Ulf Bagges blogg

Carl michael Bellman - Fredman

2011-03-05T08:20:00.000-08:00

Bellman använde sig av flera högst verkliga personer i diktens värld, men den främste av dem alla, den som skulle komma att bli en av vår litteraturs mest kända gestalter, var redan död och begravd då han gjorde entré i visans värld. Han var urmakare och hette Jean Fredman.

Det renässanspalats som amiralen Erik Ryning lät bygga i hörnet av Riddarhustorget och Munkbron stod färdigt 1644. Huvudportalen mot Stora Nygatan 2 är krönt av amiralen Rynings och hans maka M. E. Kurzels vapen. Palatset har haft många ägare, bl.a. Gottfrid Sack som i mitten av 1700-talet öppnade riksdagens "Caffehus" där. Från 1730-talet var huset fullt av hyresgäster då också flera vinskänkar och kaffehusinnehavare, hovtrumpetare, generaler och juvelerare bodde där. Där fanns också en tid, en trappa upp, det berömda Montionis vaxkabinett med ett 40-tal figurer.

Golvur av Jean Fredman

  Mot stora Gråmunkegränd i flygeln hade Jean eller Johan Fredman sin urmakarverkstad och där hade han dessutom sin bostad. Det finns en poetisk och en historisk Fredman. Den historiska gestalten var en tidigt utvecklad och högt begåvad person som alltför tidigt brände sitt ljus i botten. Han föddes 1712 eller 1713 och var son till urmakaren Andreas Fredman i dennes första äktenskap. Han följde sin far i urmakaryrket och blev själv mästare före 24 års ålder och då han fyllt 29 år utnämnde man honom inom urmakarskrået till sin ålderman. Snart nog ägde han en egen verkstad och dessutom förvärvade han fastigheter på Norrmalm och i Gamla stan. En av Fröjas mest beryktade "praktiserande prestinnor" - Platskan eller moster von Platen, som hon själv brukade kalla sig, bodde 1756 i en av Fredmans fastigheter där hon också bedrev sin verksamhet. Efter att ha blivit hovurmakare fick han ansvaret för Storkyrkans och Riddarholmkyrkans tornur, de två förnämsta i staden. Ett golvur som Fredman tillverkade 1737, gråmålat med förgylld dekor, helslag, datum, höjd 260 cm, såldes på Stockholms Auktionsverk år 2006 för 200 000 kr.

   Den redan rike Fredman gifte sig vid 33 års ålder till ytterligare förmögenhet. Det olyckliga äktenskapet med den 12 år äldre Katarina Lindberg, "en vrång och trätgirig" men välbeställd änka till en lärftskramhandlare blev den ödesdigra inledningen till hans förfall. Paret låg ofta i fejd med varandra och ibland slutade grälen i rena handgripligheter. Makarna Fredmans långdragna processande inför rätta gjorde att deras mellanhavanden blev allmänt kända i staden. Fru Fredman anklagade sin man för att han med flit förstörde hennes egendom och att han förskingrat hennes pengar. Därefter började hans stjärna dala, och när han i 40-årsåldern blev änkling vände lyckan till djupaste misär.
Han hade tillhört borgerskapets ledande skikt och hans sociala sammanbrott i mitten av 1750-talet väckte därför stor uppmärksamhet, inte minst bland hans ståndsbröder.
   I urmakarskråets tomma kassaskrin hittade man, när man entledigade honom som ålderman, en revers som Fredman ställt ut på sig själv. Hovurmakarvärdigheten, tornuren och all sin egendom förlorade den alltmer söndersupne urmakaren. De sista åren tillbringade han mer eller mindre i rännstenen som ökänd rumlare och drinkare tills han dog i "bröstfeber" den 9 maj 1767, 56 år gammal. Han ligger begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm. Några veckor efter sin död återuppstår han i det som senare skulle bli Fredmans sång nr 26, där Bellman sjunger om hans begravning:

Fredman levde och dog!

Bröder alla,

vi kunna kalla

hans själ ett urverk, hans kropp en krog.

Vår levnad är kort,

bäst vi rusta

och oss förlusta,

så kommer döden och tar oss bort.

Stå stilla vid en sida

och lät processen skrida!

Här i världen är mycken harm.

Trumpeterna blåsa larm.

Min granne styrk ditt mod,

värm din blod!

Vid tiden för Fredmans död var den nu föräldralöse Bellman 27 år gammal och försörjde sig, likt många andra skalder, som skrivare i offentlig tjänst. Nu väntade en svår och törnbeströdd väg till att bli erkänd skald och visdiktare, full av umbäranden och ekonomiska bekymmer.

Musikern Olof Åhlström var den förste i vårt land som höll konserter på det nya instrumentet hammarklaver. Han var en skicklig musiker som bl.a. komponerade operamusik åt Gustaf III, men han var också innehavare av ett nottryckeri och hade exklusivt privilegium på nottryck i landet. På hans initiativ publicerades Fredmans epistlar och sånger. För utgivningsrätten och sin medverkan begärde Bellman 100 riksdaler i betalning - 50 riksdaler kontant för epistlarna och lika mycket för sångerna i friexemplar, vilket beviljades. I ett företal till epistlarna från 1771 presenterar han sin huvudperson Fredman:

Här ser Du en skugga av en Bacchi hjälte, en matt rök

efter en urblåst krogdank. Vem är det menar du? Jo det

är Fredman urmakaren, han, som i sin livstid varit även

så allmänt känd för dess skickelighet, att avdela tidens

lopp uti timmar och minuter, som för dess behändighet,

att göra tiden till intet uti ett litet grönt timglas med finkel ...

Fredman epistlar publicerades slutligen 1790, 82 till antalet. Året därpå kom Fredmans sånger ut med 65 av skaldens mest populära visor utanför episteldelen. Fredman hade därmed odödliggjorts, på ett hår när, då Bellman själv hade knappt fyra år kvar att leva. Genom den försupne hovurmakaren och hans vänner lever det gamla Stockholm upp på nytt och Bellmans sånger och epistlar är idag översatta till över tjugo språk.

Adolf Fredriks kyrkogård - här ligger Fredman begravd

Även om skalden naturligtvis kände till Fredmans olyckliga livsöde har han inte låtit biografiska fakta om urmakaren spela någon roll, förutom alkoholens fördärvliga inflytande. Visornas Fredman är helt och hållet Bellmans egen geniala skapelse.
Trots den stora spridningen av Bellmans visor och svenska visans spridning och popularitet i allmänhet är viskonsten egendomligt nog, på olika sätt, en diskriminerad konstform i vårt land. Att visdiktare behöver stöd och uppmuntran var Bellman bara alltför väl medveten om. När hans beskyddare Gustaf III mördades 1792, slog det hårt mot skalden och ett par år senare slängdes han i fängelse av en fordringsägare.

Carl Michael Bellman - Sveriges Anacréon

2011-02-06T15:24:00.000-08:00

Daurerska huset (markerad)

Den 5 februari 1740 döptes den lille Carl Michael i Maria Magdalena kyrka på Södermalm, ett stenkast från Daurerska gården, en malmgård vid Hornsgatspuckeln där han dagen innan hade blivit född. I det huset skulle han leva de fyra första åren av sitt liv. Därefter flyttade familjen till grannfastigheten, nuvarande Bellmansgatan 24, som sedan blev deras hem under de kommande 20 åren. Hans föräldrar, fadern Johan Arendt d.y. och modern Catharina Hermonia som var dotter till kyrkoherden i Maria, fick femton barn av vilka endast sex uppnådde vuxen ålder. Enligt Bellman låg hon i tjugoen barnsängar.
Sin skolundervisning fick Bellman av privatlärare, som också lärde honom spela cittra, och 1757 debuterade han med religösa dikter och ett par översättningar som han gjort från franska och tyska. Samma år skrev han in sig vid Uppsala universitet, men gav snart upp projektet eftersom studieresultaten inte blev det man förväntat. Året därpå blev han i stället, som genom ett under, antagen som extraordinarie i Riksbanken vid Järntorget efter ett förhör i räknekonst och bokhållarkunskaper, ämnen som

Familjen Bellmans andra bostad

inte tillhörde hans starka sida. Samtidigt som han arbetade i banken utvecklade han sina talanger i umgängeslivet och blev snabbt en eftertraktad underhållare i bättre sällskap. Fem
månader efter förhöret utnämndes han till extraordinarie i banken, men som sådan fick han ingen lön utan arbetade "par honneur", alltså ett ideellt arbete för hedern. För att kunna försörja sig började han ge musiklektioner i cittra, ett instrument som han lärt sig spela mycket skickligt på redan som mycket
ung. För att få en uppfattning om hur en skald som Bellman lät då han spelade, är hans musikinstrument av visst intresse.
Hans farfars far, skräddarmästaren Martin Casten Bellman, var invandrare från Bremen i Tyskland och farfadern, Johan Arendt Bellman, gjorde en strålande karriär i det nya landet. Troligen föddes han 1664 och utmärkte sig redan som mycket ung som sångare och blev tidigt virtuos på flera instrument. Vid tio års ålder var han engagerad vid hovkapellet och två år senare, vid 12 års ålder, framträdde han med solosång vid Karl XI:s kröning i Uppsala 1675. Han var något av ett språkgeni och efter framgångsrika studier blev han professor i romersk vältalighet och poesi vid Uppsala universitet, och utnämndes 1704 till universitetets rektor. På en utlandsresa köpte han en cittra, kallad citrinchen, tillverkad i Hamburg omkring 1695 och som han sedan blev en lysande improvisatör på. Detta instument hade alltså gått i arv till den unge Bellman och man kan förstå att han också ärvt mycket av farfaderns musikalitet och språkkänsla.

Citrinchen

Kort före sin död skänkte Bellman instrumentet till sin vän doktor Blad, som också figurerar i visorna, och efter många om och men kom den i Bellmans son Adolfs händer. Han skänkte troligen bort den strax före sin död. Just denna citrinchen höll på att gå förlorad för eftervärlden, men efter många äventyrligheter kom den slutligen till rätta. Den förvaras nu på Stockholms stadsmuseum tillsammans med skaldens mandolin tillverkad i Neapel 1791. Han spelade också på en luta gjord av Mathias Petter Kraft som nu ägs och förvaras av Sällskapet Par Bricole. Det är denna luta som brukar kallas för cister.
Av och till under sitt liv pantsatte Bellman sina instrument och kanske var det på grund av detta som han utvecklade en virtuositet på att imitera bl.a. valthorn, fiol, oboe och trumma. Atterbom har målande beskrivit hans märkliga förmåga:

"För övrigt var det ingalunda ett oumbärligt villkor för

hans sång, att en cittra, eller något annat verkligt

musikinstrument, skulle finnas till hands. Ty han

kunde även, till förvånande likhet, härma allehanda

instrumenters klang; än med munnen, än med

åtskilligt slags trummande och fingrande mot glas eller

mot en bordsskiva, än med blåsande på käppar eller

andra redskap, och på ett sådant vis fullständigt själv

ackompanjera sina sångstycken."

Estradören Bellman

Musikundervisningen gav inte på långt när så mycket pengar som krävdes för Bellmans livsföring vilket gjorde att han drog på sig stora skulder. Ingen hjälp var att vänta från föräldrarna vars ekonomi var bräcklig och snart blev situationen ohållbar. Nu hotade gäldstugan och trots att passförbud var utfärdat för honom, försvann han utomlands i slutet av augusti 1763. Han reste till Norge och väl kommen till Fredrikshald ansökte han om fri lejd hos Kungl. Maj:t. En månad senare kunde han återvända till Stockholm med det kungliga lejdbrevet i handen. Konkursen var snart ett faktum och han fick avsked från Riksbanken "för att söka större lycka annorstädes". Bellmans far köpte Visbohammars säteri utanför Gnesta för upplånade pengar och dit flyttade nu skalden med sina föräldrar.
   Anders Lissander var kommissarie vid Manufakturkontoret i Gamla stan och god vän till familjen Bellman. Därtill var han en hängiven visupptecknare och skulle komma att spela en viktig roll för Bellman, och senare för forskningen kring skalden och hans visor. Tack vare honom fick Bellman en tjänst på kontoret och när föräldrarna året därpå avled knöts vänskapsbanden allt fastare mellan honom och Lissander. Bellman började alltmer göra framträdanden och sjunga sina sånger för den stockholmska societeten.
   Gubben Noak gavs ut 1766 och därmed skulle hans visor länge dominera skillingtrycksrepertoaren och den tidens visböcker. Prästerskapet tyckte inte om Gubben Noak. Konsistoriet i Lund uppmanade samtliga präster i stiftet att leta upp alla tryckta exemplar av visan och beslagta dessa. Stockholms konsistorium
tog senare illa vid sig av en annan visa som skämtade med de högre makterna och Bellman blev anmäld till justitiekanslern, men han fälldes aldrig.
   Efter att Manufakturkontoret lagts ned fick han en tjänst som kanslist inom Generaltulldirektionen. Samtidigt skapade han något han kallade Bacchi Orden, och ordenskapitlen hölls hemma hos Lissanders, vars hem vid dessa tillfällen mer eller mindre uppfattades som en offentlig lokal. En ung Johan Gabriel Oxenstierna blev mycket gripen av Bellmans artisteri och skrev i sin dagbok en av de få bevarade skildringarna av Bellman som estradör:

Johan Gabriel Oxenstierna.
Stol nr. 8 i Svenska Akademien. Riksråd.

Den 4. Måndag. Bergklint och Kexel kommo till mig

och förmådde mig att med dem gå till kommissarien

Lissander för att där se på Bellmans upptåger. Jag

följde med dem och har ännu i all min livstid ej skrattat

så mycket som i kväll. Bellman har inrättat en orden till

Bacchi ära, varuti ingen får bli intagen som ej till det

minsta två gånger för allas åsyn legat i rännstenen. Han

håller detta kapitel ibland, dubbar riddare, allt efter

som förtjänta ämnen framkomma, och i kväll höll han

en parentation över en död riddare; allt på vers satt

efter operastycken. Han sjunger själv och spelar på

cittra. Hans gester, hans röst, hans spelning som äro

oförlikneliga föröka ännu mer det nöjet man har av

själva versen som är alltid vacker, och som innehåller

tankar, ömsom löjliga, ömsom sublime, men alltid

nya, alltid starka, alltid oväntade, över vilka man ej kan

undgå att häpna och antingen komma utom sig av

förundran eller skratt.

Den 5. Tisdag. Jag kunde ej väl sova hela natten så

uppfyllt var mitt huvud av de löjliga saker som jag såg i går.

Stundom under det jag låg, brast jag ut i överljutt skratt.

Hovpoeten Bellman

På detta sätt fann Bellman formen för sin visdiktning och under 1770 skrev han 25 epistlar och före februaris utgång året därpå var han klar med ytterligare 25 stycken. Vid den här tiden bodde han i vindsvåningen på Urvädersgränd 3, ett hus som ännu står kvar, och där skulle han bo ytterligare några år.

Bellmanhuset

Den 19 augusti 1772 genomförde Gustav III sin statskupp och under ett besök på Skeppsholmen hälsades han av officerare ur flottan. Anförda av Bellman sjöng de hans visa Gustafs skål vilket rörde kungen djupt. Gustaf III tog skalden under sina vingars beskydd och från 1775 utgick det också ett årligt understöd ur Gustaf III:s handkassa till honom om 100 speciedaler, och han befalldes att infinna sig till kungens lilla akademi varje onsdagsafton på slottet. Kungen ansåg att Bellman på olika sätt borde gynnas och därför sökte man efter en lagom bekväm och väl avlönad syssla för att ytterligare kunna trygga hans uppehälle. Samma år avled sekreteraren i det nyinrättade Nummerlotteriet och Bellman skrev en ansökan i form av en dikt till kungen om att få träda i fru Fortunas tjänst.

Där dess höga vinster dragas,

söker jag en tjänst och lön:

Men gudinnan, rik och skön,

låter ej en skymt uppdagas

i mitt låga, mörka skjul.

Om Ers Majestät behagar

gilla Lyckans hårda lagar

dör poeten innan jul.

Kungen skrev i sin tur till friherrinnan Florentina Stierngranat som var gift med en av direktörerna för lotteriet. Det magnifikt hållna brevet är skrivet på franska och man kan ana en road Gustaf III vid pennan. Överstättningen lyder:

Ni vet att jag alltid beundrat poeter, och i synnerhet

svenska poeter. Ni vet att dessa herrar alltid äro fattiga,

och att de ständigt anhålla om hjälp av olika slag. Ni vet

även att deras skaparkraft är lyckosam och fruktbar,

blott i den mån deras penningpungar äro välfyllda;

men vad ni är ovetande om, är vad nu allt detta är avsett

att leda till, och ni måste medge att ni under dena

läsning säger till er själv: vad är meningen med all

denna insikt? En smula tålamod, och ni skall få besked.

Det förhåller sig så att jag nyss fått vetskap om att en

sekreterarplats står ledig i styrelsen för det kungliga

lotteriet, och att jag erhållit en begäran på vers av den

berömde Bellman, med andra ord Sveriges Anacreon, i

vilken han utber sig om mitt förordnande hos herrarna

i styrelsen. Då ett dylikt förordnande skulle vara

liktydigt med en order, och då jag inte vill försätta

någon i bryderi, minst av allt dessa herrar, vänder jag

mig till er, madame, med en bön om att ni måtte bli

Förespråkerska hos er make i denna angelägenhet.

Muserna äro poeternas gudinnor, och då de äro

kvinnor liksom ni själv, finnes väl ingen som jag med

större tillförsikt kan anförtro min stackars skyddsling?

Jag överlämnar honom i edra händer, och jag ber er

sörja för hans framtid.

Det är tveksamt om Bellman, som tidigare inte utmärkt sig i liknande sammanhang, skulle ansetts vara tillräckligt kompetent för ett uppdrag som detta. Men när en envåldshärskare önskar främja sin fattige hovpoet, då böjer sig undersåtarna i ödmjukhet. Vid sitt sammanträde i januari 1776 tillmötesgick lotteridirektionen kungens önskemål och anställde Bellman. Han fick en årslön på tusen daler silvermynt, men vad han uträttade där är svårt att säga. Tjänstemännen på lotteriet fick 1777 en allmän löneförhöjning varifrån man undantog Bellman, eftersom han "merendels av sjukdom eller annars varit hindrad" att utföra sina plikter. Skalden klagade hos kungen som befallde att han skulle komma i åtnjutande av den begärda löneförhöjningen. I början av sin anställningstid uträttade han tydligen en del såsom att föra protokoll och dagbok, renskriva dokument och underteckna utbetalningar. Efter några månader rann det hela ut i sanden och lotteridirektionen nödgades utse en vice sekreterare som utförde de sysslor Bellman skulle ha gjort. Vartefter vice sekreteraren dog eller avgick tillsattes genast en ny av kungen som befallde att: "Bellman hädanefter som hittills böra njuta biträde i tjänsten."

Carl Michael Bellman
porträtterad av Per Krafft d.ä. 1779

   Året 1776 utnämnde kungen honom även till kunglig hovsekreterare. För den kungliga porträttsamlingen gav han Per Krafft d.ä. i uppdrag att porträttera Bellman spelandes på vad som uppges vara luta. Vid skjortbröstet innanför den röda västen sticker ett hoprullat till synes nyskrivet manus fram. Han är klädd efter tidens sista mode och utstrålar energi och tillförsikt - en hovpoet på höjden av sin karriär.
   I huset på Svartmangatan 9, där lotteriet hade sin hemvist, bodde en vaktmästare Wiberg som av skalden ofta skickades ut med brev. När han många år senare tillfrågades om det var ämbetsbrev han burit ut, svarade han småleende: "Nej, de rörde penninglån." Under 1790-talet ingick akademiledamöterna Carl Gustaf af Leopold och Elis Schröderheim i ledningen för lotteriet, men då uträttade Bellman i stort sätt ingenting där förutom att kvittera ut sin lön. Han dedicerade för övrigt epistel 82 Vila vid denna källa till Leopold.
   I det nyinstiftade ordenssällskapet Par Bricole blir Bellman en förgrundsgestalt och själv börjar han ge ut en parodisk tidning som han kallar Hvad behagas. Alla var dock inte lika förtjusta över hans framgångar. Den unge skalden Johan Henric Kellgren gjorde ett beryktat och hånfullt utfall mot Bellman och hans visor i den satiriska dikten Mina löjen, något som måste ha svidit i skinnet.

Anacreon, hvar är ditt lof?

En annan röfvat har din lyra,

Som quick i fylleriets yra,

Förtjusa lärt Priapi hof;

Som lik i otuckt med Chrysipper,

Och lika rik på vittra föl,

Ur Svenska krogars Aganipper

Sin ådra fyllt med dubbelt öl:

Hans muser sig på Spinnhus nära,

Hans Gratier ligga under cur,

Och uti Platskans Jungfrubur

Han Kärleks-Gudens språk fått lära.

Repliken ställde Bellman till sin frispråkiga och tongivande väninna fru Schröderheim, som med all säkerhet ändå lät sprida den då lämpliga tillfällen gavs.

Att mina strängar spänna

Och mer på lutan slå,

Det vågar jag ej på.

En Kellgren hvässt sin penna

Mot mig i stad och hof.

Göm detta för hans öga,

Fastän det rör mig föga

Hans klander eller lof.

   Emellertid påverkade Kellgrens satir Bellmans ställning inom det gustavianska hovet, där också den personliga kontakten med Gustaf III blev mindre påtaglig. Samtidigt misslyckades Bellman med att publicera epistlarna och ekonomin var allt annat än god. Kellgren kom att umgås tämligen flitigt i samma kretsar som
Bellman, hos Schröderheims och inte minst i Par Bricole, där Bellman var mycket uppskattad och en försoning kom snart till stånd. Detta var starkt bidragande orsaker till att Kellgren ganska snart ändrade uppfattning och kom att uttala sig berömmande om hovpoetens visor och rent av skriva företalet till epistlarna
då de kom i tryck. Bilden av skalden hade Sergel modellerat och den var förlaga till titelbladets gravyr. Martin Kraus medverkade troligen som fackman rent musikaliskt och Kellgren var litterär rådgivare. Troligen var skalden Leopold också inblandad som litterär rådgivare, eftersom Bellman i 1790 års utgåva av epistlarna hade med dedikationer till de vänner som medverkat till utgivningen. Bland dessa sex dedikationer fanns även Leopold.

   Fredman epistlar och Fredmans sånger är Bellmans viktigaste verk, men långt ifrån det enda han skrivit. Precis som sin föregångare Lucidor skrev han många tillfällesdikter till bröllop, begravningar och andra högtider och hade dessutom en rikhaltig andlig diktning på sitt samvete. Han gav också ut ett digert verk med ordensparodier 1783 som han kallade Bacchi Tempel och som var illustrerat av Elias Martin.
   På den tiden fanns det ett mycket stort intresse för hemliga ordnar och sällskap och Bellman var själv med i åtminstone nio stycken. I dessa sällskap florerade titlar, ordnar och utmärkelser och verksamheten bestämdes av komplicerade ceremonier och högtidliga ritualer. Allt detta fanns med i Bellmans ordensparodier, men personerna som figurerade där var välkända original, ofta hämtade direkt från rännstenen.
   Bellman gifte sig 1777 med Lovisa Fredrika Grönlund. Paret Bellman fick fyra barn och alla var pojkar. Sonen Gustav föddes 1791 och när han döptes antecknades kungaparet som faddrar. Gustav skulle senare ta värvning i Napoleons armé och stupa i Spanien. Elis föddes 1785, men han dog i kopporna endast två år gammal, samma år som sonen Carl föddes. Det var till honom Bellman skrev den vackra och vemodiga vaggvisan Lilla Charles, sov sött i frid ..., i sorg och saknad efter Elis. Carl blev senare sjöman i handelsflottan och vid tjugo års ålder rymde han från sitt skepp i England. Man vet inget mer om honom.
   Fredmans epistlar publicerades 1790 och samma år föddes sonen Adolf. Under 1820-talet rådde ett intensivt intresse för Bellman i Stockholm och där spelade naturligt nog Adolf en central roll.
   Den 26 juli 1829, i närvaro av 25 000 personer, avtäckte Karl XIV Johan Bellmans byst på Djurgården och skaldens cittra, omsluten av en lagerkrans, låg vid fundamentet. Adolf och Lovisa Bellman fick möta kungen och kronprinsen när dessa anlände till högtiden och fick sedan ta plats på hedersläktaren. Samma afton utbröt en sinnessjukdom hos Adolf som varade till hans död i en badolycka 1834. Hans sjukdom hade föregåtts av några år av förvirring, där han ibland trodde sig vara rik och ibland ruinerad.
   Bellmans mest populära visor utanför epistlarna publicerades 1791 i samlingen Fredmans sånger och samma år tilldelades han Lundbladska priset av Svenska Akademien. Det var Kellgren som rekommenderade honom för priset. Man kan utgå ifrån att alla ledamöter i akademien inte var tillfreds med valet av pristagare. Tidigare hade Fersen kallat Bellman "poet och gyckelmakare bland det lägsta folket" och akademiens direktör Leopold var frånvarande vid utdelningen. Däremot fanns kungafamiljen på plats för att hedra pristagaren och akademiens motivering är i högsta grad uppskattande:

De skäl, hvaruppå de stödde sig,voro herr Bellmans sällsynta och originale snille, den förtienst, dess arbeten ägde i anseende til lyckliga och rika målningar, qvicka infall, et eget och til ämnena afpassadt rimsätt, den lyckligaste förening med musiken, det bruk, han vetat göra af språkets egenskaper, hvilka helt visst förvärfva

dessa arbeten et lika bifall hos efterverlden som hos samtiden. Om de ämnen, han sungit, ej lika med sielfva sången kunde af academien gillas, så trodde hon sig likväl ej derigenom böra afskräckas, då herr Bellmans quäden vunnit en slags autorisation äfven af de alfvarsammare i nationen och dessutom ej målade passionerne på en retande, men afskräckande sida. I hvilket afseende herr Adlerbeth liknade dem

vid den bekante Hogarths taflor. Härtill kom, jemte et verkeligt behof, den långa tid herr Bellman användt i sånggudinnornas tienst, som ej allenast satte honom öfver jemförelse med andre medtäflare, utan ock borde för academien göra til et stort nöje at vid slutet af dess bana kunna gifva denne skald et vedermäle af sin

tilgifvenhet.

Året därpå mördades Gustaf III och många sörjde kungen, inte minst alla de som gynnats av hans brinnande intresse för kultur, däribland Bellman och hans vänner. Som en sista bekräftelse på vad han åstadkommit valdes Bellman in som ledamot av Musikaliska akademien.

Den sjuke och fattige hovpoeten i slottshäktet

Man kan fråga sig om det som sedan hände Bellman hade varit möjlig om kungen fortfarande varit i livet. Skalden hade dragits med en usel ekonomi ända sedan ungdomstiden och vid tiden för kungens död förvärrades situationen ytterligare. Under flera år hade olika långivare försökt sätta Bellman på gäldstugan, men han hade alltid i sista stund lyckats klara sig undan. Samma år som epistlarna kom ut var ekonomin nere i bottenläge och han pantsatte sin luta hos en krögare Fischer för en skuld på 6 riksdaler 43 s.k. (skilling) och 9 rst. (rundstycken). Familjen tvingades leva under allt enklare förhållanden och man skaffade sig också billigare bostad.
Längst ned på Slottsbacken, på själva kajen, står Sergels vackra staty av Gustaf III med olivkvisten i handen. Ironiskt nog var det på grund av kungens välvilja som Bellman hamnade just i slottshäktet, eftersom

Gustaf III. Staty av Sergel.

denne redan 1776 genom monarkens försorg blivit utnämnd till kunglig hovsekreterare. Personer med kunglig titel hade den tvivelaktiga förmånen att få sitta av sin tid här, medan vanliga dödliga fick hålla till godo med bysättningshäktet på Hornsgatan.
   Bellmans usla ekonomi förföljde honom genom livets alla skiften och han tvingades ofta låna pengar för att överleva men också för att betala gamla skulder. Under sina sista tio år hemsöktes skalden 24 gånger för skulder han inte lyckats betala igen.Till slut brast den sköra tråden och våren 1794 spärrades den redan lungsjuke och giktbrutne Bellman brutalt in på slottets bysättningshäkte av krigsfiskalen Enoch Nobelius.
   Går man från Slottsbacken över Borggården till den mörka gränden vid norra högvaktsflygelns baksida ser man ett gallerfönster en trappa upp. Cellen har beskrivits som "kall, mörk och ohygglig". Här satt Bellman i tio veckor. Den två och en halv månad långa bysättningen var en svår prövning för skalden, som blev sjuk och deprimerad i cellen. Då och då fick han besök av sin vän skådespelaren Lars Hjortsberg som ibland lyckades muntra upp honom till den grad att han började sjunga.
   Marianne Pollet var hovdam hos änkedrottningen och hade från sitt fönster i slottsflygeln god utsikt över högvakten där Bellman satt. Hon kunde både se och höra de båda vännerna sjunga:

Många gånger lockades officeren och gardessoldaterna

på vakt att lyssna på sångerna, och man glömde att ropa

"i gevär", då någon minister eller annan hög person

nalkades slottet. Men härvidlag glömdes all etikett, och

det hände, att också de höga dignitärerna blandade sig

med åhörarskaran, som applåderade framför bysättnings-

häktets fönster. Bellman kunde få en att gråta och

skratta på en gång med sina sånger, och Hjortsberg

uppfattade så utmärkt skaldens intentioner.

Det sägs att bysättningen var en hämdeakt från Nobelius sida. Han var nämligen förälskad i Bellmans hustru Lovisa, men hon besvarade inte krigsfiskalens heta känslor. Mycket talar för att detta låg bakom Nobelius agerande, eftersom en skuldsedel på 102 riksdaler annars inte varit mycket att bråka om. Han blev mycket riktigt allmänt avskydd för sitt agerande. Skalden å sin sida kände sig sviken av sin vän och efter en månad i häktet skrev han följande dikt tillägnad sin vedersakare:

Är mödan värt att vara till?

Nej, jag den satsen nekar

ty om du blott betrakta vill

vartut som handen pekar

så ligger där en huvudskål

förr prydd med skönhets rika prål

och där med tomma ögonhål

procentarns vridna käkar.

Är mödan värt att vara till?

Procentare, dig buga

som ständigt löpa måst April

att dubbla räntor suga;

Jämt glo åt geldenär´ns kvarter

jämt i Instantier upp och ner

med muskig blick, när som du ler

och skuggrädd som en fluga.

Därför så nyttjom livets lag

till lian oss föröder

och, granne, du som med behag

se huru druvan blöder

vid slevens skvalp och ljuva sus

bjud alla mänskor hvar sitt rus

men bjuder du Nobelius

så skäms bland Bacchi Bröder.

Ordförklaringar

Löpa April: efterhängset besöka.

I Instantier: i rättsinstanser - för att få utslag.

Många upprördes över den hårdhänta behandling Bellman utsattes för och när han den 17 juni till slut löstes ut av goda vänner, var han svårt sjuk av både skörbjugg och lungsot. Därtill led han sedan flera år av gikt och podager.

Bellmans sista framträdande.

Några månader efter frisläppandet från häktet uppträdde han för sista gången och det var på hösten 1794, då svårt sjuk, hemma hos baron Rålambs. Baronen var förste direktör för "Kungl. Maj: ts hovkapell och spektakler". Evert von Saltza, som var en av gästerna, beskriver Bellmans entré i de rålambska salongerna:

Baron Rålambs voro de mest gästfria och sågo mycket folk

på en supé för att se Bellman, den vidunderlige mannen. Han
var besynnerligt klädd: fracken var av svart och grönt randiga
kläder, en röd scharlakans väst, svarta något barslitna sammets-
byxor, gamla svarta silkesstrumpor, skor med små silverspännen,

skjortkragen var nedviken och knuten med en halsduk av svart

crepon. Han hade stora stärkta manschetter och krås, hög qrucerad

tupé och lockar cartogang och var starkt pudrad. Grevinnan

gick vänligt emot honom, bad herr hovsekretern vara mycket

välkommen. Han bockade sig mycket tafatt, och hade antagit

ett blygsamt uppseende - han ville med möda gå ifrån dörren.

Slutligen fick grevinnan honom med sig, satte sig bredvid honom,

komplimenterade honom igen att han gjort sig den mödan att gå

den långa vägen; han bodde på Söder. Dessa artigheter besvarade

han med knappast hörbar röst.

Mycket folk hade kommit till supén för att höra honom, men det dröjde innan han kom igång med sången och efter att man ätit några rätter började överste Gyllengranat dricka flitigt med honom.

Bellman i Sergels atelje´, gammal och trött.
Tidigt en morgon med smörgås i handen.
Pennteckning av konstnären.

Slutligen sköt Bellman undan buteljerna och började spela med tummarna på bordet. Ett vittne berättar:

Nu var det gamle klockaren i Solna; man hörde hur

blåsbälgarna knarrade och huru de ostämda orgel-

piporna skreko en dundrande tremulad - och med en

gäll diskant stämma sjöng han "Som fåglar små, när

dundra må" m.m., och nu blev glädjen allmän. Han

drack flitigt och blev allde(les) upprymd. Han sjöng
Balen på Tre Byttor - och blåste Filsens duetter. Han
sjöng om Ulla Winblad och Wingmark och Bröllops -
Bjudningen m,m, galenskaper.Han ackompanjerade sig själv
med alla blåsinstrumenter, däri han själv var så kännare,
att man trodde sig höra både valthorn, klarinetter, flöjter
och hoboja. Var och en skrattade mer än man orkade.

Den sjuke Bellman kunde fortfarande trollbinda och roa sin publik.
En kort tid därefter samlades hans kreditorer i Stockholms rådhusrätt och han blir satt under förmyndare. Själv kunde Bellman inte infinna sig i rätten eftersom han var "så sjuk och sängliggande af gikt".
Konkursdomen kommer först efter hans död som inföll i hemmet på Norrmalm den 11 februari 1795 klockan halv ett på natten. Begravningen hölls i S:t Clara kyrka där mycket folk var på plats och Musikaliska akademien hedrade sin ledamot och Par Bricole höll parentation med sång och fanor. Skolgossarnas sånger klingade i kyrksalen och förläggaren Åhlström, som också representerade Musikaliska akademien, spelade några av skaldens sånger på kyrkorgeln mellan styckena i sorgemusiken. Hans hustru Lovisa lämnades i djup fattigdom med de tre sönerna, men hon skulle överleva skalden med 52 år och dog först 1847, 92 år gammal. När fru Bellman efter en lång tids fattigdom på 1810-talet tillsammans med sonen Adolf vände sig till Åhlström för att om möjligt få någon del av inkomsterna från sin makes visor, hävdar den obarmhärtige förläggaren utan medkänsla sin ensamrätt till dessa. Hans ansenliga förmögenhet byggde till en inte ringa del på framgångarna som epistelförläggare.
Carl Michael Bellmans visor är en av de viktigaste delarna av vårt litterära kulturarv och saknar motstycke inte bara i Sverige, men också långt utanför vårt lands gränser. Hans sånger och epistlar är idag översatta till över tjugo språk och spelas nu in av vistolkare i Norden och ute i Europa. Ändå är det i Gamla stan, bland krogar, medeltida hus och vindlande trånga gränder, som man hittar den svenska litterära visans ursprung. Här fullbordade Bellman det som påbörjades av Wivallius och Lucidor under 1600-talet och här möter man fortfarande de miljöer där Bellman diktade om Ulla Winblad och Fredman, som han odödliggjort i sina visor.

Johan Henrik Kellgren. Företal till Fredmans epistlar.

2011-02-06T13:52:00.000-08:00

Johan Henric Kellgren 1751-1795
diktare, kritiker, akademiledamot

FÖRETAL.

Ypperlige Författare (om andre är ingen fråga) gjorde väl för Vitterheten och sin egen heder at, medan de lefva, sjelfve samla och utgifva sine Arbeten. Kanske finnes et sätt at göra ännu bättre: det vore at dela denna försorg med sine Vänner.

En Författares sanna Vänner äro de som, förenade genom smak för samma yrken, äga en Själ at fullkomligen känna och värdera hans Skrifter, mod at tilstyrka uppoffringar, hog at tjena mer än smickra; och som älska Personen, men än mer hans Ära.

Det är ofta icke nog för en Auctors ära at bli känd för hvad han skrifvit; men ock at bli frikänd för hvad han ej skrifvit, eller, det som är detsamma, vad han icke fullt gillar: Ty hvilken är den Författare, som vågar säga med Gud, at alt hvad han gjort var ganska godt? — Men nu är man, i lärd som i allmän mening, icke Far til andra barn än dem man sjelf erkänner.

Man vil med dessa strödda reflexioner hafva sagdt, at det Verk, hvars början nu öfverlemnas i Allmänhetens händer, är icke en obesedt sammanföst massa af alt hvad en Auctors hand författat, och endast bestämd af Förläggarens vinst; men en Uplaga för Snillet, men en af den lefvande Skalden sjelf, i råd med sine Vänner, öfversedd, granskad och urvald Samling af hans odödelige Arbeten.

Om hvarje Auctors skrifter, spridde efterhand, under en lång följd af år, i vansklige, lösa, kringflygande papper, lätt löpa fara at antingen förkomma eller misshandlas, stympas och frånkännas sin Uphofsman; huru mycket mera de Snillefoster, som, sällan alstrade vid Skrifbordets lugn, men i en stormande glädjes hvirfvel, straxt i deras födslostund tagit sin flygt ur Författarens hand utan at dit återvända, spridt sig omkring til Hof och Stugor, at läras af den okunniges som kunniges mun: Skrifter, som således blott förvarades i et otrogit minne, eller ock i någre Samlares afundsame gömmor, hvarur at dem draga, hopsamla, jämföra, fordrats Författarens egen hand och öga.

Men hvad som allenast fortplantades genom minnet, hvad därföre med tiden skulle lättast förloras, växla, förskämmas, var Musiken til dessa Arbeten. Man vet, at de fleste hafva gift sig tilsammans med förut kände Melodier; andre finnas dock, som erkänna samme Skapare med Versen, och nästan alla hafva mer eller mindre emottagit Skaldens ändringar och förbättringar. Til evigt säker hugkomst behöfde de således at af en skickelig hand en gång för alla omedelbarligen flyttas från Auctorns röst på papperet: detta är hvad som ock skett.

Säkert känner man ännu ej mer än til hälften dessa Poemers värde, om man blott känner dem som Poemer. Aldrig ännu voro Skaldekonst och Tonkonst mera systerligt förente. Det är icke Vers, som äro gjorde til denna Musik; icke Musik, som är satt til dessa Vers: de hafva så iklädt sig hvarsandras behag, så sammansmält til En Skönhet, at man föga kan se hvilken mäst skulle sakna den andra för sin fullkomlighet: Verserne, at rätt fattas; eller Musiken, at rätt höras.

Olycklig den, som utan öra och röst vill döma om dessa Arbeten; men brottslig den, som efter vanlige Reglor vågar at granska hvad ej kan jämföras, hvad som varit utan Mönster, och skall blifva utan efterfölgd. Och dessa Skrifter af egit slag, som icke blifvit anlagde på en öfvertänkt plan, icke vers för vers bildade, sammansatte, polerade; men ögnablicksskapelser, men kjusnings utbrott, men foster af sann ingifvelse, som, om jag så får säga, helgutne frambrustit ur en lågande bildnings sköte — har man väl rätt at kalla dem Arbeten? at anse dem som Författade? at pröfva dem efter Verskonstens allmänna lagar? — Säg icke, kalla, Läsande man! detta är fel mot Språket, smaken . . . Äg Skaldens känsla, äg Ynglingens hjerta, älska, drick, sjung: och du skall se dessa fel förvandlas til Snilledrag; eller skall du ej se dem.

Det gifves andra lagar, helige lagar: Anständighetens, Sedernes . . . Man förblande ej dessa termer:

Anständigheten kom; och Sederne försvunno.

Aldrig har man i någon tid mera ropat på Anständighet; och aldrig hafva Sederne . . . varit mera förskämde: skulle Deklamateuren utropa — Det är falskt, öfverdrifvit; det har gifvits de tider, då både Anständighet och Seder försvunnit; och hvad är den förra, om ej et offer åt de senare? — Men medgifvom ock, at de ej äro i tiltagande; under det at deras yta, deras drägt eller larf, deras synbara uttryck i skick, tal och skrifter, korrt sagdt Anständigheten, dag ifrån dag alt strängare yrkas.

Hvad denna Anständighet i Tal och Skrift angår, så synes härvid, som i många andra Moraliska ämnen, vår Allmänhets begrepp ännu föga stadgadt. Sant är ock, at det skall och bör växla från Stånd til Stånd, från class til class, i förhållande af olika seder och uplysning. Men ofta händer bland folk af samma uphöjning i Samhället, at den ena fördömmer som högst oanständigt, hvad den andra gillar som en tillåtelig frihet. Hvad är skillnaden dem emellan? — Jag vill med en berättelse säga min tanka:

”För en tid sedan befann jag mig i en talrik samling af båda Könen, i hvad man kallar Godt Sällskap, til och med af God Ton. En ung Man inträdde; hans blotta utseende ingaf redan en böjelse til glädje. Han talade; man förkjustes. Han berättade vissa äfventyr af nog vansklig natur, han nyttjade uttryck i hög grad frie; men alt skedde med den quickhet, som blott ådrog beundran, de yra språng, den öfverhalkande lätthet, och framför alt den Glädtighet, som ej lemnade tid at rodna förrn man skrattat; då det redan var försent, och då minnet af et skämt redan gifvit sitt rum åt upmärksamhet på et nytt. Sjelfve Sedernes Väktare, vördige Ämbetsmän, ärbara Matronor, Åldern som Ungdomen, alla hörde och logo, alla instämde i denna Mannens beröm, och han böds at stadna quar. — Förförd af exemplet, trodde en annan bland Sällskapet genom samma slags skämt kunna vinna samma framgång. Men de likaste saker äro altid mycket olika. Hvad naturen nekat, söker konsten fåfängt ersätta. Hans ansigte saknade dessa spelande drag, detta eldspråk af själen, som ofta talar mer eller bättre än sjelfva talet; än höjer et uttryck, än fyller dess brist, än skyler den tydlighet det förmycket skulle äga. Hans ton var släpande, hans åtbörder tvungne. Detta gaf åt hans skämt et tycke af öfverläggning, som gör at et infall aldrig roar fast det är roligt, altid sårar när det är fritt. Hans skick tycktes säga vid hvarje infall: hör huru quickt! och sedan han fällt det: skrattar Ni ej?Det tycktes varna en för at rådna; och därför rådnade man åt alt. Det oskyldiga blef tvetydigt, och det tvetydiga plumpt. Snart började nu alla Solfjädrar at flägta, alla pannor at rynkas, alla munnar at gäspa. Fruntimren fingo migraine, och gingo ur rummet den ena efter den andra. Karlarna började andra samtal. Den misslyckade Skämtarn smög flat sin kos, och Värden gaf honom tilkänna med en betydande mine, at man undanbad sig hans återkomst.” — Det är likväl visst, at den senares skämt, vad Saken angick, icke sårade Sederne mer än den förres. Skillnaden låg i Sättet.

————————

Enligt tilkännagifvande i Prenumerations Sedlarne, hade man först ämnat at utgifva dessa arbeten under en allmän Titel af Den Svenske Anacreon; et namn, som redan länge blifvit tildeldt Författaren, men kanhända ej nog ärofullt. Det är sant, desse skalder hafva båda sjungit om samma ämnen, om Vin och Kärlek; båda sjungit förträffligt; men detta är alt hvad de äga gemensamt. De hafva målat på samma duk, varit ingifne af samma Anda; men för öfrigt hvad olikhet i teckning, i färgor, i figurernes former, deras ställningar, Scenens val! Den ena öm, ljuflig, intagande, fin; den andra yr, häftig, förvånande, rik. At jämföra dem båda är at jämföra Cascaden, dess språng, dess brusande svall kring fältet, med Källan som lent genom ängens sköte ormar sig fram utan dån och bölja.

Man skulle kanhända, hvad Stylen beträffar, med mera skäl kunnat nämna vår Skald för den Svenske Pindarus: så djärf är dess flygt, så rik dess bildning. Men förkastom dessa jämförelser. De äro ofta skadelige, altid felaktige. Det är genom dem, som Författare, sedde på en enda förliknad svagare sida, af Granskaren dömts någon gång med en stränghet, som haft sken af orättvisa. Förgätom aldrig, at hvarje sant Snille måste äga sin egen ursprungliga form, vara sig och ingen annan; at den onyttiga frågan om Författares likhet, leder som oftast til den förhatliga frågan om deras inbördes företräde; at denna icke kan afgöras; at Snillen äro at anse som oändliga storheter, således omätlige; och at Allmänheten i synnerhet icke äger deras måttstock. — Vi skola då finna, at det största beröm för hvarje ypperlig Författare, för Bellman som för Anacreon, är at den ena var — Anacreon; den andra — Bellman.

Må mig förlåtas ännu en Sanning!

Om enahanda Artister, ehuruväl til naturen hvarsandras Vänner och sannaste Domare, icke äro det altid; så ligger utan tvifvel et stort skäl härtil i en Allmänhets falska och inskränkta omdömen, dess vana at jämföra, dess högmod at utstaka Snillens rang, och dess alt för njugga förråd af aktning at tildela en, utan at fråntaga en annan.

Stockholm d. 6 Octob.
1790.

J. H. KELLGREN.

Lasse Lucidor - Lucidors död

2011-01-30T04:29:00.000-08:00

Det fanns gott om vinkällare och krogar i Stockholm på Lucidors tid. Och Lucidor tog sig gärna ett och annat glas i glada vänners lag på dessa ställen. Ett av dem var källaren Fimmelstången som låg på Kindstugatan 14, alldeles vid Tyska kyrkan, som ansågs vara stadens vackraste kyrka. Vinskänken Petter Grill var källarmästare på Fimmelstången och en framgångsrik sådan. Gick man genom porten från Kindstugatan, kom man först in i en förstuga med stengolv. Från förstugan ledde en dörr till vänster in i ett stort rum som var den egentliga källarsalen med tre fönster i rad åt gatan. Salen hade stengolv och paneltak och värmdes upp av en grön kakelugn bredvid en öppen spis med "postamenter av huggen sten". Därifrån kom man in i en mindre kammare, också den med paneltak och stengolv, men med endast ett fönster. En stentrappa ledde ned till förrådskällare. Via en välvd trappa kunde man därifrån gå direkt upp i förstugan. Slutna sällskap fick disponera ett par rum två trappor upp i huset där det också fanns logimöjligheter för resande eller gäster.

Här låg källaren Fimmelstången

Vid sjutiden på onsdagskvällen den 12 augusti 1674 kom Lucidor in på källaren Fimmelstången tillsammans med ett sällskap. Det var respektabla medborgare ur den högre medelklassen, två adelsmän - Bengt Bohm och löjtnant Arvid Storm - samt häradshövding Samuel Furubom.
Detta framgår av Stockholms kämnersrätts protokoll för den 13 och 15 augusti, där man nu mer än 300 år senare kan få en detaljerad bild av vad som skedde. Endast några få timmar efter Lucidors dramatiska död skrevs förhören med de inblandade ned. De olika vittnesmålen ger en god bild av av vad som verkligen hände.
(Här återges utdrag ur protokollen i moderniserad språkdräkt.) "Vinskänken på Fimmelstången, Petter Grill, inkom och angav ett dråp, som en löjtnant Storm skall ha begått på en annan vid namn Lars Johansson i dag klockan 5 uti hans hus på Kindstugatan. Grill sade vidare, att han låtit vakten få veta detta så snart skadan skett, på det att banemannen måtte bliva fasttagen, och sänt efter barberaren att låta förbinda den andre. Då skadan var så stor att han strax dog, har Grill ej mindre kunnat än att notificera och uppteckna inför rätten. Så förnam dessutom rätten strax, att löjtnanten som hade gjort skadan, allaredan var fasttagen och förd inpå slottet. Icke dessmindre lät rätten inkalla Johan Ritter, barberaregesällen hos mäster Hans Schiltz, som berättade att han fick bud efter sig i dag klockan 5, av värden på Fimmelstången. Då låg Lars Johansson upplagd på en bänk, men han kunde inte tala. Han hade ej heller något förstånd utan vart strax döder, och han hade tvenne stygn-det ena i högra armen snett åt bröstet, det andra litet över naveln, också det snett ingånget. Detta skall också ha skett med en värja, som är inbragter här i rätten."
   Efter att ha fått tillstånd av överståthållaren lät man kalla löjtnant Storm till rätten. Han började med att beklaga sig över värden. Om denne hade slutat servera dem vin på ett tidigare stadium hade ingen olycka skett. Storm berättade att kapten Bohm lämnat sällskapet redan klockan nio, medan de andra satt kvar och drack. Vid midnatt ville också Furubom lämna Fimmelstången, men Storm bad honom stanna då det var sent.
   Sedan började Lucidor bråka med värden för att han inte ville skänka i mer åt dem. Så fick man upp mer vin och då Furubom drack Lucidor till, vägrade denne att besvara skålen. I stället fattade han ett ölglas, drack ur det och kastade det i väggen. Då utbröt ett gräl som avstyrdes av Storm. Efter en stund drack Storm Lucidor till, men även nu vägrade Lucidor att besvara skålen. Då frågade Storm varför han inte ville skåla eller inte kunde. "Jag kan fuller, men jag vill inte", ska svaret ha blivit. Då sade Storm: "Om du inte vill göra mig besked, så måste du veta något med mig." "Vad jag vet", svarade Lucidor, "skall jag strax visa dig." "Det du vill säga mig, har jag för länge sedan sett", replikerade Storm och menade att de kunde gå ut på gatan där det fanns gott om plats. Då han ville gå höll Furubom honom kvar, varvid Lucidor utbrast: "Halt, halt, här är plats nog härinne! En hundsvott som icke står i sina skor!" Han drog sedan sin värja och gick mot Storm.
   "Då nödgas Storm salvera sig och tog så ut sin värja. Tillika skall ock Furubom tagit ut sin, men vem som skall ha stuckit honom kan han inte veta, eftersom Storm gick alltundan åt dörren, utan Lars kan till äventyrs ha ränt sig själv på enderas värja. Som Lars omsider rände honom själv under armen med sin värja och därvid litet riste honom i handen, fattar Storm honom i bröstet med vänstra handen och för honom tillbaka i spiseln. Då skall Lars Johansson ha tagit i hans värja och velat böja henne tillbaka i honom, men Storm hade allenast sagt: -Du karl, se, om jag nu ville dig något, kunde jag väl. Lars sade då: -Jag är stucken! Därmed tager Storm sin värja och går så ut.
   Vakten, korpralen Anders Persson, nattbonden Johan Larsson och stadsvakten Abr. Nilsson Lind berättade: "När de kommo att taga Storm vid Holländske Thun (ett värdshus vid Österlånggatan) tager han sin undanflykt i Hans Näfs hus och lade sig uti en säng under dunbädden, men först har han varit i köket och velat upp genom spiseln till att salvera sig."
   "Petter Grill upplyste, att Furubom och Lars Johansson trätte på fransöska. Furubom hade rekvirerat upp ett halvt stop vin, och Grill gick då ned i källaren för att hämta upp vinet. När han kom upp igen låg Storm och Lars Johansson omkull i spisen-Storm ovanpå, då ock tvenne värjor voro ute. Att Furubom skall ha haft ute sin värja har Grill icke sett, men att Furubom tagit dem åtskils uti spisen. När Lars Johansson kom upp och gick åt bordet för att stödja sig, segnade han strax neder. Därmed lopp Grill efter vakt, men tänkte fuller hålla Furubom kvar. Som han tog på värjan, lät han honom gå. Lars Johansson hade skällt Grill för ett och annat för det han icke ville tappa upp mer vin åt dem, knäppt honom åtskilliga gånger på näsan, så ock tagit skrivbrädet att vilja slå honom. Åtta stop mumma och ett halvt stop vin skola de allenast druckit, tillika med fyra öre tobak."
   Så beslöt rätten att doktor Låhrman och stadsbarberaren mäster Hans Schultz skulle göra en besiktning av skadorna på Lucidors kropp. Den 15 augusti fortsatte rannsakningen. Lars Johanssons närmaste måls- och skyldemän, mäster Johan Groop och vaktmästaren på accisen, Jost Stare, var närvarande, liksom häradshövdingen Samuel Furubom.
   Furubom sade, att eftersom Lucidor hade nämnt att en och annan blivit överfallen på gatorna, tänkte de bli kvar på Fimmelstången till nästa dag och Furubom hade begärt en säng för natten. Då de inte hade druckit mycket utan mest suttit och talats vid, hade värden nekat dem mer att dricka. "Då har Lars Johansson blivit mycket onder, sägande åt värden: -Har du intet velat tappa mera, skulle du sagt oss det före klockan nio. Då hade vi kunnat gå bort och inte suttit här så länge!"
   Det finns dock skillnader på avgörande punkter i Furuboms och Storms vittnesmål. Furubom nämner inget om att Lucidor skulle ha slängt ett ölglas i väggen. Han förnekar också att det skulle ha uppstått bråk mellan honom och Lucidor i samband med skålandet. Däremot påstår han att det fälldes skällsord mellan Storm och Lucidor vid detta tillfälle, men vad man sagt kunde Furubom inte minnas. Kort därefter hade de dragit sina värjor och parerat mot varandra så att det inte gick att skilja dem åt.

Stockholms Rådstuga avbildad av Erik Palmstedt 1768

   "Ehuruväl hade han slagit emellan dem med sin värja och balja tillika, som det skall synas av hans doppsko. Furubom svär att han icke hade ut sin värja där i stugan; men när de kommo kull i spiseln, stiger han fram till att skilja dem åt. Som Lars Johansson sade sig vara stucken, tager löjtnanten sin värja och går ut. Furubom fattar i Lars Johansson och förde honom åt bordet, jämväl rev upp jackan på honom, att se till om han hade någon skada, eftersom ingen blod syntes. Och när han omsider förnam honom vara stucken i bröstet och Lars Johansson segnade neder, kunde han fuller märka hur det var. Då går han också ut och hem i sitt kvarter. Bekänner också att Grill ville hålla honom fast sedan han kom neder, men han lät icke hålla sig utan tog litet på värjan. Icke därföre att han skall ha burit något stygn eller hugg på Lars Johansson, utan allenast därför att han oskyldig icke måtte bliva skymfad med arrest.
   Storm kallades in och tillfrågades om han hade något att säga på häradshövdingen Furubom. Han svarade som förr, att Furubom också måste ha haft ut sin värja och att Lars Johansson ränt sig själv på enderas vapen. Eftersom Storm icke skall ha givit ut en stöt efter Lars Johansson, utan all parerat emot honom, skall han icke heller i den trängseln kunnat giva ut någon stöt.
   Furubom nekar ännu och med ed, att han hade blottat sin värja där inne, som väl löjtnanten kan påminna sig. Må han därför icke söka inveckla sig i den gärningen, eftersom han allena med Lars Johansson i aktion och handel haft; påminnandes löjtnanten vidare, huru han strax efter kom hem till honom i hans kvarter och begärde penningar till låns. Fick så tre dukater på vilka han skulle giva sin obligation, men då darrade handen på honom så att han intet kunde skriva.
   Storm tillstod fuller, att han då fått tre dukater till låns, men att han var hos Furubom för att förnimma hur det stod till med Lars Johansson. Än hållandes före att Furubom haft ut sin värja, särdeles efter han hållit sig undan den dagen.
   Furubom nekade till att han hållit sig undan och lovade att skaffa hit vittnen, som han haver talt offentligen med samma dag.
   Attest ingavs av doktor Låhrman över Lars Johanssons fem skador, av vilken den ene i bröstet var dödlig.
   Mäster Hans Schultz förklarade, att slaget i huvudet inte är av någon värja, utan kommer sig av att han har stött det.
   Mäster Johan Groop begärde på Lars Johanssons vägnar, eftersom här är dråp begånget, att Storm därför må vederfaras vad Guds och världslig lag i slika mål innehåller och förmår."
   "Mäster Johan Groop giver ännu vidare mot herr Furubom, att han icke skall ha förhindrat dråpet som han kunde ha gjort. Det var inte så snart beställt, eftersom den döde hade fem sår. Dessutom har Furubom ändå lånt löjtnanten penningar, när han likväl visste vad gärning han gjort. Likaså påstår mäster Groop ännu, att Furubom skall, efter löjtnantens berättelse, haft sin värja ute.
   Furubom nekar alldeles till detta, önskandes att Gud ville göra tecken på honom, om han där i stugan haft ut värjan."
   Därefter förvisades rannsakningen till magistraten och den 22 augusti behandlades målet vid rådstuvurätten. Där yrkade Storm, att Furuboms skriftliga berättelse skulle styrkas med ed, "men som rätten icke anstår att längre uppehålla med denna sak, och löjtnanten Arvid Christian Storm efter föregången inkvistition och egen bekännelse till bemälde dråp övertygad är, ty bliver han, efter privilegierna, till Höglovliga Kongl. Hovrätten härmedelst underdånigst remitterad,"
   Därmed kunde Storms öde sägas vara beseglat. Men händelserna tog en annan vändning.
   I avvaktan på domen från hovrätten sattes Storm i häkte. Vaktmästaren Björn var ansvarig för bevakningen av fången och hade uppmanats att "bedraga behörig aktsamhet", som det hette. Ändå flög fågeln ur buren mitt framför Björns näsa, mellan klockan fyra och fem på eftermiddagen den 7 november. Mycket talar för att han var med bland de sammansvurna, men man slås samtidigt av hur oskuldsfullt han agerade inför rätten. Borgmästaren och rådet uppmärksammade Kämnersrätten om rymningen, stadsfiskal Holmström angav Björn för fångspillning. Den 10 november ställdes Björn inför rätta. Rannsakningen inleddes med att Rådman Sven Törner höll en straffpredikan för Björn, om "vad hans ämbete är och hur honom högt åligger vakande öga och noga uppseende hava med arrestanterna och särdeles löjtnanten Storm". Björn fick sedan redogöra för rymningen, men först beklagade han "med gråtande ögon" sin olycka och bedyrade sin oskuld.
   Elisabeth Möller, Storms mor, och hennes jungfru vistades redan inne hos fången då två adelsmän vid namn Lodhe kom till fängelset vid fyratiden på eftermiddagen. Därefter dök ytterligare fyra män upp för att besöka löjtnanten. Dessa släpptes också in, eftersom Björn förlitade sig på att vakten i cellen höll ögonen på vad som skedde där inne. Trots detta lyckades de som besökte Storm omärkligt få med sig honom ut då de lämnade cellen. När de gått märkte Björn att det var mörkt därinne, varför han tog ett ljus och gick in för att se vad som stod på. Han gick fram till Storms säng, "att se till om löjtnanten låg där kvar efter han tillförne har föregivit sig vara sjuk". I stället för Storm fann han till sin stora förvåning fångens moder liggande där, med täcket draget över huvudet. Björn påstod sig redan ha gjort sitt bästa för att leta reda på fången.
   Sven Törner frågade Björn om han på något sätt hade blivit bestucken, vilket det fanns all anledning att tro. "Med önskan att jag aldrig hos Gud må njuta någon nåd, utan vara i evighet förbannad, om jag där till har muta eller tubba låtit", svarade han.
   Mäster Johan Groop var som målsägare till den döde Lucidor närvarande vid rättegången. Han "ivrade hårt detta förseende mot vaktmästaren, efter löjtnanten i dessa dagar eljest hade fått sin dom". Därefter hördes stadsvakten Johan Jönsson Lilja, som berättade att tre personer var inne i arresten, då han och hans kamrat tog vakten klockan halv fyra. Strax därpå lät vaktmästaren släppa in sex män. Dessa hade placerat sig mellan Johan och fönstret, så att han inte kunnat se vad de företog sig. Det var nämligen helt mörkt i rummet och i spisen låg det bara ett rykande vedträ. Efter ett tag släppte vaktmästaren ut besökarna. Innan detta skedde, upplyste den andre stadsvakten Christen Johansson om, att "jungfrun släckte ut ljuset". Därför kunde han och hans kamrat omöjligt se vilka som gick.
   Så kom turen till fru Möller, som tillfrågades om hur hon burit sig åt för att få ut sonen ur fängelset. Hon kunde väl ha sökt nåd för honom hos överheten, menade Törner, eftersom fritagningen inte var tillåten. Vad vore väl det för föräldrar, invände hon, som inte försökte rädda sitt barn? Hon verkade ha förstått, att detta innebar en ren bekännelse eftersom hon genast formulerade om svaret och tillade, "att hon av ängslan intet kan veta hur han kommit lös, mer än det han med de andra mått ha gått ut". Hon sa sig inte heller veta vilka som varit inne hos sonen. Hon hade bara kommit dit för att trösta honom. Hon hoppades att man i nåder måtte överse med vad som hänt "och henne intet tillräknas som är en kvinnoperson". Hon hade heller inte talat ett ord om flykten med Björn, utan hoppades därför att också han skulle benådas.

Claes Rålamb

   Överståthållaren Claes Rålamb hade underrättats om flykten och inledde genast spaningarna efter Storm. På överståthållarens befallning tvingades frun och jungfrun att stanna kvar i Storms cell tills vidare.
   Ordförnden i rätten frågade så fru Möller varför hon hade lagt sig i sängen. Förstod hon inte, att man på grund av hennes beteende skulle begripa att flykten varit planerad? Jo, svarade hon ärligt. Hon hade först tänkt begära att jungfrun skulle lägga sig där, men eftersom hon var främmande ville hon inte dra henne i olycka för sonens skull. Björn tillade då, att när han kommit fram till sängen hade jungfrun sagt: "Låt honom ligga, han sover".
   Enligt rätten förhöll det sig på följande sätt: Först hade man låtit fångens mor och hennes jungfru gå in i arresten. Sedan släppte man in två adelsmän och efter dem ytterligare fyra andra, allt under det att Storm själv låg i sängen och låtsades vara sjuk. Då alla var därinne hos fången hade någon släckt ljuset, så att vakten inte skulle kunna se vad man företog sig. Därpå hade fången och de andra männen avlägsnat sig genom dörren. Den hade öppnats av vaktmästaren, som stått utanför med ljus i handen och givit akt på dem som gått ut. Då han upptäckte att det var mörkt i arresten, hade han gått in med ljuset och avslöjat flykten. Förgäves försökte man sedan få fatt i Storm. På sin själs salighet hade vaktmästaren sedan bedyrat, att flykten skett utan hans vetskap eller vilja. Dessutom hade han litat på att bevakningen inne i arresten givit akt på fången.
   Rätten tog saken under övervägande: Moderns gärning kom sig av hennes känslor för sonen, och var av den arten att den inte kunde bestraffas - hon måste därför förlåtas. Eftersom hon inte heller kunde konfronteras med herrarna Lodhe och de andra, ålades hon borgen för inställelse vid framtida kallelse, varpå hon frigavs. Storms mor betygade å sin sida vid frigivningen att det gjorde henne ont om vaktmästaren, att han skulle råka i olycka för hennes sons skull. Därför bönföll hon rätten att de måtte förskona honom, eftersom han var oskyldig och hade gjort sitt bästa för att bevaka fången.
   Den 14 november behandlades målet på nytt inför Rådhusrätten. Efter omröstning dömde man Björn till samma straff som löjtnant Storm skulle blivit dömd till av Hovrätten. Han remtterades sedan till samma rätt för att dömas där. Detta innebar med all säkerhet en dödsdom för den olycklige vaktmästaren.
   Stadsvakterna Johan Jönsson Lillia och Christen Johansson dömdes av rätten till förlust av sina respektive tjänster, och att dessförinnan i tre dagar, en timme om dagen, "rida uppå trähästen".
   Överstelöjtnant Balzar Storm, Arvids far, skrev den 25 september ifrån Buxtehude en nådeansökan för sin son. Arvid Storm flydde emellertid utomlands, närmare bestämt till Norge, innan faderns ansökan hann nå sitt mål. Så småningom hamnade han i Trondhjem, där han kom att ingå i dansknorska armén. Han steg raskt i graderna och blev kommendant på Bergenshus, för att slutligen befordras till generalmajor. Storm blev också stamfader till den högt ansedda norska släkten Wedel, och barnbarnet Caspar Herman Storm byggde ett förnämt palats i Christiania, där krigsskolan var inrymd ännu in på 1900-talet. Också konstnären Edward Munch har sitt ursprung hos Arvid Storm. "Min stamfar morderen", som Munch själv lite skämtsamt brukade säga.
   Slutomdömet över Arvid Storm överlåter jag till Erik Axel Karlfeldt som på följande sätt målat bilden av den unge löjtnanten:
   "Hans ovärdiga stridsmetod att överhölja en redan störtad vederdeloman med sår, hans lögnaktiga uppträdande inför rätta, hans fega flykt både från dråpplatsen och från fängelset stämpla honom - vad han sedan än må ha blivit - som en missdådare."

Då en person från samhällets övre skikt skulle begravas, ställdes liket ut omgivet av tända ljus i en av de förnämsta kyrkorna. Sedan fördes det till Riddarholmskyrkan för att bisättas, till dess man transporterade det till den dödes hemtrakt, där det slutligen begravdes. Denna process kunde ibland ta upp til tre eller fyra år. På vägen till Riddarholmskyrkan bars den döde på en bår betäckt med en gyllenduk, under en tronhimmel som man bar. Framför båren gick det skolgossar och sjöng två och två i rad, åtföljda av en lärare som höll ordning på sången. Den dödes sköldmärke bars närmast framför båren, tillsammans med uniform och värja om han varit militär. I en galavagn förspänd med sex hästar kom konungen efter kistan, åtföljd av drottningen i en rikt utsmyckad vagn. Därefter, vitklädda och med långa släp, drottningens hovdamer. Hade den som dött varit en mycket mäktig man, brukade konungen gå i stället för att åka i sin vagn. Klädda i sina sorgedräkter kom till sist den dödes släktingar. Dessa tillställningar var publikdragande, och vägen där begravningsprocessionen drog fram kantades av människor.
   Lucidors begravning genomfördes i all enkelhet och kostade endast tjugo daler kopparmynt, enligt Maria församlings räkenskaper: - "Fordom vällärde, och numera sahl. Lars Johansson, philosophiae studiosi, och här i Stockholm berömd poetae, döde lekamen/: som för någon tid sedan, blev uti staden ihjälstucken, och bekom lägerstad denna gången, item bår och päll, därföre betaltes i ett för allt den 1 november 1674 20:".
   Kyrkvärden Sven Persson gav order om att begravningen skulle ske utan högtidligare begravningstal. Ändå
var det ytterst sällsynt, att man i räkenskaperna på det här sättet fällde några som helst värdeomdömen om den döde. Det verkar som om Stockholm sörjde sin Lucidor. Anledningen till att man fick vänta med begravningen var med all säkerhet den att det inte fanns kontanter att betala med.
   Först måste bouppteckningen genomföras och de efterlämnade ägodelarna säljas. Mäster Groop, som reagerat med djup indignation på mordet, lade ned stor kraft på att komma till klarhet i detaljerna rörande detta under rättegången. Man kan konstatera att han också hade största förtjänsten av att Lucidor fick en anständig begravning. Det gällde att täcka begravningskostnaderna och det var i den andan kvarlåtenskapen värderades.
   Boets behållning blev till slut 99 daler kopparmynt och 28 öre. Bouppteckningen gjordes den 26 september 1674 på den plats där Lucidor bodde vid sin död, nämligen i salig lärftskrämaren Hindrich Anderssons hus på Norra Smedjegatan. Skräddarmästaren Johan Groop och bokbindaren Jakob Hornbein var med vid värderingen. Där fanns bland annat 30 namngivna bokverk och "24 allehanda böcker", som inte specificerats. I dödsboet fanns också andra ägodelar:
Några st. gamla ärmkläden och halsdukar,
utslitna, värderade tillsammans
1 Walmars pajrock 2 daler
2 st. söndriga lapphandskar 2 daler 16 öre
2 st. renhudar à 8 daler st. 16 daler
1 gammal brun peruk 3 daler
1 gammal våtsäck 1 daler
1 räffelbössa 12 daler
1 palaas 30 daler
_______________________________________________________
   66 daler 16 öre

Lasse Lucidors minnessten

Så fick äntligen Lucidor vila ut i lugn och ro. Hans korta liv hade varit intensivt,
fyllt av produktivitet och kunskapstörst. Ofta hade tillvarons nakna brutalitet varit en trogen följeslagare längs en tämligen fattig och mödosam väg. En Storm blåste symboliskt nog ut hans livslåga.
Trehundra år efter Lucidors död reste en skara journalister från Stockholms-Tidningen en minnessten över honom på Maria kyrkogård där han ligger begravd.

Här vill jag låta Erik Axel Karlfeldt hedra Lucidors minne med följande äreminne:

Nu lägger marken av sin gråa vadmals pajrock

och isen flottas bort från vill-vall-välvand sjö.

Nu drager skogen på sin lätta gröna majrock,

och Syrinx spelar gällt i strandens brutna rö

sitt gamla herdespel för sven och mö.

Var hälsad, broder Lorens,

där du utgår en av vårens

första lövsprångsdova kvällar,

skämtande bland raska sällar.

Nyss drog ett högsällt lik förnämligt genom staden.

I blossens sorgsne sken brann ståten mörksamt grant.

Den torr-vig-skanklad död gick osedd i paraden,

och efterst följde du, hans klagande drabant,

och bar din krans av tårvätt amarant.

Slapp du fram till grevegriften?

Fick du presentera skriften

som du virvlat fram ur hjärnan

om den släckta Gyllenstiernan?

Sist vid ett bröllopshus jag såg dig stå i hopen

och hålla med en dräng ett hemligt parlament.

Jag vet det gällde ju de yra lyckoropen

som skulle smugglas in, ett snyggt och borgat pränt,

allt vittert, lärt och värdigt en student.

Du är frisk och semper-lustig.

Fick du gåtan god och mustig,

så de kyska frustulammen

rodna lagom djupt av skammen?

Nu från ditt skatbos glugg är arbetsdagen sjunken.

Så tag av snillets lön en klingand karolin

och gå till Frants de Moy, till Duvan eller Munken

och skölj din lögnhals ren och håll din rätta min.

Bort pust, kom lust med must av öl och vin!

Du är stor och grov i truten,

bringan spänd och näven knuten,

krusar ingen man på gatan

men har billig skräck för satan.

Dock, i en källarsal som på ett uselt gårkök

är människan en strunt och allt åt fanders vänt.

Men ett är ganska visst: då Poebus tänt sitt vårkök,

blir ock poetens blod besynnerligen tänt.

Så tag i kväll ditt bästa instrument!

Bröllopslägrets skald och bårens,

öppna ligga alla vårens

gröna riken för de djärva

att bevandra och förvärva.

Du många maskers man, jag ser dig vanka åter

vid Nereus salta vik, där månen skiner in,

där under lönnars tält en blek herdinna gråter

och Liliamello går med Chloris hand i sin.

Beblomstra blomman min, blomstergudinn!

Vem var han som steg av färjan,

mörk som Charon, slog på värjan,

kaxig som en Alexander:

"Ave, Thanatophilander?"

Lars Wivallius - Äventyrare och drottningens hovauditör

2011-01-20T15:37:00.000-08:00

Efter att ha avslutat sin korta studietid vid Uppsala universitet reste Wivallius till Trondheim. Därifrån tog han sig till Hamburg och tog värvning som soldat åt holländarna i kriget mot Spanien. Redan efter åtta dagar föll staden Breda i spanjorernas händer och Wivallius fick avsked. Det är inte omöjligt att han träffade Erik Gyllenstierna i Holland, eftersom denne studerade vid universitetet i Leiden vid den här tiden.
I England började han umgås med adelsmän och tillsammans med en av sina nyförvärvade engelska vänner reste han till Danzig där han lärde känna poeten Johannes Plavius. Här rörde han sig i kretsen kring Sigismund och vistades bland Jesuiter. Troligen gick han över till katolisismen, för när de svenska trupperna närmade sig Danzig i juni 1626 flydde han förklädd från sina egna landsmän på en gödselkärra. Han befann sig i Nürnberg 1627, men dessförinnan hade han besökt Frankrike, Italien och Österrike. Förbittrade fordringsägare, som Wivallius lämnat efter sig på sin väg, hörde av sig och därför lät man kasta honom i gäldtornet. Rådet i Nürnberg gjorde efterforskningar om friherren som bl a hänvisat till fältmarskalken Herman Wrangel och dennes gemål Katarina Gyllenstierna. I maj 1628 erkände Wivallius vem han var och sattes i ett sämre fängelse, "in das loch" - "hålet". Fängelset låg i källarvalven under stadens gamla rådhus och bestod av femton medeltida celler. I dag är das loch ett museum.

Cell i Nürnbergs medeltida fängelse

   Emellertid fortsatte han att skicka sina skrivelser till rådsherrarna och försökte också beveka dessa med sina teckningar och dikter. Senare skrev han: "... jag haver ritat ett stycke i Nürnberg, vilket ännu där hänger i Rådkunstkammer, för vilket stycke många grevar
och friherrar av kejsarens armada bådo för mig, att mig tillgavs allt vad jag var skyldig bliven och blev demitterat av min arrest".
   Den 26 september benådades han, "ehuru han ett skamligt livsstraff förtjänade", på villkor att han erkände allt inför sittande rådhusrätt. Vid frisläppandet var han svårt sjuk och rådet beslöt att en läkare skulle vårda honom.
   Efter drygt en månad gav han sig åter ut på vandring, bara för att gripas igen i Bamberg, ett par mil därifrån. I Bamberg hade han förfört en gift borgarfru, och i fångtornet där han satt hade han haft "collition" med en annan kvinna från staden. Det är oklart hur han lyckades bli fri, men i början av 1629 tillfångatogs han av Wallensteins trupper i Magdeburg.
   Han spärrades in i klostret i Jerichow och efter åtminstone sju månader lyckades han fly. Sjövägen försökte han ta sig till Sverige, men fartyget prejades av Tillys trupper. Han misstänktes för  spioneri och Tilly själv lär ha förhört honom, men på något sätt lyckades Wivallius tala sig fri och fick dessutom ett äkta pass på sitt falska namn. När han sedan reste genom Danmark, eskorterad av svenska officerare, hyllades han av de danska adelsmännen.
   Norr om Hässleholm, i Björkeberga, lärde han känna den danske adelsmannen Ulf Grip. Det dröjde inte länge förrän den unge friherren var förlovad med Grips dotter Gertrud. Kort därefter skickades dottern till släktingar i Småland och i Visseltofta, alldeles vid svenska gränsen, stannade hon till vid prästgården. Snart dök också Wivallius upp och tillsamans övertalade de prästen att viga dem samman. Därefter skickades prästfrun till Björkeberga med ett brev för att få Grip att acceptera giftermålet.
   Brudparet planerade att fly till Holland där Wivallius skulle söka nåd hos den svenske kungen, genom dennes hovmarskalk som vistades där, men först reste de hem till Grip. Genom att påstå att ett krig skulle utbryta mellan Sverige och Danmark lyckades Wivallius förmå "svärfadern" att vidta drastiska åtgärder. Denne packade ned familjens dyrbaraste ägodelar i tolv kistor och bad Wivallius ta med sig dessa till sitt släktgods i Sverige till dess kriget var över.
   Komna till Hälsingborg lastades godset på en båt med destination Holland, men de fick snart vända om eftersom Gertrud drabbades av svår sjösjuka i det hårda vädret. Efter att ha fört henne tillbaka till hennes far drog Wivallius så småningom ensam sin färde till Holland, men först sålde han innehållet i sju av kistorna i Göteborg. Hovmarskalk von Falkenberg hjälpte honom emellertid inte utan befallde honom att "draga genast hem" . Han återvände därför till Göteborg där han fick veta att han var avslöjad och efterlyst i hela riket. Meningen var nu att han skulle ta sig till Stockholm för att söka nåd hos Gustav Adolf, men vägen var lång och farofylld och genom att han blev varnad av en vän undvek han med nöd att bli gripen redan i Mariestad.
   I Uppsala lyckades han utverka ett rekommendationsbrev av sin professor Laurentius Wallius till dennes betydande vän Adler Salvius i Stockholm. Skalden förklädde sig i svartbrun peruk och lösskägg och väl framme i huvudstaden uppvaktade han Salvius med en supplik, dvs en böneskrift, på tyska, i vilken han förklarade sin situation samtidigt som han erbjöd sig att som gottgörelse bli konungens spion i det förestående kriget i Tyskland. Den som skulle utforska fienden, menade Wivallius, behövde speciella kunskaper:

Han måste kunna bedraga italienarne med arglistighet,

fransosen med komplimenter och prat, tyskarne med

skryt, engelsmännen med sockersöta mandlar,

holländarne med girighet och - att jag inte må glömma

danskarne - dem måste man med deras egen falskhet

kunna artigt vexera, att icke säga bedraga. En sådan sälle

har något att lära av mig: att ibland kunna spela adelsman,

ibland bonde och ibland en fattig fan.

Johan Adler Salvius (1590-1652)

Kungen lät hälsa genom Salvius att han inte tog illa vid sig av skaldens framfart och att han inte hade någon onåd till honom, men genom Per Banér befallde han Wivallius att inställa sig i kansliet för att tala mer om saken.

Kung Kristians dom

Strax därpå fick Ulf Grips bror Anders, som var jurist, företräde hos konungen där han lyckades utverka att Wivallius skulle straffas om man kunde gripa honom. När skalden fick höra detta, och att man redan gripit hans betjäntgosse, beslöt han sig för att, med ståthållare Lars Skyttes mannar tätt i hälarna, omedelbart fly till Tyskland.

Med sin betjäntgosse, som sluppit lös efter förhör, flydde han söderut till Bråviken vid Berga för att om möjligt presentera sig för konungen som skulle passera där på sin väg mot Tyskland. Eftersom konungen redan rest förbi, beslöt han sig för att söka audiens på tysk mark där han var utom räckhåll för sina fiender.

Betjäntpojken lämnade han hos prästen vid Bråviken och av honom lånade han också en vadmalsrock i vilken han förklädde sig under den fortsatta resan. Efter hand lade han av rocken och brukade ett pass utställt på ädlingen Nils Posse. Denne skulle rest före Maria Eleonora och anordnat hennes överfart till Preussen men resan ställdes in. Wivallius, som kommit över passet, utgav sig för att vara Posse och kunde därmed bruka fria skjutshästar ned till Kalmarsund. Där var emellertid motvinden så svår att han, trots den livsfara detta medförde, beslöt att färdas till Tyskland genom Danmark.

I Växjö domkapitel behandlades just då frågan om skilsmässa mellan honom och Gertrud, något som med säkerhet nådde hans öron. Mycket talar för att det var kärleken till henne som förmådde honom att bege sig mot Björkeberga för att försöka övertala Grip att acceptera honom. Detta var ett högt spel och han greps, trots sin förklädnad, den 13 juli 1630 av danske konungens fogde en halvmil från godset.

Samma natt skrev han ett brev till Grip där han hoppades få komma i hans gunst:

Oansett jag icke densamma är som den, jag mig för

Eder utgav med namnet, så är jag dock en sådan

person, som kan förvärva det, jag icke haver ärvt. Och

om jag än skulle dö, så dör jag dock för den trohets

skull, som jag till Eder dotter drager och henne skyldig

är, ty för Gud är hon min äkta maka, som med min

person (och icke, med namnet) ärligen vigd är.

Hans "Käre svärfader" Grip for dit i fullt raseri och transporterade fången till sin gård där han hårt skruvad i bojor låstes in i en källare. Hanklovarna skruvades så hårt att " köttet svullnade över järnet och blodet bulnade under naglarna". Grip reste sedan till Köpenhamn och begärde inför Kristian IV att Wivallius skulle avrättas för sina brott.

Skalden hävdar att han i sin källare lyckades få till stånd ett hemlig samtal med Gertrud. Hon bad honom då att inte avslöja att hon själv vetat om hans rätta namn redan före giftermålet. Hon ville att Wivallius skulle hävda inför rätten att de gift sig med hennes föräldrars vilja vilket de inte skulle kunna förneka. På så sätt skulle han kunna vinna henne tillbaka med rätten på sin sida. Huruvida detta påstående stämmer överens med faktiska händelser är svårt att veta, men vissa omständigheter talar för att det kan vara sant.

   Han fördes till Kristianstad och spärrades in på den nybyggda fästningen för att sedan ställas inför rätta i staden. Wivallius lyckades verkligen bevisa att Grip frivilligt givit honom sin dotter och att kistorna varit hennes hemgift. I brist på bevis måste man frikänna honom, men Grip lyckades slutligen få honom fälld för det falska passet. Efter att först ha dömts till döden frikändes Wivallius efter ett överklagande, men den danske kungen ingrep och dömde honom åter till döden. Han sländes i en spjälad träkista som placerades på torget och hånades av allmogen: "jag kunde där varken gå eller stå, utan låg bunden till händer och fötter i runda tio veckor, som jag aldrig stod på min fot, utan låg där i sådan illaluktande stank som hade jag varit en hund".
   När han nu väntade på att föras till sin avrättning i Köpenhamn, lyckades han med hjälp av vänner övertala vakten att fly med honom till Stockholm. Den 13 juli 1631 anlände han till huvudstaden och blev omedelbart gripen och ställd inför Svea hovrätt för att förhöras.
   En fängslad djäkne i trettioårsåldern, Ericus Petri, hade angivit skalden för att vara katolik vilket var en allvarlig anklagelse som kunde leda till dödsstraff. Visserligen hade han under sina resor ibland rört sig i jesuitkretsar, men orsaken till att han blev angiven vilade troligen på andra grunder. Wivallius var en omtalad person och hans äventyr var kända av den svenska allmänheten. Detta kunde i sig vara tillräckligt för att få sitt namn inblandat i en rättssak.
   Ericus Petri hade brutit sig in i Ornö kyrka i Stockholms skärgård. Där hade han stulit mässhaken, guldfransarna som omslöt altaret, Nya testamentet och en psalmbok samt druckit ur tre stop av kommunionsvinet. Vid altaret hade han lämnat efter sig hädiska dikter och förespått katolicismens återkomst till Sverige.
   Ericus dryckenskap var långt gången och hans fattigdom hade gjort honom halvt vansinnig, men papistskräcken var så stor i landet att man var övertygad om att man kommit en stor sammansvärjning på spåren. Han greps snart och under förhören angav han en Andreas Anundi som övertalat honom att bli katolik. Denne mystiske person hade sagt sig ha åtskilliga stallbröder och av dessa stod hans "svurne broder" Wivallius honom närmast.
   Den förvirrade Ericus underkastades sedan tortyr, då han namngav ett flertal misstänkta jesuiter som medbrottslingar. Den 5 oktober befalldes slottsfogden Samuel Påfvelsson "att han skulle säga honom döden till och att han på nästkommande måndag skulle ledas ut på rättarplatsen och läggas på fem stegel". Kyrkoherden mäster Jacob lät efter avrättningen meddela att Ericus när han dog inte längre "i någon trosartikel var ense med papisterna".

Kajaneborgs fästning

Eftersom Wivallius angivits innan Ericus lagts på pinobänken var detta särskilt graverande, men skalden kunde framgångsrikt hävda sin oskuld inför hovrätten. Han hade säkert blivit frigiven i brist på bevis om inte en oväntad händelse hade inträffat. När han tidigare flydde från fängelset i Kristianstad, lämnade han ett brev efter sig där bjöd in sin åklagare, den "ogudaktige fogden" Henrik Jensen, att inom tre veckor möta honom i Stockholm för att fortsätta processen i svensk domstol.

Här är Gud ske lov mitt fädernesland och här är så

god kristen rätt som i Danmark. Men det lider man

icke hos oss, att man står så och brukar mun och

okvädar folk inför rätten och inte att man är så lätt-

färdig, att man som Henrik Jensen gjort i Danmark

ger sig fan inför domstolen.

En förvånad Wivallius kunde konstatera att hans plågoande följt hans inbjudan och efter det att denne informerat riksrådet om skaldens bedrifter i Danmark hölls han kvar i fängelset i avvaktan på den danske kungens besked. Kung Kristian hade ju dömt honom till döden, men Gabriel Oxenstierna lovade honom att "den sak, som Danmark vidkommer, går oss icke så högt an".

Efter det att Ulf Grips rättegångsombud anlänt från Kristianstad rullades hela Björkebergaaffären därmed upp på nytt. Wivallius försvarade sig väl och Svea hovrätt samlade på sig rättegångshandlingar av imponerande mått, där brev, vittnesinlagor och dikter på svenska och latin vittnade om skaldens oskuld. Den 5 februari 1633 konstaterade hovrätten att saken inte kunde tas upp på nytt, eftersom dom var fälld i Danmark. Ändå ville man ge Wivallius en rejäl uppsträckning, eftersom han uppträtt under falskt namn men kunde inte hitta någon paragraf för detta. Däremot fanns det i den romerska rätten en punkt som gjorde deportation och indragning av den dömdes ägodelar möjlig. Innan verkställighet kunde ske prövades saken inför riksrådet. Greve Per Banér yttrade: "Det är intet tvivel att han är en skälm, men till livet kan han fördenskull intet dömas, utan till stupone eller att honom brännas märke i pannan."

Wivallius hade blivit släppt mot borgen, och då han blev varse hur tongångarna gick flydde han hals över huvud. Han infångades den 1 juni 1634 och i oktober samma år deporterades han till Kajaneborgs fästning. När han skulle föras bort till sitt förfärliga fängelse i den finska ödemarken, skrev han en av sina mest älskade visor Varer nu glad mina fiender all.

Vid samma tid som Wivallius dömdes benådades Johannes Messenius, dramatiker, författare och historiker, från det fängelse Wivallius skulle spärras in i. Messenius fängelsetid varade i 18 år.

Johannes Messenius 1579-1636

Fästningsmuren på Kajaneborg var av sten och tre och en halv meter tjock. Inne i själva muren fanns en liten trekantig, fönsterlös håla utan toalett eller rökgång. Efter att först ha vistats ett år i fängelse på Uleåborg tvingades Wivallius under mer än fem års tid kämpa mot hunger och köld i denna lilla cell. För att inte bli galen tilläts han använda ljus och skrivdon och fängelsetiden blev därför trots allt fylld av livgivande skaparkraft.

Midsommardagen 1637 antecknar han i förtvivlan att han är - "allaredo så fördärvad, att jag icke förmår sitta och bocka mig över bordet. Jag är över mitt bröst helt uppsvullen och så styv i mina lemmar, att jag knappt orkar till sängen." Vid ett annat tillfälle klagar han över sina svullna händer och den olidliga stank som kom av att han "måst göra mitt livs nödtorft inne i fängelset hos mig". Han författade många skrifter och dikter, av vilket det mesta har gått förlorat, samt ett större diktverk kallat Svea rikes ringmur. Allt detta lät han rådsherrarna i stockholm ta del av i hopp om att få nåd, men det var först i mars 1641 som landshövding Wernstedt, som engagerat sig för hans sak, lyckades få honom frigiven. Då gav rådsherrarna order om att Wivallius "som en sådan lång och rum tid uti fängelset haver pliktat" skulle friges och föras till Stockholm.

Vid tiden för frigivandet, då Wivallius var 36 år gammal, skrev han sin kanske mest älskade visa: Klagovisa över denna torra och kalla vår.
(Lyssna: Ulf Bagge sjunger sin tonsättning av visan http://www.youtube.com/user/wivallius05#p/u/24/iqwZouSVCl8 )
Efter den hårda behandling han blivit utsatt för, kunde man förvänta sig att han blivit bitter och bruten, men klagovisan tillhör det vackraste som skrivits i svensk litteratur.

   Ulf Grip dog först 1644 och fick därför uppleva att hans "käre son" blivit benådad, och Gertrud åldrades på Björkeberga där hon kom att leva hela sitt liv. Hon gifte sig med en dansk adelsman, men efter sju års barnlöst äktenskap avled hon 1656 på fädernesgården.

Ärlig och manhaftig

Under de år som följde på frigivandet skrev Wivallius först och främst tillfällesdikter till bröllop, begravningar och andra högtider. Under åren som gick tillägnade han sig goda kunskaper i juridik, och de processer han personligen genomlidit hade skaffat honom praktisk erfarenhet i advokatyrket.
   Efter det danska krigets slut blev den unge Magnus Gabriel De la Gardie chef för det nybildade hovregementet. De la Gardie insåg Wivallius stora begåvning och utnämnde honom 1646 till auditör vid regementet, alltså en juridiskt rådgivande ämbetsmannabefattning jämförbar med en krigsdomares. Lönen var inte mindre än 1 404 daler silvermynt per år vilket var en betydande summa.
   I hörnet av Köpmangatan och Kindstugatan ägde Thomas Albrechtson Ellertz ett hus. Han var köpman och krögare och i huset fanns också källaren Noaks ark som han själv drev. Han sålde huset 1652 för 2 400 riksdaler specier, vilket var en avsevärd summa. Han ägde också ett annat hus vid Tyska kyrkan.
   Thomas Ellertz och Wivallius var vänner sedan några år och så småningom gifte sig skalden med krögarens sextonåriga dotter Mahlin. Tillsammans fick de fyra barn. I maj 1645 flyttade Wivallius hem till fädernegården tillsammans med sin hustru och svärfar och en kort tid därefter lät han friköpa hemmanet. Han fortsatte att driva sina processer i Stockholm och var därför ofta på resande fot mellan gården och huvudstaden.
   Grannsämjan vid Wivalla var inte god och i synnerhet var det grannen Per Månsson som ställde till besvär. Ett år stämde auditören sin granne i fem mål för att bl.a. ha kört över hans ägor, för att ha skadat ett sto och för "en befängd ko". Vid ett annat tillfälle försökte Wivallius hindra några drängar från att stjäla hö, men då fick han "11 blånader och blodsår i huvudet och annorstädes". En annan granne fick böta tre mark därför att hans hund bitit ihjäl två grisar för Wivallius och dömdes också till att återställa förlusten med två fullgoda grisar "dem auditören sade sig vilja giva till de fattige".
   Det var inte alldeles ofarligt att vara advokat i Stockholm. Av sin motpart i rätten blev han en gång "slagen tre mordiska sår med kniv". Annars levde han tämligen gott på att driva processer för olika klienters räkning. Några advokater i egentlig mening fannas det inte i Sverige på den här tiden. De kom ju först under senare delen av 1800-talet, men det fanns ett slags rättsliga ombud utan juridisk skolning och ofta med tvivelaktig moral. Wivallius var däremot väl förtrogen med rättsproceduren genom de processer vari han agerat i egen sak. Hans stora begåvning och överlägsenhet i talekonsten ställde honom i det närmaste utan all jämförelse bland dessa juridiska prokuratorer.
   Redan innan det första året gått tillända sedan han avtjänat sitt straff på Kajaneborg, slöt han ett synnerligen gott kontrakt med änkan Malin Mattsdotter i Brunnsgränd. Hennes döde far hade utestående fordringar hos handlare i Norrland när han avled, vilket tillsammans med det övriga arvet uppgick till hela 25 000 daler. Eftersom utredningsmannen inte lämnat någon redovisning engagerade änkan Wivallius för att om möjligt få del av arvet.
   Kontraktet gick ut på att denne skulle få en åttondel av allt han lyckades vinna åt sin klient samt fri kost och logi på värdshuset för sig och sin dräng och en betjäntpojke så länge processen varade. Kontraktet skrevs på sommaren 1642 och målet avslutades i hovrätten sommaren 1648.
   Utredningsmannen frikändes och två av hovrättens ledamöter yrkade på att "Wivallius, som denna aktion genom så många illistiga ränker och illfundiga praktiker drivit haver", borde bli dömd till 100 daler i böter, men detta beviljades inte. Wivallius hade lyckats utpressa 2 000 daler år sin klient och änkan tillerkändes ytterligare 184 daler kopparmynt, men då ska man komma ihåg att hon redan betalat över 1 000 daler kontant till sitt biträde. Wivallius hade haft det bra på värdshuset, blivit skyldig "200 daler i vinkällaren", samt även tagit kläde "ur köpmansboden", allt på änkans bekostnad.
   Wivallius vistades mestadels i Stockholm tilsammans med de fyra kompanier "som vid hovet komparera", men ibland reste han ut i landet för att närvara vid olika mönstringar och rättegångar. Han återvände 1650 från vistelser i Östergötland och Södermanland tillsamman med de kompanier som han varit inkvarterad med där för att tjänstgöra vid drottning Kristinas kröning. För detta betalades han 24 daler och 24 öre extra i lön. Året därpå tog han avsked från auditörstjänsten och fick ett mycket fördelaktigt tjänstgöringsbetyg. Regeringen kungjorde redan 1648 i ett öppet brev sin belåtenhet med hans tjänster och beviljade honom skattefrihet för gården i Wivalla som då blivit hans.
   Han fortsatte att dikta, men i huvudsak var det som advokat han verkade till sin död. Som sådan var han förslagen och en del fick betala dyrt för hans hjälp. Det hände att man i domstolarna varnade hans klienter och uppmanade dem att söka sig ett annat ombud. Samtidigt som Wivallius dömdes till fästning 1633 och förklarats som "en skälm och bedragare", hade hans namn spikats upp på Stortorgets skampåle. Denna åtgärd tog heder och ära av skalden för många år framåt. Nu hade han av drottningen förklarats vara en "tro tjänare, ärlig och manhaftig", ett mycket viktigt nådebevis från högsta ort och därmed var den förra domen upphävd. Trots detta förbjöd rådsturätten honom att närvara där som juridiskt biträde för sina klienter. Man hänvisade då till att namnet varit uppspikat på kåken. Wivallius kringgick helt sonika detta genom att anlita en ställföreträdare som presenterade hans i förväg skrivna inlagor.

Magnus Gabriel De la Gardie

   Hovrätten ansåg däremot att Wivallius var fullt respektabel och hänvisade, när någon satte skaldens ära i tvivelsmål, till att han var hovauditör och dessutom tilläts sitta vid samma bord som De la Gardie.
   Sedan Wivallius tagit avsked från auditörstjänsten 1651 fortsatte han troligen som frilansande advokat i Stockholm, där han bosatte sig med sin familj till 1657. Då flyttade de tillbaka till Wivalla, men han själv pendlade mellan gården och huvudstaden för att kunna fortsätta driva sina processer. Den sista gången han besökte Stockholm hade han Mahlin med sig. Trots många vådliga äventyr, dödshot och fängelsevistelser hade hans järnfysik och enastående vitalitet stått honom bi, men nu vid 64 års ålder sviktade hans hälsa. Han dog i Stockholm den 6 april 1669 "efter en långsam, utstånden sjukdom" och efterlämnade "4 stycken omyndige och mestadels små faderlöse barn".
   Mahlin skrev till regeringen och anhöll om bistånd till begravningen. Hon förklarade att det inte fanns några pengar i dödsboet, eftersom Wivallius blivit utblottad "förmedels sjukdom, långa och mödosamma rättegångsprocesser och andra olägenheter".
   Efter fyra månaders väntan kom skalden i jorden. Regeringen bidrog med 500 daler silvermynt och De la Gardie ökade summan med 4 riksdaler ur egen kassa. Den 29 augusti begravdes Wivallius på Katarina kyrkogård och änkan fick betala det avsevärda beloppet 35 daler "för jorden, alla klockor, päll och bår".
Mahlin Ellertz hade varit gift i 24 år med den store skalden och tillsammans hade satt fyra barn till världen. Hon överlevde sin man med många år och togs 1690 in på S. Johannis Hospital eller fattighus, där hon slutligen avled.

Lasse Lucidor - rättegången om Giljare Kval

2011-01-17T16:14:00.000-08:00

Han döptes i Storkyrkan 18 oktober 1638 till Lars Johansson. Som diktare kom han att använda sig av flera pseudonymer, men det är under namnet Lasse Lucidor man känner honom idag. Han har gått till den svenska litteraturhistorien som en av dess mest intressanta gestalter, men i yttranderättens historia har kan gjort sig känd för att ha vunnit den första tryckfrihetsrättegången i Sverige. Det är en historia som är värd att berättas, inte minst för att Lucidor blev stämd för att ha skrivit en vass satir över svenska adelns friarmödor, den första i sitt slag i vårt land. Innan jag kommer in på rättegången ska jag uppehålla mig lite vid hans studietid i Europa. Hans morfar Lars Mattsson, adlad Strusshielm, var amirallöjtnant och chef för örlogsvarvet i Kaseburg på ön Usedom i svenska Pommern. Omkring 1643 flyttade Lucidor dit med föräldrar och fyra syskon och det var där Gustav II Adolf landstigit i spetsen för den svenska hären ett tiotal år tidigare. Barnen blev snart föräldralösa och med tiden dog också morfadern. Strusshielms chef Carl Gustaf Wrangel var överbefälhavare för den svenska armén, riksamiral och generalguvernör över Pommern. Han blev nu förmyndare för Lucidor och hans syskon.

Greifswalds universitet grundat 1456

   1655 skrevs Lucidor in vid Greifswalds universitet. Han var då sjutton år gammal. Det verkar som om studierna gick bra, men redan efter ett år vid universitetet dyker han upp i dess konsistorieprotokoll i diciplinmål. Han hade då deltagit i studentbråk på Stadskällaren vid flera tillfällen och stadsvakten sköt skarpt. Så lämnade han Greifswald 1658 och skrev året därpå in sig vid Leipzigs universitet. I november samma år iscensattes ett stort studentuppror där, och vittnen pekade senare ut den unge svensken som anförare av studenthären. Han skulle ha gått i spetsen för denna med en hillebard och man följde honom i god anfallsording. Upproret krossades efter en tid och Lucidor och de andra ledarna fängslades. Wrangels fru löste ut honom ur fängelset och sedan han relegerats på två år reste han istället till Frankrike för att fortsätta sina studier. Därpå följde en orolig och kringflackande tid i fattigdom där han bla besökte Italien och England och våren 1664 var han tillbaka i Stockholm.
   Under sin vistelse där levde Lucidor i "yttersta fattigdom och torftighet" och under sommaren 1665 blev han sjuk och eländig. Efter ytterligare en utlandsvistelse återvände han till Stockholm sommaren 1668 och senare samma år trycktes de första av skaldens bevarade tillfällesskrifter. Han blev snabbt en eftertraktad poet i huvudstaden. Under sina studieår och resor skaffade sig Lucidor omfattande språkkunskaper och det gjorde att han fick undervisa ett halvår i språk vid Uppsala universitet. Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck fattade tycke för den unge språkbegåvade poeten och i brev till universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardie diskuteras en permanent språkmästartjänst för skalden. Det skulle dröja ända till 1671 innan tjänsten tillsattes och då gick den till italienaren Blasius Teppati. Hösten 1669 återkallade Rudbeck Lucidor till Stockholm för att tolka vid olika stadsbesök.
   På det hela taget var de här åren en mycket produktiv period i Lucidors liv och han blev så småningom en av de främsta tillfällesdiktarna i huvudstaden. Den 17 augusti 1669 gifte sig friherre Christoffer Gyllenstierna med Gustava Johanna Oxenstierna. Till detta bröllop författade han "i högsta hast" en femspråkig dikt. Den svenska diktdelen beskrev en friares vedermödor och mot slutet av den beklagade han att tiden varit för knapp till att göra ämnet rättvisa. Han lovade dock att återkomma en annan gång i samma ärende. Av allt att döma var detta den första gången som han uppträdde som yrkespoet i Stockholm. Lucidor var bara en av många på denna lukrativa marknad av tillfällets sångare. Det gräts vid gravarna, vitsades och gycklades vid bröllopen och lyckönskades vid upphöjelser och befordringar. Detta till den gard att Kungl. Maj:t den 19 december 1668 lät lagstadga i saken i ett fåfängt försök att begränsa omfattningen av denna verksamhet.

"Ingen skall fördrista sig - om han icke varder bedin -
skriva någon gravskrift, vid 10 daler silvermynts böter.
Om brudskrifter, nyårsskrifter, alla andra tiggarskrifter,

och det bettleri, som sker med stamböcker,
likaså om tiggeri av varjehanda slags folk,

såsom tromslagare, pipare, sjungare, kuskar, kockar
och gement folk med majstänger,

vare samma lag."

   Att Lucidor inte varit "bedin" att skriva vid det här tillfället hade inte hindrat honom. Han var i stort behov av pengar för sitt uppehälle. Senare skulle han dryga ut sina knappa inkomster med översättningsarbeten åt ämbetsmän och privatpersoner, men vid det här tillfället var penningbristen akut. "Brudfackla" som han skrev till herr Christoffer togs väl upp och han fick 10 riksdaler i Caroliner för den. Därmed var isen bruten och torsdagen den 18 november var det dags för ännu ett stort bröllop i staden.
   Det var herr Christoffers bror, Conrad Gyllenstierna, som skulle gifta sig med den unga Märta Christina Ulfsparre. Man försökte nu övertala Lucidor att skriva till det stundande bröllopet och i sista stund fick herr Conrads kammartjänare Göran skalden att under tisdagskvällen fatta pennan. Tiden var knapp. Nu tog han upp temat från "Brudfackla" om en friares vedermödor och åstadkom en lysande satir och en slagfärdig analys av friarkonstens alla påfund. Efter ett hektiskt dygn skyndade han till hovtryckare Wankijf och vid sjutiden på torsdagskvällen var "Giljare Kval" tryckt. Den var undertecknad med pseudonymen "Lucidor den olycklige". I sällskap med studenten Johan Bergh begav sig Lucidor till bröllopsgården. Bergh gick in och fick överlämna den 238 rader långa bröllopsdikten "Giljare Kval" till brudgummens bror herr Christoffer, som sedan delade ut den till brudparet och gästerna. "Skriften var våt, nyss tagen av trycket."
   Bröllopet var en av de riktigt stora tilldragelserna inom societeten. Inne på festen i bröllopsgården satt riksråden och gräddan av adeln, den unge konungen och änkedrottningen Hedvig Eleonora. Conrad Gyllenstierna var en person som saknade självironi och humor och Lucidors dikt, som var skriven för att sprida glädje och skratt i det högstämda sällskapet, sågs som en smädeskrift. Det var allmänt känt att den unga bruden inte erövrats utan kamp, något som Lucidor inte visste något om då han befunnit sig på annan ort. Det hade varit nära en duell med greve Douglas, men parterna hade förlikats genom kungligt ingripande. Nu fick herr Conrad för sig att Lucidor var mutad av greven för att ställa till en skandal i det förnäma sällskapet. I texten fanns ju en anspelning på en duell och att friaren blivit rädd och flytt.
   Kort efter bröllopet besökte Lucidor sin vän Stiernhielm som sa: "Jag hörer att I är en olyckelig, Lucidor." Efter ett allvarligt samtal med skaldebrodern fick Lucidor onda aningar, varför han skickade ett förklarande brev och två exemplar av dikten till brudgummen. Han undertecknade brevet med Lasse Johanson och inte med pseudonymen, för att visa att han inte hade för avsikt att dölja sig. Gyllentierna lät hälsa att han skulle betala för skaldens omak. Att det inte skulle ske med klingande mynt var uppenbart.
   1600-talets lagar var uttryck för en auktoritär statsmaktsom värnade om makthavarna och syftade till att hålla folket i Herrans tukt och förmaning. Man utdömde avskyvärda straff i Guds namn.Makthavarna fruktade det fria ordet, eftersom boktryckarkonsten hade gett självständigt tänkande människor möjlighet att sprida sina idéer. I 1665 års förbudsplakat stadgades i fråga om smädliga skrifter att inte endast författaren, tryckaren och spridaren av en sådan skrift skulle bestraffas utan också innehavaren av den. Det var med andra ord viktigt att beskriva meningsmotsåndare som smädare och baktalare. Det symboliska straffet för en förgriplig skrift var rening genom eld, varvid bödeln skulle bränna skriften. Mycket stränga straff kunde drabba författarna till förgripliga skrifter. Ett av de mest förskräckande straffen i vårt lands censurhistoria - för gudsförnekelse och hädelse samt smädelse mot statens makt och myndighet - utdömdes så sent som 1706. Då avrättades i Marstrand J H Schönheit för att bl a ha angripit Kungl. Maj:ts styrelse och i sina smädeskrifter och paskiller ha kallat den orättvis. Ett vittne beskriver exekutionen så här:

"Nu blev högra handen avhuggen, därpå tungan med en krok

utdragen och bortskuren, sedermera huvudet avslaget och jämte

kroppen å bålet bränt, och slutligen hand och tunga fastspikade

vid den på torget stående kåken."

Då Lucidor blev anklagad för att ha skrivit en smädeskrift kan man förstå hans oro. När man sedan ville få det till att han tagit heder och ära av en av rikets mäktigaste män - och detta i närvaro av konungen och hans närmaste befattningshavare - kan man hålla med Stiernhielm om att Lucidor råkat i olycka.

Georg Stiernhielm 1598-1672

Lucidor i fängelse

Processen mot Lucidor inför hovrätten förs nästan uteslutande i skriftlig form. Det är parternas personliga inlagor som rätten handlägger och det kan därför vara intressant att följa processen ganska ingående. Här får man en unik möjlighet att lära känna Lucidor utanför hans diktning, bakom fördomar och myter, när han tampas med maktens representanter Gyllenstierna och hans advokat Samuel Croningh.

Det hela tar sin början med att Lucidor lördagen den 27 november häktas för lösdriveri, antagligen på tillskyndan av Conrad Gyllenstierna. Den 9 december lämnar Gyllenstierna in en supplikation till Svea hovrätt där han anklagar Lucidor för att, i konungens och drottningens närvaro, ha smädat honom och hans familj med en grov och ohövlig skrift. Som en varning till andra äreförklenare och plakatsförbrytare begär Gyllenstierna att Lucidor "till verkligt exempel avstraffad blir". Lucidor hålls ju redan fängslad som "lösker person" men nu vill alltså Gyllenstierna få honom dömd för ett långt allvarligare brott. Med all önskvärd tydlighet understryks Gyllenstiernas begäran i en bifogad skrivelse med instämmande av drottningen och rikets högsta herrar, som alla har undertecknat handlingen på konungens vägnar. Lucidors före detta förmyndare finns också med i skaran.

Eftersom landshövding Gyllenstierna är på väg till Viborg och inte får hindras eller uppehållas tas målet upp redan påföljande dag och remitteras till kämnersrätten. Där handläggs det den 11, 13, 15, 17 och 18 december. Gyllenstierna företräds av Croningh, Lucidor är sin egen advokat. Att han kommer att bli dömd plakatsförbrytare står klart redan från början. Lucidor vill visserligen gå ed på att han inte känt till den stadga som nämdes förut, men säger att han ändå är beredd att underkasta sig straffet. Däremot förnekar han att det är en smädeskrift han skrivit. Avsikten har endast varit att sprida glädje på bröllopet och att "skaffa mig övning i det svenska språket, mitt modersmål", som han själv uttrycker saken.

Chroningh vill göra gällande att Lucidor utspritt skriften i avsikt att smäda och framhåller att han inte skrivit ut bröllopsparets rätta titlar eller ägandes gårdar, vilket anses vara en skymf. Han antyder också att Lucidor skulle vara mutad av Gyllenstiernas fiende, greve Douglas, och kräver "att Lars Johansson skulle säga ut vem det är, som de skola hava misstänkt att hava honom bestuckit".

   Den tredje rättegångsdagen infinner sig Gyllenstierna själv. Han anklagar Lars Johansson för att vara en smädare och äretjuv och för att skymfa både hans och hans hustrus familjer. Speciellt med tanke på anspelningarna om honom och greve Douglas borde Lucidor bli strängt straffad.
   Kapten Jakob Forbuss vittnar om ett besök i Lucidors cell. Poeten hade då klagat över att de misstänkte honom för att vara mutad. I cellen hade också regementskvartermästaren Erich Klangh befunnit sig. Han hade då yttrat något som han hade hört av många, nämligen att om Lucidor ville tala om vem som hade mutat honom skulle han slippa allt besvär och att man misstänkte greven. Detta yttrande kunde Klangh dock inte påminna sig inför rätten, eftersom han vid tillfället ifråga hade varit drucken.
   Lucidor fortsätter att hävda att diktens innehåll inte kan tillämpas på brudparet utan skildrar mänskliga passioner och svagheter i allmänhet. Han försäkrar att han aldrig förut träffat herr Gyllenstierna eller känt till att denne skulle ha varit inblandat i något handgemäng. Det ville han gärna gå ed på. Däremot visste han att greve Douglas hade varit i bråk med någon och att man misstänkte honom själv för att vara mutad. Men varken hög eller låg hade övertalat honom till något sådant. Och greve Douglas "det är den herren jag aldrig en gång kom när". Det slutar med att Croningh slår till reträtt och säger att det faller på Lucidor att Douglas namn blivit inblandat.
   Kämnersrätten vågar inte fälla någon dom utan skickar målet vidare till magistraten. Domen kommer den 10 januari 1670. Man klandrar Lucidor för att han skadat landshövdingens goda rykte och dömer honom att han förutom fängelsetiden har att "hålla sig från denna stadens societet och gemenskap på år och dag, med förmaning att han emellertid anlägger sina gåvor, ingenium, studier och förfarenhet till Guds ära, sin nästas uppbyggelse och sin egen heders uppkomst och förkovring".
   Man har alltså inte betraktat dikten som en smädeskrift, vilket är en seger för Lucidor. Han har däremot skrivit "obedin", i strid med Kungl. Maj:ts stadga. Två dagar efter domen överklagar Gyllenstierna i ett brev till hovrätten där han åter åberopar Kungl. Maj:ts remissorial. Lucidor får sitta kvar i fängelset. Hans elände och fattigdom väcker omgivningens medkänsla. I den kalla jultiden bokförs i Stockholms stadshuvudbok för 1669 en summa om sex och två tredjedels daler silvermynt, ett underhåll som Lucidor beviljats av magistraten "för sin fattigdoms skull".
   Kapten Jacob Forbuss, som Lucidor hjälpt med översättningsarbeten i rättegångsärenden, gör ofta besök i arresten vid slottet. Han söker också upp Gyllenstierna och ber om ett bidrag till Lucidors uppehälle. "Friherren hade talat om tre vita runstycken, men jag lät hälsa att därför betackar han sig", berättar Forbuss efteråt. Lucidor utsätts för stora påfrestningar under fängelsetiden och plågas svårt av köld och svält. Mycket talar för att det på olika sätt är fara för hans liv.
   Den 17 januari 1670 skriver Lucidor till hovrätten. Situationens allvar till trots finns det ironiska vändningar i texten som är typiska för honom. Han skriver att han sedan sju veckor sitter i fängelse på grund av Gyllenstiernas anklagelser, "där saken aldrig värt var en domarens ögon att bemöda". Eftersom han utestängs från sitt försvar, ber han om att under dagtid få ombesörja sina skrivbeställningar och sin sak i rättsprocessen. Om han sedan anses vara skyldig tar han på sig det hårdaste straffet man kan utdöma, men "min oskuld skall en gång sol-lik alla tvivelsmål fördriva".
   I februari sitter Lucidor fortfarande häktad. En månad har gått sedan Gyllenstierna appellerade till hovrätten. Man gör sig ingen brådska. Gyllenstierna sitter i godan ro i sitt landshövdingadöme i Finland, och det blir allt svårare för Lucidor att uthärda förhållandena i fängelset. Han överlämnar en ny skrivelse, troligtvis vid hovrättens session den 11 februari:
   "Men såsom jag nu redan i morgon 11 veckor i hårdaste fängelse och häktelse först olagförd, sen olagvunnen, endlig efter given (å min sida så oförtjänt som neslige) dom över en månad arresterad suttit, förutan något livsuppehälle, i stor köld, större hunger, och störste lekam- och livsspillo, så att min obotliga välfärd och hälsas yttersta ända nu på påbörjade lyktan står."
   Vidare säger sig Lucidor bli hårt behandlad i fängelset och att han lider svårt av två, tre tillstötta sjukdomar. Därför anhåller han om att få vara fri några timmar om dagen för att bota sina plågor. Han vädjar också om att äntligen få sin sak rannsakad och dömd efter lagen. Hovrätten tycks hålla med Lucidor om att han motpart bara vill få tiden att gå. Åtminstone tyder allt på detta, eftersom de ber honom komma in med en cautionsman som kan borga för honom. Då kan han få slippa fängelset till dess att hans vedersakare kommer tillbaka. Det visar sig att rådman Sven Törner är villig att bli hans cautionsman, men eftersom hans hustru dör dagen efter går inte detta att genomföra. I ännu en skrift föreslår Lucidor därör att han vid sitt livs och sin äras högsta förpliktan som enda borgen och löftesman skall försättas på fri fot. Det märkliga inträffar att hovrätten tillstyrker hans förslag.

Christoffer Gyllenstierna

Nu träder dock Conrad Gyllenstiernas bror Christoffer in på arenan. Han begär att man åter fängslar Lucidor. Denna begäran avslås av rätten som upprepar skälen till frigivningen, inte utan en viss udd. Detta är i slutet av mars och fortfarande befinner sig den sjuke och fattige skalden på fri fot. Den 11 april inkommer Christoffer Gyllenstierna med en ny skrivelse där han klagar över den stora skymf som helan hans familj fått utstå. Som bilaga medföljer en fullmakt från broder Conrad. Han går bl a in på vilken spridning skriften fått "över hela Sverige, Livland, Finland och Tyskland ... oss samtliga till förakt". Han återkommer till att Lucidor måste straffas hårt, andra till varnagel. Detta till trots lyckas man inte få Lucidor fängslad. Själv skriver den nu frie skalden i en supplik till rätten att han håller fast vid sin försäkran och därmed står till rättens förfogande. Då vänder sig Christoffer Gyllenstierna direkt till konungen i en skrivelse och begär ett ingripande - över huvudet på hovrätten. Två av rättens ledamöter uppkallas omedelbart i rådet för att få del av Kungl. Maj:ts beslut samt en erinran för egenmäktigt förfarande då man försatte Lucidor på fri fot. Rådet beslutar att fängsla honom igen, och nu får han dessutom advokatfiskalen emot sig, som enligt Kungl. Maj:t skall föra särskild talan mot honom. Det är en stor seger för de bägge bröderna och plötsligt ser det mycket dystert ut för Lucidor. Han har med ens fått fler och mäktigare fiender på halsen. I de handlingar som finns kan man inte hitta någon talan från fiskalens sida, vilket ger vid handen att hovrätten inte tagit så allvarligt på denna befallning. Däremot fängslas Lucidor igen för lösdriveri. Han skriver en förtvivlad inlaga till hovrätten, där han ber att målet inte ska tillåtas ytterligare förhalning, eftersom det då är risk för att hela saken förskjuts till nästa session först i oktober. "Jag måste eljest dö, hur högt jag också längtar att leva", avslutar han skrivelsen.
De förbindelser Gyllenstierna har med den utövande makten, vilken de själva är en del av, blir en god hjälp i deras strävan att kväsa den uppstudsige visdiktaren. Så sitter han i den iskalla fängelsehålan igen, men den här gången genom ett direkt regeringsingripande. Nog har han skäl att vara olycklig. Men det är nu som han skriver en av sina mest kända sånger. Den ska gå som en löpeld genom landet som en av Sveriges mest älskade visor under en lång tid framöver.

Lyssna: Ulf Bagge framför Skulle jag sörja

Skulle jag sörja då vore jag tokot

fastän det ginge mig aldrig så slätt

lyckan min kan fulla synas gå krokot

vakta på tiden hon lär full gå rätt;

all världen älskar ju vad som är brokot

mången mått leva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan

allt vad begynsel har ändas en gång

druckin man haver ej allstäds hickan

lust följer gråten, gråt ändas i sång;

den som på sanningen pekar med stickan

kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träna nerhugga

men så snart jorden har gett dem nog saft

att de kunn trotsa skyn, vem kan kullhugga

samma när yxan ens har intet skaft

maskstungne kan man med fingrarna gnugga

mången tror vunnit vad ändlyktan taft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida

intill jag ser, ho som vinner för mig

ingen mått skjutshästen alltför hårt rida

tröttar du honom, förtreter han dig;

fast om en måste förföljelse lida

modet blir fritt när som kroppen är ej.

Dy skall mitt blod och mod osörgse vara

Lasse räds varken hat avund ell tvång

ingen törs göra mer än han kan svara

rätt måst (trots orätten) hava sin gång

fly med flit vem som kan slik olyckssnara

fängsel gör längsel när lyckan är vrång.

Tänk min vän att man för den skull mått liva

lustig, fast om det är mot ens behag

lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva

vadan hon kom igår, går hon idag;

dy har jag hoppet I lär en gång skriva

att I olycklig är lustig som jag.

Rättegången

Några dagar efter Lucidors vädjan till hovrätten uppmanas Christoffer Gyllenstierna att komma in med sina besvär mot domen på rådstugan. Gyllenstiernas taktik är att dra ut på tiden på alla tänkbara sätt för att målet ska förskjutas till höstsessionen. Det går en vecka och den 26 april kommer den första skriften in, med bilagor. Det är en förskräckande lång och omfattande inlaga i tretton punkter. Där försöker man bevisa att Lucidor är calumniant och att "Giljare Kval" är en smädeskrift. Inledningsvis undrar man varför magistraten beskrivit Lucidors dikt som anspelade endast på det som är gemensamt för alla människors svagheter och passioner. Det kan väl vem som helst se att det är en paskill. Dessutom brukar bröllopsdikter avslutas med beröm och lyckönskningar, vilket inte den här gör. Lucidor har i stället angripit hela äktenskapet och beskrivit det som "apspel och tragedi", samt smädat alla som tänker fria eller redan gjort det. Eftersom dikten är riktad mot en särskild person är den därmed en paskill.

Så skulle då detta beläggas. Det är t ex märkligt, menar man, att Lucidor som är så berest och erkänt språkkunnig påstår att han inte har tänkt på vilket ord som kunde rimmas i raderna:

"om han vill ha favör, min sköna, gås och gris

är inte mer i bruk och aktas ej en ..."

Skulle det oerdet vara is eller glis? Nej, det är vanhedrande, menar Gyllenstierna, eftersom Lucidor haft ett grovt ord i tannkarna. Han tar också upp titelfrågan i diktens inledning, där Lucidor i stället för titlar skrivit etc. etc. Då det hade varit lätt för honom att ta reda på vilka titlar som gällde, har avsikten med att utelämna dessa varit att väcka löje och nesligt förakt. I titelsidans "continuerad av Lucidor den olycklige" bildar första stavelsen i det första ordet "con" tillsammans med ordets sista stavelse "rad" broderns namn. Namnet Lucidor blir i latinet "lux" och "or", alltså Gyllenstierna. Det står alltså klart och tydligt Conrad Gyllenstierna den olycklige! Därtill kommer att duellen i dikten anspelar på Gyllenstiernas bråk med greve Douglas.

Avslutningsvis kräver man: 1) att Lucidor pekar ut sin anstiftare, dvs greve Douglas, 2) att bröllopsdikten ska brännas av bödeln och 3) att "calumnianten" får undergå ett exemplart straff.

Samma dag får Lucidor ta del av Gyllenstiernas långa skrivelse. Dagen därpå anhåller han om muntligt förfarande inför hovrätten, så att tiden inte ska kunna förhalas genom motpartens mångordiga skrivelser. Ett problem för Lucidor om han ska försvara sig skriftligen är också att kylan hela tiden är så svår att "fingrarna vid pennan fastnade av köld och ens penna mer istappar än som bokstäver skulle ha skrivit". Denna skrivelse registreras inte förrän den 2 maj. På adressidan är den då försedd med följande tillägg av Lucidor:

"För Guds och rättvisans skull behagade Högstprisl. Kongl. Hovrätten meddela mig svar: Dy jag stänges från min egen saks försvar och Rätten av dem som vakta mig, fast jag aldrig något unddragit".

Till alla andra svåra förhållanden i fängelset kan man alltså lägga att vakterna trakasserar honom. Tisdagen den 3 maj är Lucidor klar med sitt genmäle. Tonen är stolt och rättfram och han trasar metodiskt sönder anklagelserna punkt för punkt.

Fyra dagar senare vädjar han om en snabb behandling av ärendet, av rädsla för att motparten ska förhala processen. Den 10 maj kommer så Kungl. Maj:ts beslut att ärendet måste vara färdigbehandlat innan hovrätten åtskiljs efter pågående sessions slut. Samma dag kommer Gyllenstierna in med en replik på Lucidors svaromål, ännu en maratonskrift med hela saken i repris. Den avslutas med att Christoffer Gylllenstierna kräver att Lucidor ska halshuggas och att "Giljare Kval" ska brännas av bödeln! Det är inget dåligt straff för en bröllopsdikt, men så är det heller ingen dålig dikt.

Det borde nu vara klart för ett avgörande, men i det här läget tar Gyllenstierna upp fiskalens talan, som måste vara avslutad innan allt är klart. Det var ett slugt drag i detta onda spel. Dessutom väcker Gyllenstierna samma dag ett nytt åtal mot skalden - för smädligt skrivsätt i dennes svarsskrift. Det ser ut som om Lucidor nu ska få sitta i fängelse till den 1 oktober i väntan på höstsessionens öppnande.

Hovrätten har fått något att fundera över och är tyst en hel månad. Men Lucidor är inte overksam. Han anfaller Gyllenstierna från den sida där han inte har något försvar - den litterära - och han gör det med stor kraft och övertygelse. Han bryter tystnaden med två skrivelser, varav den första är en vädjan om befrielse ur fängelset

"var mig ingen föder, mindre göder, olyckan öder,

att jag fruktar ynklig bliva döder, så skall jag

som skyldigst leva medan jag lever"

Den andra skrivelsen innehåller Lucidors svaromål på Gyllenstiernas inlaga den 10 maj. Det är en mycket märklig skrivelse, där han tar hjälp av antikens och samtidens stora och kända författare som alla skrivit om samma ämne som han själv, och Lucidor lovar att han om så fordras kan bevisa detta vers för vers och ord för ord.

Av naturliga skäl svarar Gyllenstierna inte alls på denna inlaga. Däremot lämnar man den 17 juni in ett vittnesintyg från ombudet Croningh, där han med ed intygar vissa påstådda yttranden av Lucidor. Det gäller greve Douglas samt vissa rader i Giljarekvalet. Det går fyra dagar innan hovrätten tar till orda för sista gången i målet.

Den 22 juni 1670 kommer domen:

"Rätten finner skäligt, att sedan Lasse Johansson med själv sin ed haver betygat, attt denna skrift icke animo calumniandi, eller av någon annan uppstudsat, författat, bliver han ifrån allt vidare åtal befriat, var med bägge parterna skola varda alldeles åtskilda. Men att Lasse Johansson emot Kongl. Maj:ts stadga, och utan någons begäran, gjort en bröllopsskrift, och där uti brukat något större licens än som sig bort, hade den Kongl. Rätten väl fog honom därför att plikta låta; Dock i anseende till det han allredan utstått haver, bliver han därmed förskont, med åtvarning att han här efter försiktigare förer sin penna. Och sådant allt med rätta."

Stockholm från öster Suecia antiqua et hodierna

Så vann det fria ordet en seger, försvarat av en fattig men genial poet, under omständigheter som borde ha gjort det hela till en omöjlighet. Och Lucidor gick ut som en fri man i midsommartidens Stockholm.

Stockholm - 1600-talets seder och bruk

2011-01-13T09:37:00.000-08:00

Suecia antiqua: Stockholm från väster, detalj

1600-talets Sverige var en tid av måttlöshet i fråga om mat och dryck i de kretsar där man hade möjlighet att njuta av livet. Men på många håll var nöden och fattigdomen stor. Hos både fattig och rik var det dock illa beställt med nykterheten. Också vid hovet räknades det som god etikett att supa sig full, och det var ingen skam att lyfta på duken och spy under bordet. Den franske diplomaten Chanut fick till sin förfäran mer än en gång bevittna hur rikets högsta herrar bars bort från bordets fröjder mitt under måltiden - medvetslösa av allt skålande. Under en kunglig bankett 1693 på Uppsala slott försökte universitetslektorn Jesper Svedberg undkomma det myckna supandet genom att smussla undan en del av glasen till sin betjänt. Karl XI avslöjade honom och tvingade därpå Svedberg att både dricka och svälja vad han tålde. Kungen brukade själv dricka sig berusad, varpå han "skrattade och knuffades", som den italienske diplomaten Lorenzo Magalotti beskrev saken, och "då ropar han högt, förivrar sig, okvädar lakejer, pager och alla andra som är i närheten".
1674 var invånarantalet i Stockholm 43 000. Gustav Adolfs torg var den största öppna platsen i staden och där ägde den vanliga torghandeln rum. Där bytte varor och pengar ägare i en i högsta grad internationell atmosfär och man kunde höra ett flertal språk talas. Här såldes också smuggelgods, bl a silkesstrumpor som var en populär "svartabörsvara". När ett fartyg med sådan last anlände bjöd man i vänner till en fest ombord. Besökarna lämnade sedan fartyget med så mycket smuggelgods som de förmådde dölja. 1674 klagade riksskattemästaren över att det under föregående år hade införts endast åtta par silkesstrumpor i tullens böcker. Samma år talades det om hungersnöd i landet. Döda människor hittades längs landsvägarna och somliga hade gnagt köttet av sina egna fingrar.
Samtidigt växte krogarna i Stockholm upp som svampar ur jorden och man tvingades till slut upprätta en förteckning över vinskänkar, gårkockar och krögare. Staden hade 51 vinkällare, bland dem Lilla Druvan, Halvmånen, Pelikan och Rostock.

Den Gyldene Freden

Vinskänkarnas skyltar hade en krans försedd med druvklasar som omgav symbolen för källarens namn, vilken skulle vara förgylld. Krogarnas antal uppgick till 82. Krogtätheten var störst på Väster- och Österlånggatan. Endast två av krogarna var brännvinskrogar. Ordet krog kommer av tyskans "krug" som betyder krus. Från början ingick också ett krus i krögarnas skyltar. Det fanns 21 gårkök, dvs ställen som sålde färdiglagad mat men också var en typ av enklare krogar som serverade mat och dryck. Lucidor brukade inta sina måltider på mäster Sven Olofssons gårkök i Gamla stan, som också utskänkte vin, öl och mumma. Det fanns ockå gott om lönnkrogar i Stockholm - vid en razzia avslöjades ett åttiotal "svarta" krogar, men det verkliga antalet var säkert betydligt större. Många av dem låg på rad vid Munkbron. Det äldsta av alla näringsställen i Stockholm hade medeltida anor och hette Storkällaren. Den låg vid Stortorget, intill den plats där Börshuset nu ligger. Brännvinet dracks ur supkoppar av tenn eller förtennat bleckplåt - s k bleckor eller tumlare - som man bar med sig i fickan eller i bältet. Man lade stor vikt vid skålandet. Den som inte besvarade en skål utsatte sin dryckesbroder för en sådan skymf att det inte sällan gav upphov till en duell. Dåtidens stockholmare föredrog söta viner framför torra och man sötade ofta sitt vin själv. Till tio kannor rhenvin satte man en kanna honung. Man kryddade också det söta vinet. Ett sådant kryddat vin kallades jungfruvin. Det bestod av en kanna (2 3/4 liter) rehnskt vin kryddat med 4 1/2 hg ingefära. Förutom vin och brännvin drack man mängder av öl, vilket berodde på att maten vanligen var tungt saltad. Den genomsnittliga konsumtionen per person och dag översteg fem liter, men då ska man hålla i minnet att vardagsölet inte var så starkt. Kraftigare öl dracks bara vid högtidliga tillfällen och hade en alkoholhalt på tre till fyra procent.

Sjukvården i Sverige var vid den här tiden mycket primtiv, och de mediciner som föreskrevs var ofta farligare än de sjukdomar man drabbades av. Ett och annat framsteg gjordes för all del inom läkarvetenskapen. Bl a experimenterade man i Stockholm med en sårbalsam som just hade tagits fram i Frankrike och som snabbt kunde hämma blodflöde. Vid de otäcka försöken användes hundar samt en dödsdömd fånge och man konstaterade att blödningen genast upphörde och att såren läkte mycket fort. Läkarna ställde diagnos genom att avläsa puls och kroppstemperatur men också med hjälp av "vattenskådande". Medicinerna var ofta avkok på örter, men man ordinerade också avföring eller urin. Åderlåtningar och lavemang var mycket vanliga behandlingsmetoder. Sårbehandling och kirurgiska ingrepp sköttes av sårläkare, barberare och fältskärer. De opererade bråck och blåsor, stack starr, skar bölder och amputerade. Inför epidemier stod man i stort sätt maktlös. Man isolerade dem som drabbats av spetälska, man rökte hus och man rekommenderade renlighet. Men man förlitade sig också på astral påverkan, handpåläggning och besvärjelser.
Det fanns också en folklig läkekonst som främst behärskades av kvinnor. De använde sig av naturmediciner, gjorda på ämnen ur växt- och djurriket.
Många i dag lätt botade sjukdomar var dödliga på 1600-talet och begravningar var ett ofta förekommande inslag i vardagslivet. När det gällde gemene man var begravningsprocedurerna enkla, men när det handlade om folk av börd var de både högtidliga och omständliga. Till en förnäm persons begravning skulle det författas gravskrifter. Lucidor skrev ett antal sådana och han levde som nämnts bl a på inkomsterna från dessa tillfällesdikter.
Från år 1670 finns det bara en gravskrift av Lucidor bevarad. Den är daterad den 14 december. Det var hans tidigare förmyndares son, Carl Philip Wrangel, som skulle gravsättas i Skokloster kyrka. Mycket har sagts om Lucidors börd, bl a att han skulle ha varit en hemlig bror till Carl Philip, vilket med all säkerhet var rent nonsens. Däremot undervisade han den unge fältherresonen under hans studier vid universitetet i Uppsala. Carl Philip dog den 13 april 1668 i London och bisattes i Stockholm i väntan på begravningen två år senare. Han blev endast nitton år gammal, men Lorenzo Magalotti påpekade att det ändå borde ha varit en tröst i olyckan för Carl Gustav Wrangel, eftersom sonen ändå bara varit intresserad av dryckenskap, bordeller, spel och svordomar. I rättvisans namn ska ändå sägas att Carl Philip ofta hade plågats av sjukdomar.

Dödens ängel
Ivar Johnsson

Lucidors klagodikt vid Carl Philips begravning var en hyllning till den döde, men den var förmodligen också en påminnelse till Wrangel själv om att hans förre skyddsling nu var en fullvärdig poet.
I den gravskrift som Lucidor därnäst diktade gav han prov på sin vidsynthet. Den var skriven till den unga Märta Christina Ulfsparre som Conrad Gyllenstierna hade gift sig med. Efter bröllopet, till vilket Lucidor hade diktat den olycksaliga "Giljare kval", reste brudparet till landshövdingesätet i Viborg. Fredagen den 10 februari 1670 insjuknade Märta Christina och låg sjuk till söndag middag då hon födde ett dött gossebarn. Den 12 februari 1671, precis ett år senare, avled hon själv, 16 år och sex månader gammal. Hon begravdes tillsammans med pojken i samma "liljekista".

Lasse Lucidor - ordlista och ordförklaringar

2011-01-10T16:08:00.000-08:00

Adonis underskön yngling
asteld kärleksglöd
Astrild kärleksgud (Amor)
Astrilds skäkta kärleksgudens pil
Astrilds vidjor band med vilka Astrild snärjde älskande
a vous skål!
avplana utplåna

bedin ombedd, uppmanad
bespänter försedd
bierfilare krogspeleman
bija bida
bindbrev gratulationsband
bolkar pokaler, krus
brynjan svärdet
bräd´   spelbräde
båda sända bud
bälg buk

calumniant smädare
Cambrays duk batist, dyrbar linnevävnad
conturberad förvirrad
couleur de feu eldfärgad

dalkarls skålar träskålar
Diana jaktens och naturlivets gudinna
droppögon sura, rinnande ögon
dröve dystra
dubblade drickar drycker med dubbel styrka
dull galen
dunnerkil åskvigg
dy därför
dämpa skott förta skottens verkan genom magiska medel
därhos därtill

enfålt en och en i sänder

Febus skaldekonstens gud
fiker skyndar rastlöst
flåkot   dåraktig
fnaskar smågnager, pillar
fort och fort alltjämt, utan uppehåll
fransoser syfilis, franska sjukan
Frigga nordisk kärleksgudinna
få kalvskinn få korgen
förmordar mördar
förtänker misstänker

gilja fria
giljare kval en friares vedermödor
glaset haver kysst dryckessed, först kysste man glaset, sedan tömde man det
   till det övriga sällskapets sång
glister glans
gröde växt, växtkraft
gårkök enkelt matställe

haga behaga
hanrej bedragen äkta man
haremod rädsla
hauptman uppsyningsman
hija locka
humeur sätt
huxa betänka
hyffslik hövisk
hårluva peruk
håvera göra sin kur

itimera undervisa
item likaså

judicera döma

kas veta hut
kattost malva
klinter klippor
kringa snabba
krusat hår naturligt hår eller peruk med korkskruvslockar
kränker förleder
kupp bägare
kväljer plågar

Lethe glömskans flod
ljugarärmar lösärmar på adelns högtidsdräkter
lommar ljuder
luftfä fågel
lydsäll artig, förekommande
låven löfte
lägedräng betjänt
längsel längtan
länker vänder
löja sig bada i öppet vatten

margalunda på många sätt
Mars krigsguden
mas lat
med löje med glädje
Mercenarius hyrd eller köpt skribent
mon hänsyn, hjälp
Morfeus sömnens gud
mälte skildrade

Neptunus havsguden
Nereus havsgud
N.B. (Nota bene) märk väl
nämst närmaste

obedin ej ombedd
oknowen okänd
om sunst förgäves
osörgse utan sorg

par discretion taktfullt
paskill smädeskrift
peregrinera resa
pipa blåsa, spela
planas utplånas
ponseau purpurrött
prunkord smeknamn

ragaln spritt galen
ras löpande, rännande
Rundadinellula refräng som bröderna sjöng, medan en i laget tömde sitt glas
rundom laget runt
ruta rumla
rynkskjortor skjortor med veckade bröst och manschetter
röda kinner sminkade kinder

samvetsormen samvetskvalet
segelsten magnet
se naglen dryckessed; bägaren tömdes och vändes upp och ned, man satte dess rand snett
   mot vänster tummes nagel, varpå ingen droppe fick falla på densamma (s k nagelprov)
serviteur er mjuka tjänare
själv-straff-altar försoningsaltare
skalkeri kanaljeri
skött snart
skräppa skryta över
skrätt finsiktat mjöl
skuvar skyr, ryggar för
skäbne öde
skäkter pilar
slika smyga
slätt dåligt, illa
smöka röka, bolma
sot sjukdom, plåga
spela grönt en vadlek i maj
stambok minnesalbum
stavkarl tiggare
sticka pipan in sticka pipan (på en säckpipa) i säcken, sluta spela
strå, ligga titt på strå ofta vara pank
stå på breda sten gifta sig
Svada vältalighetens gudinna
svanblöt dun mjukt svandun
svartsot svartsjuka
söner vägrar

taft tappat
tiner tynar bort
titt ofta
trinna trilla, rulla
tri på ra dryckessed, den som först svarar på gåtan, hans skål ska gå tre gånger runt bordet
trå han som tvi vale den som
täppa binda om

vandlar förändrar sig
vela sköta om
vigbrev brev med utmaning på duell
Vulcan(us) eldens och smideskonstens gud
våla värdera, akta
vägebrev pass

ylning kastby, vindby
ymnog ymnig

änglabröd himlabröd, manna

ögnevarv ögonkast

Lasse Lucidor - Giljare Kval

2011-01-10T09:30:00.000-08:00

Ordförklaringar se Lasse Lucidor - ordlista

Giljare Kval

uppå

den Högvälb. Herres/Herr

CONRAD GYLLENSTIERNA

etc. etc.

och

Högvälborne Frökens

Fr. MÄRTA CHRISTINA ULFSPARRES

etc. etc.

Högstlycksälle Brudlöfts Dag

Continuerad

LUCIDOR

DEN OLYCKLIGE

Den 18 Novemb. Anno 1669.

Här kommer jag igen, som förr har varit framme

och vill i denna kväll, fullfölja giljeglamme

som jag begynte sist, när som på breda sten;

Herr Gyllenstierna stod, fast jag är något sen;

5 Jag håller likväl ord, tar tiden som han faller

ordkväde kväder så: Allt bättre sent än aller

ond kommer tidlig nog och alltid alltför brått

men aldrig kom ännu försent det som var gott:
Den mycket lovar ut, han plär full stundom ljuga
10 stor ord och litet verk det tycks mig föga duga;
Jag är en sanningsman, osviklig, utan list
allt vad jag lovar en ock håller, det är visst
dy vill jag nu igen begynna vad jag lykte
beskriva giljekval så mycket jag av rykte
15 förfarit har därom, själv har jag ej försökt
hurleds hon börjar först, och sen blir trappvist ökt
men nogsamt har jag sett vad andra har för plåga
så att jag korsar mig för sådan skärselds låga
jag hisnar än så snart jag tänker där uppå
20 och ropar med gott skäl bevar mig Gud där frå
sist skrev jag huru den som giljar måst förtvina
för´n han får jungfruns tal ell en gång kan få si´na
jag mälte sen hans sorg, suck, ängslan, harm, förtret
gråt, klagan, hans förakt hans usl´ eländighet
25 hur han förutan ro, mått leva uti sorgen
och efter allt förtret dock likväl räds för korgen
hans tvivelhåg och mod, förtvivla och vad mer
hur han rätt stavkarlslik uppvaktar, tigger, ber
svartsjukan följde sist, och huru hon kan kvälja
30 dem som i oträngd mål, sin ädla frihet sälja
hur hon en giljand sven å lyktan så långt för
att han än levendes, väl tusen gånger dör.

Magalotti 1674 - Brudgummen på väg till kyrkan

Där stanna pennan då, dy vill jag här begynna
att skriva mer därom vad som jag kan besinna
35 vad sådant giljekval, hos den som svartsjuk är
orsakar, och vad mer förtret hon med sig bär.
När nu en svartsjuk sen av kärlek ivrig bliver
då tar han märke på vad jungfrun läser, skriver
på hennes tal och ord, på later ögnevarv
40 tror hennes ljuvste ord skenfagra kärleksskarv
om jungfrun sitter tyst tror han att hon föraktar
hans närvist, och kanske på någon annan vaktar
är jungfrun gladlynt strax blir han så svartsot dull
att tänka sådant sker för annan orsak skull
45 om hon är lydsäll märk så räknas det för annat
då svär han vid sig själv hon haver nu förbannat
hans kärlek ur sin håg han bliver så helt rysk
att han tör stadigt tro hon älskar någon tysk
är någon hövisk dräng i huset tör han tänka
50 att hon sitt löfte vill för samma drängs skull kränka
och att han giljar med, hans vantro är så stor
att han för boleri förtänker jungfruns bror
leksystern själv kan ej väl undfly hans misstankar
stol bänkar, säng och bord allt vad när henne vankar
55 ja hennes kläder med jämt allt vad hon kan nå
där kastar han misslynt sin avundsögon på
om någon unger karl kan råka till att tala
med jungfrun tror han visst den samme tupp vill gala
att locka hönan bort - tror visst - han tvivlar ej
60 fast hönan inte hans, att vara hanerej
då rinner han full ond, begynner till att svärja
sju tunnor tusen full, drar äntligt på sin värja
han sänder vigbrev stad att mana karlen ut
fast om hans haremod sen spelar bancorut
65 han tror sig med gott skäl för jungfrun kunna fäkta
och att ej Odens svärd så skarpt som Astrilds skäkta
vill mörda den som ej har honom gjort emot
är icke han ragaln som plågas av svartsot?
Blir det då sen förlikt så tar han på hovera
70 för jungfrun liksom förr det kallas courtisera.
När solen reser upp, intill hon går i säng
står han med hatt i hand, liksom en lägedräng
och vaktar jungfrun upp, han skattar för stor lycka

om han kan ha den grace, att hon vill en gång nicka
75 åt honom, vad hon gör, måst haga honom väl.
Han svär sig vara död förutan hennes själ
som livnar honom än: om kärsten nånsin gråter
då måst han hava akt, att han strax värre låter
men om hon gladlynt ler, då mått han skratta högt
80 som vor´ han kittelkåt, fast det går något trögt
allt vad hon talar, gör, allt vad hon snart sagt tänker
måst han rätt grant förstå, att han där efter länker
all åtbörd, och där hos väl veta hennes lag
på det han uti allt må tjäna till behag:
85 Han mått ge dubbelt ja till allt vad hon bejakar
tre dubbelt neka med när hon en ting försakar
att vita svanen svart, och svarta korpen vit
det måst han svärja på, sen med sin största flit
ge akt på hennes håg, om hon har lust till spela
90 så mått han kunna slå på lutan, pipa, fela
och sätta daglig dags sitt segel efter vinn´
men när hon vill, så mått han sticka pipan in.

Magalotti 1674 - Bruden på väg till kyrkan

Hur kväljer mången sig, att han må prunkord finna
och rosa jungfrun rätt? Fast hon sågs aldrig spinna
95 så mått han säga lill, att hon är arbetsam
och fast hon är ett våp, hon är så spak som lamm
om hon är något kåt, så måst hon heta vänlig
ifall hon osnygg är, så måst hon kallas renlig
om hon högdragen, stolt, hon är av ädelt mod
100 är hon av ringa ätt, sägs, hon är av stort blod
fast faren slaktar fä, men om han varit bonde
så måst han hålla med, hon är av främsta stånde
en isterbukot lång mått kallas lagom stor
en dvärglik täck och nätt, en den som kattlik glor
105 sne- vind- och blötögd till berömmes för skarpsiktig
den aldrig sade sant, måst nämnas rätt uppriktig
en stammand Svada själv, en halt Vulcans gemål
en girhug sparsam, den givmild som penningsnål
om hon är gloseklok, så mått hon heta Pallas
110 den som Alecto led, hon måste Frigga kallas.
Han måst ock mästerlig med söta smickerohl
upphöja deras dygd som skiner lik en sol
ibland allt kvinnokön, dem kalla jordgudinnor
och säga jungfrun är för alla mör och kvinnor
115 ett skönhetsmönster, jämt en spegel av all dygd
den mest fullkomne kropp som himlen haver byggd
naturens underverk och högsta mästarstycke
en ängel den som har allena mänskotycke
ros, lilja, änglabarn, själ, hjärta, andra jag
120 min håg-, själ-, ögnelust, min sol som gör min dag
min stjärna, min planet, mitt allt måst han´na nämna
än sätta mer därtill, ej något ros bortlämna
om han vill ha´a favör, min höna, gås och gris
är intet mer i bruk, och aktas ej en ...
125 Med slika prunkord mer som kallas complementer
mått den som gilja vill då vara väl bespänter
är ej den ynka värd, har icke den stort kval
som det ej haver lärt och törs ej med slätt tal
och ordros jungfruns dygd och maklös skönhet prisa
130 men nödgas fast han ej är boklärd med en visa
berömma hennes kropp som man fast daglig hör
att den som intet vet vad visor är, dem gör.
All fägrings ros mått han väl kunna på sin nagel
och kalla hennes hår, som strävt lik märretagel
135 gulltrådar, silkeslent, och Astrilds vidjor, sen
mått alla stjärnors ljus och gyllne solens sken
förmörka liksom moln, för hennes ögnestrålar
fast hon droppögon har, liksom två dalkarls skålar
på hennes kinder måst båd ros och liljor gro
140 fast kindbenen se ut, liksom en skållad so.
Måst ej korall, rubin och skarlaksfärgen blekna
mot hennes läppars färg, likt ålskinn? Vem kan räkna
all tokot giljekval? Hans rätt självegne kropp
gör honom en ny sorg: om han vill hava hopp

145 att haga jungfrun väl, mått han ha giljekläder
hårluva, bäverhatt, därpå en brokot fjäder
som han på huvud bär, och ligger titt på strå
sen a la modeband, coleur de feu, ponseau
jämt andra färger mer, rynkskjortor, ljugarärmar
150 av Cambrays duk, cotton, och vad var els med härmar
allt utländskt lapperi, är icke det stor sorg
när som en fattig pilt, ej sådant får på borg
och likväl prunka vill? All´ giljar´ äre rika
den som minst pråla kan han måtte segel stryka
155 skull han ej få grå hår, när som en klänning mer
än karlen gäller själv vem vet ej att så sker?

Magalotti 1674 - Vigsel i kyrkan

Det är så världens lopp, ack, ack, tyvärr så går´e
att jungfrufolket, mest hund skåda efter håre!
Det är ännu ej allt, än hörer mer därtill
160 han måste smörja väl, som rätlig köra vill
els stannar hjulet tvärt, vad kostar marknadsgåvor
vad bindbrev, spela grönt, titt är en giljars håvor
knappt, knappt fem fyrkar värd, lill mått han spela kort
då går mång ärlig slant par discretion och fort
165 han mått av hövlighet ju låta jungfrun vinna?
Vad kostar nyår, jul och slikt? Vem kan väl hinna
att räkna sådant allt? Ett hade jag snart glömt
som till en lärdom bör för ingen vara gömt
(jag spelar fast man ej vill höra sanningsgigan)
170 den jungfruns ynst vill ha, han laga väl med pigan
och muta henne bra, så bär hon breven fram
skull posten ej få lön? Det vore nästan skam
ack tänk man var och en gör sådant ej bekymmer
stort under stort är det att icke mången rymmer
175 för tusen pockor bort men kärlek är så stark!
Att han magnetlik, drar ur pungen mark från mark
när en nu länge nog med sådant kval har giljat
så föregives titt att jungfrun är ej viljat
att gifta sig så brått, slå tusen pockor till
180 en karl som vore galn, han kunde så bli vill.
Jag såg i sistens en som fria till en änka
men när han korgen fick, då ville han sig dränka
men vattnet var för kallt: En fria till en mö
fick kalvskinn, ville sen förtvivlad tröstlös dö
185 han kokade förgift som skull hans asteld stilla
men när han tog´t i mun så smaka det så illa
att han det spotta bort, och åt ej mer därav
slapp så att han ej då i krukan fick sin grav
sen grep han till ett rep - förtvivlan intet skuvar -
190 band fast´et om sin hals men huxa sen att tjuvar
så dö och hov det bort, tog ett trealns långt svärd
och satt´et mot sitt bröst att sticka sig ihjäl.
Men rätt så snart han såg uppå dess blanka klinga
då räddes han att hon i stycker skulle springa
195 sa det vor´ skada d´rom jag har ej slik igen
hängd henne på sin kos, och lever alltså än.

Magalotti 1674 - Bröllopsmåltid

O säll, o trefallt säll, den som sig väl kan skilja
från mödsamt träldomsok, som andra kalla gilja
säll är den som en gång har lagt sitt segel ner
200 och fört i önskad hamn sin båt, densamme ler
åt andras sorglig suck och höver ej mer räddas
för böljor, vågor, vind och klippor, utan bäddas
i Astrilds svanmjuk dun och sover utan sorg
uti sin kärstas famn som Astrilds säkra borg.
205 O outtalig lust, o gamman obeskrivlig
o obegriplig fröjd, o glädje som otvivlig
o fria Hymens band, o ljuva träldoms lag
att skriva mer om dig, är pennan min för svag
den mera veta vill, han må det själver pröva
210 om han ej kan så snart och vill lill inte töva
så vet jag intet råd att han kan bli förnöjd
lill vet jag att han bäst om sådan giftefröjd
kan detta ädla par som brinner med en låga
och himlen samman fäst, när året kring går, fråga
215 så lär han utan tvik få höra och få se
att de som äre två då lärer vara tre
men dygdfullkomna fruar, I himmelsköna fröken
I ljuvste jungfrufolk, som dygd och skönhet öken
jag lägger denna skrift som eder ringste träl
220 till edra fötter ner, och bjuder så farväl.

Enigme
Pour les Dames

L´Amour m´à engendre´, les sujetsde la terre
Les plus beauxenfanté dans une douce guerre,
225 On ne me peut pas voir, ny sentir ny toucher,
Mais bien ouir, encour mieux l´on me peut gouster,
Je suis tout merveilleux car mon Pere est ma Mere,
Et ce qu´est encor plus, ma Mere aussi mon Pere,
e ne vi qu´un moment car en naissant je meure
230 Et n´ayant point de coeur, j´ay pour tombau le coeur
Mais en mourant moi mesme je peu donner la vie
A ceux qvi m´ont produit le monde á grande envie
Pour mon enfantement mon Corp n´est que de l´air,
Je tonne doucement passant comme un esclair.
235 Je ne scaurois jamais estre donné a personne.
Sans que luy qui me prend en mesme temps me donne.
Les Belles qui scauront cet enigme expliquer
Auront á leur plaisir mille & mille Baisers.

Lasse Lucidor - poet, psalmist och visdiktare

2011-01-03T09:40:00.000-08:00

En människas liv och utveckling står i relation till den tid och det samhälle hon lever i. Hon blir i mångt och mycket fången i de normer och värderingar som är utmärkande för hennes egen tid. Det finns människor som förmår bryta dessa mönster och gå sin egen väg. Kring sådana ofta rikt begåvade och originella personer uppstår gärna en mytbildning som inte har så mycket med verkligheten att göra. Skalden Lasse Lucidor (1638-1674) var en sådan person, och än idag, mer än 300 år efter hans död, föds nya och märkliga legender om hans liv.

Källaren Fimmelstången

Mytbildningen beror på att så lite varit känt om Lucidors korta liv. Han blev tidigt föräldralös, han tillbringade några kringflackande ungdomsår ute i Europa, han levde i fattigdom i Stockholm, han var en bohem och en flitig gäst på krogarna, han satt i fängelse för en bröllopsskrift och han dog i en värjduell på källaren Fimmelstången.
Ett annat bidrag till myten stammar från det porträtt som Lucidors vän Samuel Columbus gav av honom i sin bok "Mål-roo eller Roo-mål". Columbus jämför honom där med filosofen Diogenes, han som levde i en tunna och föraktade maktens herrar och deras gunst:

"Jag vill nu tala om en svensk Diogenes, som jag har känt: det var Lucidor eller Lasse Johansson. Han gick på gatan och sang; då bad jag honom, att han inte skulle sjunga. Han frågade: Varför icke? Därför (så var mitt svar) att det icke är tjänligt. Då bemötte han mig, om icke vädret eller luften var allmän och alltså var och en hade fritt till att bruka henne, vare sig i sång, spel eller tal. Så vore ock tungan hans egen och visan, den han sang, hade han själv komponerat. Då ville jag skilja mig vid honom, tog en annan gata, nämligen Svartmangatan (vi voro just stadde i dess gatumun på Köpmangatan). Han ville gärna veta, varför jag icke ville hålla honom sällskap: jag gav till svars: att icke all folk må vända ögonen på oss för hans sång skull och hålla oss för narrar. Han sade, folk voro narrar själva; dock lovade han sig inte mer vilja sjunga: det han ock höll den gången. En gång åkte gref Peder Brahe förbi; då tog jag av mig hatten som andra och bockade mig- Lasse frågade mig, varför jag det gjorde. Därför att riksens drott åkte förbi, sade jag, och det heter: ära den ära bör; och han dessutan är en herre, hög av ålder och meriter, och meriter äga vördas och äras. Då svarade han: Gref Peder far sina vägar och jag mina: om jag har några penningar i pungen, går jag på ett värdshus, lagar om mig det bästa jag kan, och gref Peder för sig var han vill; men har jag något att söka av honom, så går jag till honom och bugar och bockar. När jag bad honom bättre använda sina gåvor, söka ynnest hos de höge, därav han kunde vinna både födan och äran, svarade han, att det voro väl tokot att sälja sin frihet för några hundra riksdaler om året. Och därtill voro det en idel inbillning om den äran; ty, sade han, om ni satt vid ett herrebord och jag vid ett gårköksbord, eller ni satt vid den främre änden av bordet och jag vid den andre, käre, vad sällhets förmån hade I framför mig? Då jag vidare förehöll honom att ... det vore den första trappan till ära och uppkomst att berömmas av dem berömdom, erkännas av dem värdigom värdig, vilket man icke med undanskrymslan utan med uppvakt och förtjänster överekommer, sade han sig intet ha svultit än. Då svarade jag: Det kan än vara tid nog."

Mycket av det som man idag vet om Lucidor har letats fram av skickliga forskare, framför allt skulle jag vilja nämna Fredrik Sandwall. 1930 gav han ut Lucidors samlade skrifter efter 15 års arbete med boken och en omfattande kommentarbok till dikterna med analyser och ordförklaringar. Tack vare de över 300 år gamla dokument som av en tillfällighet hittades på hovrättens vind har man kunnat kartlägga den långdragna rättegångsprocessen kring dikten "Giljare kval" som medförde att Lucidor fick tillbringa en svår tid i fängelse innan han slutligen fick upprättelse. Till skillnad från de flesta av hans skaldebröder hade Lucidor ingen hög beskyddare som kunde hjälpa honom ur knipan utan tvingades agera som sin egen advokat. Sandwall publicerade en bok med hela processen där han ingående förklarar de olika turerna och sammanhangen.

Under åren har en rad författare inspirerats att dikta om Lucidors öde. I novellsamlingen "Skogen susar" skildrade Verner von Heidenstam Lucidors öde på källaren Fimmelstången, Gustav Fröding skrev pastischen "Skulle jag sörja så vore jag tokot" och Erik Axel Karlfeldt tecknade han levnadsöde i dikten "Vårskuggor". Dessutom skrev han Lucidormonografin "Minne av Lars Johansson (Lucidor)". Klarabohemerna såg honom som en själsfrände och Nils Ferlin fångade Lucidor i följande poetiskt laddade scen från källaren Fimmelstången: Lyssna: Ulf Bagge framför På källaren Fimmelstången

På källaren Fimmelstången satt Lasse Lucidor

med sina vänner och slöade.

Sjung, Lucidor, sa vännerna.

Då sjöng Lucidor:
Söka efter levande ord.

Ack möda!

Döda, bara döda ord

bär jag i mitt hjärtas jord.

Leta efter levande ord

- ack, möda!

Det var en bleken visa, sa löjtnant Storm.

Ja, svarade Lucidor.

Men nu sitter jag på tröstehus och dricker mig ett rus

som en dobblare bland dobblare och slinkor.

Här är många runda midjor, här är många runda krus.

Och i morgon kan vi sova bakom sinkor,

i finkor.

Kom så glömska med din grönska och kom läkedom i bång.

Alla vostra, min sköna Giovanna!

För all skönhet vill jag dricka - För din pantermjuka gång

och för sorgen som speglar kring din panna.

Nej, stanna!

Jag har snickrat på en visa, en rätt undersam och fin.

Fast den är mig som en rebus och en gåta.

Den vill dansa som en fjäril, den vill le i melodin,

men i texten vill den bitterligen gråta.

Hej, gråta!

Här stannade Lucidor, sänkte lutan och stirrade framför sig.

Lucidor är full den döddansaren, sa löjtnant Storm,

och föga begriper jag hans visor. Strunt vill jag kalla dem.

Men hon, som sångaren kallat för Giovanna,

tjänsteflickan med de mörka ögonen och de flinka händerna,

hon stampade sin trasiga sko i den hårda golvbeläggningen

och utropade: Tig, du din svinabock! Vad har så du med hans visor att göra!

Och hon fyllde Lucidors krus och strök honom sakta över håret.

1966 restes en minnesvård över "skalden Lasse Johansson Lucidor kallad den olycklige" på Maria kyrkogård i Stockholm. Initiativet kom från Stockholms-Tidningen som samlade in pengar från allmänheten.


Maria Magdalena kyrka Suecia Antiqua et Hodierna

Ibland tar myterna över historieskrivningen och det gäller i synnerhet om historiska personer med dramatiska levnadsöden, som Lucidors. Han var sjuspråkig i sin diktning och talade troligen ytterligare språk. Därtill var han "hemmastadd i samtliga vetenskapsgrenar", enligt samtida professorer vid Uppsala universitet. Han arbetade en tid som språkmästare vid universitetet då han undervisade i institutionens samtliga gällande språk och Olof Rudbeck anlitade honom som tolk vid stadsbesök. Under den sju månader långa processen om dikten Giljare kval, som var den första satiren på svenska språket, lyckades han med ypperlig retorik i sina inlagor övertyga rätten om sin oskuld. Därmed vann en fattig poet den första tryckfrihetsrättegången i landet mot en av Sveriges mäktigaste män. Huruvida han dog under en duell fyra år efter rättegången eller om det var ett planerat mord, råder det idag delade meningar om. Mycket som har skrivits om Lucidor är dåligt underbyggda antaganden eller rena fantasier och det gäller också frågan om hur han slutligen dog. Inte ens porträttet som anses föreställa skalden stämmer. Det är en målning som gjordes ett sekel efter Lucidors död och konstnären kände naturligtvis inte till hans utseende. Detta till trots används porträttet i officiella sammanhang och hänger nu i Gripsholms porträttsamling där den sägs föreställa skalden. Jag ska återkomma till Lucidor i några artiklar och ge min syn på denna mytomspunne diktare.

Evert Taube - En kärleksförklaring till Klara.

2010-12-29T17:08:00.000-08:00

Klara

Evert Taube var en minnesgod person och han visade ofta prov på sin
känsla för dramatik när han lade ut texten om sitt händelserika liv.
Som den diktare han var lät han ibland, med konstnärens rätt, bättra på
ett trivialt händelseförlopp så att det hela istället kunde avnjutas
som en god historia värd att berättas för publik. Säkert var detta en

konst som han utvecklade under åren, men när man läser vad han skrivit om sin ungdomstid får man en känsla av att han använde sig av denna krydda redan i unga år. Ett bra exempel på det är när han beskriver hur han rymde till Stockholm. Evert hade ett vänskapligt förhållande till sin konfirmationslärare som ofta gav sig tid att samtala med sin elev. Dagen innan konfirmationen frågade pastorn vad Evert hade för planer inför framtiden.

"Jag tänker bli konstnär", svarade han.
"Jaså! Känner du det som en kallelse?"
"Ja, just det, pastorn."
"Även när du granskar ditt inre och lyssnar till ditt samvete?"
"Ja, pastorn. Inget får hindra mig att bli konstnär, bara jag orkar."
"Tag det svåra med det goda! Motgångarna måste komma på den banan.
Desto högre du syftar, ju större svårigheter. Till mig kan du komma så
länge jag lever. Gärna skall jag bryta mitt bröd med dig, min gosse.
Och ett ord av Herren skall du alltid få med dig på vägen".
Evert var då femton år och gick på Latinläroverket där han i och för sig fick ganska bra betyg, men hans far lät honom sluta skolan då han blev underkänd i matematik. Han började gå i lära hos teatermålaren I.C. Andrésen på Stora Teatern och fick kvällslektioner på Valands målarskola, men där vantrivdes han. Den var full av intriger och svek, långt från de ideal han var van vid från sin barndomsö Vinga. Konsten och musiken fanns djupt rotad i släkten och mamman sjöng ofta och gärna i hemmet där folkvisorna och inte minst Bellmans visor sjöngs tillsammans. Everts farfars far hade faktiskt träffat Bellmans fru Lovisa på sin tid. Hans far var fyrmästare på ön och verkar ha varit en godhjärtat man som tog avstånd från den då vanligt förekommande barnagan.
"Mina föräldrar var gladlynta och humoristiskt lagda," skriver Evert, "musikaliska och naturälskande. De var arbetsamma, starka människor med goda nerver, kunniga, skickliga i allt som skulle göras. De såg också bra ut och var gästfria och snälla. De tillhörde den nästsista generationen av de européer som sjöng eller nynnade i arbetet."
De fick åtta pojkar och fem flickor. Mamma Julia kardade och spann och vävde barnens alla kläder och pappa Carl Gunnar var öns fyrmästare. De tio barnen från Vingas fyra familjer hade eget skolhus där Evert gick till han blev tretton år. Lärarinnan älskades av barnen och hon sjöng och lekte med dem och gjorde skolan till en glädjens ort på jorden.
1905 flyttade familjen till Kustens Varv i Göteborg efter att fadern blivit befordrad till överlots.
Ett par år senare stod Evert i Stora Allén under de blommande kastanjerna och väntade på sin pianolärare. Så snart han dök upp sprang Evert fram till honom och ropade: "Farbror Svensson, Farbror Svensson! Jag måste ha arton kronor, men pappa är inte hemma!"
Efter att ha fått låna pengarna packade han ner sina böcker, färglådor, lite kläder och ett par smörgåsar i en resväska och rymde sedan med nattåget till Stockholm. Där skulle han börja ett nytt liv, lämna det gamla bakom sig, fast besluten att söka in på Konstakademien. Det var en solig julimorgon 1907 när nattsnälltåget dök upp ur Södertunneln i ett moln av kolrök, ånga och gnistor.Han var sjutton år och det stora äventyret kunde börja!

Stockholm 1905

När Evert beskriver sina första intryck av Stockholm femtio år senare, med utsikt över Vasagatan från Centralens trappa, målar han upp en pittoresk sekelskftesbild. Hästdroskor for förbi med herrar i panamahattar och damer i vita blusar och parasoller. Grevliga ekipage med livréklädda kuskar och monokelprydda dragoner med vaxade mustascher och himmelsblå uniformer. Larmet från åkarkärrornas järnskodda hjul var öronbedövande och pilsnerflaskorna klirrade på bryggarvagnarna.
Han begav sig till Klara kyrkogård, där Svenska Akademien rest en minnesvård över Bellman, och beundrade Sergels relief av skalden. Uttröttad och hungrig plockade han fram sina smörgåsar och sockerdrickan och avnjöt sin frukost. Sedan lade han sig på bänken intill stenen och till fågelsång och surrande bin somnade han slutligen in. Några timmar senare väcktes han av en kaskprydd polis i långrock och sabel, som följde honom till Hotell Bellman på Klara Norra Kyrkogata inte långt därifrån. Så länge pengarna räckte hade han rummet på fjärde våningen som utgångspunkt för sin verksamhet. När pengarna tog slut fick han övernatta i konstnärsvännernas ateljéer.

Han började umgås i kretsen av konstnärer som kusinen Mathias Taube, etablerad porträttmålare och Olle Thunman, som uppmuntrade och vägledde honom på konstens törnbeströdda stigar. Tillsammans vandrade de runt i Stockholmstrakten och tecknade och letade motiv för sina målningar. Något försagd sökte han sig till tidningsredaktionerna och försökte sälja teckningar och texter. En av dem som fattade tycke för honom på Dagens Nyheter var tidningsmannen och redaktören Beyron Carlsson, som vid ett tillfälle köpte Everts alla teckningar. Carlsson skickade ut honom på olika uppdrag för att rita och skriva och den 4 augusti 1907 fick han in en teckning över två spalter av Strömparterren i tidningen.Stockholms Dagblad anlitade honom ibland som vikarierande tecknare och senare också för skrivuppdrag. Därmed blev han illustratör och skribent i de ryktbara tidningskvarteren. Här fanns tryckerierna och tidningsredaktionerna i omedelbar närhet av Klara Kyrka. 1886 hade Aftonbladet uppfört sin byggnad i hörnet av Vattugatan och Klara västra kyrkogata och i samma kvarter låg Stockholmstidningen, Dagens Nyheter, Arbetaren och Tidningarnas Telegrambyrå och tidigare hade också Stockholms Dagblad legat där. Svenska Dagbladet byggde ut sin byggnad efter 1910-talet vid Karduansmakargatan och blev då det största tidningshuset. Här fanns krogarna och ölkaféerna och hit kom konstnärerna, författarna och poeterna, likt nattfjärilar som sökte sig till ljuset. De bodde på billiga hotell och pensionat. Många gick under i dessa hårda och torftiga miljöer, medan andra fann livskraft och inspiration i den konstnärliga gemenskapen. "Klara blev min mänskliga, min andliga tillflykt", skriver Taube. Slutligen tog han mod till sig, samlade ihop sina teckningar och gick ut till Waldermarsudde och visade upp dem för prins Eugen. Målarprinsen ansåg att Evert hade anlag och rekommenderade honom med en hälsning till direktören för Konstakademien Gustaf Cederström. När tiden kom för att söka inträde i skolan gick han dit med ett tjugotal teckningar i blyerts, krita, tusch och kol. I hallen möttes han av grekiska gipsavgjutningar och en lakej i försilvrat livré. Baron Cederström tog emot med vänstra handen på knävelborren och stirrade på honom med sina pepparbruna ögon.

Gustaf Cederström i ateljén

"- Vem fan har släppt in herrn?
- Det vet jag inte, svarade jag.
- Ni ser äventyrlig ut, sade Cederström. Vad har ni i portföljen?
- Teckningar, svarade jag.
- Målar ni också, frågade Cederström.
- Jag har ingen färg, svarade jag.
- Är ni fattig, frågade han.
Det uppstod en pinsam tystnad. Därefter sade jag:
- Jag uppfattar mig inte så.
- Det låter höra sig, herrn, det låter anständigt. Sitt ner! Tycker ni att Gustaf Cederström verkar fattig?
- Nej rik, svarade jag.
- Menar ni rikt begåvad som målare, frågade Cederström?
- Det anser jag mig inte kunna bedöma, svarade jag.
Replikerna började hagla och efter en halvtimme låg alla mina arbeten utströdda över golvet. Slutligen lyfte Cederström upp en teckning av en fura på Lidingön.
- Den här kommer herrn in i skolan på, sade han."
I en annan version av mötet har Taube berättat att Cederström antytt
att elaka rykten gått om den unge konstnären.
"- Jag har herrns adress. Vi får se. Om det blir garantier för ordning i herrns förhållanden så kan herrn bli elev om ett år. Adjö!"
Everts gudfruktiga släktingar hade underrrättat direktören om att han målat efter nakenmodell, vilket naturligtvis var otänkbart. Det var hans faster Tilly som kommit på visit till Mathias ateljé, han själv var utomlands och målade, och där mötts av den nakna kvinnan. Faster Tilly dånade och föll till golvet och när den hastigt påklädda modellen räcker henne ett glas vatten utbrister hon " vik hädan!". Ännu en omständighet som upprörde släkten var att han belånat en vapenring som tillhört hans farfars mor och dessutom sin kusins fiol. "- Mitt i allt detta elände står jag med den enda fattiga tröst, att jag handlat som jag gjort, nämligen lånat pengar, endast för att slippa svälta."
Everts far hade kontakt med sin bror Axel, som betalade ateljehyran åt Mathias, och de diskuterade den pinsamma situationen. Man övervägde till och med att låta hämta hem Evert med polis. Han hade gjort slut på Mathias förråd av skorpor, te och honung och handlarna på Östermalmstorg gav honom inte längre någon kredit. Han berättar i brev till modern att han inte ätit på flera dagar och att han drabbats av hallucinationer och svimmat. Han målar upp en scen från Feiths Café på Strandvägen som hämtat ur en av hans hungerhallucinationer:
"Jag gick in. Serveringen pågick till frukost. En fröken kände igen mig och hälsade vänligt, men samtidigt förskräckt av mitt ansiktsuttryck och frågade om jag hade "druckit". Jag brast i gråt av pur matthet. Efter en stund återkom flickan med härlig frukostbricka och satte fram mjölk, räkor, sallader, leverpastej, ost rädisor, ägg, kaffe med rostat bröd samt smör och apelsinmarmelad. När det var serverat såg sig flickan snabbt om, gick därefter helt nära intill mig och strök mig med handen över håret och kinden.
-Hoppas det skall smaka gott, sade hon. Börja försiktigt med mjölken!"

I sin dagbok från 1907 skriver han om hur den husville bohemen överlevde i naturen.
"Somnade slutligen under en ek. Låg i överrocken. Kläderna ordentlig upphängda på en lågt sittande gren. Det var ganska kallt. Tidigt på morgonen gick jag i överrocken ner till sjön bortom Blockhusudden och badade, tog sedan kläderna med mig ut till Kaknäs, hängde överrock och allt det andra till tork i solen. Tog gymnastik och sprang naken i terrängen ett par timmar. Fick se mitt livs första räv. Han satt alldeles still i en backe och tittade på mig när jag sprang förbi. Fick opp ett par harar. En tjäder lyfte med väldigt brak ur en tall, småfåglar flög hit och dit. Håller mig snygg och äter mig mätt på bär och morötter i konungens köksträdgård på Djurgården. Sover ibland hos bekanta på ateliergolv. Men det är bättre i skogen. På golven blir jag förkyld, får hosta och feber och kan inte arbeta. Min trötthet är obeskrivlig. Jag orkar knappast gå, så utmattad är jag, men har nu fått ett rum hos en skepparänka på Söder och kredit tills vidare. Adressen är poste restante. Beckers färghandel har givit mig en del material på kredit och Hultins konsthandel skall rama in och sälja mina arbeten."

Ibland fick han uppleva möten med litteraturens stora profiler då han stod och tecknade vid Norrbro eller Jacobs kyrka. Hjalmar Söderberg, Heidenstam och Bo Bergman passerade ofta och någon gång spatserade Strindberg förbi i pälskrage, "med uppstrukna mustascher och en överstes min under cylindern". Evert hade läst både Svarta Fanor och Röda Rummet och fann den store skriftställaren "glänsande och fasansfull". Men Strixredaktören Albert Engström inspirerade honom och sju år senare skulle han debutera i Strix. Dramatiska Teatern var under byggnad vid Nybroplan under den här tiden och den 18 februari 1908 invigdes den med Strindbergs Mäster Olof. Carl Larson och Carl Milles var engagerade i utsmyckningen. En augustikväll när Evert gick in och tittade på nybygget fick han syn på ett par bekanta högst uppe under taket på en arbetsställning. Det var professor Julius Kronberg som höll på att måla plafonden med sin dotter Matilda Jungstedt som modell. Hur det nu var lyckades Evert låna två kronor av professorn och det skulle finansiera hans första besök på Den Gyldene Freden. Dit kom artister och skeppare, tullare och lotsar. För nittio öre fick man ett stadigt mål mat och tre sorters brännvin fick man på köpet. Starkt öl kostade melan 12 och 14 öre. Den hungrige ynglingen steg över tröskeln till "Freden" denna augustidag och beställde en rikligt tilltagen portion pytt i panna med stekt ägg, sås och pickles, som han sköljde ner med öl och kaffe. Allt för en krona. Det måste ha varit en sällsam upplevelse att få smörja kråset på den gamla bellmankrogen under den annars så spartanska sommaren. Och tankarna har säkert flytt tillbaka till detta första besök, senare under alla år vid stambordet. Under hela denna sin första tid i Stockholm levde han annars under stor ovisshet huruvida han skulle lyckas förmå sin far att ge sitt tillstånd till ett års förberedande målarstudier, vilket var ett krav för att börja på Konstakademien. Utan pappans välsignelse skulle alla ansträngningar vara förgäves. Några pengar för att finansiera projektet lyckades Evert inte uppbringa och släkten var nog överens om att han skulle ge upp och resa hem igen och så fick det till slut bli.

Astri och Evert på promenad

Innan han lämnade Stockholm för att hälsa på en tid i föräldrahemmet i Göteborg på nyåret, fick han under ett besök på Nationalmuseum syn på den blott nioåriga Astri Bergman. Hon var där med sina föräldrar, hovkonstgjutaren Herman Bergman och hans hustru Mélen Thollf. "Där hon stod, med fru Mèlens hand i sin, var det ett litet barn jag såg, och min känsla för detta vackra barn var en skönhetskänsla och möjligen en faderlig känsla, men på intet sätt den blivande äkta mannens. Fjorton år senare förlovade vi oss på trappan till domkyrkan i Florens."

På våren återvände han på nytt till föräldrahemmet. Det började bli tid att söka in på Konstakademien och avsikten med besöket var nog att söka stöd till sina konstnärsplaner. I stället låter pappan honom välja mellan att studera på internatskola och att gå till sjöss. Även om det var med sorg i hjärtat som han tillfälligtvis lämnade konstnärsbanan, föll sig tanken på att välja sjön helt naturlig. Bröderna hade gjort samma val, liksom pappa Carl Gunnar. Samma kväll som Evert gick ombord som jungman på s/s Australic till Cape Town, Australien och Ceylon, bjöd pappan honom på genever till middagen och sa att han förstod att det var svårt att lämna konsten för grovarbetet på sjön. "Men tänk också att i avresans stund är allt det gamla glömt! Kom tillbaka hit, där du är älskad och där din bädd står redd och bordet dukat så länge vi finns i livet, Julia och jag."
Han fick börja som kollämpare och eldare vid pannan i fyrtio graders värme. "Konsten och havet tävlade över mina ungdomsår" skriver Evert. När man tänker på hur illa tillvaron hade behandlat den unge konstnären i Stockholm den första tiden, är det inte konstigt att han lät sig övertalas att gå till sjöss. Han beskriver det som en lättnad att få slita i kolboxarna och på elddurken tills han stupade i sitt anletes svett. Det var ett obeskrivligt hårt arbete, men han slapp hunger och kyla och den malande ovissheten. Hans sjömansvisor vittnar inte precis om den råa umgängestonen ombord med brutala slagsmål och med ett slags avlatsväsen där de yngre tvingades bjuda de äldre iland på öl och whisky för att undvika motsättningar. Hans tro på kulturmänniskan fick sig en törn. "Svensken ombord är lika fientlig mot förfining som mot depravation. Med plumpa skämt och flatskratt är han hemmastadd och trivs bäst därmed", skrev Evert.

I juli 1909 var han tillbaka i Stockholm och konstnärslivet kunde börja på nytt.
Stegen gick till pantlånaren på Klarabergsgatan där han för femton kronor belånade en grön homespunkostym som han köpt på Queen Street i Cardiff. Det är inte svårt att tänka sig konstnärerna i Klara vid den här tiden i lätt slitna kläder, inåtvänd blick och på ständig jakt efter ett uppdrag att mätta magen med. Inget kunde vara mer felaktigt, åtminstone vad gällande utstyrseln. Visserligen var ett mättande mål mat om dagen långt ifrån en självklarhet, men Evert beskriver sig vid nitton års ålder som en kvalificerad klädsnobb. Hans grå flanellbyxor var från London och cheviotkavajen hade en blomma i knapphålet, skorna från Paris. Så tog han sig ut när han gjorde entré samma dag på vad han kallade ”artisternas automatrestaurant” i hörnet av Drottninggatan för att träffa ”1909 års män”. Ett par år tidigare hade ett antal konstnärer bildat en grupp som kallade sig ”De unga”. I den ingick bla Isaac Grünewald, Tor Bjurström, Birger Simonsson och Sigfrid Ullman. Gruppen ville stå för det nya inom konsten och många av medlemmarna var stridbara. Just 1909 arrangerade de en epokgörande utställning i huvudstaden och de medlemmar som medverkade på denna brukar kallas 1909 års män. Den med Taube jämnårige Grünewald var vid denna tid tjugo år och intog redan en position som den ledande företrädaren för den svenska moderna konsten. Evert verkar ha känt ett starkt släktskap med den livsbejakande vitalitet som denne unge konstnär gav uttryck för och ger en talande ögonblicksbild av honom från artistrestaurangen samma dag: ”där stod Isaac Grünewald på en stol och spelade fiol. Isaac var på den tiden rent fantastisk att skåda, en levande protest mot allt som kunde kallas vanligt. Hans huvud föreföll att vara minst en gång för stort, men inte nog med det, han försökte få det att se ändå större ut och hade därför lagt sig till med en jätteman. Hans blåsvarta hår hängde ner över axlarna och skuldrorna och ibland när han gned sin fiol riste han på huvudet så att håret kom i romantisk svallning á la Liszt.”
Samma dag som han besökt pantlånaren förärade han också ”Kronprinsen” på Drottninggatan ett besök och superade för 1 kr. och 50 öre. Där satt redan Klaras två mest distingerade klädsnobbar, ”Söndags-Nisses” redaktör Hasse Zetterström och Beyron Carlsson.

Kronprinsen på Drottninggatan

Med allt större hål i kassan blev bostadsfrågan återigen ett akut problem som pockade på en snar lösning. Ibland tog han in på Hotel de Suède på Drottninggatan, när han inte bodde på Stora Rosenbad. Han fick höra att Posseska Palatset i Kungsträdgården skulle rivas och stod tomt så när som på “den gamle parismålaren” Otto Holmström. Här slog sig nu Taube ner tillsammans med sin konstnärsvän och hela palatset var deras utom översta våningen, som var riven. Allt eftersom våningarna revs flyttade de nedåt i huset, tills endast bottenvåningen stod kvar. I den grönskande omgivningen hördes musik från militärorkestrar och genom fönstret kunde de samtala med aktriserna på den gamla Dramatiska Teatern. Holmström producerade skämtteckningar på löpande band, som Evert sålde i Klarakvarteren till framför allt Hasse Z. och Strix. Lönen bestod av sänglinne, tvätt och korv och rågsiktskaka varannan dag. Han fick också undervisning i teckning. Det ligger inte så lite av ett konstnärsromantiskt skimmer över denna tid, men palatslivet bjöd också på en del vardagliga olägenheter. En vän berättade att när han en dag uppsökte Evert, fick han höra att denne gått till Liljansskogen eftersom palatset saknade toaletter.
En höstdag då Evert gick till en blomsterhandel på Wasagatan för att inhandla en blomma till knapphålet, mötte han professor Cederström i sällskap med farbrodern Carl-Evert Taube, slottsfogden på Stockholms slott. Nu tog Cederström upp frågan om ett lån för att finansiera Everts Akademistudier. “Men varken Carl-Evert Taube eller hans mågar, miljonärerna Aronowitch och Kyhlberger brydde sig det minsta om vad Cederström tyckte. Däremot blev jag vän med allihop, även fruarna och barnen och vänskapen har stått sig i alla år.”
Samvaron med Holmström, som varat hela sommaren, fick ett plötsligt slut efter att han bjudits på middag med en flaska Medoc på Sveasalen. De tog farväl och Evert lämnades åt sitt öde i Posseska Palatset. Besparingarna var slut och hungern började tära svårt på krafterna och det enda som återstod var att åter igen gå till sjöss. Han tillbringade en stor del av vintern i London och våren 1910 stegade han in på sjömanskontoret för att söka jobb. Där stötte han på sin gamle vän Karl-Alfred Bolin som hade en storvuxen man vid namn Fritiof Andersson i sällskap. De tre fick hyra på Princess of Wales och efter en av de mest äventyrsfyllda resorna han nånsin gjort anlände de slutligen till Buenos Aires.
I Argentina kom Evert att få uppleva det verkligt stora äventyret. I juli 1920 fick han anställning som assistent åt högste chefen för kanalbyggena på det väldiga Pampas. Han lärde sig italienska och spanska och att sitta säkert i sadeln. Musiken kom in i hans liv på allvar. “Jag håller mig nu med gitarr och sjunger ofta duett med en tysk ingenjör. Folket här i landet är visserligen musikaliskt på sitt vis: hanterar guitarren överlägset och sjunger smäktande fönsterserenader som alltid handla om turturduvor, rosenvingar, stjärneögon och ´passion´ och allt det där är mycket vackert. Men att sjunga duett, att ´sekundera´ och mullra i basen som vi nordbor, det förstår kreolerna inte.“ Han tycks ha funnit sig väl tillrätta i landet och blev till och med argentinsk medborgare. Evert skulle stanna i fem år innan han lämnade Argentina för att resa hem till Sverige igen. Även om det dröjde fick han senare god avsättning för livet i Buenos Aires och på Pampas i prosaböcker, visor och målningar.
Det officiella motivet för att resa hem var att han skulle göra sin militärtjänst, då första världskriget hade brutit ut, men väl hemma i Göteborg fick han vänta på att göra sin exercis. En höstdag 1915 reste han upp tll Stockholm med sina penslar och ritstift i bagaget och hyrde in sig i en vindskupa på Skeppargatan. Han började måla för sin gamle lärare från Valands Målarskola, som flyttat till Stockholm och undervisade i lokaler på Odengatan. Målarinnan Ise Morssing hade ateljé på Strandvägen där Evert tog privatlektioner i kroki. Så tog kampen om att etablera sig som konstnär fart igen och det var under den här tiden som han lärde känna Albert Engström. Nu öppnade sig nya möjligheter och så blev han inbjuden att fira jul med familjen Engström vars gästfrihet var känd långt utanför Sveriges gränser. “På väg att fira jul hos Albert Engström i Grisslehamn! Kunde en son av nittiotalet nå högre i sina drömmar om ära och fröjd” (Evert Taubes bästa,1937)
På själva julaftonen lyckades Engström förhindra att Evert hämtades av polisen till militärarresten i Karlskrona. Han hade fått uppskov från kavalleriet, men hade samtidigt civil sjöfartsbok vilket amiral Lagercrantz ansåg band honom till flottan. Allt annat var förräderi. Tack vare Engströms telefonkontakter kom under kvällen en kontraorder där Evert befalldes att utan bevakning ta sig till Karlskrona i februari 1916. Så var julhelgen räddad.
Efter tretton månader i Marinen som prickskytt, avståndsmätare för stridsmärs och kartritare, hemförlovades Evert i mars 1917. Mot slutet tjänstgjorde han i Långa Raden på Skeppsholmen som assistent till skjutskolans utredning och som postmästare på Andra kompaniet. Engström var mycket populär i Sverige på den här tiden och Evert var en av hans beundrare. Till Engströms stora umgängeskrets hörde många av Nordens mest kända namn inom konst, musik och litteratur. Carl Larsson, Zorn och Liljefors, Karlfeldt, Hamsun, Fröding och Heidenstam och inom musiken finner man namn som Sibelius. Genom sin mentor, som Engström skulle bli, fick Evert möjlighet att lära känna många av de stora namnen i denna celebra skara. På nyårsaftonen kunde man i Grisslehamn fira förlovningen mellan Evert och Engströms äldsta dotter Malin. När Evert och Malin vid ett senare tillfälle blir bjudna på Operakällaren av Albert tillsammans med Konstakademiens Gustaf Cederström, stod det klart för den unge konstnären att han på allvar var på väg in i Stockholms kulturliv. Senare samma kväll träffade de Cederströms släkting, den mytomspunne “flygbaronen” Carl Cederström, på Travvellers Club, som var ett av dåtida Stockholms populäraste träffpunkter. Engström tog Evert under sina vingars beskydd och man kan säga att han tog vid där Olof Thunman slutat. Det förefaller som de hyst en djup ömsesidig respekt för varandra. Engström var författare och konstnär, han var populär och respekterad med god ekonomi och 1919 blev han ledamot av Konstakademien. Tre år senare blev invald i Svenska Akademien på stol nummer 18 och efter ytterligare några år professor i teckning vid Konsthögskolan. Han var tjugo år äldre än Evert och kanske var det delvis tack vare åldersskillnaden som han fattade en så stark sympati för den unge målmedvetne adepten. De satt ofta och arbetade i var sitt rum i Engströms hus uppe i Roslagen, för att i samband med måltiderna diskutera, jämföra och slå i böcker. 1916 får han in sin första berättelse i Strix och av sju stycken som han lyckas sälja detta år är det i Engströms tidning som flertalet av dem publiceras. När han vistades i Stockholm använde sig Engström av Hotell D`Angleterre, i hörnet av Drottninggatan och Fredsgatan i Klara, som bas för sin verksamhet. Då satt han på sitt rum och arbetade frenetiskt medan sättarpojkar och redaktionsbud, som kryssade mellan pappersarken som låg i drivor på golvet, kom och gick.
Efter ett besök i USA kom han tillbaka till Klara vårvintern 1917 och Evert och Engström började umgås flitigt på hotellet. De satt vid var sitt bord på rummet och arbetade. Engström brukade ringa och sälja Everts artiklar för upp till 120 kronor och lärjungen uppsökte privatsamlare och sålde i sin tur Engströms original för mer än det dubbla priset. De fick ofta besök av Erik Axel Karlfeldt, klädd i cylinderhatt och persianpäls. Vid ett tillfälle låg Evert och sov på hotellrummets divan i sin permissionsuniform med tillhörande lackskor, som faktiskt var en del av flottans uniform på den tiden. Engström låg i sängen och drack morgonthé. Plötsligt vaknade Evert av att någon tog tag i hans ena fot. Till sin förvåning såg han att det var Svenska Akademien ständige sekreterare som höll på att snöra av honom skorna. När han tagit av Evert skorna vände han sig till Engström och sa: “Att sova i lackskor är mot naturen. Ja, till och med sandaler bör man ta av sig när man vilar. Det gjorde redan Alexander den store för att inte tala om apostlarna och Den helige Franciscus. När Kristus lade sig till bords för att äta, inte sova, men äta, tog han av sig sandalerna och kvinnorna smorde hans fötter med olivolja och torkade dem med sina lockar. Nu andas dina fötter, matros!” (Klara och jag, 1957) Det var hans första möte med Karlfeldt.

Nils Ferlin

Han berättar också om sitt första möte med två av klarabohemernas mest namnkunniga profiler. “I Klara träffade jag också första gången Nils Ferlin och Uno Eng, dessa båda verkligt särpräglade författare - den lakoniske, besynnerlige, frusne men ändå glödande poeten Ferlin, medeltidsmannen som blivit född sjuhundra år för sent men ändå är före sin tid, den mitt i vårt stora svenska språkförfall utstuderat etymologiske språkkonstnären Uno Eng. Vilka profiler! Ferlin och Uno Eng kunde efter utseendet vara kardinaler i verkligheten och harlekiner i en Commedia. Ferlin en lång, gymnastisk, glödande harlekin, Uno Eng en kort, statisk, med blicken, den kisande blicken, hos en tragiker som beslutat att inte begå självmord och som i gengäld blivit berömd.”(Klara och jag, 1957)
Tiden i Klara måste ha varit av stor betydelse för Evert, inte minst för de många vänskapsband som han knöt här. Många av dem han mötte blev vänner för livet.

Lars Wivallius - Skald och äventyrare

2010-12-27T05:19:00.000-08:00

Örebro slott

Det är inte svårt att förstå varför 1600-talsskalder som Wivallius och Lucidor har fascinerat människor under århundradenas gång. Mytbildningen kring dessa två begåvade poeter och visdiktare var en realitet redan under deras livstid och har sedan fortsatt ända in i vår tid. Inte minst har andra skalder, författare och kulturhistoriker inspirerats av deras diktning och levnadsöden. Man har inte alltid varit så nogräknad när det gäller sanningshalten i vad som skrivits om dessa två barockgenier, men entusiasmen har varit stor. Under sin samtid räknade man de två skalderna som stora original och deras popularitet var stor. Säkert är tex Wivallius unik i svensk litteraturhistoria genom sitt våghalsiga och ibland livsfarliga leverne där han gång efter annan utmanade ödet. Han dömdes till döden vid minst ett tillfälle och satt i fängelse upprepade gånger, i Tyskland, Danmark, Sverige och Finland under åtminstone tio till tolv år, och att han överlevde fängelsetiden måste ses som ett under. Många av hans bevarade dikter är skrivna i fängelse och det är väl troligt att denna skrivarådra blev hans räddning. Georg Stiernhielm gjorde anspråk på att först med honom diktade sånggudinnorna på svenska och han kallas också "den svenska skaldekonstens fader". Man glömmer i sammanhanget att nämna att han inte började dikta på svenska förrän på 1640-talet. Vid den tiden hade Wivallius redan skrivit in sig i den svenska lyriken som en av de riktigt stora. Det vore mer följdriktigt att titeln tillföll honom, men det är mindre viktigt. Också jag har naturligtvis blivit inspirerad och tänker skriva en del artiklar om Wivallius och Lucidor på min blogg och varför inte börja från början.

En halvmil norr om Örebro låg i tidigt 1600-tal byn Wivalla som bestod av tre gårdar. I en av dessa gårdar bodde Sven Larsson, som var fogde på Örebro slott, med sin hustru Elisabeth. De fick fyra söner och tre döttrar och sonen Lars föddes 1605. Han skulle med tiden bli en av Sveriges mest betydande skalder och till Wivalla skulle han som vuxen återvända många gånger, ofta på flykt undan danska soldater och sina egna landsmän.

Jacob Rudbeckius
Teckning av Lars Wivallius

Redan vid sex års ålder sattes han i Örebro skola, en förfallen byggnad med ett till hälften instörtat tak. Han fick lämna hemmet halv fem om morgonen för att hinna i tid till morgonbönen. Därefter började en tolv timmars skoldag, med tre timmars rast, i herrans tukt och förmaning. All undervisning sköttes på latin och om eleverna inte uteslutande höll sig till detta språk straffades de strängt. Skolan hade ett mycket högt anseende och från år 1615 var den lärde Jacob Rudbeckius dess rektor, som själv varit elev vid skolan som ung. I denna miljö fick Wivallius sina grundläggande kunskaper i språk, men också i sång, musik och teaterspel som var återkommande inslag i skolgången. Där härdades han också inför de våghalsiga och ofta livsfarliga strapatser som senare skulle bli hans livsluft under ett antal år.

I maj 1624 skrev Wivallius in sig som student vid Uppsala universitet under sitt latiniserade namn Laurentius Suenonis Wivallius. Han var en klar studiebegåvning, men den instängda universitetsmiljön gjorde honom rastlös och en bit in på 1625 stod det klart att han skulle lämna universitetet och resa ut i Europa för att studera språk.
Vid den här tiden var Wivallius redan en driven diktare och det finns ett griftekväde bevarat som han skrev över en studiekamrat, den blott artonårige Johannes Nicolai Sidenius, som en natt dog av giftigt os under sin sömn. En femton verser lång monolog över livets förgänglighet skriven på svenska.

Ett hastigt bud att färdas hän

kom min själ nu tillhanda

till sitt fädernesland igen

från all sorg

nöd och vånda.

Ja, dödsens band

min kropp och and

nu hastigt måtte skilja.

Ack, vänner kär

det måste här

allt ske efter Guds vilja.

Att ge sig ut på resa i Europa som ung student var ett stort äventyr, men utan reskassa skulle han inte komma långt. Hans samvete förbjöd honom att tigga eller röva sig fram och något arbete som kunde finansiera resorna hade han inte lärt sig. En hög ståndsperson tvingades ofta utge sig för att vara enklare än han var för att inte falla offer för ogärningsmän eller rövare på sina resor, och en bonde fick ofta, för att bli väl bemött, klä sig i herremanskläder. Man säger i ett gammalt ordstäv, menar Wivallius: Man kan ljuga, men aldrig stjäla sig genom ett land. Ibland måste man vara herreman, ibland bonde. En adelsman på resande fot kunde enligt tidens sed låna sig fram då kassan sinade och sedan betala tillbaka skulden vid hemkomsten. För att få tillgång till adelspalatsen och möjlighet att briljera i högtstående sällskap tog Wivallius därför en passande titel och ett släktnamn med makt och gamla anor. Tidigt på våren anträdde han sin resa utan en daler på fickan men vid gott mod och som friherre Erik Gyllenstierna. Här gjorde alltså Gyllenstiernasläkten oväntat entré i den svenska litteraturhistorien och skulle återkomma vid åtskilliga tillfällen under en stor del av 1600-talet i olika litterära och vidhängande rättsliga sammanhang, något som man med säkerhet helst velat slippa.

Fem år skulle han komma att vistas på den europeiska kontinenten. Han var en utsökt sällskapsmänniska med många talanger på sin repertoar, vilket gjorde det möjligt för honom att för det mesta leva på kredit och andras gästfrihet. Wivallius fiender menade att han måste stå i personligt förbund med Djävulen eftersom han genom sin charm med lätthet kunde dupera vem som helst. Han blev med tiden en god dansör, en utmärkt fäktare och en begåvad tecknare som gjorde uppskattade porträtt av höga herrar. Den mycket språkbegåvade fogdesonen Wivallius hade ännu en sträng på sin lyra - han diktade, och där var han näst intill ojämförlig.

Olaus Petri

2010-12-16T17:18:00.000-08:00

Olaus Petri var en av svenskt 1500-tals märkligaste och mest betydande personligheter. Han föddes 1493 i Örebro och kom att studera i Wittenberg åren 1516-18. Vid stadens universitet undervisade professorerna Luther och Melanchton och där inledde Luther reformationen 1517. Samma år spikade han upp sina teser på slottskyrkans port och under sina predikningar och sina föreläsningar vid universitetet tog han upp kampen mot klosterväsendet, avlatshandeln och helgondyrkan.
När magister Olaus så återvände till Strängnäs, anställdes han som sekreterare åt biskop Mattias. 1520, samma år som Olaus diakonvigdes, tog biskopen med sig honom till Stockholm och Kristian II:s kröning den 4 november i Storkyrkan. Därpå följde en tre dagar lång kröningsfest på slottet och vid middagstiden den tredje dagen “just på den tiden de vore som lustigast“, stängde vakterna portarna till slottet. I stora slottssalen begärde nu Gustav Trolle inför kungen fullgod ersättning för allt ont Sten Sture och hans förtrogna åsamkat honom. En kyrklig domstol fann dagen efter att de anklagade gjort sig skyldiga till kätteri. Vid middagstiden den 8 november inleddes Stockholms blodbad på Stortorget dit biskopar, adelsmän och borgare fördes från slottet. Först halshöggs biskop Mattias med svärd. Därefter var det biskop Vincents tur. Sammantaget avrättades uppskattningsvis minst 82 personer, enligt den ansvarige bödeln Jörgen Homuth, i vad man menar var ett försök att utplåna Sturepartiet. Olaus bevittnade blodbadet och skrev senare om den skakande upplevelsen i sin svenska krönika.

“Då nu borgarna så avhuggna vore, blevo alla deras nycklar tagna ifrån deras hustrur, och blev deras guld, silver, penningar och alla bästa varor uttagna, såsom förbrutet gods, ändå att ingen dom var där föregången, och hustrurna skulle då behålla husen på sin part. Sedan denna första avhuggning skedd var, blevo många sedan avhuggna ibland vilka var Olof Walram och Erland Esbjörnsson. Men de som på stora torget i galgen dag från dag hängde blevo, visste man rätteligen intet tal uppå, ty galgen var ofta full och sällan tom. Och de som blevo hängde, vore mest herremäns tjänare. Var ock därtill kommit att man icke ens måtte spörja efter vad den eller de hade gjort utan var då allmänt konungens rätt: Han skall hänga. Därför fors där också ofta så hastigt med, att en part blevo upphängde med stövlar och sporrar som de kommo inridandes i staden.Så att strax av hästen och i galgen. Det ganska gräsligt var.”

Blodbadsplanschen
Biskop Vincent från Skara halshuggs

1524 utnämnde Gustav Vasa honom till Stockholms stadssekreterare, en syssla han omväxlande skötte med att predika i Storkyrkan. Olaus Petri och Laurentius Andreae hade redan tidigare lärt känna varandra i Strängnäs. Olaus hade blivit rekommenderad till stadssekreterare av Laurentius, som nu var kungens kansler, men i första hand var det som predikant han kallats till huvudstaden. “Olov i korgen” vann snart många anhängare genom sina predikningar och på denna grund utvecklades reformationen i Sverige med Stockholm som utgångspunkt.
Det väckte stort uppseende 1525 när Olaus bröt mot plikten att leva i celibat och gifte sig med Kristina, dotter till en borgaränka. Då biskop Brask klagade hos kung Gustav, gav denne sin välsignelse till äktenskapet. Troligen hölls den första mässan på svenska vid Olaus Petris bröllop.

I Söderköping spred Brask sin propaganda mot de stockholmska lutheranerna från sitt tryckeri och skrifter i samma anda spreds från domkyrkotryckeriet i Uppsala. Gustav Vasas fogdar beslagtog tryckeriinstrumenten och flyttade dem till Själagården inte långt från slottet, där det första kungliga tryckeriet öppnade 1526.
“Om Djäfvulens frestelse” var den första bok som trycktes i Sverige och det gjordes 1495. Nitton år senare kom den andra boken “Ars Moriendi” i trycket och året 1515 trycktes tre häften på sammanlagt 22 sidor. Två skrifter kom 1523 och två år senare kom en skrift. Detta var hela den svenska tryckta litteraturen när Olaus Petris författarskap tog sin början och det tog honom endast fyra år att själv producera lika många volymer. Hans litterära verksamhet var mycket omfattande och i en lång rad skrifter riktades udden mot katolicismen. Som rättsfilosof är “Domareregler” hans mest kända juridiska verk som fortfarande ingår i Sveriges rikes lag. 1550 skrev han “Tobie Commedia”, ett bibeldrama på vers, som blev det första svenskspråkiga dramatiska verket.
Sin historiesyn redogör han för i “En Svensk Krönika”, där han behandlar Sveriges historia fram till blodbadet 1520. Kung Gustav önskade en krönika där hans egen kungagärning förhärligades, men Olaus skrev istället en krönika efter eget huvud som i hög grad misshagade kungen.
När det optiska fenomenet med vädersolar syntes under några timmar över Stockholm den 20 april 1535, beställde Olaus en målning som dokumenterade detta. I centrum ligger Storkyrkan och bakom denna hukar slottet Tre Kronor. Olaus menade att fenomenet var en varning från gud till överheten för deras maktmissbruk. Målningen, som provocerade kungen, hängde han upp i Storkyrkan där den hänger ännu, eller åtminstone en 1600-talskopia, och den .

Vädersolstavlan 1535 beställd av Olaus Petri

Förhållandet mellan kungen och Olaus Petri blev med tiden allt sämre. Redan 1528 när Gustav kröntes till kung strök Olaus under kungens plikter mot folket i sin kröningspredikan: “Gud har skickat konungen för folkets skull, och icke folket för konungens”. Olaus var en orädd kritiker av överhetens maktfullkomlighet och brister. Motsättningen kulminerade 1539 då han anklagas för högförräderi och döms till döden. Under biktens insegel hade han underlåtit att avslöja stämplingar mot kungen i den så kallade krutkonspirationen. Domen omvandlades till böter och han slapp dödsstraffet genom att lösa sig med 500 ungerska gyllen, vilket var en mycket stor summa.
Gustav Vasa återupprättade ganska snart Olaus Petri, som 1543 utnämndes till kyrkoherde i Stockholms Storkyrka där han verkade till sin död 19 april 1552. Han ligger begraven under kyrkans predikstol.
Hans 300 sidor långa svenska krönika lät kung Gustav beslagta och förstöra, men den förekom i ett flertal avskrifter och gavs slutligen ut först 1818.

Min blogg

2010-12-07T15:49:00.000-08:00

Nu har jag kommit igång med min blogg!
Jag är lite av en mångsysslare när det gäller kultur och det kommer kanske att märkas i mina artiklar.
Under de snart femtio år som jag varit verksam inom musiken, i huvudsak som trubadur, har det hela ibland känts lite enahanda. Det har gjort att jag också sökt mig till andra verksamheter jag varit intresserad av, som litteratur och historia.
Vid sidan av musiken har jag de senaste tjugo åren också arbetat med historiska och litterära stadsvandringar i Stockholm. Det har därtill blivit lite bokskrivande.
Man kan känna att en del händelser är historia redan när de inträffar, medan annat är mer svårgripbart just för stunden och kan förstås bara i ett längre tidsperspektiv. Så har det varit sedan urminnes tider.
Historia har med identitet att göra. Ens egen och vår gemensamma.
Jag tänker skriva lite om historia i bloggen och om intressanta människor. En del av dem har jag mött. Om lyriken och musiken och om att skapa, vilket jag kan försäkra inte alltid är så enkelt som det verkar.