Svenska krönika tillämpat en teknik som påminner om modern källkritik. Därtill visade han mod och integritet i sin etiska hållning i sitt förhållande till Gustav Vasa där han följde sin humanistiska övertygelse, något som kan inspirera än idag.


Ref: Gunnar T Westin: Olaus Petri, Peder Svart och Gustav Vasa
Runica et Mediaevalia. Sto 2002.

Gunnar T Westin: Historieskrivaren Olaus Petri, avhandling Lunds Universitet 1946.

Curt Weibull: Goternas utvandring från Sverige. sept. 1957. 
Tidskriften Scandia 2008.



 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar